Autofiktion

Betyg: 3 monument

Inte lika bra och gripande som tidigare Almodovarfilmer, men lika välgjord. Fotot, färgerna, lagren av mening, dialogerna och själva konstruktionen är mycket bra. Det som missar är skådespeleriet, mindre levande och alltför tillbakadraget. Det är så elegant att vi inte inser vad det är vi ser förrän långt in i filmen. Den film som visas skrivs fram efterhand av en äldre homosexuell regissör (läs Pedro Almodovar) som tappat gnistan. Små enkla referenser de olika tidsplanen emellan smyger sig in och till sist ser vi hur skådespelerskorna sitter och väntar på att få manuset till filmens slutscener. Men då har uppgörelsen redan skett och den vi trott vara huvudpersonen, visar sig vara en annan. 

En film om film, men inte så mycket om själva filmarbetet som om manusskrivandet och rätten eller orätten att använda sitt eget och andras liv som utgångspunkt. En moralisk och konstnärlig fråga som tas på största allvar. Roligast är scenen på sukhuset (det är nästan alltid sjukhusscener i Almodovars filmer) när läkaren tror att en kultfilmsregissör är protestant då protestantismen ur hennes katolska synsätt är just en kult. 

Begärets dunkla mål

Betyg: 3 monument

Det gick bra att göra en film om en äldre man som begär en ung kvinna och med sina pengar försöker köpa henne åt sig själv på sjuttiotalet, men att se den idag känns inte helt ok även om Fernando Rey är bra som den besatte mannen. Kvinnan ömsom lockar, ömsom stöter bort och till slut brister det för honom. Vilket tycks vara en del av strategin - begäret finner inga gränser varken i sin naivitet eller i sin auktoritet. Det enda som kan tygla begäret är en rejäl explosion; ett bombattentat. Och så slutar filmen.

Intressant berättad då den återberättas från en tågresa mellan Sevilla och Madrid där den besatte mannen fängslar en hel kupé (inklusive barnen) med sin berättelse om begär och blind förälskelse. Då och då leds vi tillbaka till tågkupén för några kommentarer - sedan fortsätter  förnedringen. För det är nog vad det egentligen handlar om, förnedring. Det handlar inte särskilt mycket om det 10:e budet (5 Mos 5:21) utan just om hur en snedvriden relation förnedrar alla inblandade. Så blir filmen tragisk fast den är lättsam och lite humoristisk. Roligast är ändå vänsterterroristerna som samlas under namnet JVR (Jesusbarnets Väpnade Revolutionärer). Bäst är flamencon.

El Cid

Betyg: 4 monument

Jag är svag för storartade draman från Holywoods femtio- och tidiga sextiotal. Å ena sidan kan filmen om El Cid, mannen som enligt myten slog tillbaka den islamiska erövringen av Iberiska halvön, ses som en direkt kommentar och applåd för Trumps anfallskrig mot Iran. Men filmen kan lika väl ses som en hyllning till det mångkulturella Spanien, till humanism, fred och respektabla religionsmöten. De onda kristna, liksom de onda muslimerna vill krig, hat och våld. De goda vill samförstånd, förlåtelse och en gemensam framtid. Men egentligen är det en film om stolthet, ära och ädelmod.

Berättelsen om El Cid är hämtad från Cantar de mio Cid en dikt från 1100-talet och en av Spaniens äldsta bevarade texter. Det handlar om hjältedåd, men än mer om en god mäniska - här spelad av Charlton Heston - som aldrig ljuger, sviker eller talar illa om någon. En riktig Hero! Mycket intriger, maktspel och lögner omger honom, men han går rakryggad genom allt, till med efter döden! Underbara vimplar, standar och flaggor. Fantastiska rustningar, häftiga strider med morgonstjärna och hjälmar som schackpjäser. Jag älskade detta som barn! Roligast är den fullkomligt iskylda bröllopsmiddagen med Charlton Heston vid ena änden av bordet och Sophia Loren vid den andra.

Frihetens fantom

Betyg: 4 monument

Med start hos Goya och de franska arkebuseringsplutonerna under spanska självständighetskriget undersöker Buñuel den borgerliga frihetstanken - rätten att göra det du vill och ängsligheten att göra som alla andra. Men på sitt eget absurda sätt med lösa associationer och mycket humor. Vi får möta gravskändare, en Emu, en seriemördare, två polischefer, en man som i smyg ger småflickor vykort på franska sevärdheter som vore de pornografiska, en cancerpatient, en hänsyftning på Lukas 17:2, en pansarvagn som jagar räv, fyra munkar som först ber en innerlig bön till Josef samt Herrens bön, för att sedan dricka whisky och spela kort ... Elegant flyttar sig kameran från den ena till den andra situationen genom glidningar och fokusskiftningar.

Lite svårbegripligt, men underhållande. Bäst är den högborgerliga pappan som utbrister, "Jag är så trött på symmetri" och sedan flyttar de förgyllda ljusstakarna en liten bit på spiselkransen. Roligast är nog brevbäraren som kommer klockan tre på morgonen, eller ännu hellre undervisningen på polishögkvarteret - en ren fars där poliser ständigt passerar ut och in och föreläsaren aldrig kommer till saken!

Uncharted

Betyg: 2 monument

                                                                Sir Francis Drake

Modern äventyrsfilm på klassiskt manér utifrån ett tv-spel om två föräldralösa bröder med sinne för kartor, hemliga meddelanden och ficktjuveri som söker efter Magellans gömda guldskatt. Fast egentligen är det bara den ena brodern som gör det för storebror har försvunnit. Det görs en stor sak av skillnaden mellan "borta/gone" och "försvunnen/lost" - dvs det som är försvunnet kan du hitta igen. Således dyker storebror upp i slutscenen och det är uppgjort för en uppföljare. Vilket vi kan vara utan då det handlar om synnerligen uselt skådespeleri.

Slipsknytning, vältuggat tuggummi och fadermord förekommer - liksom citat från 2 Mos 20:15, en udda variant av sången från Kristina från Duvemåla: Guldet blev till salt! och ett släktskap med Sir Francis Drake (bilden). Annars för mycket TV-spel, för lite film.

Den andalusiska hunden

Betyg: 3 monument

En kort film där tiden är förvrängd och verkligheten opålitlig. En kvinna och några män, några dör, några drömmer om kvinnan - som mest vill freda sig. Myror, håriga ansikten, en dödskallesvärmare, döda mulåsnor, ett sönderskuret öga och två präster från Marist-bröderna. Tja, vad blir det av detta? En legend och en klassisk kultfilm, men i stora stycken obegriplig. Ändå sevärd på något vis, just i sin märklighet och i själva filmatiseringen.

Man kan undra om Buñuel och Dalí redan då kände till Marist-brödernas övergrepp på barn? I så fall blir det mer förståeligt varför just de dras in under pianot och de döda mulåsnorna.

Klockan klämtar för dig

Betyg: 3 monument

I grunden en film om motsättningar. Motsättningen mellan fascisterna och republikanerna under Spanska inbördeskriget, motsättningen mellan Pablo som leder motståndsgruppen i bergen och "el inglés" som dyker upp med order att spränga den lokala bron, motsättningen mellan nuet och framtiden, motsättningen mellan realism och idealism.

En amerikansk sprängexpert (Gary Cooper = "el inglés") får av den republikanska arméstaben uppdrag att spränga en bro som en förberedelse inför de republikanska styrkornas stora offensiv. Som amerikan tas han emot med viss tvekan av den lokala milisen, men där finns också Maria (Ingrid Bergman) som trots sin akuta erfarenhet av sexuellt våld förälskar sig i honom. Det blir en maktkamp mellan "el inglés" och gruppens ledare, men än mer en kärlekshistoria mellan "el inglés" och Maria. Men genom all maktkamp och kärlekstrevanden så står Pablos kvinna Pilár för realismen och en enastående rollprestation - som också gav en Oscar. Det är hon som räddar filmen med sin självklarhet, sin styrka och sin sårbarhet. 

Titeln är hämtad från 1600-talsteologen John Donne: varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.

 

The Man Who Killed Don Quixote

Betyg: 4 monument

Om mänsklig värdighet, trots att världen ser ut som den gör med all sin cynism och egoism. I denna värld färdas Don Qiujote, riddaren av den sorgliga skepnaden, till allas och allmänt åtlöje. Men det är inte så enkelt - skrattet fastnar i halsen, något annat än galenskap ryms i det ihärdiga fasthållandet vid ridderligheten. Visst är han galen, en drömmare, en sorgligt naiv gammal farbror - men egentligen är det han som är vid sina sinnens fulla bruk och världen som är galen. Det är vackert gjort, stundtals roligt, stundtals lite plumpt, men hela tiden ett fantastisk landskap och udda scenerier. Vad är dröm, vad är verklighet, vad är påhittat och vad är äkta? Till slut ropar vår Sancho Panza ut att "Något måste väl vara äkta!" Så sant, något måste vara äkta i världen.

Det är en oerhört finstämd skildring av hur en dröm kan bli verklighet och hur den faktiskt lever vidare, för Don Quijote kan aldrig dö. På så sätt är det en film om filmmediet som konstform, mycket vackert gjord!

Här förekommer katolska processioner, muslimska flyktingar och en uppfriskande kommentar om engelskan som ett p r o t e s t a n t i s k t språk - inget för enkla spanska bönder med andra ord.

Tristana

Betyg: 4 monument

Det tidstypiska möter tidlöshet, realism möter surrealism, tradition möter modernitet - vackert foto i fantastiska miljöer där varje gardin och mjölkkanna är vald med omsorg, både med tanke på färg och form. Därtill gott skådespeleri dock med brasklappen att den dövstumme pojken inte är särskilt övertygande i sitt teckenspråk.

Artonhundratalsrealisten Benito Perez Galdos' roman blir i händerna på surrealisten Luis Buñuel en otäck, men skickligt genomförd psykologisk skildring av en människas förvandling från oskuld till hårdhudad maktutövare. Hur övergrepp förs vidare och bryter ner det som skulle kunna vara en möjlig utveckling.

Tristana och Don Lope är bundna till varandra i en destruktiv relation av beroende, makt och utnyttjande. Det är snyggt med tidens gång skildrad genom det tomma cafébordet och Don Lopes åldrande, medan Tristana och de runt henne är opåverkade av samma tid. Realismen bryts, liksom att Tristanas klänningar hör hemma i en annan tid än det sena artonhundratal där Don Lope ännu tror på äran framför penningen, att arbete är en förbannelse och att en gentleman har ansvar för de människor han möter (såvida de inte är unga, vackra kvinnor). Och när den gamle kättaren Don Lope ses dricka kaffe i godan ro med de katolska präster han alltid föraktat, då handlar det inte om frälsning, utan om att han gett upp.

Så går de under bägge två, den ene genom att tappa bort sig själv, den andra genom att hårdna och bli grym. Det är, enligt Buñuel, vad kapitalismen och det borgerliga samhället gör med oss. Något ligger det i det enligt Jesus ord om att vinna hela världen men förlora sig själv (Luk 9:25).

The Trip to Spain

Betyg: 3 monument

Det finns något rörande över dessa den övre medelålderns män som jag inte kan släppa. De kämpar med relationer, kroppar och sviktande framgång. De är fåniga, cyniska och elaka, men också litterära, allvarliga och genuint roliga som när de sjunger om David Bowies twitterkonto. Upplägget är detsamma som tidigare: de reser runt i vackra landskap och testar  lyxrestauranger för några amerikanska och engelska tidningar. Denna gång i Spanien, men varken maten eller landskapen har någon större betydelse. Det är samtalet, associationerna, imitationerna, de populärkulturella referenserna som är det viktiga: Shakespeare, Roger Moore, Laure Lee, Mick Jagger, Cervantes... Bakom elakheterna och de (ofta) självironiska kommentarerna skymtar en rörande och ganska skör vänskap och en vilja att försöka förstå vad livet går ut på - och det är inte lyxigt god mat, inte poplåtar från sjuttiotalet, inte att upptäcka mer av världen, utan vänskap och kärlek - och sorgen när det inte fungerar.

Summer 1993

4 monument

Efter att ha sett nio långfilmer på filmfestivalen i Göteborg utkristalliserar sig temat ”barnets betydelse” som något gemensamt för alla filmer. Men vid närmare eftertanke är det kanske inte så att denna film, med en 6-åring och en 4-åring i huvudrollerna, faller in under temat. Det här är nämligen inte en film som handlar om barnets eller barndomens betydelse, utan den handlar om barnets värld, sedd ur barnets perspektiv. Vilket faktiskt är ganska ovanligt och filmens allra största företräde. Frida, som huvudpersonen heter, är både snäll och dum, ja, rent av elak ibland. Men det är också uppenbart att hon försöker hantera den nya situation hon hamnat i.

Så vitt jag förstår bygger handlingen på regissörens och manusförfattarens, Carla Simóns, eget liv, vilket säkert kan förklara den trovärdighet som finns i skildringen av 6-åriga Fridas sommar. Hennes föräldrar dör i aids, men ingen nämner "aids" under hela filmen, och Frida får flytta till sin morbror, hans fru och deras lilla dotter på landet utanför Barcelona. Där leker hon med sin kusin, hämtar ägg hos bonden bredvid, badar, rymmer hemifrån, vägrar dricka mjölk och knyta skorna. Ibland kommer mormor och morfar och mostrar på besök, men mest kretsar filmen kring de fyra som försöker bli en ny familj. Och kring svårigheterna med detta. 

Det är lågmält och långsamt. Sorgligt och irriterande (varför pratar inte de vuxna med barnen?) och alldeles strålande spelat, särskilt av två yngsta skådespelarna Laia Artigas som Frida och Paula Robles som Anna. Här kan du läsa mer om filmen.

The Vessel

Betyg: 3 monument

Sorg, inkapslad sorg. Lika tung som de överallt närvarande vågorna. Så blir plötsligt hoppet synligt, men utanför kyrkans väggar. Kan frälsningen finnas där? Nattvarden hjälper föga, men magin och människornas eget uttryck för Guds närvaro kan göra det.

Det liknar en saga, långsamt berättad och tyngd av sorg. Vackra hus - jag tänker mig Galicien - vackra fårade ansikten, en uppgiven präst, sista smörjelsen och stigmata, rökelse och klockringning, Guds bortvändhet och en mors förlösande kärlek. Först när den bryter fram kan sorgdräkten läggas av, som i Jesaja 61:3.

Vackrast är klädstrecket med böcker och det levande havet som altartavla. Men för stillsamt och lite för mycket katolsk teologi för min smak.

Hemingway & Gellhorn

Betyg: 2 monument

Märklig film om en krigskorrespondent som i filmen aldrig skriver, aldrig arbetar utan mest är i en sorts relation till olika män. Med tanke på Martha Gellhorns liv och arbete tycks det som en orättvis bild. Som att kvinna skulle "tiga vid sammankomsterna" (1 Kor 14:34) vilket här är mer än vanligt dumt! Kanske en mer rättvis bild av Ernest Hemmingway, han ses ju faktiskt skriva. Annars en skildring av Spanska inbördeskriget och den amerikanska opinionen för den demokratiska sidan och det ryska förräderiet. Väl skildrat. Dessutom ett intressant porträtt av Chou-En- Lai.

Jag gillar John Dos Passos och Robert Capa och de dokumentära inslagen, men framförallt gillar jag den ryska skrivmaskinen.

Jag med

 Betyg: 4 monument

I grunden en enkel historia om kärlek på kontor. Men än mer en berättelse om normalitet och normalitetens gränser. Daniel har Downs syndrom och första dagen på nya jobbet blir han förälskad i en arbetskamrat som inte har någon diagnos men lever utanför normaliteten av andra skäl. De blir ett udda par i gränslandet mellan kärlek och vänskap. Tragiskt, på ett vis. Hoppfullt på ett annat.

Filmen har så klart ett ärende och stundtals lyser det igenom alltför väl i dialogen. Det är synd, men skådespelarensemblen, särskilt Luisa en av dansarna i Daniels brorsas danstrupp, väger upp. Det är så snyggt och verklighetsnära när hon gör upp med den överbeskyddande modern. Äntligen rollfigurer med funktionsvariation som spelas av skådespelare som har just det!

Köttets lustar

Betyg: 4 monument

Först tycker jag det är segt och lite långtråkigt. Jag funderar flera gånger på att stänga av dvd-spelaren och läsa en bok istället för att se filmen klart. Men så, efter drygt en halvtimme, blir jag helt uppslukad av Víctors livshistoria som innehåller så många bottnar trots att han bara är 26 år. Men kanske är det så när man föds på en buss mitt under värsta Franco-tiden, en tid då ingen vågar gå ut på Madrids gator om kvällen. Kontrasten mellan inledningsscenens tysta och öde gator och det myller av liv som präglar staden i slutscenen blir extra påtaglig eftersom de båda scenerna också innehåller vissa likheter.

Men innan dess är det kärlek och passion på liv och död. Och komplicerade relationer. Och hemligheter som avslöjas och får betraktaren att revidera sin uppfattning av huvudpersonerna. Och rullstolsbasket, med en ung Javier Bardem som måste ha tränat i månader för att kunna köra rullstolen med de rätta knyckarna över basketplanen.

I jämförelse med de andra Almodóvar-filmerna som jag skrev om häromveckan är denna inte lika estetisk och har inte samma fantastiska kulisser och scenerier. Men det finns ett par godbitar och även några himla snygga kameravinklar.

Kika

Betyg: 4 monument

Kika är en film av Pedro Almodóvar som jag inte har sett tidigare. Men jag blir förförd. Den har, trots sina våldsamheter, en lätthet som inte är innehållslös. Kika är en godtrogen och levnadsglad kvinna som först gör mig irriterad med sin barnsliga röst och sitt utstuderade sätt. Men vartefter filmen fortskrider blir jag mer och mer imponerad av hennes person. Hon är den enda ärliga människan, och det är kanske därför hon blir skändligen utnyttjad. Trots detta går honmed högburet huvud mot nya mål i livet. Men innan dess blir hon lurad av i princip alla omkring henne och indragen i sin pojkväns styvfars skumma affärer, som visar sig vara betydligt mer grymma och otäckare än vad vi från början kunnat föreställa oss. Kika är en snygg film. Full av läckra scenografier och kläder - förutom Kikas klänningar så gillar jag Ramóns 90-talsskjortor. Musiken är bra och de utflippade tv-inslagen har en slags inbyggd absurd realism. Och den väcker frågor om bl a makt och mod och ärlighet. En klart bra och sevärd film. Det är ju också ganska humoristiskt att huvudpersonens namn på svenska betyder "titta i smyg" samtidigt som en voyeur spelar en betydelsefull roll i detta kammarspel.

Tala med henne

Betyg: 5 monmuent

Jag har svårt att tänka mig en film som på ett mer komplext sätt ställer frågan om människovärde och integritet på sin spets. Det är oerhört intressant att se om denna välgjorda och mycket intressanta film, och vore det så att jag undervisade om etiska frågor inom sjukvården så skulle jag använda Tala med henne i min undervisning. Här finns alla de svåra frågorna, men inga enkla svar. Istället tvingas vi se när Benigno masserar den medvetslösa Alicia lår på ett alltför intimt sätt samtidigt som han talar med henne om allt det hon tyckte om när hon levde ett aktivit och medvetet liv. Det är svårt att tycka illa om Benigno, och frågan är vad han egentligen gör för fel? På vilket sätt kränker vi en annan människas integritet?

Filmen kretsar kring de två kvinnorna Alicia och Lydia, som båda hamnar i koma, och de två männen, Benigno och Marco, som fascineras av dem. Men det finns många olika berättelser. Det är också historien om Marco och hans dragning till människor med mörka hemligheter. Och om tjurfäktaren Lydias desperation. Och om Benignos isolerade liv och hans kärlek till Alicia. Och om dansen (Geraldine Chaplin spelar f ö en magnifik danslärare). Och om livet och kärleken och livets stora frågor. Och om människans förmågan till medkänsla och sorg. Många tårar är det. Dessutom är det en oerhört vacker film. Vackert foto, vackra bilder.

Inledningen i Tala med henne är efter det att jag har sett Win Wenders fantastiska film om dansaren Pina Bausch ännu bättre än jag tyckte den var första gången. Benigno och Marco möts nämligen just när de ser en dansföreställning av och med Pina Bausch. Förutom dans, tjurfäktning och livets stora frågor finns också en fanatstiskt vacker scen där Caetano Veloso sjunger Cucurrucucu paloma. Observera, att i det youtube-klippet som jag har länkat till så framställs filmen som en kärlekshistoria mellan en man och en kvinna, vilket förstås är en alltför enkel beskrivníng av den här fantastiska filmen.

Kvinnorna på sjätte våningen

Betyg: 2 monument

Handlar det om klass, kön eller etnicitet? Mötet mellan börsmäklaren Monsieur Joubertoch de spanska hembiträdena som bor på sjätte våningen i samma hus? Är underklassen så mycket lyckligare än överklassen? Är kvinnor så mycket mer levande än män? Är spanjorskor så mycket mer levnadsglada än fransyskor? Knappast, men dessa schabloner bär filmen. Det börjar ändå ganska bra, Monsieur Joubert blir en sorts symbol för godheten - han använder både sina pengar och sitt inflytande för att göra livet lite bättre för hembiträdena. Men när han själv flyttar upp på sjätte våningen så tappar filmen styrseln. Det är klart att det finns en charm i mötet mellan de djupt troende katolska kvinnorna och den rationelle Monsieur Joubert, men när det utvecklar sig till en kärlekshistoria blir det bara dålig film. Från att ha varit en möjligt politiskt intressant film blir det bara en fantasi. En äldres herres sådan.

Biutiful

Betyg: 4 monument

I Barcelona bor Uxbal (Javier Bardem)med sina två ganska små barn. Livet runt dem är inte direkt mysigt utan snarare storstadstufft. Uxbal rör sig emellan sina halvkriminella kontakter och extrajobbet som medium. I filmens inledningsscen får Uxbal sin dödsdom, prostatacancer. Och resten av filmen handlar om hur han på olika sätt försöker ordna det så att hans barn ska klara sig även efter hans död.

Uxbal är ingen alltigenom god människa. Tvärtom. Han har många liv på sitt samvete. Ändå väcker han sympatier. Inte för att han är sjuk utan för att han verkligen försöker ordna det för sina barn, trots både yttre och inre motstånd.

Jag tycker om Biutiful just för att Uxbal är en så komplex person. Kanske inte en människa jag tycker om, men en människa värd att älska. (dessutom är filmen en upprättelse för skådisen Javier Bardem, som tyvärr gjorde en mindre lyckad roll i Woody Allens Vicky Cristina Barcelona.

Goya's ghosts

Betyg: 4 monument

Det här är en film som gör mig positivt överraskad. Jag har för mig att den fick ganska dålig kritik när den visades på biograferna (2007) och Stellan Skarsgård, som spelar konstnären Francisco de Goya, är inte en av mina favoritskådisar. Men det visar sig att denna Milos Forman-historia har mycket mer att erbjuda än jag trodde. För det första är Goyas konstverk faktiskt en stor del av berättelsen, t ex bilden ovan som visar hur spanska upprorsmän avrättas av franska soldater den tredje maj 1808, dvs under den franska ockupationen av Spanien. Även om scenerna när Skarsgård/Goya arbetar med sina konstverk ibland känns lite krystade, så är det konstnärliga arbetet ett av filmens teman. En annan behållning är skildringen av Goyas handikapp, han blir så småningom döv och kommunicerar med andra människor med hjälp av sin fantastiska teckentolk. Jag vet inte hur vanligt det var med teckenspråk under början av 1800-talet, men teckentolken i filmen är i alla fall otroligt kommunikativ. Scenerna där han är med är spännande eftersom pratet också tolkas av hans expressiva teckenspråk. En tredje anledning till att jag tycker om den här filmen är att den skildrar en del av Spaniens historia. Jag måste ha sovit på historielektionerna, för här finns stora luckor att fylla. Med hjälp av Milos Formans vackra och mycket sorgliga film har jag nu någon mer aning om vad som hände i ett av Europas största länder under början av 1800-talet.