Maze Runner: The Scorch Trials

Betyg: 3 monument

Om den förra filmen var en svag fyra är detta en svag trea. Ungdomarna har, de flesta i alla fall,  klarat sig ur labyrinten och möts av ett samhälle helt under jord där solen har bränt sönder jordytan, städerna rasat samman och ett dödligt zombievirus har spridit sig. Det visar sig att dessa ungdomar är de enda som bär på motgiftet och jagas därför av en skrupellös vuxenvärld. 

Här möter vi arroganta forskare, skitiga revolutionärer, svårbedödmda småpåvar och fler ungdomar med samma erfarenhet och en ökenvandring. Men här är det inget av rollskådespeleri eller subtila detaljer utan pang på med action och helikoptrar, kulsprutor, handgjorda bomber, elektriska gevär och väldigt mycket trevande och sedan springande i mörka tunnlar och byggnader. Överhuvudtaget en mycket mörkare film än den första. Men i mörkret är den ändå spännande.

The Maze Runner

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Flugornas herre och The Hunger Games. Ett trettiotal eller så, pojkar lever strandsatta i en grön dal omgiven av höga murar. Varför de är där vet de inte, inte heller hur de kommit dit. Överhuvudtaget minns det knappt något från sina tidigare liv. Murarna som omger dalen öppnas under dagen men stängs nattetid, innanför öppning finns en ständigt skiftande labyrint. Och det är enda vägen ut, den enda räddningen.

Så länge det handlar om det samhålle de skapat i dalen är det riktigt bra med intressanta karaktärer och gott skådespeleri av de unga skådespelarna, men så fort de ger sig in i labyrinten blir det action och snabba klipp och rop som "skynda, skynda" hela tiden och dramat går förlorat. I och med att vi inte delar ut halva monument (hur skulle ett sådant se ut?) blir betyget en svag fyra. Spännande och god idé, men för mycket spring på slutet. Bästa repliken handlar om det som mänskligheten ständigt frågar sig och som nog är grunden för all religiositet och de flesta ideologier: "Någon måste ha svaren".

Bluff Stop

Betyg: 4 monument

Om det går att använda ordet ömsint på en film så passar den på denna film om upbrott och uppbrottets svårigheter. Stefan (Björn Andresen) är en gymnasist som vantrivs i skolan och bara vill ägna sig åt sitt pianospel. Men pappa har andra planer och hans mamma är bara intresserad av sig själv - så uppfattar han det i alla fall. Med kamraterna drömmer han sig bort, gör försiktiga uppror mot lärarna och planerar en "flykt" till Rom. En flykt som naturligtvis inte blir av.

Bra skådespeleri, lite långsamt tempo, men välgjort. Dock kan man nog säga att inget egentligen händer, Stefan försöker bryta sig loss, men förmår det inte av lite olika skäl. Intressantast är den cancersjuke släktingen Love (Jan Malmsjö) med sina referenser till Werner Aspenströms "Snölegend" (både panterdockan i dockskåpet och själva texten som citeras). Bäst är bilmekanikerns utlåtande om Stefans pappa: "Han är fin på att fixa skarpa tjack, din stabbe".

Chino

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med Charles Bronson; att han knappast säger något, att han knappt öppnar ögonen, men ändå är vaken, med och drivande. Här är han ett halvblod som tränar upp vildhästar. Mycket hästar är det och mycket lite dialog. Han blir förälskad i den rike mannens syster (en ömsesidig förälskelse), vilket denne inte kan tåla. 

Det händer inte mycket. Hästar föds, nya hästar rids in, en ung man dyker upp och de bildar en slags familj som till och med firar jul med julträd, julklappar och allt. Sedan skiljs de, hästarna skingras och livet går på något sätt vidare. Det mest intressanta är den väldigt koncisa beskrivningen av ursprungsamerikaners begravningssed: ”They’ll rather be close to the sun than have dirt on their face”. Bäst är när byborna spelar upp julevangeliet. 

Fjord

Betyg: 4 monument

Det börjar med SvPs 231 "Oändlig nåd" (mer känd som "Amazing Grace"). Ett märkligt psalmval för en film som skildrar pentecostal kyrklighet (den kyrkofamilj pingstkyrkan tillhör). För mig är det en traditionell psalm med rötter i andra traditioner. Men låt vara, det kanske är annorlunda i Norge. I vilket fall får vi följa en konservativt kristen familj som flyttar in i en liten stad i Nordnorge. Fjällen, fjorden och Jesus finns där hela tiden, men mest i bakgrunden. Ganska snart blir familjen misstänkt för barnmisshandel och deras fem barn tvångsomhändertas. Filmen skildrar vad som sker i byn och med de människor som blir inblandade utan att egentligen lägga vikt vid vad som egentligen har hänt. Ärendet är inte barnmisshandel utan vad som sker med det öppna, toleranta samhället när någon visar sig inte vara lika öppen och tolerant som de andra - då blir just samhället auktoritärt och toleransen blott en fasad.

Snyggt gjort kring en svår fråga. Hur långt kan vi acceptera andra människors åsikter och trosuppfattningar? Var slutar toleransen? Och varför där och vad beror det på? Till det några mycket bra unga skådespelare som mitt i all uppståndelse ändå bär på hoppet om att det nog är möjligt att leva tillsammans trots allt.

 

Olovligt förhållande

Betyg: 4 monument

Om kärleken mellan en ung nunna och en ännu yngre skolpojke. Hon har alltid låtit sitt liv styras av andra, nu vill hon styra själv. Men pojken hon är förälskad i är i andras ögon för ung och hennes väg till självstyre är full av gropar och hinder. Vackra franska landskap, fin dialog med en klassisk berättarröst och stillsamt, återhållet skådespeleri, både i glädjen och förtvivlan. Allt mot en fond av först tysk ockupation sedan amerikansk närvaro. 

I grunden en film om kampen mellan två gudsbilder; den fördömande guden och den förlåtande. Prästerna, nunnorna, de goda katolikerna står för den förra, syster Clotilde för den senare. Märkligast är den bricka av silver som hålls under munnen på den som tar emot nattvardsbrödet. Något sådant har jag aldrig sett förut.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike

Betyg: 4 monument

 

Förutom att titeln är helt omöjlig är detta den bästa av alla filmerna. Tätare, bättre sidekick, den knyter ihop de disparata andra filmerna och avslutas både interplanetärt och familjärt. Det är femtiotal och det börjar i Utah med atombombssprängningar och rysskräck. En lam kritik mot atombomben, men en skarpare mot McCarthyismen och angiveriet. Denna gång har nazisterna bytts ut mot ryssar, märkligt nog ryssar som står Stalin nära när filmen utspelar sig 1957 och Chrustjev har haft makten i fyra år. Kampen står om en utomjordisk artefakt som kan kontrollera människors tankar. Där sovjetstaten står för kollektiv hjärntvätt och kapitalismen för rå girighet får Indiana Jones bära humanismens fana, trots att han slår ihjäl fiender åt höger och vänster.

Vi hade kanske väntat oss en film om islam efter judendom, hinduism och kristendom, men vi är tillbaka i Sydamerika och religionen är en sorts blanding av azteker, inka och von Däniken. Däremot dyker förbundsarken från första filmen upp i en scen, vilket är väldigt roligt. Bäst är Karen Allen som Marion, mycket piggare än Harrison Ford.

Joe och gänget/Hue and cry

Betyg: 4 monument

Som "Mästerdetektiven Blomqvist" möter "Fem fångar en tjuvliga" i efterkrigtidens London med ruiner och byggarbetsplatser och barn som driver vind för våg. Kanske är barnen/ungdomarna lite för gamla, men några är ännu inte i målbrottet (gossopraner i kyrkokören) så det är blandade åldrar. Nästan bara pojkar men åtminstone en flicka i den inre cirkeln. De får av en tillfällighet upp spåret på en smugglarliga och försöker få polisens uppmärksamhet, men polisen är antingen ointresserade eller i maskopi med skurkarna. Till slut samlar de alla Londons barn och ger sig på skurkarna själva. 

Det är mycket charmigt med en ganska intrikat historia om en hur skurkarna utnyttjar en äventyrsföljetong i en dagstidning och barnen/ungdomarna löser mysteriet med fara för både liv och hälsa. Barnen besegrar skurkarna genom att vara väldigt många och handlöst kasta sig över de storvuxna gorillorna - snygga scener där barnen drar i håret, sätter fälleben och helt enkelt hänger sig fast tills skurkarna ger upp. Inte särskilt barnvänligt i sin våldsamhet, men välgjort och spännande. Barnens solidaritet besegrar vuxenvärldens arrogans. När gossarna dagen efter sjunger i kyrkokören lika ljuvt som i inledningen är de bandagerade, med blåtiror, spruckna läppar och såriga pannor, men de sjunger till Guds ära med stolthet! Bäst är pojken som kan härma alla ljud - särskilt när han gör en duell mellan stridsflygplan.

Donnie Darko

Betyg: 4 monument

Märklig, mörk och absurd - samtidigt som det är en realistisk berättelse om psykisk ohälsa. Men kanske mest av allt en teologisk film där en av utgågspunkterna är att "varje levande varelse på jorden dör ensam", vilket medför att sökandet efter Gud är absurt. Men det är inte alls säkert att det är en absurd tanke. Om vi utgår från att kristen tro vill hjälpa oss "att orka leva och våga dö", kan det mycket väl kombineras. Gud och ensamheten går samman. Men i framgångsteologins 80-tal är det inte möjligt.

Vi möter hysteriska kvinnor som försvarar pedofiler, fega rektorer, dansande småsystrar och en stor kanin som kallar sig Frank. Tidsresor och hypnosterapi är viktiga ingredienser när Donnie försöker ta sig ur sin sjukdom, men istället drabbas av den opålitliga slumpen.

Nyårsfesten

Betyg: 4 monument

Det finns en djupgående stråk av värme i detta relationsdrama som utspelar sig under en nyårsnatt med ett festande Köpenhamn som fond. Några gamla vänner samlas som alltid till traditionsenlig nyårsmiddag, rollerna är lika fasta som ritualerna. Men för ett par år sedan dog en av kamraterna och en ny tar nu hans plats. Det går inte! Rollerna slås omkull, ritualerna förlöjligas och tillbakahållna sanningar kastas fram. Det blir ett nyår som inte liknar något annat och kanske är de alla lite förändrade när de samlas på morgonen - var och en efter att ha haft sitt äventyr. En sorts illustration till Lukas 13:6-9, liknelsen om fikonträdet. De har alla på något vis "grävt runt och gödslat", det kommande året kanske deras gemenskap bär frukt (= utvecklas).

Romantiskt, javisst! Men också snällt. Fånigt, ja stundtals, men också mänskligt. Förutsägbart, mycket, men också överraskande. Realistiskt, knappast - mer en sorts vardaglig saga. Bäst är danserna, både i köket och på dansgolvet. Roligast är Pommes-frites-hatten - årets hatt!

Old Henry

Betyg: 3 monument

Det börjar bra. En tät historia, som vi i och för sig har sett berättas förut, men bra skildrat. Sedan när det ska till uppgörelse och sutscener tappar filmen det mesta. På en ensligt belägen gård arbetar en pappa och hans tonårige son. Kvinnan i famlijen är död och sonen längtar bort. Deras vardag består av slitsamt arbete och diverse bibelcitat som de slänger åt varandra, ex Ords 24:3 och Joh 8:32. Så dyker en skadskjuten främling upp med en sadelväska fylld av pengar och fadern måste välja mellan det stilla livet eller det vilda liv han en gång levt men som sonen inte vet något om.

Tim Blake Nelson är suverän som orakad, skumögd, gammaltestamentlig farmare. Påminner mycket om rollen han spelade i As I Lay Dying, men här är han mer talför. Annars är musiken och det vackra fotografiet bäst; Oklahoma om hösten; milda färger och mild musik till en ganska hård berättelse.

Coda

Betyg: 3 monument

Känslosamt och romantiskt med en intressant inblick i en främmande kultur; amerikansk dövkultur. Som enda hörande i en döv fiskarfamilj måste Ruby välja mellan musiken som är hennes stora intresse och familjeföretaget där hon är tolken mellan omvälden och föräldrarnas (och brorsans) teckenspråk. 

Det bästa är dövkulturen; det uttrycksfulla teckenspråket - särskilt pappan, föraktet mot de hörande och oviljan att bjuda in andra i gemenskapen. Men också utanförskapet som blir så tydligt när famlijen kommer till Rubys examenskonsert. Medan de sitter i bänken med alla hänförda lyssnare småpratar de om vad de ska äta till middag och vad som behövs handlas i så fall. En kort stund får vi "höra" konserten på deras vis, dvs på långt avstånd se någon som står på en scen och öppnar munnen. Inget mer. Annars ganska förutsägbart och snällt.

Christy

Betyg: 4 monument

En film med en särskild tyngd och en särskild lätthet. Tyngden är social; fattigdom, fosterhem, våld, drogmissbruk och arbetslöshet i staden Cork på norra Irland. Lättheten ligger i Danny Powers skådespeleri som 17-årige Christy, i granngemenskapen och i de udda vännernas självklara solidaritet. Christy har gjort sig omöjlig i fosterhemmet och hämtas av sin bror för att tillfälligt bo med honom, hans fru och deras ännu inte ettåriga dotter. Det är på ett vis en bra lösning, men inte hållbar...

Om sorgen efter en mor, om vänskap och framtidstro, om att hitta sin plats i livet och - ganska oväntat - om hårklippning. Bäst är när en hemlös ung missbrukare förklarar att hon gillar Christy genom att säga "You're salt of the earth" (Matt 5:13). Ord som skildrar Christy och vad han brottas med mer än hon kan tro. Det inger hopp. 

I skuggan av Bronx

Betyg: 3 monument 

Det börjar snyggt med en berättarröst och Mount Carmel Church i Brooklyn, vars klockor hörs då och då. Annars har kyrkan ingen betydelse förutom när busschauffören gör korstecken var gång han passerar kyrkan. Katolska kvarter, italienska kvarter, maffia kvarter. Calogero växer upp där mellan faderns hederliga arbetarklassmoral och gangstrarnas lättförtjänta pengar. Barndomens lekkamrater blir ett tätt gäng som tonåringar där det gäller att inte sticka ut. Samma hattar, samma smarta kostymer, samma konservativa syn på livet, kvinnor och de som inte är italienare.

En på sätt och vis fin berättelse, men alltför förutsägbar. Bikt förekommer, men utan egentlig avlösning och så görs det många korstecken. I övrigt är scenen när de äldre italienska männen i kostym slänger ut de långhåriga Hells Angels från baren minnesvärd. Bäst är ändå soundtracket.

Pauline på stranden

Betyg: 2 monument

Det börjar med en stängd trädgårdsgrind och fågelkvitter, sedan kommer människorna och börjar prata och det gör de hela filmen igenom. Kärlek, relationer och sex är ämnena och att en av de medverkande är mer eller mindre minderårig - den femtonåriga Pauline - det spelar ingen roll. Det ger en känsla av obehag, vilket inte alls är meningen. Filmen är gjord 1983 och är ett uttryck för den otäcka franska manligheten - att unga flickor (15 år) är helt godtagbara sexuella objekt. Nog inte bara franskt, men där har det åtminstone diskuterats offentligt de senaste åren. Nu klarar Pauline av det hela med bibehållen självkänsla, vilket är en lättnad när trädgårdsgrinden stängs igen och människorna lämnar trädgården i tystnad.

Annars är det en fin film, vacker och vardaglig om relationer som inte håller. Lite prententiös i dialogerna, men det kan jag svälja om det inte vore för det ovanstående. Roligast är den långhårige brevbäraren som leverar post med moped.

Dante - Akta're för hajen

Betyg: 1 monument

Det enda möjligen förlåtande med denna filmatisering av 70-talsfenomenet "Dante-böckerna" (33 titlar) är Stockholmsskildringen och musiken av Lasse Berghagen. Resten är direkt uselt. Historien är knappt begriplig, stockholmsslangen direkt pinsam och skådespeleriet ska vi inte nämna, särskilt inte de två unga huvudpersonerna; Dante och Tvärsan. Som tur är blev det bara en film. Roligast är ändå Lasse Berghagen och Ricky Buch i urusla rolltolkningar.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Betyg: 3 monument

En brittisk version av X-Men filmerna med betydligt mindre action. Bakgrunden här är dock erfarenheten av Andra världskriget och nazisternas brott mot de som är annorlunda. De mest annorlunda, barn med osannolika gåvor, samlas i olika skolhem för att skyddas - men ondskan söker efter dem och de försöker överleva i olika tidsloopar. Utanför dessa kan de inte leva och om någon tar sig in kan det medföra katastrof eller räddning. Det är mycket välgjort och snyggt, men ganska svårt att förstå med dessa olika tidsförskjutningar och tidsupprepningar. 

Det börjar förhållandevis segt och först i andra halvan av filmen börjar det hända något. Men sammantaget blir det lite för svårt att förstå och för lite av de besynnerliga barnen och för mycket monster. Bäst är dinosaurierna under sängen (hög igenkänning!) och att huvudpersonens pappa är fågelskådare.

Knights of the Zodiac

Betyg: 2 monument

Truliga ungdomar och kampsport är en relativt vanlig kombination i filmvärlden. Det gör den inte bättre, särskilt inte när ungdomarna inte kan agera. Vilket i sin tur gör filmen genuint tråkig. Då och då ett slagsmål, men o så tråkigt däremellan. Och svårbegripligt om inkarnerade antika gudar, självupptagna föräldrar och en sorts kosmisk urkraft, eller materia, som kallas just "cosmo" - som en mycket dålig kopia på Guldkompassen, helt utan den berättelsen.

Kvasifilosofi, kvasipsykologi och dålig teologi där gudarna är människornas fiender. Det enda som hjälper upp den lite är dekoren som är ok. Tyvärr slutar den med en uppenbar fortsättning och inte bara en utan flera uppföljare skulle kunna följa. Vi måste inte se dem.

Valerie and her Week of Wonders

Betyg: 3 monument

Mellan idén om att människan övergivit Gud (syndafallet) och idén om att Gud övergivit människan befinner sig Valerie där hon i smyg äter äpplen, kikar genom nyckelhål och känner längtan på ett sätt hon inte känner igen. Hon går från barn till vuxen genom en mörk tablå av sexualitet, rigid kristendom, svekfulla anförvanter, vampyrism och längtan efter tillhörighet. Allt är mystiskt, surrealistiskt, vackert och stillsamt, dock med en hel del överlastad symbolik.

Bäst är musiken av Luboš Fišer, bara den är magisk i sig. 

Döden i Venedig

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om jag stör mig på blänket i  Gustav von Aschenbach's glasögon. I i stort sett varje scen blänker det till. Det ger en särskild effekt åt honom, som om han ständigt hade solen i ögonen, fast det syns knappt någon sol bakom siroccons värmedis. Och lyste solen klart hade han knappast uppfattat den så innesluten som han är i sig själv, i sitt åldrande och sitt misslyckande. Just åldrande står mot ungdom (Björn Andrésen), misslyckande mot skönhet, ord mot känslor, liv mot död. Inget händer egentligen, men det gör ingenting för det är mycket vackert, långsamt och ödesmättat och mycket välspelat. Särskilt Dirk Bogarde som Gustav von Aschenbach. Det ödesmättade beror mest på Mahlers musik.

En välsignelse ges och innerlig bön kombineras med åtrå - en udda kombination. Bäst är gatumusikanterna; galna, åldrade, fula, vulgära, men en snygg kontrast till de välklädda och väluppfostrade.