Filmberätterskan

Betyg: 3 monument

En hyllning till filmen, filmberättandet och till det chilenska folket. Atacamaöknen, saltpeterutvinning med hårt arbete och långa arbetsdagar. Sextiotal och söndagsnöjet i gruvstaden är bioföreställningarna varje söndag. För Maria Margarita är det särskilt viktigt då hennes familj efter en arbetsolycka inte längre har råd att gå på bio, och ger henne uppdraget att se filmerna för att återberätta för syskonen och pappan. Detta sprider sig och till slut är hennes föreställningar populärare än själva filmvisningen.

Det är en fin film om sammanhållning, drömmar och längtan. Längtan efter ett annat samhälle, längtan efter ett annat liv. Men samtidigt lite för romantiskt och dramatiskt. En del av personerna är svårbegripliga; den tyskättade förmannen som har en affär med både mamman och dottern, mamman som bara försvinner för att bli cabaretdanserska efter att ha uppmanat dottern att inte slösa bort sitt liv. Andra personer är lite för enahanda. Roligast är när Maria Margaritas bröder försöker återberätta filmerna, var och en efter sin personlighet. En sprucken spegel - som i Ungkarlslyan - och saltstoden i 1Mos 19:26 är betydelsefulla symboler.

The desert bride (La Novia del desierto)

Betyg: 3 monument

Den chilenska skådespelaren, teaterregissören och manusförfattaren Paulina Garcia spelar Teresa, en kvinna 50+ som hela sitt vuxna liv arbetat som hembiträde. Hennes liv verkar ha varit fyllt av de rutiner som ett yrkesliv i tjänst hos en familj innebär. Detta får vi se i korta återblickar, medan handlingen utspelar sig öknen där Teresa blir strandsatt för att bussen hon åker med går sönder.

Möten sker och förvecklingar inträffar, och en försvunnen väska spelar en betydande roll. Men egentligen är detta bara ett stopp på Teresas väg vidare, precis som vilken roadmovie som helst. Och vi får fortsätta fundera över vilka som egentligen är en del av våra familjer, hur relationer uppstår, hur de lever vidare eller hur de avslutas. En annan fundering är vad det egentligen innebär att arbeta med hushållssysslor i en familj som inte är ens egen, något som många kvinnor världen över har erfarenhet av. Jag gläds över att se en kvinna i min ålder i nästan varenda filmscen, och jag imponeras över Paulina Garcias insats. Men ökenlandskapet hon blir strandsatt i vill jag helst slippa uppleva i verkligheten.

Illiterate (Las analfabetas)

Betyg: 2 monument

Det hade kunnat bli så bra. Filmens spanska originaltiteln Las analfabetas väcker förhoppningar om att det här kan vara en annorlunda och intressant film, som handlar just om hur det är att inte kunna läsa och skriva. Och historien som berättas är spännande i sin enkelhet. En vuxen kvinna som lär sig skriva och läsa med hjälp en yngre kvinna. Upplevelsen av främlingskap och utsatthet i ett samhälle där det mesta utgår från ord och text är fint skildrad i början av filmen. Men den mödosamma vägen till att bli läs- och skrivkunnig som vuxen skildras inte på ett lika inkännande sätt. Här hamnar istället relationen mellan de båda kvinnorna i fokus. Inget fel i det, men så mycket förblir outtalat att jag till sist tappar intresset även för det som filmen handlar om. Att äntligen kunna läsa innehållet i ett gammalt kvarlämnat brev.

Diarios de motocicleta

Betyg: 4 monument

The Motorcycle Diaries, som filmens engelska title lyder, handlar om Ernesto Che Guevara innan han blev ”Che”. Filmen är baserad på två böcker skrivna av Che Guevara och hans barndomsvän Alberto Granado, vilka är huvudpersoner i filmen. Handlingen kretsar kring deras genensamma resa genom Sydamerika; från Argentina till Venezuela. Under resan förändras Ernesto sin syn på världen, och filmens tagline; Before he changed the world the world changed him passer väldigt bra.

Första delen av filmen är ganska seg, men mittendelen är fantastiskt bra. Då träffar Ernesto och Alberto många från den indianska urbefolkningen, bönder som blivit av med sin jord och nu lever i fattigdom. Då börjar Ernesto förändra sin syn på världen, och syftet med deras resa blir också ett annat. De två vännerna hamnar sen på en koloni för spetälska personer, där de med betydligt trevligare metoder än alla andra hjälper till att bota de sjuka.

Jag har inte mycket koll på vem Che Guevara var, eller vad han gjorde och stod för. Därför var det roligt att se den här filmen, och jag är sugen på att se den ”nya” Che-filmerna från 2008.

Svarta nejlikan

Betyg: 3 monument

Det finns något svårt med filmer som bygger på verkliga händelser, men som ändå snarare är fiktiva än dokumentära. Svarta nejlikan är en sådan film. Den handlar om Harald Edelstam, Sveriges ambassadör under militärkuppen i Chile 1973, när den folkvalde presidenten Salvador Allende störtades av Augusto Pinochet och om de våldsamheter som följde därefter.

Det finns två saker som jag ändå tycker bra om med denna film. Det ena är att den växer över tid. Den blir alltså bättre ju mer jag tänker på den. När jag såg den stördes jag av alla fiktiva och filmiska inslag, kanske för att jag hade väntat mig en mer dokumentär historia. Men filmen är ändå obehaglig på ett mycket trovärdigt sätt. Bland annat återkommer en filmsekvens med vajande lampor i taket på en korridor under Nationalstadion i Santiago de Chile (den plats där många människor avrättades under den blodiga militärkuppen) som egentligen inte alls är obehaglig men som blir det för att vi vet vad just denna filmsekvens leder fram till.

Den andra behållningen av filmen är att den väcker frågor kring diplomati och humanism. Att vara diplomatisk betyder ju i allmänhet att inte ta ställning, men i Harald Edelstams fall var just hans ställningstagande det som faktiskt ledde till att han lyckades rädda livet på många människor. Och "minnet av hans gärningar till försvar av människor och mänskliga rättigheter lever ännu kvar hos många", står det att läsa på Stiftelsen Harald Edelstams hemsida. Det bästa med filmen är faktiskt den intervju med verklighetens Harald Edelstam (1913-1989) som rullar medan eftertexterna visas.