The Midnight Sky

Betyg: 3 monument

Redan i en av de första scenerna får vi möta dödsguden Anubis, dock som miniatyrfigur och bara i förbifarten. Men dödens närvaro är tydlig när jorden måste evakueras, atmosfären är förstörd och de människor som inte kan fly till andra planeter lever under jord i dödens skugga, eller som Dr Augustine Lofthouse (George Clooney) i Antarktis med ständiga blodtransfusioner. På väg tillbaka till denna förstörda jord styr rymdskeppet Aether för att möta familj och saknade vänner då de inte vet vad som hänt. Dr Augustine måste varna Aethers besättning, men hans rymdstation har för dålig antenn.

Mycket snö, is och blek vintersol. Blodtransfusioner och blod som faller fritt i tyngdlösheten och ett barn som kanske aldrig varit där. Filosofiskt, långsamt och pretentiöst. Men välgjort. Kontrasten mellan den inledande tryggheten på rymdskeppet och den förstörda jorden är bra. Där risktagandet inte var att resa bort, utan att stanna kvar. Tryggheten ligger i utveckling, inte i stagnation. Så kanske är temat liv och inte död, trots allt. 

Low-Flying Aircraft

Betyg: 4 monument

I en nära framtid är Norge nerlagt och Sverige ska stängas. Världen krymper då det inte föds några barn. Eller barn föds, men de är alla mutanter på olika sätt och om de inte aborterats, eller dödats vid födseln lever de i sin egen värld långt från de andra människorna. Kan mutationerna bero på de ständiga kontrollerna och provtagningarna som alla gravida utsätts för? I denna dystopiska värld föds ändå ett barn, väntat och älskat. 

Otäckt, vackert och obehagligt. Snyggt foto, bra skådespeleri, fantastisk miljö - en sorts nedgången sjuttiotalsfuturism. En historia skriven av J.G. Ballard som handlar om vad som är normalitet och vem som bestämmer det. Trots det dystopiska finns här hopp när det nyfödda barnet lämnas till den som kan ta hand om det, så att han kan vara bland de sina. Liksom Moses en gång togs om hand av sin egen syster och sin mor (2 Mos 2:7-10).

Furiosa - A Mad Max Saga

Betyg: 3 monument

Ökendamm och motorer; tunga motorcyklar, lastbilar, skrotbilar, kranbilar, tankbilar ... Men bortom allt motorvrål är det kanske en saga om manligt och kvinnligt. Männen är starka, våldsamma, vulgära, självupptagna och enfaldiga. Kvinnorna är modiga, precisa, vackra och solidariska. Den värld där kvinnorna regerar är full av överflöd och grönska, den värld där männen regerar är öken och brist på allt utom mänsklig arbetskraft i form av slavarbetare. Kvinornas värld är dock dold och därifrån blir en flicka bortrövad. Kan hon hitta vägen hem igen genom männens värld av våld, lögner, skryt och dumhet? Dår detta är en prequel ger Mad Max - Fury Road svaret.

Estetiskt snygg med alla dessa galna män med märkliga klädedräkter och huvudbonader och i ökenljuset blir till och med de kraschade motorcyklarna vackra. Men det blir några ökenbilder och en del galna gubbar för mycket. Andra Mosebok 21:24 citeras och det anspelas på apokalypsens ryttare i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel.

Kin-Dza-Dza

Betyg: 4 monument

En sovjetisk byggnadsingenjör och en georgisk student råkar av misstag teleporteras från ett grått, socialrealistiskt Sovjet till planeten Pluk i solsystemet Kin-Dza-Dza. En sorts postapokalyptisk ökenplanet där allt vatten gått åt för att tillverka bränsle. De mäniskolika varelserna lever i ett strikt klass- eller kastsystem där den som har gulast byxor får högst ära. De har avancerade vapen, men inget ordentligt språk - de använder egentligen bara två ord som är likalydande där det ena, KOO betyder allt som är bra och det andra, KYOO, allt som är dåligt. Men de kan läsa tankar, så de behöver inte tala så mycket. När de möter någon med högre rang, måste de buga på ett högst löjligt sätt - samt säga koo. 

Det är melankoliskt, märkligt och smått bisarrt - som Mad Max-filmerna, men utan våld och spelade i ultrarapid. Mycket lite händer, de köpslår och luras och måste hela tiden förstå vem som är högst i status. Den högsta valutan på Pluk är tändstickor, vilket jordborna har gått om. En mycket udda upplevelse av filosofisk, sovjetisk cyberpunk som på ett stillsamt och effektivt sätt kritiserar både kapitalismens köpslående och sovjethierarkin. Liknar inget annat jag sett förut!

Oblivion

Betyg: 3 monument

Det handlar om minnen, om minnen som plockats bort, om en världsbild som är förvanskad och en teknologisk gud. Jorden är förstörd och mänskligheten har flytt till Titan, en av Jupiters månar. För att kunna försörja människorna där används den förstörda jordens vatten som grund för väteenergi och lämnar haven tomma och floderna uttorkade. Men vad är det egentligen som hänt? Och varför är en så stor del av jorden förbjudet område? Och vilka är "the scavangers" som lever i spridda flockar på den förödda planeten jorden?

Det är stundtals spännande, stundtals obegripligt - men så ska ju god science-fiction vara. Problemet är dock skådespelarna: Tom Cruise som spelar utan ansiktsutryck och Olga Kurylenko som inte spelar något alls. Värst är ändå det alltför sockersöta slutet. Bäst är "Ramble on" med Led Zeppelin, ett udda inslag i soundtracket. Och så tavlan "Christina's World", som med sin utsatthet och längtan speglar filmens känsla (är det tänkt).

Flow

Betyg: 4 monument

Först möter vi en katt, en liten grå katt som smyger genom gräset och ser sig själv i dammens vattenspegel. Sedan dyker hundarna upp och strax efter dem hjortarna i full fart bort från det som hotar. Katten finner vila i ett övergivet hus. Människorna är borta, försvunna. Sedan kommer flodvågen och allt läggs under vatten; hus, ängar, träd, kullar ... Katten tvingas simma och lyckas ta sig ombord på en sliten segelbåt där en kapivar huserar. Snart dyker en lemur upp och senare en sekreterarfågel och sist en snäll hund. Tillsammans tar de sig genom vattenmassorna, rider ut stormar och lär sig hantera varandra och båten. Så småningom drar sig vattnet undan.

Poängen med filmen är att alla djuren beter sig enligt sitt släkte, de bär inte mänskliga drag och beter sig inte som oss. De gnyr, morrar, jamar och skäller när de vill något - förutom musiken är det de enda ljud vi hör. Ändå kan vi förstå hur de hittar vägar till varandra och blir det som vi människor kallar "vänner". Så tydligt i slutscenen när katten speglar sig i dammen och de nya vännerna är med - de som överlevt vill säga - för döden är lika närvarande som katastrofen. Jag väljer att se den som en ekologisk tolkning av Noaberättelsen i 1 Mosebok, en tolkning där jorden är befriad från oss männsikor.

The Kingdom of the Planet of the Apes

Betyg: 3 monument

De stora människoaporna har varit herrar på jorden i generationer. Människorna finns kvar som stumma flockdjur som driver över savannen eller i intelligenta enklaver eventuellt dolda i högteknologiska bunkrar.

Kanske en sorts frälsningshistoria - vi har bara inte kommit till slutet ännu. Men kvinnan Mae som apan Noa räddar från fångenskap, och visar sig ha en helt egen agenda med både lögner och svek, blir i slutet en Paulus - ännu en lärjunge till Cesars evangelium om att apor och människor kan leva tillsammans. Annars är det mest lag. En lag som säger att apor ska jaga bort människorna, hålla dem ifrån sig och att de är just så opålitliga som Mae visar sig vara. Det är i min mening filmens finess, att människorna är opålitliga och förtryckta, aporna är hårdföra, men sanningssägande och sympatierna ligger hos båda. De som en gång var förtryckta är nu herrar och de forna förtryckarna söker makten igen och de visar sig vara starkare än de nya herrarna tror.

Idémässigt handlar det om rätten att söka sanningen, rätten till historien och kampen om herraväldet; de förtrycktas rätt att göra uppror. Bäst är apornas minspel, grymtningar och teckenspråk - mycket uttrycksfullt. Till det en väldigt snygg scenografi med övervuxna, bortglömda städer, sönderrostade fraktfartyg och igenvuxna järnvägar. Det är också fint att även denna film har med en filosofisk orangutang. Det som brister är berättelsen. Den är för tunn.

Apornas planet: Uppgörelsen

Betyg: 4 monument

Det har gått några år sedan förra filmen och aporna har skapat ett fungerande samhälle medan människorna har utplånat sig själva - genom en pandemi (som inte drabbade aporna) och i dess spår kaos och samhällskollaps. När en grupp människor dyker upp ställs allt på ända. Det visar sig att de tilhör en större samhällsbildning i det forna San Fransisco som nu behöver tillgång till en dammanläggning för sitt energibehov - en dammanläggning som ligger inom apornas territorium.

Och plötsligt skiftar fokus från aporna som apor och illa behandlade av människorna till historien om Amerikas ursprungsbefolkning och hur de hela tiden drevs iväg från områden som nybyggarna behövde. Samma historia med löften, svek och våld. Apornas ledare vill undvika krig och hjälper människorna men han blir lurad och till slut detroniserad.

Välgjort, särskilt apornas liv med det samhälle de bygger och deras kommunikation med teckenspråk. Temat; våld, förakt och krig i kontrast till rätten att få leva i fred känns relevant och skildras mer komplext än romantiserat.

Slaget om Apornas planet

Betyg: 2 monument

Det börjar med apornas frälsningshistoria och sedan får vi följa de överlevande från de stora krigen då alla städer utplånades. En blandning av apor och människor som lever tillsammans i, till synes, harmoni. Men så är det inte. Människorna har inte likvärdig ställning och gorillornas ledare vill samtidigt utplåna dem. Då dyker fienden upp i form av en trögrörlig spillra av en armé bestående av muterade, överlevande människor från den sönderbombade staden. Samtidigt splittras apor och människor av förräderi och blasfemi (brott mot den heligaste av lagar: apor dödar inte apor).

Det är ganska segt och utdraget. Här saknas bärande berättelse, det blir istället små händelser som tillsammans ska driva filmen framåt - men det gör de inte. Bäst är ändå Virgil med sin kvantfysik och Mandemus med sin pacifistiska filosofi. Kloka apor! 

Sammantaget blir filmseriens tema: våld och våldets mekanismer. Ojämlikhet är en av grundstenarna i våldets logik, likaså misstänksamhet mot de främmande. Känns det igen?

Flykten från Apornas planet

Betyg: 3 monument

Cornelius och Dr Zira, de apor som med vänlighet tog emot de mänskliga rymdfararna i den första filmen, har undkommit katastrofen på "hemplaneten" och landar på jorden år 1973. Genast förs de till Los Angeles Zoo och deras förste möte med en veterinär och "djurpyskiater" är filmens höjdpunkt - vi får inte glömma att Dr Zira själv är psykiater och säkerligen har utfört just de test hon nu utsätts för. Stundtals rolig, stundtals avslöjande, men i grunden en allvarlig narrspegel av vårt samhälle där ytlighet och rädsla står i vägen för genuin vänlighet och solidaritet. 

Den helige Franciskus framhålls som ett föredöme, barnamorden i Betlehem (Matt 2:16-18) apostroferas och en revolution förutsägs som startas av ett Nej.

Apornas planet

Betyg: 4 monument

Det sena sextiotalets civilisationskritik får flöda fritt när en rymdkapsel störtar på en okänd planet där människan är ett vilt djur utan tal och de stora människoaporna styr enligt sina gamla religiösa texter om apans överhöghet. Elegant gjort och snyggt spelat med en spännande ljudbild. Framförallt är det en film om maktens cynism och om vetenskap kontra känslor och konservativ ideologi - känns det igen? Den orangutang som leder hatet mot människorna och tar sina argument från de gamla skrifterna om hur Gud skapade apan till sin avbild (jmfr 1 Mos 1:27) är fullt medveten om att människan har större resurser än vad de nuvarade varelserna visar - men han förtiger det för religionens och den politisk stabilitetens skull. Klassisk sextiotalskritik av den borgerliga makten - den vet att världen är orättvis men förnekar det istället för att ändra på det. På så vis blir filmen revolutionär.

Ett pappersflygplan får betydelse, liksom beteendevetenskapen och en talande docka. Bäst är nog ändå det fullkomligt överrumplande slutet!

Monster Hunter

Betyg: 3 monument

Skepp som förliser i sandöknar. FN-soldater som försvinner ut i andra världar. Monster och språkförbistring. Till detta mängder av explosioner.

En avdelning FN-soldater befinner sig i fientligt territorium och övermannas av en storm som för dem till en annan värld där de flesta av dem går under. Men Kapten Artemis överlever och med hjälp av monsterjägare i den nya världen tar hon sig tillbaka - men inser att hon måste byta värld igen för att slå tillbaka de anfallande monstren. Fortsättning följer.

Snygga oväder, tillbedjan av de döda och tydliga kopplingar till Uppenbarelsebokens 12:e kapitel. Bäst är nog ändå Ron Perlman som engelsktalande sandbåtskapten tillika superhjälte och så kattkocken, förstås (bilden)!

Battlefield Earth

Betyg: 2 monument

Människorna på jorden är förslavade av en överlägset intelligent ras, psychlos, som dyrkar profit över allt annat. Alla gudar är döda eller så har de övergivit människorna och de få människor som överlevt som slavar eller jagade som villebråd får klara sig på sin egen intelligens och styrka. Men först måste de lära sig, både det ena och det andra. Mycket pedagogik i denna film som följer scientologyrkans program för en bättre mänsklighet.

Allt är mycket märkligt, från det usla skådespeleriet till de udda kameravinklarna och det faktum att ingen horistontlinje är riktigt rak. Psychlos fula dräkter med enorma platåboots är också något mycket märkligt, liksom deras skumma näsklämmor. När John Travolta dyker upp som superskurken är det svårt att hålla sig för skratt - vilket nog inte är meningen. Men märkligast är nog själv plotten och den pedagogiska idén där den supersmarte skurken lär upp människoslavarna att hantera psychlos teknik, vilket naturligtvis blir psychlos undergång - det förstår vi ju från början. Allt detta gör den så dålig att den är sevärd.

 

Time Trap

Betyg: 2 monument

En arkeolog söker efter en försvunnen hippie-familj, sedan söker hans elever efter honom. Mycket grottor, många avslitna rep, många longörer då inget egentligen händer och en kort stund av spänning. Men det mesta är svår- om inte obegripligt när tiden i grottsystemet skiftar och tidsåldrar passerar på några timmar.  Någonstans hägrar ungdomens källa, grottmänniskor dyker upp, liksom conquistadorer inkapslade i tidens garn. En cowboy utan ärende och så hippiefamiljen...

Det är ganska fånigt och lite tonårstramsigt. Men illa genomfört från storyn till skådespeleriet. På något vis står livet och allt de håller kärt på spel, men det värsta som händer är att mobilen laddar ur. På något vis påminner det om Jesu ord i Matteusevangeliet 24:22 om tiden som förkortas. Eller det motsatta.

Lost River

Betyg: 2 monument

Eld och vatten är de centrala elementen. Blod är också en viktig beståndsdel, liksom koppar. I en nära framtid, i en stad halvt dränkt av ett dammprojekt lever en handfull människor som trots allas uppmaningar att lämna väljer att stannar kvar, tillsvidare i alla fall. Egentligen handlar det om uppbrott, migration och sökandet efter lyckan. Men mest skildras våld och udda beteenden i ett sorts försök till magisk realism. Mycket softad kamera, grönaktigt ljus, udda vinklar - men det blir inte särskilt magiskt, mest irriterande och inte särskilt realistskt då här finns alltför många logiska luckor. 

Svårbgeripligt, inte särskilt spännande, otäckt delvis. Men två sångsvanar flyger över vattnet och några vildgäss förebådar flytten/flykten söderut. En sorts hopp i det, människan är ett rörligt väsen. När hon stelnar dör hon som farmodern i sin stelnade sorg. 

Kanske är slutscenens taxibil att likna vid Noas ark - men här finns bara människor, djuren är kloka nog att redan ha gett sig av.

Skylines

Betyg: 2 monument

Ganska svårbegripligt om en farsot som drabbar de så kallade "piloterna", dvs de rymdvarelser som lierat sig med människorna på jorden och om botemedlet som finns i yttre rymden och som dessutom visar sig vara något annat. Men mest om om vänskap, svek och förräderi. Tyvärr blir det bara patetiskt då vi inte kan hysa några starkare känslor för någon av rollkaraktärerna - de är helt enkelt för endimensionella och ointressanta. Vänskapen blir ointressant, sveket en gäspning och förräderiet en axelryckning. 

Även om del två i serien; Beyond Skyline (detta är del tre och del ett har jag inte sett) inte var så mycket mer begriplig var den i alla fall mer spännande. Teologiskt kan vi här finna en kommentar till Joh 15:13 om att "ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner". Predikotext Femte söndagen efter påsk.

Flykten från New York

Betyg: 2 monument

 

Det är åttiotal så det isar ådrorna. Inte på på grund av de begynnande pudelfrisyrerna. Inte på grund av skitigheten och den råa scenografin. Utan på grund av den totala avsaknaden av medkänsla. Det är till och med så att Snake Plissken, filmens huvudperson, ställer sig just den frågan: ”Finns här inget medlidande.”. Nej, det finns det inte!

Inledningen ger kalla kårar den också, en gummibåt försöker ta sig från Manhattan som numera är ett stängt fängelse - alla livstidsdömda fångar dumpas där och tillåts inte lämna ön. När gummibåten är ute på  East river tvingas den tillbaka med hot om att beskjutas, vilket också sker. Gränsen är stängd, ingen ovälkommen kan komma igenom. Så mycket 2020-tal! Och sedan ett jetplan med Amerikas president  ombord som kapas av en galen vänsterterrorist och kraschar strax nedanför ”Twin Towers”, så mycket 2000-tal! Den livstidsdömde fången Snake Plissken får i uppdrag att rädda presidenten, under förutsättningen att han lyckas inom 24 timmar annars kommer han att dö av de kemikalier de har fyllt hans kropp med.

Mycket våld, mycket lögner och ingen som helst medkänsla någonstans. Dessutom ganska dåliga skådespelarinsatser och en rätt usel story. Det enda roliga är de enorma mobiltelefonerna!

Love and Monsters

Betyg: 3 monument

Världen har kollapsat. Enorma insekter har tagit över jorden. De överlevande människorna lever barrikaderade under jord. Joel är en av dem. Han lever för den flicka han en gång mötte före katastrofen. Via kortvågsradio får de kontakt och han beger sig ut på en livsfarlig vandring över jord för att träffa henne igen. Det blir dock inte riktigt som han trott eller hoppats.

Många slemmiga jättemonster med märkliga tänder och tentakler och en lite för präktig hjälte, men i grunden är det en film om förluster; föräldrar, vänner, partners. Alla har förlorat någon eller några nu när mänskligheten nästan är utplånad. Men det apokalyptiska är egentligen bara en konstruktion att spela upp en enkel kärlekshistoria mot. Liksom monstren, som mest är lite fåniga med allt sitt slem. Inte mycket till teologi om vi inte ser förlust som en teologisk storhet, vilket vi mycket väl kan göra utifrån Filipperhymnen (Fil 2:5-11).

Legion

Betyg: 2 monument

Mycket mörker. Det är svårt att se vad som händer och därmed lite svårt att förstå. Men det beror nog mer på dåligt manus än på dålig ljussättning. Vi befinner oss i apokalypsen och allt är teologi, från barnet som föds, motellets namn (”Paradise Falls”), via uppmaningen till bön och de återkommande samtalen om tro till änglarnas kamp. Inte särskilt bra, inte särskilt intressant, men udda som en sorts kristen zombiefilm med många maskingevär. Som väl är segrar Guds barmhärtighet i slutänden över Guds vrede. Allt börjar med Psaltarens 34:e psalm och slutar med det nya Jerusalem.

Som ”Bagdad Café”, men utan magi och utan välmenande tysk dam. Istället zombies och ärkeänglar. Ganska trist!

Mortal Engines

Betyg: 4 monument

En saga om vandrande rovstäder och ädla motståndskämpar, berättad i Östern. Det är långt efter vår tid, i en värld förstörd av girighet och vapenteknik. Några försöker överleva, andra söker den gamla tekniken för att konstruera de förödande vapnen en gång till. Det är spännande som en gammeldags matinéfilm, många kliffhangers (kanske lite för många), ädla hjältar och martyrer (bl a en som heter Nils) samt en hel del sentimentalitet. Ändå är det underhållande och snyggt gjort med alla folkslag, kulturer och spännande farkoster.

Här förekommer udda amerikanska gudar, arkeologer, en filosofi som kallas municipal darwinism, märkliga robotkrigare som kallas Lasarosbrigaden (Joh 11:1-44), en kyrka "som inte har med Gud att göra" och innerlig bön.