Betyg: 4 monument
Vackert, stillsamt och stundtals lite roligt. Udda karaktärer och märkliga miljöer. Märkligast är hur andeutdrivaren med hjläp av tecknade solkors = hakkors räddar en förgiftad kvinna från döden. Just dessa hade varit svåra att använda i en europeisk film.
Betyg: 3 monument
Det märkliga är att när Edward kommer till en ny plats hör vi berättarrösten beskriva hans möte med platsen, men vad vi får se är moderna dokumentära bilder av samma plats. Han kommer till Saigon 1918 och myllret av människor beskrivs medan vi får se motorcyklar och mopeder som fyller gatorna i Ho Chi Minh-staden i nutid. Till förvirringen bidrar berättarrösten som växlar mellan burmesiska och vietnamesiska medan de brittiska huvudpersonerna alla talar portugisiska. Och som om det inte räckte så är berättelsen interfolierad med folkloristiska inslag både i färg och svartvitt. Sammantaget blir det en svanesång över Imperiet och imperialismen. Asiens länder framträder som både mytiska, moderna och annorlunda än det västerland Edward och Molly representerar. Vi skulle kunna säga att de blir en sorts eviga resenärer genom kulturer som inte är deras. De kan inte ta dem till sig och går således under. Vackert och sorgligt men ganska långsamt.
Betyg: 3 monument
Väldigt långsamt berättat, men med vackert foto. Blomman hon bevakar och för in uppgifter om i loggboken tycks helt apart på den karga ön. Men det är ju därför hon är där och någonstans handlar det nog om ensamhet, utsatthet och platsers historia, dock ganska svårbegripligt. Sången, eller i vissa kyrkor psalmen, "Let the Lower Lights be Burning" sjungs med stark inlevelse i det som kanske är den mest skrämmande scenen i hela filmen.
Betyg: 3 monument
Så har jag då till slut sett del fyra också. Nog så bra som femman. Mer hjärtevärmande och lite smålustig emellanåt. Egentligen en historia om svek och om konflikten vetenskap - magi/relegion. Mathayus kamrat förråder honom under jakten på den yttersta magiska kraften. När han sedan söker upp förrädaren blir han fängslad och anklagad för kungamord. Men med hjälp av en vacker tronarvinge och hennes far blir han fri och kan söka vidare efter magins kraft. Dock följer den vackra tronarvingen och hennes far som inte tror på magi utan enbart på vetenskap med. Förrädaren som söker samma kraft är dem hack i häl.
Bra slagsmålsscener, relativt bra tempo som håller spänningen uppe och lite roligt med konflikten mellan magi och vetenskap. Satt i en tid av legender bortom historien blir det ganska modernt. Förutom den ateistiske fadern möter vi en monoteistisk kult - av en gudinna dit bara kvinnor har tillträde (se bilden). Roligast är att de kallar Mathayus kamel för giraff, men det bästa är slagsmålet på krogen då Mathayus besegrar alla genom att låta bli att slåss
Betyg: 3 monument
Filmen bygger på Navajomytologier om hamnskiftare och spöksjuka - men är lika mycket en psykologisk resa genom en svår skilsmässa. Scott Glenn är mycket bra som den trötte poliskommisarien Cain (bara namnet är intressant i sig), men bäst är landskapet. Vackert, men samtidigt avvisande. Skallerormar och skorpioner får vi möta och vi får oss till livs en intressant kristendomskritik. Annars är det kanske lite exotiserat, men spännande.
Betyg: 3 monument
Märkligt fascinerande och väldigt långsamt drama om frälsning och förtappelse. En ung kvinna, knappt mer än ett barn ska giftas bort, men något kommer emellan. Den oskuldsfulla ställs mot den djävulske. Hon avvärjer faran, men blir inte fri. När hennes far försvinner klär hon ut sig till en ung riddare och söker honom med vapen i hand. De starkt koreograferade striderna spär på känslan av teater, liksom den teatrala scenografin och det poetiska språket. Till detta musik spelad på medeltida instrument interfolierad av sång till luta. En sorts tablåartad teater med högtidligt språk (portugisiska).
Som en folksaga med existentiell och religiös botten. Jungfrun och jungfrulighet spelar in, liksom djävulen och manligt begär. Kanske är det en berättelse om begynnande sexualitet och en ung kvinnas vuxenblivande. Eller så handlar det om frälsning eller förtappelse. I vilket fall finns hela tiden vattnet med som en renande och samtidigt avslöjande kraft.
Betyg: 4 monument
Vackrast är själva språket, den brasilianska portugisiskan. Både mjukt och kraftfullt på samma gång. Dans och sång blir motståndshandlingar, ett kors blir ett svärd, eller en talisman. Handklappningar i ökande rytm blir en utmärkt hjälp vid en förlossning och en pojke uppfinner fotbollen medan allt vardagsliv bara pågår. Det är fint, märkligt och stundtals underbart - som när några av soldaterna byter sida och förklarar vad de kan göra för de fredlösa; en är konditor, en är skådespelare, en är trollkarl. Naturligtvis berättas om befrielsen ur det egyptiska slaveriet och vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14).
Betyg: 3 monument
Det är välgjort, lite långsamt och stundtals kvasifilosofiskt, men berättelsen är bra och komplex. Den handlar om en faders förtvivlan, om hämnd, om att verka bortom läkekonstens gräns, om desperation och djävulsdyrkan, om vad militären gör med unga pojkar och om att varje kristen människa som begår ett brott smutsar ner Kristi kropp. Roligast är de unga soldaternas överdimensionerade hattar.
Betyg: 4 monument
Det är mer antroplogi än äventyr, mer symbolism än handling, mer psykologi än gestaltning. Den eviga frågan som Euripides ställer i sitt drama är: Hur kan Medea komma på något så förfärligt som att mörda de egna barnen för att hämnas på Jason, sin otrogne make? Pasolinis svar är vidunderligt vackert och grymt som bara Pasolini kan vara med avhuggna kroppsdelar och nakna barn. Det är både barbariskt och oerhört sakralt. Kulten i Kolchis där Medea är prästinna bygger på människooffer. Offer som handlar om fruktbarhet och återuppståndelse - det är en del av svaret. En annan del handlar om hur hon drabbas av att världen förlorar sin mystik. Jason och grekerna står för det modernt rationella, Medea och hennes folk för det uråldriga, mytiska och rituella. När det tas ifrån henne blir hon vilsen i världen. Det är inte Jasons svek som är det centrala utan just avmystifieringen, det vi i vår tid brukar kalla sekulariseringen.
Maria Callas, här i sin enda filmroll, är magnifik. Det är stillsamt och långsamt, knappt någon handling men ett så fascinerade landskap att det inte gör något. Landskapet och dräkterna är en del av mystiken, de skapar känslan av ödesdrama och uråldrighet. Bäst är barnen som äter vattenmelon, en sorts antistruktur i den strukturerade, rationella grekiska ordningen.
Betyg: 3 monument
Betyg: 5 monument
Himlen är i uppror - vinden vräker på, havet är i uppror - vågorna slår mot klipporna, jorden är i uppror - stenblock faller ner för branten, men människorna är svala, snygga och mest upptagna med sig själva och sina ihåliga relationer. När en kvinna i sällskapet försvinner letas det halvhjärtat efter henne. Ganska snart är hon glömd. Dock försöker hennes pojkvän och hennes bästa vännina att följa möjliga spår - men deras relation blir till slut det som får henne att blekna bort också för dem.
Det är en svidande kritik av människans, den rika människans, ytlighet och ett stort ifrågasättande av äktenskapet som institution. Men framförallt är det elegant, så oerhört elegant, både filmat och spelat. Bäst är den fantastiska scenen när Claudia (Monica Vitti) ensam väntar på Annas pojkvän i en liten Siciliansk stad och alla, jag säger a l l a, mäns blickar riktas mot henne. Det är mer avslöjande än obehagligt. Intressant är att Bibeln som hittas i den försvunna kvinnans handväska tas som ett bevis på att hon inte tagit livet av sig.
Betyg: 3 monument
Det spelas bowling, Jesu ord i Matteus 7:19 iscensätts och vi blir serverade en fantastisk lunch bestående av två stekta ägg, massor av ketchup och några salladsblad. Till detta lär filmen ha gett inspiration till The Doors låt "Riders on the Storm".
Betyg: 4 monument
Kampen står som i den förra filmen mellan urbefolkningen (na'vier) och människorna ("the sky people"), där människorna framstår som giriga, brutala och grymma. På så vis dystopiskt. Men Na'vierna står för det motsatta och då förmedlar filmen ändå hopp. För nog vill vi alla vara na'vier egentligen.
Det är intressant att se hur dagspolitiska ämnen speglas i denna typ av storfilmer: flyktingens upplevelser, fredsfrågan, rovdriften på miljön, rasism/nationalism och rätten att vara annorlunda. Samtidigt som en konservativ syn på familjen skymtar fram i bakgrunden.
Här finns mycket religion och om vi skulle byta ut orden "the way of water" mot "Guds väg" så vore inte skillnaden så stor mellan denna form av naturdyrkan och modern, liberal kristendom. Kraften/Gud finns både inom oss och utanför, gränsen mellan död och liv är inte så exakt, och "det finns ett uppdrag just för dig" (SvPs 791).
Betyg: 4 monument
En kvinna kommer ner från en klippa i öknen där hon möter en man med krossade händer, kvar på klippan ligger två manskroppar förvillande lika varandra. Eller, en man med krossade händer irrar runt i öknen, i närheten uppe på en klippa ligger tre döda kroppar, en kvinna och två män - förvillande lika. Om det är det första eller andra scenariot som avslutar filmen vet vi inte. De sista scenerna, snyggt filmade i slowmotion, är svåra att utläsa. Liksom hela filmen. Vi får då och då reda på brottstycken om vad som hänt, men allt stämmer inte. Ljussättningen, där flera scener är inspelade i dunkelt kvällsljus med skådespelarna knappt synliga, ökar på mystiken, liksom musiken och det öde landskapet som endast består av sand, sten och grus.
En gåta, eller ett mysterium, eller kanske en film om att vara människa, att inte veta, att följa någon, att ta ansvar, att försöka hantera det osäkra, där öknen så tydligt ställer människorna inför existensens grund. Det finns ingenstans där du kan gömma dig. Till detta en rad fantastiska invektiv och Jack Nicholsons första filmroll.
Betyg: 4 monument
En man i prydliga stadskläder kommer till en avlägsen och glest befolkad del av den ungerska landsbygden. Kommer han med motordriven cykel, på ett lastbilsflak eller med tåg? Det vet vi inte. Väl framme söker han efter en övergiven gård som han ärvt efter en avlägsen släkting. Finns det verkligen en sådan gård? Det vet vi inte. I trakten hittas en förrymd flicka dödad och mannen blir bland andra anklagad. Har han utfört dådet eller inte? Det vet han faktiskt inte själv - och inte vi heller.
Det är vackert filmat, sakralt på något sätt med ljuset över mogna fält och molnen på den sommarblå himlen och kanske ska de fyra "kapitlen" förstås teologiskt: Himlen, Dammet, Vinden och Vägen. Eller dubbelexponeringarna där landskapet skiftar men människan förblir densamma. Hur som helst är det svårbegripligt, poetiskt och stundtals otäckt - men vackert.
Märkligast är de stora ungerska gårdshusen som är lada, stall och boningshus i ett.
Betyg: 4 monument
En klass med internatskoleflickor åker på picnic till Hanging Rock i Victoria, Australien på Alla hjärtans dag år 1900. Med sig har de två lärare och en chaufför (häst och vagn). När de efter en lat dag i solskenet åker hem igen saknas tre elever och en av lärarna. De återfinns aldrig.
Betyg: 5 monument
I Sibirien är det nära mellan liv och död - så nära att i filmens slutscen uppstår de döda i ett förklarat ljus - så vackert och så magiskt. Detta är märkvärdigt i och med att filmen spelades in under sovjettiden. Visst finns här scener som är rent socialrealistiska, men den allmänna känslan är en annan.
Betyg: 5 monument
"Nu skall du få se en film för barn, kanske. Men du måste blunda". Så inleds filmen och vore jag barn hade jag blundat. Varelser skapade av skelettdelar, uppstoppade, malätna djur med sågspånet rinnande ur dåligt hopsydda magar, saxar som ständigt dyker upp, trappor, dörrar, nyckelhål och nycklar som är för stora eller för små ... allt detta måste Alice hantera i en värld där inget barn hör hemma - bara vuxenvärldens absurda logik och våld. Ändå tar hon sig igenom med hjälp av sin egen fantasi och tilltro.
Det är snyggt, otäckt och spännande. Även om vi kan historien är den vriden ytterligar ett par varv och mycket otäckare - samtidigt trygg i sin galenskap. Kristýna Kohoutová är fantastisk som Alice och den enda människan i filmen, resten är animerade dockor och "levande" vardagssaker - som strumpor, brödbullar, porslinstallrikar och spelkort.
Betyg: 4 monument
Det låter ganska fånigt, men är bättre än det låter. Här finns ett tydligt miljöperspektiv och en spänning mellan kristen tro och en äldre naturtro där den kristna tron inte förslår - den soldat som ber Herrens bön blir den första att slukas av trollet. Helikoptrar med kyrkklockor fungerar inte heller. Det som till sist räddar den norska mänskligheten (som faktiskt är mycket mindre homogen än väntat) är solens uppgång. Naturen är starkare än människornas konstruerade trosåskådning. Naturtron som en tro med hjärtat i kontrast till religionens tro med hjärnan. Bäst är ändå Siggy, filmhistoriens coolaste hacker!
Betyg: 3 monument
Här samsas antiimperialism med oförblommerad rojalism, exotism med starka kvinnoroller, tradition med modernitet och allt på en blandning av afrikanska språk och tydlig afrikansk engelska.
Den nytillträdde kungen i det fantastiska och hemliga kungadömet Wakanda utmanas av en okänd kusin och förlorar makten. Allt går rätt till, ändå kämpar han för att få tillbaka kungatiteln. Märklig saga där demokrati inte existerar, bara rättfärdighet. Bäst är general Okoye, sämst är Martin Freeman som CIA-agent.
