Mr Nobody

Betyg: 3 monument

Vad är det som skapar våra liv? Skulle de kunna bli annorlunda? Vad skulle hända om vi valde annorlunda, inte i första hand i det vardagliga utan i de avgörande stunderna? Nemo berättar, i en framtida värld där han blir den siste att dö av ålder, om sitt liv. Men han berättar inte bara om hur det har varit utan också om hur det skulle ha kunnat bli och blandar ihop det hela. Som om alla de olika liven var möjliga, som om han faktiskt levt dem. Vi vet inte, han vet kanske inte själv. Och det spelar inte så stor roll, för varje liv han berättar om säger något om honom.

Det är djupt existentiellt, men inte vidare teologiskt. Ingen referens till Gud, döden besegras ändå på ett märkligt sätt, ingen nåd och mycket lite av försoning. Mest präglas filmen av en stark känsla av ensamhet, vilket jag inte riktigt tror är meningen, men för mig blir det konsekvensen.

Men det är mycket snyggt gjort! Alltför snyggt, då det blir mer yta än innehåll. Dock är en av filmens slutmeningar lysande, förklaringen till varför han minns sina olika liv. Då krackelerar ytan och djupet blir synligt.

Bakom stängda dörrar

Betyg: 2 monument

Jag menar ändå att det är en bra idé till en historia, men den faller och faller handlöst mot ett slut utan egentlig mening.

Den illusionslöse och cyniske läraren uppmanar en begåvad elev att skriva - och det han skriver blir mer och mer lärarens voyeurism. I korta handskrivna ark förmedlas berättelsen om skolkamratens medleklassfamilj, först ganska vagt, sedan mer och mer explicit inriktat på mamman och hennes förmenta medelklasstristess. Då börjar det bli förutsägbart, samtidigt som läraren dyker upp som en sorts närvarande berättarröst och realismen rinner bort.

Det goda i historien är berättelsens makt, och litteraturens möjligheter att omvandla verkligheten - men det hade kunnat berättas med större spänning och större komplexitet. Läs då hellre Kristian Lundbergs eller Jeanette Wintersons nya böcker.

The Hunger Games

Betyg: 4 monument

Förvånansvärt samhälls- och kulturkritisk och ganska otäck i sin dystopiska skildring av ett klassamhälle byggt på modern teknik och underhållningsvåld. Men det otäcka är egentligen inte dystopin i sig, den har ju som uppgift att vara skrämmande. Det otäcka är den oerhörda kritiken av vuxenvärlden. Vuxna sviker och är inte att lita på, från Katniss mamma som i sin förstenade sorg inte förmår ta ansvar för barnen till Hungerspelens programledare som hela tiden ändrar i spelreglerna och presidenten som ser hopp och tillit som subversiva krafter. Det finns ingen vuxen att lita på. Det är otäckt och en kritik som drabbar mig i veka livet. Ändå finns tilliten där, men då mellan ungdomarna som skapar sin egen civilisation medan de både förkastar och utnyttjar vuxenvärlden. Hoppfullt ändå på något vis. Dessutom spännande och mycket välfilmat!

Undergången

Betyg: 5 monument

Jag kan inte avgöra om det är fotot, skådespeleriet, själva dramatiken, eller det svåra med den blinda lydnaden gentemot en förlorad sak som gör den här filmen så bra. Det är oerhört nära, fängslande och förfärligt - bunkerns kvävande väggar skapar en känsla av kammarspel där bomberna och de ryska soldaternas frammarsch blir en sorts dov bakgrundmusik till rädslan och desperationen där innanför. Hur ska en agera i en auktoritär organisation när inte längre ledarens order är verklighetsförankrade? Det finns olika förhållningssätt, från den desparata fyllan till självmord, desertering och förtvivlad kamp mot tiden. Vart och ett av dessa skildrat så djupt in i personens egen kropp att konsekvensen blir en film om existensens grundvalar. Vad är det att vara människa?

Det är en i många stycken rent biblisk berättelse, dvs en berättelse om det svåra i att vara människa, om människans utsatthet och plats i världen i relation till Guds närvaro respektive frånvaro. Här i bunkerns kaklade gångar är Guds närvaro tydligast i just frånvaron av Gud.

Bron till Terabithia

Betyg: 4 monument

Först tyckte jag nog inte att den var så bra. Lite stolpig dialog och inte så välfilmad. Kanske var det för att jag försökte se den som en realistisk film, trots att titeln antyder något helt annat. Men det är ingen fantasy-story heller, som en ju kan tro av titeln. Visst leder bron till Terabitia till en annan värld, men det är egentligen inte det intressanta med filmen.

Nu när det har gått ett par dagar sedan jag och maken såg denna film, som nog främst är gjord för lite yngre människor än oss, så tycker jag att den är betydligt bättre. Den handlar om viktiga saker, som att ta vara på sin kreativitet, att växa som människa och att leva med sorgen efter en älskad vän. På så sätt är det en film för alla människor, även oss lite äldre.

 

Andra filmer som också handlar om den viktiga perioden i livet, mellan barndom och pubertet, är Moonrise kingdom och Eskil och Trinidad.

Jane Eyre

Betyg: 4 monument

Landskapet och vädret understryker känslorna. Hedens vilsna uppgivenhet, åskans kraft, vinterns livlösa mark och vårens blommande träd. Mycket vackert filmat, utan åthävor men hela tiden med landskapet och vädret som en fond mot vilken Jane Eyre försöker leva sitt liv utan att bli förnedrad eller fjättrad.

Hon säger att hon vet ingenting om staden, ingenting om män, men hon vet en hel del om sin egen vilja. Det gör henne stark och gör till slut också hennes liv möjligt. Kärleken blir möjlig för att hon vill det, inte på grund av konventioner eller resonemang, utan på grund av hennes egen vilja. Det är sällan en kvinna skildrats med så stor integritet.

Fint skådespeleri, fantastiskt filmat och en mycket bra berättelse.