Barbarian Queen

Betyg: 3 monument

Samma story som ofta återkommer i dessa filmer (se exempelvis Hundra eller Ator stridsörnen): Den idylliska byn utplånas av onda män som tar med sig de bybor som inte slaktas som slavar, några överlevare ser förödelsen och ger sig av för att hämnas. På vägen möter de både vänner och fiender, men i slutänden besegras de onda av en samling demokratiskt sinnade bönder och småfolk. Här är det kvinnor i huvudrollen, kvinnor som hjältar, kvinnor som offer och kvinnor som besegrar den onde till slut. Men i princip alla kvinnor är extremt lätklädda, vilket nog också hör till genren, vilket i sin tur inte hindrar dem från att slåss med stora svärd. Förvånansvärt välgjort, till och med striderna är ok.

En fantasy-film utan fantasy, liksom en sword and sorcery film utan sorcery, men väldigt mycket svärd. 

Ett annat land

Betyg: 3 monument 

En av alla dessa brittiska ”public school-filmer”. Bra manus, bra skådespeleri, bra dialog - men alltför mycket teater. Vi följer några av de äldre eleverna på en förnäm skola under trettiotalet i deras försök att hantera skolkulturen. Var och en har sin strategi: motstånd, medgörlighet, lögner, hot eller ett desperat försök till ärlighet. Alla gör sitt för att stå ut. Guy hanterar sin homosexualitet med ironi, Tommy sin rebellanda med kommunism. Men det börjar inte där. Det börjar och slutar i Moskva på åttiotalet, med en brittisk spion som på ålderns höst bestämt sig för att låta sig intervjuas av västmedia. 

En 24-årig Colin Firth, mycket gosskör, många putsade skor, pennalism och längtan. Lenin bärs omkring och Tredje Mosebok 18: 22-25 citeras i samband med en gemensam bön. Slutet är bra, både i trettiotalets berättelse och i åttiotalets ramberättelse. Jag minns åttiotalets diskussion inom vänstern om homosexualitet, inte helt självklart. Filmen, inspelad 1984, speglar delar av den diskussionen.

Starman

Betyg: 4 monument

                                                             Voyager 1

En charmig, åttiotalsversion av Mannen från Mars (1951) där Voyager 1's inbjudan till främmande släkten i universum hörsammas och en varelse från en avlägsen planet landar i Wisconsin och kan  härma Kurt Waldheim hälsning på Voyagers "Golden record" perfekt, samt sjunga "I can't get no Satisfaction". 

Vi kan tydligt se vad det är åttiotalet vill berätta. Det handlar om liberalismens och individualismens lov. Där femtiotalsversionen handlade om kärnvapenhotet, handlar det nu om individens rätt att fatta egna beslut gentemot kollektivets makt - läs den federala regeringen, FBI och försvarsdepartementet. Våldsbenägna delstatspoliser, regeringstjänstemän nära makten, män med jaktgevär och andra som hindrar den fria människan är inte vatten värda. Intressant analys med tanke på dagens amerikanska administration.

Jeff Bridges är mycket bra med udda huvudrörelser och stelnat leende när han som rymdvarelse försöker hantera en mänsklig kropp med dess brister och begränsningar. Inte minst när han röker för första gången. Vi får dessutom höra en snabbrabblad version av "Herrens bön".

Conan Barbaren (1982)

Betyg: 4 monument

Det kan inte hjälpas, 4 är ett för högt betyg, men det är för sin genre en mycket bättre film än du kan tro. Det börjar med ett Nietzsche-citat och fortsätter sedan som en föreläsning i religionshistoria. Från dyrkandet av himmelen och jorden som gudar över kulten av det som manifesteras, i det här fallet ormar, till dagens protestantiska konstaterande som också är Conans: "Jag har inga ord för bönens språk". Vilket får till konsekvens att det är ett tempel som brinner i slutscenerna, den moderna religionen lever i människan inte i byggnader. Men egentligen är det från början till slut ett äventyr och välregisserat sådant där till och med Max von Sydow är med som Kung Osric. 

Här dyker en förenklad civilisationskritik upp och vi får vara med om en korsfästning men Conan är ingen Kristus för han känner inte ordet nåd. Ett queerinslag förvånar och en tatuering blir till glädje, dock bara tillfälligt. 

Drakdödaren

Betyg: 2 monument

En ung trollkarlslärling ser sin mästare dö och måste sedan ta på sig den tunga uppgiften att döda en drake som håller landet i ett järngrepp med årliga offer av jungfrur. Det är en bräcklig fred och ett högt pris människorna får betala för att inte deras åkrar ska brinna och byarna slås sönder. Kungen ordnar varje år ett lotteri där den flicka som ska offras väljs ut, men han egen dotter är aldrig med i lotteriet...

En saga om att gå från att vara lägst i hierarkin (lärling) till att bli den främste (Drakdödaren). Men här finns ett modernt tillägg; fake news, och det redan 1981! Som berättelse är det ok, men som film är det för träigt med en huvudroll (Peter MacNicol) som inte kan agera och bara har ett uttryck; ett överlägset leende under det gulligt ostyrigt lockiga håret. Någonstans antyds ekonomisk orättvisa, men det blir inte mer än en antydning, istället får vi klassisk kristendom med krucifix och dop som frälsande när draken kommer, och den brinnande sjön i Uppenbarelsebokens 20 kapitel finns med (Upp 20:10). Draken är snyggt gjord, men musiken är snyggare och det är filmens behållning. Påkostad musik som faktiskt fick en oscarnominering. 

Ator - Stridsörnen

Betyg: 1 monument

Allt börjar med den så kallade julepisteln: "Ty ett barn är fött, en son är oss given" (Jesaja 9:6). Barnet måste sedan räddas undan barnamördarna precis som i Matteus 2:16-18. Sedan slutar bibelreferenserna och det börjar bli riktigt tråkigt med ungdomlig kärlek, onda magiker som dyrkar spindlar och klumpigt hopsatta äventyr. Ator är en riktig son av åttiotalet med hockeyfrilla och allt, och liksom åttiotalet så griper han inte tag, utan slinker undan och blir mest en parodi på sig själv. Som tur är slutar allt i  ett vulkanutbrott. Vi får hoppas att det är slutet för sagan, men tyvärr finns det två filmer till.

Urusla stridsscener till pompös musik. Du kan se hur svärdet går vid sidan av medan fienden vrider sig i plågor. Bäst är ändå den lilla björnen som följer med i vått och torrt samt de blinda stridssmederna som strider med luktsinnet. Vilken soppa!

Donnie Darko

Betyg: 4 monument

Märklig, mörk och absurd - samtidigt som det är en realistisk berättelse om psykisk ohälsa. Men kanske mest av allt en teologisk film där en av utgågspunkterna är att "varje levande varelse på jorden dör ensam", vilket medför att sökandet efter Gud är absurt. Men det är inte alls säkert att det är en absurd tanke. Om vi utgår från att kristen tro vill hjälpa oss "att orka leva och våga dö", kan det mycket väl kombineras. Gud och ensamheten går samman. Men i framgångsteologins 80-tal är det inte möjligt.

Vi möter hysteriska kvinnor som försvarar pedofiler, fega rektorer, dansande småsystrar och en stor kanin som kallar sig Frank. Tidsresor och hypnosterapi är viktiga ingredienser när Donnie försöker ta sig ur sin sjukdom, men istället drabbas av den opålitliga slumpen.

Den sista gentlemannen

Betyg: 4 monument

En serie bankrån går under radarn. De sker alla i småstäder med små bankkontor och tillvågagångssättet är detsamma. En äldre, prydlig herre visar en pistol och rånet sker utan våld med leenden och vänlighet i utbyte mot pengarna. Till sist ser en polisman (Casey Afleck) ett mönster och börjar nysta i det hela. Samtidigt får vi följa rånarnas vardag, deras krämpor och minnen, deras småtjafs och drömmar. Hela tiden med känlan av att det är detta de kan, de har inte gjort något annat i livet än rånat banker, det är deras jobb, deras stolthet.

Mycket bra skådespeleri i en film där medelåldern för huvudkaraktärernas skådespelare är 73 år. Då bortser vi från Casey Afleck som bara är strax över fyrtio. Vackert filmat med många närbilder på åldrade ansikten. Bäst är vardagligheten; när Casey Afleck småpratar med sina barn, när rånarna tittar på gamla westernfilmer på TV. Här bes en bön före rånet och en katolsk skolgåg nämns i förbifarten.

The Ninja Mission

Betyg: 2 monument

Svensk ninjafilm när den är som ... Ja, helt enkelt när den är svensk. Vilket ganska få ninjafilmer är, därav denna films kultstatus. Men kanske också för att det lär vara den svenska film som spelat in mest pengar utomlands, dock under udda omständigheter.  Många ninjastrider, men än mer kulspruteknatter och en del handgranater när CIA räddar en kärnfysiker ur KGBs klor. Han och hans dotter har tillfångatagits. Under förevänding att de ska smugglas ut till Sverige placeras de i ett i stort sett ointagligt örnnäste i Sibirien. Men ryssarna har inte tagit med ninjorna i beräkningen.

Det är extremt stolpig dialog och ganska dåligt skådespeleri, men välgjorda actionscener med en del hedervärda biljakter. Dock tröttnar jag på sovjetiska soldater som flygger i luften eller stupar i snön så fort amerikanerna nuddar ett skjutvapen. Om det finns någon teologi i detta våldsamma dödande så är det kanske just det: "Du ska inte dräpa" (2 Mos 20:13), men säg den film som inte berör det budordet.

Hundra

Betyg: 3 monument

Tänk dig Conan Barbaren, men med en kvinna i Conans roll. Hundra (hon heter så!) är den sista överlevande från sitt folk, amazonerna. De har levt helt utan män. Fertila kvinnor ger sig av för att komma hem gravida. Är det en pojke lämnas han bort, är det en flicka jublar klanen. Av denna sorts samröre med män är Hundra helt ointresserad, hon vill jaga, skjuta och slåss - helst slå ihjäl så många män som möjligt. Och det gör hon också när hon ser att byn är utplånad. Men som ensam kvar måste hon se till att amazonerna lever vidare och därför ger hon sig av på jakt efter en lämplig man.

Fånigt? Javisst, men också en väldigt kraftig känga i patriarkatets skrev. Skådespeleriet är uselt, berättelsen en aning bättre, men stridsscenerna är helt ok. Även uppklädd med håret kammat, sminkad och läppstiftad är Hundra livsfarlig för alla enfaldiga män. Dvs alla män i filmen utom tre; en 10-årig pojke, en gammal man och en stilig "läkare". Läkaren har rollen av kristen i denna barbariska film, det är också honom som Hundra väljer som far till sitt barn. Det tycks vara en mitraskult Hundra blir inblandad i, med tjurar och någon sorts jungfruoffer. Hon reder dock upp det med en medsysters hjälp och kulten förpassas till historiens skräphög.

Det våras för rymden

Betyg: 3 monument

Fånigt och väldigt tramsigt, men då och då också riktigt roligt som när den onde presidenten misslyckas med att teleporteras til ett möte och istället väljer att gå  - och mötet är i rummet intill! Annars följer historien Star Wars på armslängds avstånd. Här finns både Yoda/Youghurt, Jabba the Hut/Pizza The Hut, Dart Wader/Black Helmet och Prinsessan Leila/Prinsessan Vespa och många fler. Då luften tagit slut på den planet där det onda imperiet håller till smider de planer på att stjäla all luft på planeten Druidia, prinsessan Vespas hemplanet. Men då har imperiet inte räknat med Lone Star/Han Solo och Barf/Chewbacca...

Roligast är förstås driften med Star Wars-världen, men också alla andra referenser och blinkningar till filmhistorien; "Alien", "Apornas planet", "Trollkarlen från Oz", "Star Trek" och "Lawrence av Arabien". En snabbläsning av Herrens bön och en relativt irriterad vigselpräst är också ganska kul.

Deathstalker

Beyg: 3 monument

En helt fantastiskt dålig film, men också helt underbar. Alla dina fördomar om fantasygenren bekräftas; muskelstinna svärdsfäktare, illa gjorda monster, mycket kurviga krigarkvinnor i läder och slöjor, illasinnade magiker och en ganska simpel, men pretentiös historia. Vår hjälte Deathstalker ger sig av för att söka stjäla tre artefakter från den onde trollkarlen: rättvisans svärd, livets amulett och magins bägare. Han lyckas efter att ha deltagit i en hel del strider och slagsmål men i slutscenen förvånar han oss alla då han visar sig vara ett redskap för avmystifieringen, det som teologer och sociologer kallar sekularisering. Det är mycket oväntat och intressant.

Usla slagsmål och ännu sämre stridsscener där det uppenbart är så att svärden sticks vid sidan av men vinkeln vill säga att de går genom kroppen och knytnävsslagen når aldrig fram till hakan innan den slagne faller ihop. Roligast är det könsbyte som sker på magisk väg, ett könsbyte som får oväntade konsekvenser. 

Jakten på Rosa Pantern

Betyg: 3 monument

Nu är det åttiotal och Peter Sellers är död sedan två år, men han har fortfarande huvudrollen som kommissarie Clouseau. Dels genom att bortklippta delar från tidigare filmer används, dels genom att flera av scenerna spelas upp som en sorts minnen - för kommissarie Clouseau rapporteras försvunnen då han rest till Lugash för att undersöka stölden av den Rosa pantern, världens största diamant som stulits en gång till. Dessa minnen berättas för en reporter Mlle Jouvet som gör en TV-dokumentär om den försvunne detektiven. Det blir till en humoristisk sorgesång över kommissarie Clouseau och i förlängningen över Peter Sellers - som filmen är tillägnad.

Denna och den första filmen är de enda som har med orden i titeln att göra, dvs Rosa pantern. Övriga filmer har inget med den att göra, ändå heter de så (?)! Enligt de animerade förtexterna är Rosa pantern Clouseaus motståndare och då bör han vara Dreyfus, vilket känns fel. Och, som jag trodde som barn, att Clouseau själv var den som kallades Rosa pantern är enligt animationerna felaktigt.
    Nåväl, roligast är intervjun med David Niven som sir Charles Lytton och Capucine som Simone Clouseau (numer Mme Lytton). Samma skådespelare som spelade i den första filmen 1963. Filmen slutar väldigt abrupt, vilket på sitt vis känns rätt ok för hur skulle det annars kunna sluta?

Atlantis inferno

Betyg. 1 monument

En forskargrupp har lokaliserat en kärnvapenbestyckad rysk ubåt utanför Miamis kust. När de bärgar ubåten bryter helvetet lös. Tsunamivågor vräker deras forskningsplattform över ända, all elektricitet och kommunikation slås ut och ett märkligt uppbåd av grymma typer dyker upp på gatorna. Men vi har också hjältar med oss, Mike och Washington - som är newborn muslim och kalla sig Mohamed - två vietnamveteraner (?) som kan slå ner vilken fiende som helst. Dessutom har vi en kärnenergiingenjör som kan laga trasiga elledningar och en ung, kvinnlig expert på förcolumbianskt språk. Att de grymma, punkiga typerna är kopplade till Atlantis förstår vi efterhand, men aldig hur. Just frågan Hur dyker hela tiden upp.

Det var ganska länge sedan jag såg en film som så saknar logik. Det är varken välspelat eller välgjort, men stundtals lite spännande. Det märkliga är att filmen är gjord 1983, men sägs utspelas 10 år i framiden. Varför det? Ett stillsamt korstecken hjälper föga, så vi får vara trygga med vår nyfrälsta muslimska vän. 

King of Comedy

Betyg: 3 monument

Två udda människor möts i sitt extrema intresse för Jerry Langford, en komiker med egen TV-show. De stalkar honom, tar sig in på hans kontor, tvingar sig in i hans hus på landet. Det är inte psykiskt friskt och ganska obehagligt. Till slut kidnappar de honom för att den ene av dem ska få uppträda i hans show.

I grunden handlar det om kändisskap, den makt det ger och hur samhället bygger upp en skenvärld av kändisar - allt för att det går att sälja. Men jag är tveksam till berättelsen, särskilt till att vi får se den besatte Rupert Pupkin (Robert De Niro) uppträda som "The King of Comedy". Är hans show bra eller dålig? Det kan jag inte svara på, kanske är det meningen. Men det förtar delar av berättelsen. Jerry Lewis är dock mycket bra som den trista och ganska tråkiga komikern Jerry Langford, annars är storyn mest obehaglig. Robert De Niro spelar besatt med en övertygande pinsamhet som stundtals är plågsam. 

Jungle

Betyg: 2 monument

En ung man söker sig tillsammans med några andra unga män in i Bolivias djungler i sökandet efter ... Ja, vadå? Kanske det ultimata äventyret? Kanske en bortglömd spillra av någon form av djungelcivilisation? Kanske sig själva? Kanske inget alls, men sökandet är bättre än det liv de lever? I vilket fall så finner de inget av detta. Deras fötter slits sönder, de splittras som grupp och tappar bort varandra, de saknar mat och riktning och går helt enkelt vilse i djungeln.

Filmen har gjorts förut har jag en känsla av, Aguirre - Guds vrede är kanske det mest extrema exemplet, men då den här filmen bygger på en autentisk historia från 1980-talet har den kanske ett visst berättigande. Dock är skådespeleriet inte särskilt utvecklat. Daniel Radcliffe ser likadan ut hela tiden, förutom att han blir smutsigare för varje tagning och det blir aldrig riktigt spännande eller intressant. Kanske möter han Gud i djungeln när hoppet är ute, kanske verkar farbroderns välsignelse - vi vet inte riktigt. 

Boyz 'n the Hood

Betyg: 3 monument

Det är i grunden en mycket amerikansk berättelse och som sådan då också en moralisk berättelse som börjar med ett tydligt stopp-tecken och sedan fortsätter med en skildring av våldet i de svarta stadsdelarna i Los Angeles. Budskapet är övertydligt och skrivs också ut i slutet före sluttexterna: De flesta svarta amerikaner som dödas blir dödade av andra svarta. Tyvärr så går pedagogiken före dramatiken, det blir rätt långsamt, tillrättalagt och lite tråkigt trots att det handlar om våld, kriminalitet och socialpolitik. Mycket prat, ganska lite handling.

Tre pojkar möts i lägre skolåldern, blir vänner, utforskar omgivningarna och möter våldet som är ständigt närvarande. Sedan hoppar filmen framåt och vi möter dem som unga vuxna, nu tydligt profilerade: den sportige, loosern som dras åt det kriminella och den ordentlige. Bakom sig har de föräldrar som mer eller mindre lyckat försöker få dem att hantera sina liv där våld och rasförtryck är en del av systemet. Gudstron diskuteras, men den har förvånansvärt liten plats i ungdomarnas liv. Bäst är barnskådespelarna i filmens inledande del.

Amorosa

Betyg: 3 monument

Det börjar vackert, fantastiskt vackert, med Venedig i solnedgång. Men berättelsen som följer är svår att hänga med i, den hoppar och byter scener för plötsligt. Det vackra fotot följer med genom hela filmen tilsammans med fint skådespeleri. Dock frågar jag mig hur Agnes von Krusenstjerna hann skriva alla sina böcker (17 romaner, 5 novellsamlingar och en diktsamling) när hon mest bryter samman och dompteras av olika män. Det mest troliga måste ju ändå vara att hon var betydligt starkare och mer välfungerande än som hon beskrivs. Vilket ju i sig är sorgligt då Mai Zetterling säkert håller henne väldigt högt som författare. Men vi får nästan ingen inblick alls i författandet, som ju är det intressanta. Hennes psykiska hälsa är av mindre intresse - men troligtvis inte så på åttiotalet då filmen är gjord. I vilket fall reduceras Agnes von Krusenstjerna

Roligast är att flera av kvinnorna har 80-tals frisyrer på 1920-talet - annars är det inte någon särskilt rolig film. Kanske är det Agnes säger mot slutet en uttryck för just det: "Tänk om Gud hade skapat en värld helt utan människor, då hade världen varit perfekt."

Falsk som vatten

Betyg: 2 monument

En manlig förläggare med äktenskapsprobelm söker tröst hos en debuterande kvinnlig poet. Samtidigt upplever hon sig förföljd och hennes tidigare vistelse på Beckomberga tycks tyda på mani och psykisk instabilitet. Men är det så? Ansiktet vi ser skymta då och då i de mörka fönsterrutorna, är det verkligt eller inbillat?

Det är en sorts relationsthriller som inte riktigt fungerar. Skådespeleriet övertygar inte (trots goda skådespelare; Örjan Ramberg, Marie Göransson, Malin Ek, Stellan Skarsgård, Lotta Ramel, Philip Zandén) och intrigen för påhittad och håller inte. Det intressanta är ändå att kvinnorna tar betydligt mer plats och driver handlingen medan männen mest är fåniga eller ointressanta. Roligast är förlagets tio-års fest med gräddan av Sveriges kulturelit som sig själva. Hög igenkänningsfaktor för mig som arbetat inom förlagsbranschen i Stockholm på 80-talet. Annars förs det ett resonemang kring huruvida äktenskapet är instiftat av Gud eller Emil Lövstedt (det är ju en film av Hasse Alfredsson!) och en modern version av 1917 års bibelöversättning av Romarbrevet 11:33.

Conan förgöraren

Betyg: 3 monument

Det är åttiotal och samtidigt en tidsålder som aldrig funnits. Conan (Arnold Schwarzenegger) går med på att hjälpa en ung prinsessa att finna en dold, magisk sten, som visar sig vara ett hot mot hennes liv. Till sin hjälp har han diverse udda krigare, bl a Wilton Chamberlain (2.16 m lång basketspelare), Mako och Grace Jones. Det blir många strider, men inte så mycket dialog. Conan talar knappast alls, vilket ju är en del av hans charm. Det är bra gjort med märkliga kostymer och snygga miljöer och som tur är är det inte på fullt allvar. 

Intressant med svarta svanar i det magiska slottet, annars ett försvar för det mänskliga i en tidsålder då människovärdet inte tycks stå så högt i kurs. Conan är en god man, ändå och hans längtan till sitt eget kungarike är nästan näpen.