Betyg: 2 monument
Det är extremt stolpig dialog och ganska dåligt skådespeleri, men välgjorda actionscener med en del hedervärda biljakter. Dock tröttnar jag på sovjetiska soldater som flygger i luften eller stupar i snön så fort amerikanerna nuddar ett skjutvapen. Om det finns någon teologi i detta våldsamma dödande så är det kanske just det: "Du ska inte dräpa" (2 Mos 20:13), men säg den film som inte berör det budordet.
Betyg: 2 monument
En före detta stjärnkock, Nicolas Cage, lever i ett skjul ute i Oregons djupa skogar, ensam med sin tryffelgris. Varje torsdag kommer en ung man från Porland och de byter tryffel mot varor från stan. Annars är det bara Nicolas Cage, grisen och tystnaden. Sedan blir grisen stulen och han ger sig in till stan som en sorts mutistisk hämnare för att söka sin gris bland stjärnkockar, lyxrestauranger och kapitalister. Hela tiden i samma skitiga rock, samma stipiga hår, samma blodiga ansikte (han blir slagen i en sorts märklig utmaning och tvättar sig sedan inte förrän i slutscenen). Vi får då och då små glimtar ur hans förflutna, men någon sammanhängande bild eller förståelse får vi inte. Dystert, mörkt och ganska tråkigt.
Betyg: 4 monument
Otäckt, vackert och obehagligt. Snyggt foto, bra skådespeleri, fantastisk miljö - en sorts nedgången sjuttiotalsfuturism. En historia skriven av J.G. Ballard som handlar om vad som är normalitet och vem som bestämmer det. Trots det dystopiska finns här hopp när det nyfödda barnet lämnas till den som kan ta hand om det, så att han kan vara bland de sina. Liksom Moses en gång togs om hand av sin egen syster och sin mor (2 Mos 2:7-10).
Betyg: 3 monument
Jag hade hoppats att arkitekturen hade tagit än större plats, men även en socialrealistisk skildring av att växa upp i arbetarklass ska rymmas, liksom en bortträngd kärleksaffär. Lite synd, då arkitekturen hade kunnat rymma det också. Jag tror att realismen är problemet. En lite mer skruvad story hade behövts. Men då och då glimmar det till som när de för att samtal om paradoxen modernism och religion eller när de talar om just arkitektur som själavård.
Betyg: 3 monument
Det är intressant att se en film från amerikanskt femtiotal som både framhåller fackföreningar, arbetare och framförallt kvinnor. Tyvärr så blir det ändå för lamt på något vis. Som om realismen tar över och kväser dramat. Vackrast är inledningsorden : "Detta är vårt hem. Huset är inte vårt, men blommorna är våra. Blommorna är våra". Mycket hårt arbete, rasism och arbetsköpare som sår split mellan arbetarna. Det känns igen! Titeln är hämtad från Matt 5:13, men här står det för barnen, det är de som är jordens salt. Bäst är när kvinnorna förs bort av sheriffens män och de sjunger:
Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp!
Vi blir ett träd med djupa, djupa rötter.
Aldrig ger vi upp!
Så har jag också sjungit!
Betyg: 4 monument
Poetiskt, teatralt, ganska roligt och ytterst märkligt. En enbent kanadensisk soldat anländer till Archangelsk, 1919, när staden attackeras av bolsjeviker - men de kan lika gärna vara tyskar, eller hunner. Han har förlorat sin älskade Iris, men tycker sig se henne igen. Men den kvinna han misstar för Iris är redan gift med en man med grava minnesproblem.
Det är en blandning av stumfilm och talfilm, ibland tar ljudbilden helt över och talet dränks, ibland kommer en textruta helt oförhappandes. Allt är kulisser, snön som ständigt faller, skyttegravarna med sina ikoner, striderna i en sorts skuggspel och flygturerna till Murmansk. Denna film liknar knappast någon annan film jag sett. Knappt begriplig, men mycket sevärd. Vackrast är dörrarna på hotellet i Murmansk.
Betyg: 2 monument
Det blir aldrig särskilt roligt eller läskigt, mest bara obegripligt och fånigt. Roligast är kommentaren: "Ekolod är bara för veklingar". Kanske handlar det i slutänden om försoning, kanske inte.
Betyg: 3 monument
Det är elegant med bra manus och en intressant berättelse, men det blir för polerat, trots att Holy Hunter gör vad hon kan som Emilys arbetarklassmamma för att fläcka ytan. Kanske är för att berättelsen bygger på manusförfattarnas egen historia. Roligast är när Kumail förklarar sin besatthet av ordning och tid: "I´m very strict about AM and PM."
Betyg: 4 monument
Kanske är musiken det som skapar hela stämningen. Enormt suggestiv och definitivt en bärande part i det som kanske mest är ett kammardrama där sex personer barrikaderar sig i ett övergivet hus medan en hord av zombier långsamt försöker ta sig in. Snyggt, spännande och med slutscenens tragik en tydlig del av sextiotalets samhällskritik (filmen är från 1968). Snyggt spelat, särskilt av Duane Jones som Ben.
Det är de obegravda som kallas till liv av meteoritens strålning. Det talas om att de döda bara är kadaver som bör eldas upp, men tydligen ger begravningsritualets fridslysning ro åt de redan begravda. Det finns en teologisk poäng i det!
Betyg: 3 monument
En liten blomsteraffär i en judisk del av det nedgångna Manhattan försöker överleva trots kundernas magra ekonomiska resurser. Odugligen Seymour som hela tiden snubblar på allt och alla har en idé. Hans egenhändigt uppdragna specialväxt ska locka kunder till butiken. Och det gör den, men inte bara kunder utan även Föreningen tysta blomsterobservatörer i södra Kalifornien, polisen och ett antal döda kroppar. Absurt och fånigt, men samtidigt vänligt och charmigt.
På många sätt en studentikos lågbudgetproduktion - men stundtals hejdlöst rolig, som när Jack Nicholson som masochistisk begravningsentreprenör sitter i tandläkarens väntrum och högljutt njuter av att läsa tidskriften PAIN. Eller Audrey, det fantastiska butiksbiträdet som filmen igenom helt obekymrat ler klämkäckt åt allt från hostmedicinen hon får som förrätt hos pojkvännens udda mamma till den blomsterätande mannen som saltar på nejlikorna. Eller polisernas stenhårda dialog på kontoret. Eller de musikstycken som annonseras på radion ...
Betyg: 3 monument
Man kan undra om Buñuel och Dalí redan då kände till Marist-brödernas övergrepp på barn? I så fall blir det mer förståeligt varför just de dras in under pianot och de döda mulåsnorna.
Betyg: 5 monument
Nyckelscenen är när kameran för en bråkdel av en sekund stannar vid Maudes arm och vi får se fångnumret från Auschwitz. Det kommenteras aldrig, men ger en förklaring till hela hennes väsen: den anarkistiska hållningen, glädjen inför livet, hatet mot "burar" och gränser och allt som förkväver livet.
En film att se idag när gränsmarkeringar och ålderism griper kring sig i kulturen. Då är Maude den som befriar oss - fantastiskt spelad av en 75-årig Ruth Gordon!
Vi såg också filmen 2011. Se här vad vi tyckte då.
Betyg: 4 monument
Wanda lämnar man och barn utan att vi egentligen förstår varför. Helt utan egentliga känslor ger hon sig långsamt av bort någonstans. Så småningom möter hon Mr Dennis, en misslyckad smågangster som blir den första som faktiskt säger att hon gjort något bra. Tyvärr är han ingen bra man och definitivt ingen bra bankrånare.
Ett radband i början ger elegant den katolska bakgrunden, sedan får vi i ett ekumeniskt sammanhang möta Herrens bön på flera språk och en märklig iscensättning av de romerska katakomberna (i Connecticut!). Dessutom en tidstypisk kritik av konsumtionssamhället.
Betyg: 3 monument
Alice i underlandet möter Freud - i kubik! En lam, ung kvinna dras på en vagn genom ett öde landskap bestående av vittrade klippor och karga kullar. Här och där stöter hon, och pojkvännen som drar/skjuter vagnen, på udda existenser som antingen leder dem i fördärvet eller näst intill. De säger sig vara på väg till drömlandet Tar, en plats där allt skall ställas till rätta.
Allt handlar på olika vis om döden; de döda begravs och uppstår, de begråtes och skrattas åt, de förmanar och hotar och de är i allra högsta grad levande. Lis och pojkvännen Fando leker bland gravarna i ett elegant stillbildskollage och i slutscenen blir en av dem kvar i graven medan den andra uppstår och (kanske) tar sig till Tar till slut. Mycket märkligt alltihopa, men på något sätt fascinerande i all sin galenskap. Märkligast är en dubbelmumie som bara står vid sidan av vägen i en kort bildsekvens och sedan är borta.
Betyg: 2 monument
Eld och vatten är de centrala elementen. Blod är också en viktig beståndsdel, liksom koppar. I en nära framtid, i en stad halvt dränkt av ett dammprojekt lever en handfull människor som trots allas uppmaningar att lämna väljer att stannar kvar, tillsvidare i alla fall. Egentligen handlar det om uppbrott, migration och sökandet efter lyckan. Men mest skildras våld och udda beteenden i ett sorts försök till magisk realism. Mycket softad kamera, grönaktigt ljus, udda vinklar - men det blir inte särskilt magiskt, mest irriterande och inte särskilt realistskt då här finns alltför många logiska luckor.
Svårbgeripligt, inte särskilt spännande, otäckt delvis. Men två sångsvanar flyger över vattnet och några vildgäss förebådar flytten/flykten söderut. En sorts hopp i det, människan är ett rörligt väsen. När hon stelnar dör hon som farmodern i sin stelnade sorg.
Kanske är slutscenens taxibil att likna vid Noas ark - men här finns bara människor, djuren är kloka nog att redan ha gett sig av.
Betyg: 2 monument
Lite för indie för min smak, med dålig färgåtergivning, knappt begriplig handling och ett sorts hot som vi aldrig helt får konfronteras med. Handlar det om en gud som meddelar sig via videokasetter och polaroidbilder, eller är allt fejk? Vi får inte veta och egentligen behöver vi inte veta det heller.
Ekvationer, teckningar och - märkligt nog - sången "The House of the Rising Sun" spelar roll. Och när vi inte kommer ur tidens loopar kan det vara en tröst att gå till Matt 28:20 som förnekar tidens upprepning.
