Maze Runner: The Scorch Trials

Betyg: 3 monument

Om den förra filmen var en svag fyra är detta en svag trea. Ungdomarna har, de flesta i alla fall,  klarat sig ur labyrinten och möts av ett samhälle helt under jord där solen har bränt sönder jordytan, städerna rasat samman och ett dödligt zombievirus har spridit sig. Det visar sig att dessa ungdomar är de enda som bär på motgiftet och jagas därför av en skrupellös vuxenvärld. 

Här möter vi arroganta forskare, skitiga revolutionärer, svårbedödmda småpåvar och fler ungdomar med samma erfarenhet och en ökenvandring. Men här är det inget av rollskådespeleri eller subtila detaljer utan pang på med action och helikoptrar, kulsprutor, handgjorda bomber, elektriska gevär och väldigt mycket trevande och sedan springande i mörka tunnlar och byggnader. Överhuvudtaget en mycket mörkare film än den första. Men i mörkret är den ändå spännande.

Death Stalker II: Duel of the Titans

Betyg: 2 monument

Betydligt sämre än föregångaren, vilket knappt är möjligt. Men helt utan dess charm. En ny skådespelare tar sig ann rollen som Deathstalker - det hade han kunnat låta bli. De andra, särskilt prinsessan Reena är tyvärr lika usla. Berättelsen är mer eller mindre densamma, en elak trolkarl - som visar sig bo i samma slott som den förra elakingen bodde i - har fördrivit en prinsessa från hennes rätta plats och Deathstalker hjälper henne att få tronen tillbaka. Här handlar det inte om artefakter, men delar av scenerna och scenografin återkommer från förra filmen - så det är lite svårt att veta vilken film det är vi ser.

Zombies, onda män på hästar med stora armborst (!), kvinnokrigare, pilbågsbomber och en skylt som bland annat visar vägen till Golgata (Matt 27:3). Roligast är det Amazonerans drottning säger i introt just innan titeln dyker upp: "I´ll have my revenge and Deathstalker too", villet lika väl kan uppfattas som "Detastalker two" - som ju filmen heter. Titanerna kan vi glömma, den duellen är lika dålig som all annan svärdsfäktning i dessa filmer.

Det grymma svärdet

Betyg: 2 monument

Detta är en fantastiskt dålig film, men jag gillar genren; ”sword and sorcery”, så det är samtidigt en underbar film. I facklornas sken strider rättrådiga män mot ondskans hantlangare i trånga passager. Det är männens värld, men det är kvinnorna som ser till att det händer något. En ond man tar över det goda kungariket med hjälp av en död trollkarl. Senare hämnas den goda kungens son och har ihjäl både usurpatorn och den döde trollkarlen. 

Det är stundtals osammanhängande, dåligt skådespeleri och patetiskt från början till slut. Märkligast är musiken som hela tiden talar om för oss vad som är på väg att hända. Och att vara kung tydligen innebär att ha ett fult skägg. Här förekommer en korsfästelse och en vigselritual på latin, samt en tydlig moské med minareter och allt trots att tiden är forntida och mytisk, bortom tideräkningen. 

Vij eller prästseminariets likvaka

Betyg: 4 monument

En filosofistuderande på prästseminariet råkar be om husrum där han inte skulle ha gått in. Det leder till att han så småningom får i uppdrag att hålla tre nätters likvaka för en ung kvinna. Hon vaknar under natten besatt av en ond ande och det enda vår arma präststudent kan göra är att vara ståndaktig i bönen och hålla fast vid tron. Något han är rätt usel på. Nätterna blir bara värre och värre.

Det är en historia som bygger på en novell av Gogol. Det är ryskt så det förslår: kraftiga manskörer, fulla bönder med lustiga mössor, djur överallt: kor, hästar, getter, höns, grisar, katter och en hund och så dessa fantastiska dunkla kyrkorum med ännu dunklare ikoner. Det dansas i ren förtvivlan, dricks mängder med vodka och talas om att ”en kosack aldrig är rädd”. Filmen räknas till den första ryska skräckfilmen, gjord 1967 och den är oerhört välgjord, från miljöerna till skådespeleriet, trickfilmningen och horden av vampyrer, varulvar och annan ondska som dyker upp sista natten. 

Dr Strange in the Multiverse of Madness

Betyg: 3 monument

Det är inte en direkt uppföljare till den förra Dr Strange-filmen, snarare en del i hela Marvel-paketet där de tidigare Avenger-filmerna är viktigare som bakgrund. En flicka med den unika egenskapen att kunna färdas mellan världar jagas av demoner och bakom dem en kvinna besatt av barnfamiljens vardag. Det låter märkligt och är det i viss mån. I en parallell värld är denna kvinna med enorma psykiska krafter mamma till två pojkar - det är hon inte i den värld där berättelsen utspelar sig. Om hon kan ta över förmågan att vandra mellan världarna kan hon vara med sina barn i den världen och om de blir sjuka kan hon rädda dem genom att ta dem till en annan värld där botemedel finns. För att få denna gåva är hon beredd att utplåna världar - vad gör vi inte för våra barn! Dr Strange är den som står emot henne och tillsammans med flickan färdas han genom världarna för att söka upp sig själv i andra existenser och på så vis rädda både flickan och universum.

Det handlar om längtan och saknad; efter barn, efter föräldrar, efter en död syster, efter en stadig relation... Bäst är miljöerna och att vi får vara med om musik som vapen rent bokstavligt.

Night of the Living Dead

Betyg: 4 monument

Kanske är musiken det som skapar hela stämningen. Enormt suggestiv och definitivt en bärande part i det som kanske mest är ett kammardrama där sex personer barrikaderar sig i ett övergivet hus medan en hord av zombier långsamt försöker ta sig in. Snyggt, spännande och med slutscenens tragik en tydlig del av sextiotalets samhällskritik (filmen är från 1968). Snyggt spelat, särskilt av Duane Jones som Ben. 

Det är de obegravda som kallas till liv av meteoritens strålning. Det talas om att de döda bara är kadaver som bör eldas upp, men tydligen ger begravningsritualets fridslysning ro åt de redan begravda. Det finns en teologisk poäng i det! 

Mary Shelley's Frankenstein

Betyg: 4 monument

Det är mycket operakänsla, snygga kostymer och stora scenografier - från ishavsscenerna i början och slutet till den fantastiska trappan i Victor Frankensteins hem. Och liksom på operan handlar det om stora känslor; kärlek, hat, vänskap, hämnd, sanning, liv, död ... 

Victor Frankenstein vill utplåna död och sjukdomar, han vill konstruera liv för att det finns så mycket död. Ett argument som är verksamt än idag inom läkarvetenskapen. Men det blir inte som han tänker sig. Han har inte grepp om konsekvenserna. Det är fatalt, inte bara för honom utan för hela hans familj.

Det är snyggt gjort, snyggt spelat och ett hållbart manus där Robert De Niro som monstret blir den som anklagar sin skapare för att vara omänsklig. Fördelningen mellan  likdelar och samtal om vad det är att vara människa känns ganska jämn. Till det senare hör läsningen ur Predikaren 1:16-18. Roligast är att Victor och hans kamrat bokstavligen stöter på Schiller (som dock aldrig gick på universitetet i Ingolstadt, men det är roligt ändå).

Jungle Cruise

Betyg: 2 monument

Bakgrunden finns i Uppenbarelsebokens 22:a kapitel, 2:a versen om livets träd vars "blad är läkemedel för folken", eller så kan vi hitta bakgrunden i en av Disneyworlds åkattraktioner. Det är väl egentligen det senare som gäller med tanke på den ytliga personteckningen och det ganska torftiga äventyret, men det handlar om ett legendariskt träd i Amazonas vars blad kan läka all sjukdom och ytterst om liv och död. Vi befinner oss vid tiden för Första världskriget och en mycket bestämd engelska stjäl den nödvändiga nyckeln av ett tveksamt Royal Society i London medan tyska intressen i form av kejsarens enfaldige och grymme son Joachim (som märkligt nog mest bryter på ryska) är ute efter samma sak. Därtill finns de spanska conquistadorerna kvar som en sorts småmysiga zombies med samma intresse som övriga: att finna livets träd och bladen som är läkemedel.

Här blinkas det friskt åt andra filmer i ämnena: Amazonas, tyskar, små båtar - t ex Aguierre - Guds vrede, Indiana Jones-filmerna och Afrikas drottning. Det är ganska fånigt och knappt spännande, men det mest allvarliga är att en äventyrsfilm av detta enkla slag kräver en hjälte att sympatisera med. Så är det inte här; Lily är för arrogant, MacGregor för dum och Frank är för självupptagen. Dock är det intressant att denna familjefilm innehåller en liten queerpredikan - lite i det dolda men ändå tydlig.

The Devil's Men

Betyg: 3 monument

En ensam präst i en enslig by på den grekiska landsbygden misstänker att byn drabbats av djävulsdyrkan då flera unga par som turistat i området försvinner. Med hjälp av sin vän - en playboy och privatdetektiv - tar han upp kampen. Problemet är att ingen tror på prästens tal om Djävulens makt.

Mycket sjuttiotal med platåskor och polisonger, men också palmsöndagskors, attackbön, excorsism och våldsamt vigvatten. På ett plan känns filmen aktuell då prästen mer än en gång säger: "Djävulen har många ansikten och många medhjälpare". Tolka det bokstavligt eller symboliskt - det stämmer med vår tid.

Nosferatu

Betyg: 4 monument 

Det är mycket suggestivt, med mörker, skuggor, bergsmassiv och solskensmorgnar som kontrast. Den något naive kontoristen Hutter på Herr Knocks fastighetsförmedling far med stor entusiasm till Transylvanien för att sälja en "vacker" (fullkomligt nedgången) fastighet till Greve Orlock, en man som sover i likkistor och inte vistas i solljus.

I grunden en film om ondska och girighet i fantastiska biedermeiermiljöer - som kontrast till Greve Orlocks dystra medeltid. Vi får dessutom möta en strimmig hyena, se människor spela krocket och höra tuppen gala två gånger (ej tre som i evangelierna).

Plan 9 From Outer Space

Betyg: 2 monument 

Åter en av dessa filmer som räknas som världens sämsta. Jag måste medge att de fascinerar. Här får vi till livs flygande tefat, en utomjordisk förhandling med jorden för att rädda världsrymden från människornas (jordbornas) enfald och makthunger - läs atombomben - döda som uppväcks och helt makalöst dålig rekvisita och klippning. I filmen Ed Wood får vi följa delar av inspelningen, det gör den faktiskt intressantare.

Märkligt är att universum och vår galax blandas samman, att samma scen återkommer flera gånger, att en skådespelare håller en mantel för ansiktet för att vi inte ska se att han är en stand-in (vilket är ganska uppenbart) och att skådespeleri kan vara så platt.

Intressantast är citatet från Joh 15:13 och idén att vi har samma Gud som rymdvarelserna.

En amerikansk varulv i London

Betyg: 3 monument

Highschool-kompisarna Jack och David startar sin stora Europaresa i norra England men i ösregnet drömmer de om Rom. Dock är det inte bara ösregn, där finns också dimman, puben, knepiga bybor som varnar för fullmånen och heden. Och ute på heden finns något annat, värre, vidrigare ...

Klassisk skräck-komedi med elegant manus även om slutet innebär ett visst antklimax. Mycket blod, mycket åttiotal, mycket ruttnande kött och en del dråpligheter, men svagt skådespeleri. Bäst är soundtracket med enbart låtar om månen och den absurda diskussionen om The Alamo på puben "The Slaughtered Lamb". 

Inte så mycket teologi (åttiotalet är kanske inte det mest teologiska), men ändå en tydlig koppling mellan kärlek och död. Men inte direkt i kristen mening. Här är det kärleken hos den som dödar som är poängen, medan det i kristen tro handlar om kärleken hos den som dör.

Legion

Betyg: 2 monument

Mycket mörker. Det är svårt att se vad som händer och därmed lite svårt att förstå. Men det beror nog mer på dåligt manus än på dålig ljussättning. Vi befinner oss i apokalypsen och allt är teologi, från barnet som föds, motellets namn (”Paradise Falls”), via uppmaningen till bön och de återkommande samtalen om tro till änglarnas kamp. Inte särskilt bra, inte särskilt intressant, men udda som en sorts kristen zombiefilm med många maskingevär. Som väl är segrar Guds barmhärtighet i slutänden över Guds vrede. Allt börjar med Psaltarens 34:e psalm och slutar med det nya Jerusalem.

Som ”Bagdad Café”, men utan magi och utan välmenande tysk dam. Istället zombies och ärkeänglar. Ganska trist!

Apostle

 Betyg: 2 monument

En sekt skapar sig en fristad på en ö i Skottland. En man tar sig olovandes dit för att rädda sin syster. Det är otäckt och grymt, blodigt och våldsamt, men slutar i en sorts försoning. Filmen bygger på The Wicker Man från 1973, vilket nog ändå är en intressantare film. Här finns en hänvisning till Fil 3:10 och Ps 23, men mest handlar det om blod, död och paganism. Kristendomskritiken är nedtonad, passar ett 2000-tal där kristen tro inte är lika självklar för biopubliken. 

De infernaliska

 Betyg 2 monument

 

En nästintill obegriplig historia om en kvinnlig organist som förutom att hon spelar orgel kör bil och har hallucinationer. En udda kombination av orgelspel och bilkörning, tomma kyrkinteriörer, ansikten som speglas bilrutor om natten och ett övergivet nöjesfält - som inte har något mer med saken att göra än att det ger snygga kameravinklar och skuggor. För det är filmens behållning, kamera-arbetet: stilsäkert och elegant. 

The World´s End

Betyg: 1 monument

Om livslögner, konspirationsteorier och drängfylla. Det är ytterst fånigt, men väcker även ett visst obehag genom sin populism. Samtidigt som det finns en viss charm i fasthållandet vid människans rätt att göra fel. Sex gamla skolkamrater ska, mer eller mindre motvilligt, genomföra den pubrunda de misslyckades med när de var unga. Det var nog inte särskilt kul då, knappast nu heller även om alla förvandlats till någon sorts zombie-robotar. 

Kanske är allt en galen dröm som Gary King drömmer på mentalsjukhuset, eller så är det en oförblommerad sponsring från brittisk bryggerinäring - kanske både ock, eller ingetdera. Kanske bara en gubbig pojkfilm om gammal vänskap och drömmen om ungdomstiden. Hellre Paulus ord: "När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga."(1 Kor 13:11) Det kan också vara en medveten skildring av patetisk manlighet - ok för det.

Mumien återkomsten

Betyg: 1 monument

Egentligen handlar det om återuppståndelse mer än om nekromanti. Men för genren passar det nekromantiska anslaget bättre - med besvärjelser i heliga böcker och märkliga smycken som lever sitt eget liv - än uppståndelsens trosbekännelse. Vi har nu kommit in i trettiotalet (kamelerna är utbytta mot tåg och flygfarkost) och befinner oss delvis i London, men naturligtvis också i Egypten, både det nya och gamla - för här går vi stundtals mellan tidsåldarna.

Det blir inte bättre för att det är en uppföljare, snarare tvärtom. En tunnare story, där de köttätande skalbaggarna bytts ut mot skorpioner, en fånig blinkning åt den förra filmen och ett barn som på något vis ska komplettera hjälteskaran. Det går inte så bra med det, trots slangbella och en tuff attityd. Den här filmen kunde vi faktiskt vara utan!

Mumien

Betyg: 2 monument

Klassiskt matinéäventyr med mycket pang-pang, exotiska folkslag, 1920-tal, mystik och oändliga skatter. Tyvärr hör även rasism och kvinnoförakt till genren. Här finns alla typer som behövs i en sådan film: hjälten, den fule tjockisen, den lismande betjänten, den fege, den vackra bibliotekarien, den ondskefulle skurken (ondare än vanligt), den mystiske ökenkrigaren, de dryga och självsäkra (och därmed undergångsbestämda) amerikanarna samt ett antal levande mumier. Spännande, javisst! Välgjort, ganska så. Bortsett från skådespeleriet som i stort sett saknas.

Intressant är att de plågor som Gud, genom Mose, låter komma över Farao och det egyptiska folket i 2 Mos 7-12 här återkommer i sin fullhet utan någon som helst referens till den judisk-kristna traditionen, eller til Mose. Mer som att det utspelas i Egypten, alltså använder vi "Eyptens plågor". Det är dålig teologi! Ungefär lika dålig som den stolpiga forn-egyptiskan som talas emellanåt.

Overlord

Betyg: 2 monument

En pluton oerfarna amerikanska fallskärmssoldater släpps ner över ockuperat land för att slå ut den tyska flygledning som bevakar stränderna vid Normandie - allt för att möjliggöra D-Day. Deras plan skjuts ner och de flesta omkommer under de kaotiska uthoppen från det störtande planet. Bara en handfull soldater slutför uppdraget.

Den fege visar sig var hjälte, skitsnackaren visar sig kunna ta hand om de behövande, den alltför närgångne överlever inte. På ett sätt en hyllning av en sorts humanism där ordervägran står i centrum. På ett annat sätt en sorts historierevisionism då de medicinska experiment som vi vet att nazisterna utförde på oskyldiga människor uppförstoras och överdrivs till den grad att det blir fånigt. Resultatet blir bara våld, våld och ännu mer våld.

Allt det otäcka sker i en kyrka, vi får också se brinnande krucifix som en sorts bevis på nazisternas ondska. Som om kristendomen skulle vara en garant mot övergrepp och övermänniskoideal. Jag önskar att det vore så!

The Huntress: Rune of the Dead

Betyg: 3 monument

Skog, vikingatid och minnen i motljus. Egentligen en enkel saga om han som försvann, kom hem med en skatt, men skatten visade sig vara förbannad. Poängen är väntan, väntan på den försvunne fadern, Joar. I väntan och oron har de kvarvarande kvinnorna olika strategier. Så någonstans är det en film om sorg och sorgens olika uttryck. Spännande blir det först de sista 25 minuterna, men det gör inget. Spänningen gör knappat filmen bättre. Ovissheten och oron i vardagen är filmens behållning - sedan kan vi fundera över vikingatidens religiositet, om den verkligen tog sig dessa uttryck.

Lite för många plywoodsköldar och ett behov av att studera moralfilosofi/pastoralteologi när manusförfattarna inte kan skilja mellan "debt" och "guilt". Slutscenen är en direkt skildring av Psaltaren 107:7, sedan får de vara hur asatroende de vill!