Joe och gänget/Hue and cry

Betyg: 4 monument

Som "Mästerdetektiven Blomqvist" möter "Fem fångar en tjuvliga" i efterkrigtidens London med ruiner och byggarbetsplatser och barn som driver vind för våg. Kanske är barnen/ungdomarna lite för gamla, men några är ännu inte i målbrottet (gossopraner i kyrkokören) så det är blandade åldrar. Nästan bara pojkar men åtminstone en flicka i den inre cirkeln. De får av en tillfällighet upp spåret på en smugglarliga och försöker få polisens uppmärksamhet, men polisen är antingen ointresserade eller i maskopi med skurkarna. Till slut samlar de alla Londons barn och ger sig på skurkarna själva. 

Det är mycket charmigt med en ganska intrikat historia om en hur skurkarna utnyttjar en äventyrsföljetong i en dagstidning och barnen/ungdomarna löser mysteriet med fara för både liv och hälsa. Barnen besegrar skurkarna genom att vara väldigt många och handlöst kasta sig över de storvuxna gorillorna - snygga scener där barnen drar i håret, sätter fälleben och helt enkelt hänger sig fast tills skurkarna ger upp. Inte särskilt barnvänligt i sin våldsamhet, men välgjort och spännande. Barnens solidaritet besegrar vuxenvärldens arrogans. När gossarna dagen efter sjunger i kyrkokören lika ljuvt som i inledningen är de bandagerade, med blåtiror, spruckna läppar och såriga pannor, men de sjunger till Guds ära med stolthet! Bäst är pojken som kan härma alla ljud - särskilt när han gör en duell mellan stridsflygplan.

Laglös vänskap

Betyg: 4 monument

Det är något speciellt med fransk 60-talsfilm, den är så lätt, så elegant självklar trots en ibland komplicerad berättelse. Men det beror väl på att berättelsen i sig inte är huvudsaken, utan mediet, filmen som upplevelse: fotografiet, skådespeleriet, kostymerna, scenerierna, ljusssättningen... Här reser en smågangster till Marseille för att rädda en vän från en falsk anklagelse. Det går inte så bra och istället för att rädda vännen hamnar han själv i samma fängelse. Men för Jean-Paul Belmondo spelar det ingen roll, han är lika cool var man än placerar honom. När de efter att ha röjt minor för att sänka strafftiden väl blivit fria igen hittar de tillsammans med vännens syster en gård de vill köpa. Men den kostar 2 miljoner franc och de har inga pengar. På ett vis en parafras på Matt 13:44 (skatten i åkern), men med omvänd mening. 

Börjar fantastiskt med en enkel melodi som visslas till gitarr medan en bil kör genom ett nästan väglöst land i brännande sol. Både lättsamt och olycksbådande på samma gång. Slutet är förfärligt, men också helt i linje med resten; lättsamt och samtidigt tungt som få slut. Jean-Paul Belmondos jacka går inte av för hackor, men bäst är domarnas fåniga hattar. Svårt att ta dem på allvar.

Conan Barbaren (1982)

Betyg: 4 monument

Det kan inte hjälpas, 4 är ett för högt betyg, men det är för sin genre en mycket bättre film än du kan tro. Det börjar med ett Nietzsche-citat och fortsätter sedan som en föreläsning i religionshistoria. Från dyrkandet av himmelen och jorden som gudar över kulten av det som manifesteras, i det här fallet ormar, till dagens protestantiska konstaterande som också är Conans: "Jag har inga ord för bönens språk". Vilket får till konsekvens att det är ett tempel som brinner i slutscenerna, den moderna religionen lever i människan inte i byggnader. Men egentligen är det från början till slut ett äventyr och välregisserat sådant där till och med Max von Sydow är med som Kung Osric. 

Här dyker en förenklad civilisationskritik upp och vi får vara med om en korsfästning men Conan är ingen Kristus för han känner inte ordet nåd. Ett queerinslag förvånar och en tatuering blir till glädje, dock bara tillfälligt. 

Marketa Lazarová

Betyg: 4 monument

Det är vackert, poetiskt, grymt, ödesmättat och mer symboliskt än dramatiskt. Vargar, hökar, får, hjortar alla finns de med, var och en med sin egen djupare betydelse. Kristendomen har ett fast grepp över Böhmen under 1200-talet, men här och där lever hedendomen kvar med offer till de gamla gudarna och fruktbarhetsriter vid midsommartid. Det är svårt att förstå riktigt vari alla konflikter består, men de flesta är fientliga mot varandra. Troligen för att de lever av att stjäla hästar och råna vägfaranden. Den unga Marketa Lazarová är lovad till klostret som nunna, men rövas bort av grannens rövarband. På något vis anpassar hon sig till det nya friare livet.

Det är svårt att inte se det som en allegori över sextiotalets reellt exiserande socialism i Tjeckoslovakien (filmen är gjord före Dubcek-våren), där kristendomen står för det statsbärande med samma dogmatiska, auktoritära kollektivism. Tydligast i en scen när abedissan läser bibelverser medan vi ser hur Marketas älskare slås ner och tas till fånga. Nåden som bara blir ord duger inget till. Vackrast är musiken och fotografiet. Storartat.

Zero Kelvin - Kärlekens fryspunkt

Betyg: 4 monument

En naiv norsk poet söker sig till Grönland för att skriva en roman om "Vildmarksmänniskorna" på 1920-talet. De vildmarksmänniskor han möter är en vildsint jägare och en tystlåten vetenskapsman.  Tillsammans dricker de laboratoriesprit, munhuggs och försöker överleva medan slädhundarna ylar utanför deras skjul till hem. Naiviteten rinner av honom, jägaren (myket bra spelad av Stellan Skarsgård) visar sig vara en femåring i en vuxen mans kropp och vetenskapsmannens tystnad är farligare än vi kunnat tro.

Existensen står på spel när civilisationens bålverk rasar och bara överlevnaden återstår. Döden följer dem i spåren, liksom hundarna. Men innan dess har de hunnit fira jul med innovativa julprydnader, till och med en julkrubba och gemensam psalmsång, SvPs 297 "Härlig är jorden", på norska. Vackrast är fiolspelet och Terje Rypdals musik - särskilt medan förtexterna går och kameran sveper över packisen i blått skymningsljus. Vidunderligt vackert!

Konga

Betyg: 3 monument

En brittisk variant av King Kong. Men här handlar det om vetenskapliga, biologiska experiment där en chimpans får ett serum gjort på extrakt från enorma köttätande växter vilket får honom att växa - så mycket så att han blir en gorilla (vilket nog mer handlar om kostym och smink) och större ändå. Vetenskapsmannen Dr Decker är besatt av sin upptäckt och går bokstavligen över lik för att få äran av upptäckten. En upptäckt som skulle kunna ge honom gudomlig makt...

En vrickad, men intressant story om vetenskapens vansinne som bor granne med vetenskapens lov. Här förs en diskussion om civilisation och primitivism som hade kunnat bli spännande. Elegant gjord med snygga köttätande växter, men mindre lyckad jätteapa. Slutet är både en prafras på King Kong på Empire State Building - men här är det vid Big Ben uppgörelsen sker - och som en saga. När klockan slår tolv är förtrollningen bruten. Mycket märkligt! Bäst är tidningsförsäljaren.

Drakdödaren

Betyg: 2 monument

En ung trollkarlslärling ser sin mästare dö och måste sedan ta på sig den tunga uppgiften att döda en drake som håller landet i ett järngrepp med årliga offer av jungfrur. Det är en bräcklig fred och ett högt pris människorna får betala för att inte deras åkrar ska brinna och byarna slås sönder. Kungen ordnar varje år ett lotteri där den flicka som ska offras väljs ut, men han egen dotter är aldrig med i lotteriet...

En saga om att gå från att vara lägst i hierarkin (lärling) till att bli den främste (Drakdödaren). Men här finns ett modernt tillägg; fake news, och det redan 1981! Som berättelse är det ok, men som film är det för träigt med en huvudroll (Peter MacNicol) som inte kan agera och bara har ett uttryck; ett överlägset leende under det gulligt ostyrigt lockiga håret. Någonstans antyds ekonomisk orättvisa, men det blir inte mer än en antydning, istället får vi klassisk kristendom med krucifix och dop som frälsande när draken kommer, och den brinnande sjön i Uppenbarelsebokens 20 kapitel finns med (Upp 20:10). Draken är snyggt gjord, men musiken är snyggare och det är filmens behållning. Påkostad musik som faktiskt fick en oscarnominering. 

A Million Ways to Die in the West

Betyg: 2 monument

Det börjar i sextiotalsnostalgi med intro, musik och typografi. Sedan blir det bara värre och värre. Som en stand-up med Westerntema som inte ens är rolig utan bara plump och fånig. En ung fårfarmare blir brädad av en snobb med mustascher. När han tänker ta livet av sig möter han en stilig kvnna som lär honom att skjuta och lita på sina egna känslor. Sedan visar det sig att hon är storskurkens kvinna och han måste möta denna storskurk i en duell för att få "prinsessan och halva kungariket", dvs skurkens kvinna och en förskräcklig mängd får.

Fånigt, dumt och pinsamt. Vi får veta att fotografier framkallas med hälp av Gud och blixten och höra talas om en predikan om att avsluta det du påbörjat. Roligast är kommentaren: "Vi kunde likaväl bära likkistor som kläder" - med tanke på dödligheten i den amerikanska västerns småstäder.

Blodspår

Betyg: 3 monument

Det börjar riktigt bra med en tät historia om åldrande, hjärttransplantationer och blodgrupper. Men filmen tappar mot slutet då allt ska knytas samman. Det är för långsökt att någon mördar för att hålla sin fiende till polis vid liv. Inte hållbart. Men Clint Eastwood spelar åldrad och hjärtsjuk (senare hjättransplanterad) FBI agent mycket bra med hes röst och avmätta rörelser. Vi får se en snygg övergång från helikopterstrålkastare till operationsbordslampa. Annars är det standard filmat, förutom en helt onödig drömsekvens som inte alls är drömlik, men ganska otäck. Lite förvånande med en så pass avantgardistisk scen i en av Clint Eastwoods filmer. Roligast är när de tre poliserna äter chokladmunkar.

Ett krucifix som örhänge är viktigt, liksom en referens till Kain och Abel - men vem är vem av de två bröderna? Bäst är Rick Hoffman i en biroll som argsint vittne.

Ator - Stridsörnen

Betyg: 1 monument

Allt börjar med den så kallade julepisteln: "Ty ett barn är fött, en son är oss given" (Jesaja 9:6). Barnet måste sedan räddas undan barnamördarna precis som i Matteus 2:16-18. Sedan slutar bibelreferenserna och det börjar bli riktigt tråkigt med ungdomlig kärlek, onda magiker som dyrkar spindlar och klumpigt hopsatta äventyr. Ator är en riktig son av åttiotalet med hockeyfrilla och allt, och liksom åttiotalet så griper han inte tag, utan slinker undan och blir mest en parodi på sig själv. Som tur är slutar allt i  ett vulkanutbrott. Vi får hoppas att det är slutet för sagan, men tyvärr finns det två filmer till.

Urusla stridsscener till pompös musik. Du kan se hur svärdet går vid sidan av medan fienden vrider sig i plågor. Bäst är ändå den lilla björnen som följer med i vått och torrt samt de blinda stridssmederna som strider med luktsinnet. Vilken soppa!

Terassen

Betyg: 5 monument

Filmen är inte mer än 28 minuter lång, men betydligt mer innehållsrik än de flesta långfilmer. En "photo roman" som det heter i inledningstexten och nog är det det. Eller kanske mer poesi än prosa i denna science-fiction klassiker som består av endast grovkorniga stillbilder (förutom ett undantag; en kvinna vaknar och öppnar ögonen) och en berättarröst. En man minns sin barndom före det Tredje världskriget. Efter det lever han med övriga överlevanden i katakomberna men tack vare detta minne blir han utsatt för ett experiment kring tid och tidsresor. Han kommer stundtals tillbaka till den tid han minns med "barn, katter, fåglar och gravar" och möter där den kvinna han såg som barn. Men han kan inte stanna i den tiden. Senare, när han även besökt framtiden, får han dock en möjlighet att bli kvar ... 

Bland det vackraste jag sett på film, om det nu kan räknas som film och en föregångare till många av senare klassiska science-fiction filmer. Bara inledningens körsång är vidunderlig. I katakomberna där de överlevande samlas finns en artifakt med inskriptionen "Apostelns huvud". Som allting annat, en poetisk bild. Kanske handlar det om martyrskap, men då en sorts minnets martyrskap utanför det vi kallar religion. 

En utflykt till landet

Betyg: 4 monument

En järnhadlare från Paris tar med sig sin familj (fru pch dotter), gamla farmor och bodbiträdet på en tur ut på landet över dagen. Vädret är vackert och de njuter i fulla drag av ledigheten. Männen vill helst fiska, medan kvinnorna vill upptäcka och uppleva naturen. På det lilla värdshuset där de stannar för lunch bor två sol-och-vårare som genast ser att de två kvinnorna, mor och dotter, är lätta byten. Medan fadern och hans biträde får låna fiskespön så tar männen kvinnorna på en båtttur. En båttur som är långt ifrån oskyldig.

Här står oskuld mot beräknande list, självgodhet och enfald mot livsglädje och längtan, det möjliga mot det omöjliga, vardagen och resten av livet "med söndagar lika melankoliska som måndagar" mot en enda dag på landet. Vackert och väldigt snyggt gjort, från foto och manus till skådespeleri. Allt utifrån en novell av Guy De Maupassant. Snyggast är scenen när Henriette gungar och en grupp präster passerar (spelade av bla Georges Bataille, Henri Cartier-Bresson och, regissören själv, Jean Renoir).

Äventyraren (Bonnie Prince Charlie)

Betyg: 2 monument

Det är i slutet av den jakobitupproren, närmare bestämt mitten på 1740-talet. Bonnie Prince Charlie landstiger med sju man i Skottland efter att ha levt hela sitt liv i exil i Rom. Han ambition är att återta den engelska tronen för sin åldrade fars räkning. Men han har inga pengar, ingen legoarmé, bara sitt namn och sin härkomst att erbjuda. Men det räcker. De skotska stormännen minns sin forne kung och deras lojlaitet är stark. Första delen av filmen handlar om hur Bonnie Prince Charlie lyckas samla klanerna och besegra engelsmännen vid ett flertal tillfällen. Andra delen skildrar tiden efter slaget vid Culloden där den skotska saken går förlorad och prinsen måste förklädd fly ur landet.

I grunden en film om lojalitet, ursprung och hemland. Där löftena till det kära Skottland är starkare än till någon människa. Ganska romantiskt och lite ålderdomligt. Just det skotska betonas med evinnerliga säckpipsblåsare, en blind siare med harpa, ljunghedar, berg, den trofasta befolkningen, kiltar och lite påklistrade dialekter. Men handlingen är för bristfällig och för odramatisk i denna dramatiska tid. Intressant är dock David Niven som Bonnie Prince Charlie, ständigt leende och ännu utan mustasch. Bäst är när klanerna samlas och säckpiporna överröstar varandra. Finast är när Tullibardine släpper ansvaret med orden ur Lukas 2:29: "Nu låter du din tjänare gå hem i frid".

Gadjo Dilo - Främlingen

Betyg: 4 monument

Dans, sång och svordomar. Dansen är central vid livets skiften; sorgen dansas, lyckan dansas, sex dansas, frihet dansas ofta kombinerad med lika mycket sång som svordomar. Men inte när byn bränns ner i ännu en progrom - då hjälper varken dans, sång eller svordomar. Då återstår bara den förtvivlade bönen.

En ung fransman reser på vinst och förlust till Rumänien för att bland dess romer försöka hitta den sångerska hans pappa lyssnade på under dennes sista dagar i livet. Sången finns på ett kasettband, mer har han inte att gå på. Han kan varken språket eller traditionen, men är öppen för att lära sig. Så småningom lär han sig dansa, svära och möjligen sjunga han också. Fantastisk musik och dans och fantastiska svordomar och böner. Både exotiserande och långt borta, samtdigt som det är närvarande och politiskt.

Shooter

Betyg: 4 monument

Å ena sidan mycket manlighet med vapen, helikoptrar, stora hundar, ensamma män i bergen, bilar, bomber, skottsår, hämnd och en tystlåten fd elitsoldat som hjälte. Å andra sidan en helt annan sorts hjälte, en vek FBI-agent (Michael Peña) som är lite för rund i ansiktet, lite för mesig, men smart och envis. Å ena sidan bergen i Wyoming, å andra sidan hustaken i Philadelphia. Å ena sidan ett attentat mot presidenten, å andra sidan är det fejk och ett sätt att täcka upp för ett annat politiskt mord. Å ena sidan en återkommande uppmaning att vara patriot, å andra sidan ett folkmord på en annan kontinent.

Spännande och betydligt mer politiskt än väntat. Mitt i actionscenerna påminns vi om Lundin Oil och deras ansvar i Sudan, men här handlar det om amerikansk kapitalism i Etiopien. I bägge fallen en humanistisk kritik av rovkapitalismen. Kanske onödigt våldsamt och onödigt skrupelfria skurkar, men en bra story. En Etiopisk biskop är central, en Che Guevara T-shirt förekommer och en hel del inköpslistor.

Storstadshamn

Betyg: 5 monument

Hamnarbetare, maffia, våld, lojalitet, förräderi och brevduvor. Fantastisk film, från Leonard Bernsteins musik till skådespeleriet, kameraarbetet och manuset. En ung hamnarbetare (Marlon Brando) är en av maffians underhuggare, den maffia som styr fackföreningen och därmed alla jobb i hamnen. Långsamt vaknar hans samvete, långsamt tar han in vad det är som egentligen sker, långsamt byter han sida. Men det sker inte utan hjälp; hans flickvän (Eva Marie Saint) och den lokale prästen (Karl Malden) driver honom mot sanningen. För det är ingen enkel väg att gå, att tjalla på de egna, men samtidigt stå upp för det som är rätt.

Här kan vi ta del av kanske filmhistoriens bästa predikan, hållen i ett lastrum fyllt av Irländsk whisky. Den utgår från Matteus 25:40, men koncentrerar sig på korsfästelsen. Korsfästelsen är ingen historisk händelse, den sker idag, här och nu. Helt rätt!

C'mon C'mon

Betyg: 5 monument

Mycket fint filmat och underbart skådespeleri av Joaquin Phoenix och Woody Norman! I grunden en film om förtroenden, förtroendet mellan vuxna och barn, men också om minnen. Vad kommer ett barn att minnas, vad kommer en vuxen att minnas - är det samma minnen av samma händelse? Vad är viktigt i ett barns liv? Vad skulle du som barn vilja uppmana dina förädrar att göra? Johnny reser runt som radiojournalist och intervjuar barn på deras egna villkor - fantastiskt fina intervjuer. Han ställer frågor som ingen annan vuxen gör och han tar barnen och deras svar på allvar. Så får han själv ett barn han måste ta hand, sin systerson. Systern har fullt upp med sin psykiskt sjuke man och den nioårige pojken Jesse kan inte lämnas ensam. Han får följa med Johnny. Det blir en resa de båda kommer att minnas, Johnny för att systersonen pratar hela tiden och utmanar honom med helt omöjliga frågor om allt mellan himmel och jord, som nioåringar gärna gör. Och systersonen för att han får möta en vuxen som både tar ansvar och som möter honom där han själv är.

Bäst är just barnperspektivet. Jag har nog sällan sett en film som är så konsekvent. Lysande! Roligast är när Jesse förklarar hur mykorrhiza fungerar; mycket yvigt och ändå rakt på sak. Teologiskt är det en illustration av uttrycket ur "barns och spenabarns mun" (Matt 21:16, gamla översättningen), dvs att barn säger sanningar om vuxenvärlden utan att ta hänsyn till vad som passar eller inte.