Letters from Iwo Jima

Betyg: 4 monument

Som pojke läste jag ofta små tecknade serier om Andra världskriget, sådana där tyskarna sa Achtung och japanerna Banzai, medan alla hjältar tillhörde de allierade och sa Allright. Jag minns att en av dem hette "Slaget om Iwo Jima". Så på något vis känner jag igen mig, samtidigt är det en helt annan berättelse. En berättelse om förlorarna, hela filmen är skildrad ur de japanska soldaternas perspektiv, snyggt gjort av Clint Eastwood.

Det fina är att människan bakom fienden blir tydlig, att "förrädarna" blir hjältar och att mitt i krigets grymhet visas mänskliga ansikten. Grymt, sorgligt, nästan bara gråtoner - förutom granatelden som lyser desto starkare. Otäckast är nog barnkörens hyllning genom radion till de soldater som inte har något annat att möta förutom nederlag och död. Nationalismens absurditet!

Apocalypto

Betyg: 3 monument

Vad är det som gör att en film hör till en särskild kulturkrets? Här har vi en film som utspelar sig i mayakulturens centralamerika dagarna innan européerna anländer. Alla skådespelare talar ett gammalt mayaspråk och centrum i filmen är mayakulturens ceremoniella offerkult. Jag såg den dessutom helt utan textremsa, vilket skapade ett visst främlingskap. Ändå är det helt igenom en amerikansk film, regisserad av Mel Gibson. Hjältens by attackeras av slavjägare som söker människor att lägga på översteprästens offeraltare. Som i värsta tintinalbumet räddas han av en solförmörkelse och springer med spjut och pilar genom kroppen hela vägen tillbaka till byn för att rädda sin kvinna och deras barn. Under tiden har han på olika sätt ihjäl sina förföljare en efter en...

Mycket blodigt, fantastiska huvudprydnader och ansiktsutsmyckningar. Men bäst är nog ändå djurlivet. Det är inte så många filmer som börjar med en tapir och sedan fortsätter med vrålapor, pantrar, ormar, arapapegojor och pilgiftsgrodor.

Peter's Friends

Betyg: 4 monument

Stundtals fånigt, men ändå så varmt och vänligt som bara brittiska filmer kan vara. Peter bjuder ut sina gamla studentkamrater som han inte sett på tio år till det lantgods han nyligen ärvt. Vi möter dem var för sig på väg till Peters lantställe; cynikern, romantikern, den oroliga, den utlevande... Så strålar de samman och deras respektive karaktärsdrag blir till en början övertydliga. Men så utvecklas relationerna, sanningar tränger fram, sårbarhet visas och positionerna förändras. Det är snyggt och vackert gjort. Bakom den glättiga fasaden handlar det om försoning och sorg och skam, saknad och död - livet ställt på sin spets.

Bäst är ändå att få se Kenneth Branagh, Emma Thompson och Stephen Fry i sina unga år. Och soundtracket förstås, finfina 90-tals hits!

Revolution

Betyg: 2 monument

Den Stora amerikanska berättelsen om frihet och den ensamma mannens rätt att skapa sin egen framtid. Här skildrad med den Amerikanska revolutionen som fond. Det ges en hel del realism, förvånansvärt skitigt och skrikigt skildrat - och det är bra, särskilt skriken som i de första scenernas revolutionära yra genomtränger allt. Ganska obehagligt och därför bra!

Men efter de första blodiga förlusterna utvecklas det till en hjältesaga och blir ganska ointressant. Trots att den onde fienden, fint spelad av Donald Sutherland, är en intressant och mycket mer komplicerad figur än någon av de andra. Det är särskilt fint när han läser Psaltarens 23:e psalm i nederlagets stund.

Poängen med filmen är beskrivningen av kapitalismens grundprincip - utan försköning - och hur den bryts mot drömmen om frihet, broderskap och rätten att äga landet. Den grundläggande amerikanska konflikten blir tydlig, men det görs inget av den, tyvärr. Enbart ett konstaterande och lite hjältedyrkan.