Grand Tour

Betyg: 3 monument

Poetisk essäfilm, dokumentär och spelfilm på samma gång. Berättelsen utspelar sig 1918 och tar sin början i Rangoon. Edward, en ung brittisk kolonialtjänsteman ska möta sin fästmö som han inte sett på sju år. Men modet sviker honom och han tar en båt till Singapore istället. Sedan reser han vidare mot Bangkok, Saigon, Manila, Osaka och Nanking för att så småningom försvinna i det inre av Kina. Reser han eller flyr han? Vad flyr han ifrån i så fall? I den senare delen av filmen får vi istället följa hans fästmö Molly som följer honom i spåren ...

Det märkliga är att när Edward kommer till en ny plats hör vi berättarrösten beskriva hans möte med platsen, men vad vi får se är moderna dokumentära bilder av samma plats. Han kommer till Saigon 1918 och myllret av människor beskrivs medan vi får se motorcyklar och mopeder som fyller gatorna i Ho Chi Minh-staden i nutid. Till förvirringen bidrar berättarrösten som växlar mellan burmesiska och vietnamesiska medan de brittiska huvudpersonerna alla talar portugisiska. Och som om det inte räckte så är berättelsen interfolierad med folkloristiska inslag både i färg och svartvitt. Sammantaget blir det en svanesång över Imperiet och imperialismen. Asiens länder framträder som både mytiska, moderna och annorlunda än det västerland Edward och Molly representerar. Vi skulle kunna säga att de blir en sorts eviga resenärer genom kulturer som inte är deras. De kan inte ta dem till sig och går således under. Vackert och sorgligt men ganska långsamt.

Blå Ängeln

Betyg: 4 monument

Kanske är det kulisserna på cabarén - med alla sina prång och märkliga personligheter, eller scenografin i staden där alla gator är liksom lite sneda och husen lutar lite här och där, eller så är det Emil Janning och Marlene Dietrich som helt enkelt spelar i sin egen tid, men det är extremt mycket trettiotal. Katastrofen anas, världen kan fortfarande skratta och le, men många leenden är falska och skratten fastnar i halsen på oss. I vilket fall är det ytterst välspelat när engelskprofessorn vid stadens gymnasium går ner sig i kärlek till en cabarésångerska. Vi ser och vet att det kommer att gå illa, men han är så glad, så nöjd till en början. Lika glad som han sedan blir förtvivlad och galen i slutet, lika galen som han är pettimeter och auktoritär mot sina elever innan han träffar Lola.

Tragiskt efter en roman av Heinrich Mann (Professor Unrat) och med ekon av tysk expressionism i ljussättning och utspel. Särskilt tydligt i slutets förnedring när professorn visas upp som en knappt mänsklig kvarleva, att han sedan får dö i en sorts frid på sin gamla kateder kanske är en försoning: Klockan slår tolv slag och i musiken hör vi julpsalmer.

Pamfir

Betyg: 3 monument

Mycket lera, en del varmrökta cigaretter, en brinnande frikyrka och samtal om Guds närvaro i livets svåraste skeenden. Men egentligen en film om hemkomst och hemmahörighet. Pamfir hör inte längre hemma i byn han kommer från då han har arbetat utomlands som gästarbetare. Väl tillbaka i byn har han bara sin styrka och sina händer att ty sig till. För sin son vill han annat, att han ska studera, bli något, komma bort från byns inskränkthet. Men det behövs pengar och han försöker sig på en sista smuggelresa över den rumänska gränsen. Det skulle han inte gjort. Byns starke man har monopol på smugglingen och tolererar ingen konkurrens. 

Det börjar i en sorts lite grovt absurd berättelse, men slutar i nattsvart tragedi. Våldet, människans rädsla och småaktighet regerar, men kanske finns det någon sorts hopp i sonens uppsträckta armar inför gränsvakterna i slutscenen. En sorts hemomst? Det slutar där. Tvärt.

Donnie Darko

Betyg: 4 monument

Märklig, mörk och absurd - samtidigt som det är en realistisk berättelse om psykisk ohälsa. Men kanske mest av allt en teologisk film där en av utgågspunkterna är att "varje levande varelse på jorden dör ensam", vilket medför att sökandet efter Gud är absurt. Men det är inte alls säkert att det är en absurd tanke. Om vi utgår från att kristen tro vill hjälpa oss "att orka leva och våga dö", kan det mycket väl kombineras. Gud och ensamheten går samman. Men i framgångsteologins 80-tal är det inte möjligt.

Vi möter hysteriska kvinnor som försvarar pedofiler, fega rektorer, dansande småsystrar och en stor kanin som kallar sig Frank. Tidsresor och hypnosterapi är viktiga ingredienser när Donnie försöker ta sig ur sin sjukdom, men istället drabbas av den opålitliga slumpen.

Pig

Betyg: 2 monument

Det är mörkt, dystert och långsamt. Dessutom alldeles tyst ibland, som om både ljudet och ljuset på skärmen har falerat. Men det är nog meningen i detta apokalyptiska drama om ... ingenting. Eller? Kanske om sorg, kanske om girighet, kanske om vänskap, kanske om äkthet. Men mest påminner det om Jesu ord i Bergspredikan "Var dag har nog av sin egen plåga" (Matt 6:34). 

En före detta stjärnkock, Nicolas Cage, lever i ett skjul ute i Oregons djupa skogar, ensam med sin tryffelgris. Varje torsdag kommer en ung man från Porland och de byter tryffel mot varor från stan. Annars är det bara Nicolas Cage, grisen och tystnaden. Sedan blir grisen stulen och han ger sig in till stan som en sorts mutistisk hämnare för att söka sin gris bland stjärnkockar, lyxrestauranger och kapitalister. Hela tiden i samma skitiga rock, samma stipiga hår, samma blodiga ansikte (han blir slagen i en sorts märklig utmaning och tvättar sig sedan inte förrän i slutscenen). Vi får då och då små glimtar ur hans förflutna, men någon sammanhängande bild eller förståelse får vi inte. Dystert, mörkt och ganska tråkigt.

Rififi

Betyg: 4 monument

Paris undre värld; kortspel bakom lyckta dörrar, nattklubbar med eskortdamer och hårda gangsters med stort våldskapital. Men också entusiaster, älskare och ett barn som  uppfattar sin egen kidnappning som en lek. En juvelkupp genomförs, förberedelserna är gedigna. Det lyckas, men den mänskliga fåfängan kommer emellan och fel personer får veta för mycket. Det leder till att åtta människor mister livet. Från succé till katastrof på några timmar. Ändå går allt långsamt och stillsamt men obönhörligt mot undergången.  

Elegant gangsterdrama, lågmält och tyslåtet. Själva skildringen av rånet är detaljerad och helt utan tillagd musik. det enda vi hör är de små ljud de gör när de bryter upp golvet, saboterar larmet och tar sig in i kassaskåpet - en halv timmes nervös spänning i tystnad. Det är en relativt tidig sk "heist- film" där just själva inbrottsscenen står i en klass för sig. Vi får även se ett begravningståg helt utan människor, men med massor av blommor, en snygg skuggdans och ett diskret korstecken. Bäst är alla gånger användningen av paraplyet vid själva kuppen, som en sorts hängande skräpkorg.

Slaktaren

Betyg: 4 monument

Den unga rektorn för byns skola möter slaktarens son som just återvänt efter femton år som soldat i bla Algeriet och Indokina. Han uppvaktar henne med utvalda slaktdelar som hon tar emot medan hon rättar barnens skrivböcker. Allt tycks vanligt och stillsamt tills ett brutalt mord uppdagas och sedan ett till och ett tredje. 

En rak berättelse om förtvivlan, krigsskador, läxläsning, längtan och den moraliska frågan om du kan älska en människa oavsett vad denna gjort, eller vad du själv gjort. Kanske kan vi se det som en kommentar till bibelordet "Anden vill, men kroppen är svag" (Matt 26:41). Vackert, vemodigt, vardagligt och mycket bra. Roligast är när barnen i mellanstadiet övar skönskrivning och får skriva av en fullkomligt omöjlig mening av Balzac. Det är fransk skola i ett nötskal!

Pandoras ask

Betyg: 4 monument

En kvinnas uppgång och fall i en värld av våld och trånande karlar. Lulu är en dansös som vet sitt värde och sin skönhet. En skönhet hon förmår utnyttja för att ta för sig av världen, men hon vill också vara fri och det motsätter sig samma värld. Det är djupt tragiskt då kärleken inte bär, verkligheten kräver både hyrespengar och äktenskapsregler. 

Ytterst elegant med Louise Brooks som Lulu i den berömda frisyr som fått namn efter rollgestalten. Det spritter av levnadsglädje i Lulus kropp och ögonkast, medan Londondimman i slutet kväver allt levande. Så faller hon från toppen till botten, från liv till död. Mycket gott skådespeleri ner till minsta biroll. Vid sidan av skådespeleriet är scenografin fantastisk, särskilt konsten på väggarna i Dr Schöns hem. Men bästa scenen är den underbara röran bakom kulisserna när Lulu ska premiärdansa på varietén. Det är långt från denna lekande lätta scen till Frälsningsarméns långsamma julvandring bland de fattiga och utslagna i Londons slum, det som blir en sorts stillsamt glimmande hopp i slutscenens mörker.

Little Big Man

Betyg: 4 monument 

Är detta en film om USA:s relation till urinnevånarna eller är det en film om Vietnamkriget? Att den utspelar sig i Västern och på prärien är en sak, men den är gjord 1970 i en tid som färgades av det orättfärdiga kriget i Vietnam. Tydligast blir det när kavalleriet begår en massaker i en by och en kvinna rusar ut ur en tipi medan hennes rygg brinner. Det kunde lika väl ha varit napalm. 

Jack Crab (Dustin Hoffman) minns sitt liv och berättar för en nördig antropolog om hur han blev uppfostrad av Cheyenner, hamnade hos en grym präst, sålde fuskmedicin, var revolverman, mulskötare, tapper krigare, handelsman, trapper, eremit och slutligen spejare åt general Custer som han ledde till nederlaget vid Little Big Horn. En fantastisk skröna, berättad av en 121-åring där ursprungsamerikanernas liv och tänkesätt framstår som så mycket klokare och mer genomtänkt än de vita människornas strävan efter att förstöra allt, vilket ställer frågan: Är det en film om Cheyennernas kultur eller en dröm om ett alternativt samhälle i det sena sextiotalets USA? Stundtals elegant i sin humor, stundtals föråldrad - särskilt i kvinnosynen. Vi får ta del av tidstypisk förfärlig teologi, höra några kända psalmer och en vacker bön i tacksamhet. Roligast är general Custer när han talar om ”poison from the gonads” (könskörtlarna). 

Il boom/Högkonjunktur

Betyg: 3 monument

Det är en slags Faust-historia, men istället för evigt liv handlar det om pengar. Giovanni är skuldsatt upp över öronen, men lever ändå ett lätt och lyxigt liv med sin hustru och deras betydligt rikare vänner. Lägenheten, bilen, möblerna - allt är intecknat, men hustrun vet inget. Desperat försöker han låna pengar, men ingen vill hjälpa honom tills han söker upp djävulen i form av en enögd byggherre och hans kraftfulla kvinna. De ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Så är han då plötsligt rik, men till vilket pris ...

En drift med Italiens nyrika och materialistiska medelklass som dansar till amerikanska modedanser, festar till långt in på nätterna och byter fruar. De lever flott men är snåla när det gäller vänskap. Det är välspelat och elegant, men komedin övergår i tragedi när vi lämnar Giovanni åt sitt oblida öde. Vi får möta en gudfruktig general och förstå att både präster och poeter behöver låna pengar. Roligast är klippet från den barfota Mariaprocessionen till den amerikanska dansen. Snyggast är chefens hem, italienskt sextiotal i sin prydno.

Glengarry Glen Ross

Betyg: 4 monument

Ett mäklarkontor. Cynismer och lögner. En värld av män som tävlar om vem som ska sälja mest, men de kundlistor de har tillgång till är för dåliga. Ingen kan sälja och de hotas av avsked om de inte säljer. Tänk om någon bröt sig in på kontoret nattetid och stal de lukrativa listorna? Det är vad som händer och vi är osäkra på vem av dem det är som gjort det. Alla far ut mot varandra, skällsorden haglar, den som nyss var tyst är nu den som talar högst och vice versa tills det kommer fram vem som är den skyldige. 

En fantastisk dialog, ibland bara grymtningar ibland oförskämdheter, ibland deperata sanningar, ibland rena rama skitsnacket - alla ljuger på sitt vis, ingen går att lita på och kapitalismens grundidé - att sälja till varje pris blir en del av cynismen. Här diskuteras helvetet på jorden, dricks en del whisky och pratas och pratas. Fenomenala skådespelare där Jack Lemon är bäst som en sentida Willy Loman. 

Livets tåg/Train de vie

Betyg: 5 monument

Det är absurt, tragikomiskt och fullkomligt underbart! I en chassidisk by någonstans i Mellaneuropa rymmer en hel by med tåg från nazisternas förföljelse till friheten i Palestina. De tyska uniformerna har de sytt själva, korna och gässen har de med sig liksom torahrullarna. Deras vapen är gjorda av halm och deras mod är okuvligt. I de tågvagnar de snickrat ihop är mezzuzan gömd bakom hakkorset och när det är dags stannar hela tåget för att fira shabbesh, fast de som ska spela tyskar får lov att ha hjälmarna på. Allt är galet från början till slut, men det är så lätt att acceptera sagan. Vi vill att detta ska ha hänt! Trots de ljusa färgerna, musiken och dansen är filmen lika allvarlig som den dystra God afton, Herr Wallenberg.

Här möter vi marxist-leninistiska materialister som aldrig läst Marx men som bildar sovjeter i varenda tågvagn, en schackmästare som läser kartor, en tjänsteman från den statliga järnvägen som aldrig kört ett tåg och en rabbi som ömsom förbannar ömsom prisar Gud. Roligast är nog när de jämför tyska och jiddish; "Tyska är som jiddish men utan humor". Men den envisa partisangrupp som ständigt försöker spränga tåget är också obetalbar. 

Anna Karenina

Betyg: 4 monument

Mycket snygg inledning när kameran zoomar ut längs med middagsbordet och det aldrig tar slut och sedan de ryska officerarnas hejdlösa supande. Elegantast är den nästan sömlösa övergången från manskören vid middagsbordet (märkligt nog på ryska) till nästa scen med sjungande kvinnoröster - sedan kommer supandet igång på allvar. Historien är bra, Tolstoj förstås, även om mycket ur ursprungsromanen är bortlämnat. Greta Garbo spelar den försmådda Anna Karenina och hennes förälskelse snyggt och utan stora gester - även om vi inte begriper Greve Vronskijs attraktionsförmåga. Hon slits mellan son och älskare och utgången är otäckt förutsedd redan första gången vi möter henne på perrongen i dimman.

En klassisk filmatisering av en klassisk roman där sympatierna ligger hos de ambivalenta kvinnorna och inte hos de hårda männen. Krocket spelas, ett äktenskap ingås i rysk ortodox tradition (med kronor som kysses i olika ordningar) och en pojke får "hela världen i gåva" (se bild).

Kameliadamen

Betyg: 3 monument

Greta Grabo är magnifik, men mycket större och elegantare än någon av sina motspelare, vilket gör att filmen kantrar en aning. Bäst är hon när hon är bitsk, sarkastisk och cynisk, sämst när hon är romantisk. Det gör att filmens första del är mycket bättre än den senare. I Paris är hon den cyniska drotningen, allas åtrå och ingens kvinna. Men på landet blir hon förälskad och tappar sin självklarhet. 

Fantastiska dekorer, enorma klänningar, snygga kravatter i en film som kanske i grunden handlar om borgerlig konvenans och dess konsekvenser, men som till synes ställer landsort mot stad (det enkla folkets danser mot den stadens dekadenta balett), rik mot mindre rik (baronens outsinliga kassa mot Armands enkla arv) och till syvende och sist liv mot död. Vi får en ömsint, men nog felriktad välsignelse, höra talas om Guds eventuella ilska och fira en första nattvardsgång.

Dr Mabuse

Betyg: 4 monument

Illegala spelklubbar, storslagna residens, spiritistiska seanser och oro på börsen. Allt lika elegant skildrat i starkt expressionistiska scener i denna moraliska berättelse om Dr Mabuses uppgång och fall, skildrad i tolv akter - sammanlagt fyra och en halv timme. "Det finns ingen kärlek, bara begär" - Dr Mabuses replik sent i filmen berättar mycket om vem han är: en cyniker. Och till det en cyniker med makt och inflytande (inte olik någon av dagens amerikanska tech-miljardärer fast filmen är från 1922 och handlar om andra cyniker som börjar få inflytande i efterkrigstyskland). Med ständigt nya förklädnader får han makt över människorna med hjälp av hypnos, suggestion och psykoanalys - allt för att de ska gå under. Hans mål är att överglänsa alla och han skyr inga medel. 

Det är mycket spännande och välspelat - grymma gangsters, galna genier, vackra damer, ädla hjältar och degenererade adelsmän. Roligast är ansiktstvätten, snyggast är konsten: glasfönstren hos Hull och statyerna hos greve Told.

Kanonbåten San Pablo

Betyg: 3 monument

Vad händer med dem som inte villl ta ställning i pågående konflikter? Det skulle kunna vara grundfrågan i denna mastodontfilm från 1966 (3 timmar och 16 minuter) med Steve McQueen som maskinisten Holman på den skruttiga kanonbåten San Pablo som ska skydda amerikanska intressen i Kina under förrevolutionär tid; sent 1920-tal. Inbördeskrig pågår, Chiang Kai-Shek är fortfrande progressiv och antikolonial medan kommunisterna börjar växa som politisk och militär kraft. I detta minfält av främlingshat och rasism följer Holman sitt hjärta och sin humanism förr än tar parti för förtryckarna eller de förtryckta. Mellan missionärernas tro på kinesernas förmåga att själva styra sitt öde och militärens förakt för kineserna som ett folk av kuvade kulis, försöker han vara neutral i sitt maskinrum. Det går inte så bra.

Steve McQueen är med i i stort sett varje scen, ibland som centrum, men oftare som en sorts betraktare, en som inte riktigt deltar. Det gör han bra, lite trulig så där. Det är en bra historia där ensemblen i sig speglar kolonialismens idé - med nästan enbart västerländska skådespelare, kineserna är statister - vilket är tidstypiskt, men idag märkligt. En snygg manlig form av sorgberabetning (kolskyffling) och en udda vigsel helt utan präst hör till det som sticker ut.

Harakiri

Betyg: 4 monument

Japan, 1600-tal. När striderna mellan klanerna upphör lämnas samurajerna utan arbete och inkomst. Vanära och armod följer dem i freden spår. Då kan det rituella självmodet vara det enda som återstår. Men så enkelt är det inte. En samuraj som hotar med harakiri kan istället få en allmosa, eller till och med arbete. För klanernas rådmän är det besvärligt med utfattiga samurajer som hotar med självmord på deras domäner. Då beslutar de att sätta hårt mot hårt.

Det är en grym skildring av ära, manlighet och hierarkier. En ung människas förtvivlan blir till en grym lek för överheten. Mycket snyggt gjort, oerhört eleganta, avskalade interiörer, fantastisk musik av Takemitsu Toro och ett intressant manus som ifrågasätter äran och framhåller medlidandet. Två ensamstående pappor och en lekande morfar är kanske inte det vi väntar av Japanskt 1600-tal. Utan snarare Konfuciansk undervsining, buddism och bön till förfäderna, vilket vi också får del av. Just förfäderna är med på mer än ett sätt.

Bernie

Betyg: 4 monument

Jack Black spelar Bernie just så troskyldigt som vi kan tänka oss honom. Den assisterande begravningsentreprenören som ”fick alla att se vackra ut. Synd bara att de var döda.”  En riktigt god människa enligt alla i den lilla staden i Texas nordöstra hörn, och han gick gärna i sandaler ”precis som Frälsaren” och han var fantastisk på att läsa högt ur Bibeln. Men är han så god? Är han kanske bara oerhört beräknande när han blir god vän med den mest avskydda änkan i trakten? Hon är rik och de lever lyxliv tillsammans tills hennes kontrollbehov och svartsjuka (och möjligen ren elakhet) får honom att ta livet av henne och gömma henne i frysboxen. Sedan följer rättegången med en lysande Matthew McConaughey som åklagare. 

Fantastiska väckelsesånger, underbara texasdialekter i de dokumentära intervjuerna med ortsbor och faktiskt - allt bygger på en verklig historia!

Djungelpatrullen

Betyg: 4 monument

Det börjar med en panorering genom en tydlig filmstudiodjungel, sedan följer ett kammardrama med en pluton britter någonstans i den Malaysiska djungeln ute på ett hemligt uppdrag de inte riktigt begriper. Stämningen är hård och spänd, de är rädda, men låtsas inte om det. Istället brister de ut i gruff och bråk om härkomst och kyrkotillhörighet (!) - de kommer från hela Storbrittanien; Wales, Skotttland, Nordirland och London. Över dem svävar den militära hierarkin som en kvarnsten (kan en sådan sväva?), den finns där hela tiden, men i stunden kan de överse med den. Det händer mycket lite tills de lyckas ta en japansk soldat som fånge. Då vänder hela filmen, den onde blir god, den gode blir ond. I fråga om mänsklighet hjälper varken utbildning eller hög rank. 

Det är ett elegant manus (en pjäs från början), med sin tvära vändning och sitt bittra slut. Elegantast är rättegångsscenen och försvaret av den japanske fången. Här hänvisas också till Génèvekonventionen medans Jesu ord ur Bergspredikan om att älska dina fiender (Matt 5:44) förkastas: "Om du älskar din fiende slutar du med en bajonett i ryggen."

Den skyddande himlen

Betyg: 4 monument

Det börjar i den utpräglade kolonialismen. Tre amerikaner anländer till Nordafrika strax efter Andra världskrigets slut och genast samlas både barn och arbetslösa vuxna runt dem för att bära deras baggage och putsa deras skor. I slutet av filmen har öknen tagit allt i från dem - liv, vett, kärlek, framtid ... På så vis en mycket effektiv kritik av just kolonialismen. Men det är inte den politiska tendensen som är behållning utan själva öknen och de miljöer som öknen formar; lerstäder, beduinläger, oaser. Det är en makalöst vacker film med sanddyner i glödande sol, kamelkaravaner om kvällen och en himmel där ovan som inte bryr sig så mycket men på något vis skyddar dem ändå.