Their Finest Hour

Betyg: 2 monument

En film om film, men inte vilken film som helst utan om de propagandafilmer som gjordes under kriget för att stärka moralen på hemmafronten. En ung kvinna anställs som manusförfattare i en produktion styrd av försvarsdepartementet och politiska hänsyn. Temat är intressant, men filmen ointressant. Skådespelet är teatralt, kostymer, rekvisita, kulisser - allt påminner mer om teater än om film. Och ganska tråkig teater. Det enda som bryter av är Bill Nighy, men han blir lite tröttsam när han ständigt spelar sin enda roll. 

Här finns en filmfilosofisk tanke om att film, till skillnad från livet, har en mening. Men vilken meningen är i denna film är lite svårt att förstå. Allt utspelar sig under Blitzenbombningarna där död och förödelse kan komma när som helst, ändå, eller trots det, blir Paulus ord i Första Korinthierbrevet aktuella: "Död, var är din seger? Dör, var är din udd?" (1 Kor 15:55).

Märkligast är att den eländiga porpagandafilm de gör går hem hos publiken. 

Zack Snyder's Justice League

Betyg: 3 monument

En film för alla oss som gillar superhjältar, fyra timmar i sträck får vi vara med när Batman (Bruce Wayne), Wonder woman, Aquaman, Cyborg och The Flash tar sig an hotet mot jorden från universums eviga ondska. Men det är åtminstone en timme för länge. Slutet är segdraget och den sista halvtimmen har inget med berättelsen att göra. Stålmannen är död, det fnns en förhistoria i filmen "Batman vs Superman" (2016), och i hans ställe samlar Bruce Wayne en grupp mer eller mindre motvilliga superhjältar som ska försvara jorden. Just deras motvilja är filmens motor - och första halvan som skildrar hur de var och en blir en del av teamet är bäst. Sedan är de ganska tråkiga som grupp. Även om de illustrerar fackföreningsrörelsens motto: "Enade vi stå, söndrade vi falla".

En klassisk "samla-ihop-gänget-film" som är bäst just så. Sorgen tar stor plats och en av de repliker som hjälper Lois Lane att komma över Clark Kents död tycks hämtad från Svenska kyrkans begravningsbön "Lär oss att leva för de levande". Annars söker de onda efter något de kallar Anti-liv, vilket är motsatsen till vad Gud åstadkommer. Roligast, förutom att näst högsta skurken heter Steppenwolf, är Bruce Wayne's svar på frågan om vilka superkrafter han har: "- I'm rich". 

Gadjo Dilo - Främlingen

Betyg: 4 monument

Dans, sång och svordomar. Dansen är central vid livets skiften; sorgen dansas, lyckan dansas, sex dansas, frihet dansas ofta kombinerad med lika mycket sång som svordomar. Men inte när byn bränns ner i ännu en progrom - då hjälper varken dans, sång eller svordomar. Då återstår bara den förtvivlade bönen.

En ung fransman reser på vinst och förlust till Rumänien för att bland dess romer försöka hitta den sångerska hans pappa lyssnade på under dennes sista dagar i livet. Sången finns på ett kasettband, mer har han inte att gå på. Han kan varken språket eller traditionen, men är öppen för att lära sig. Så småningom lär han sig dansa, svära och möjligen sjunga han också. Fantastisk musik och dans och fantastiska svordomar och böner. Både exotiserande och långt borta, samtdigt som det är närvarande och politiskt.

The Core

Betyg: 3 monument

En klassisk actionfilm där det först handlar om att "samla gänget", dvs sätta samman de udda figurer som tillsammans ska lösa uppgiften. Denna gång handlar det om vetenskapsmän och tekniker och problemet är att jordens kärna har slutat rotera och därmed är alla elektromagnetiska fält försvunna; flyttfåglar faller till marken, valar hittar inte och människorna kommer att gå under. O m  i n t e någon tar sig ner i jordens inre för att där spränga kärnladdningar som får jordkärnan att rotera som förut. Naturligtvis finns det en vetenskapsman som skapat en sådan farkost, naturligtvis finns där en söt rymdkapten som kan köra farkosten, naturligtvis finns där också en opålitlig typ som bara skryter och naturligtvis finns där en enkel man som heller undervisar på ett bortglömt universitet än blir berömd. 

Fast egentligen handlar det inte alls om kärnenergi, bergarter, flytande järn och diamanter stora "som Cape Cod" utan om vänskap och sorg där sorgen blir vänskapens pris. Och på något vis besannas orden i Bergspredikan "Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade" (Matt 5:4), och det på ett lite oväntat sätt. 

Nyårsfesten

Betyg: 4 monument

Det finns en djupgående stråk av värme i detta relationsdrama som utspelar sig under en nyårsnatt med ett festande Köpenhamn som fond. Några gamla vänner samlas som alltid till traditionsenlig nyårsmiddag, rollerna är lika fasta som ritualerna. Men för ett par år sedan dog en av kamraterna och en ny tar nu hans plats. Det går inte! Rollerna slås omkull, ritualerna förlöjligas och tillbakahållna sanningar kastas fram. Det blir ett nyår som inte liknar något annat och kanske är de alla lite förändrade när de samlas på morgonen - var och en efter att ha haft sitt äventyr. En sorts illustration till Lukas 13:6-9, liknelsen om fikonträdet. De har alla på något vis "grävt runt och gödslat", det kommande året kanske deras gemenskap bär frukt (= utvecklas).

Romantiskt, javisst! Men också snällt. Fånigt, ja stundtals, men också mänskligt. Förutsägbart, mycket, men också överraskande. Realistiskt, knappast - mer en sorts vardaglig saga. Bäst är danserna, både i köket och på dansgolvet. Roligast är Pommes-frites-hatten - årets hatt!

Pig

Betyg: 2 monument

Det är mörkt, dystert och långsamt. Dessutom alldeles tyst ibland, som om både ljudet och ljuset på skärmen har falerat. Men det är nog meningen i detta apokalyptiska drama om ... ingenting. Eller? Kanske om sorg, kanske om girighet, kanske om vänskap, kanske om äkthet. Men mest påminner det om Jesu ord i Bergspredikan "Var dag har nog av sin egen plåga" (Matt 6:34). 

En före detta stjärnkock, Nicolas Cage, lever i ett skjul ute i Oregons djupa skogar, ensam med sin tryffelgris. Varje torsdag kommer en ung man från Porland och de byter tryffel mot varor från stan. Annars är det bara Nicolas Cage, grisen och tystnaden. Sedan blir grisen stulen och han ger sig in till stan som en sorts mutistisk hämnare för att söka sin gris bland stjärnkockar, lyxrestauranger och kapitalister. Hela tiden i samma skitiga rock, samma stipiga hår, samma blodiga ansikte (han blir slagen i en sorts märklig utmaning och tvättar sig sedan inte förrän i slutscenen). Vi får då och då små glimtar ur hans förflutna, men någon sammanhängande bild eller förståelse får vi inte. Dystert, mörkt och ganska tråkigt.

Wind River

Betyg: 4 monument

Vinter i Wyoming, snöstormar, snöskotrar och snöskor. En olycklig man blir indragen i ett mord inom ett reservat för Arapahofolket. FBI skickar dit en oprövad ung kvinnlig agent som varken hittar bland bergen och skogarna eller bland människorna som lever där. Den olycklige blir hennes vägvisare, men inte bara för hennes skull utan också av privata skäl som vi blir varse efter hand.

En god inblick i reservatslivet med dess fattigdom, drogberoende, underkastelse och förakt. Att leva föraktad och att i sin tur förakta det vita förtryckarsamhället, där den amerikanska flaggan hängd upp och ner blir en motsståndshandling. Annars en otäck historia om övergrepp och död där utgångspunkten är det faktum att det inte förs någon statistik över försvunna kvinnor i USAs reservat. Men också en historia om sorg och att leva vidare med smärtan. Bästa scenen är när den illa utrustade FBI-agenten ska låna en scooterdress och kvinnan som lånar ut öser sitt förakt över henne, samtidigt som varje ord, varje min, varje fotovinkel talar om ett avgrundsjup vad gäller; klass, ekonomi, utbildning, ursprung, framtid ... Elegant och effektivt!

The Shark Hunter

Betyg: 3 monument

Många hajar. Till en början hajar som fångas av människor, men i slutet det omvända. En man utan historia jagar hajar på en karibisk ö, men han har andra ambitioner med sitt intresse för havet. När han möter en professionell dykare kan han realisera sin dröm; att bärga de 100 miljoner dollar som finns i ett flygplansvrak på djupt vatten. Han är dock inte ensam om att söka skatten och pengarna tillhör hans förra arbetsgivare The Organisation. Mycket slagsmål och pungsparkar, mycket undervattensfilmning och ett, faktiskt, lyckat slut. 

En poäng med dykarfilmer är att du slipper dålig dialog, det är tyst i havsdjupet. Det finaste är att den dykare som hjälper till att bärga skatten kommer från slummen och på frågan om vad han ska använda sina miljoner till svarar han: ”Jag vill sanera slummen. Bygga sjukhus, skolor och lekplatser, för alla människor har rätten att leva anständigt”. Att han sedan inte överlever är en annan sak, men delvis blir hans dröm sann när pengarna regnar över de fattiga i slutminuterna. En tavla, eller egentligen är det nog en liten matta uppsatt på väggen, föreställande den första nattvarden pryder gangsterchefens vägg - han kan inte ana att delandet skulle bli så radikalt. 

Christy

Betyg: 4 monument

En film med en särskild tyngd och en särskild lätthet. Tyngden är social; fattigdom, fosterhem, våld, drogmissbruk och arbetslöshet i staden Cork på norra Irland. Lättheten ligger i Danny Powers skådespeleri som 17-årige Christy, i granngemenskapen och i de udda vännernas självklara solidaritet. Christy har gjort sig omöjlig i fosterhemmet och hämtas av sin bror för att tillfälligt bo med honom, hans fru och deras ännu inte ettåriga dotter. Det är på ett vis en bra lösning, men inte hållbar...

Om sorgen efter en mor, om vänskap och framtidstro, om att hitta sin plats i livet och - ganska oväntat - om hårklippning. Bäst är när en hemlös ung missbrukare förklarar att hon gillar Christy genom att säga "You're salt of the earth" (Matt 5:13). Ord som skildrar Christy och vad han brottas med mer än hon kan tro. Det inger hopp. 

Jakten på Rosa Pantern

Betyg: 3 monument

Nu är det åttiotal och Peter Sellers är död sedan två år, men han har fortfarande huvudrollen som kommissarie Clouseau. Dels genom att bortklippta delar från tidigare filmer används, dels genom att flera av scenerna spelas upp som en sorts minnen - för kommissarie Clouseau rapporteras försvunnen då han rest till Lugash för att undersöka stölden av den Rosa pantern, världens största diamant som stulits en gång till. Dessa minnen berättas för en reporter Mlle Jouvet som gör en TV-dokumentär om den försvunne detektiven. Det blir till en humoristisk sorgesång över kommissarie Clouseau och i förlängningen över Peter Sellers - som filmen är tillägnad.

Denna och den första filmen är de enda som har med orden i titeln att göra, dvs Rosa pantern. Övriga filmer har inget med den att göra, ändå heter de så (?)! Enligt de animerade förtexterna är Rosa pantern Clouseaus motståndare och då bör han vara Dreyfus, vilket känns fel. Och, som jag trodde som barn, att Clouseau själv var den som kallades Rosa pantern är enligt animationerna felaktigt.
    Nåväl, roligast är intervjun med David Niven som sir Charles Lytton och Capucine som Simone Clouseau (numer Mme Lytton). Samma skådespelare som spelade i den första filmen 1963. Filmen slutar väldigt abrupt, vilket på sitt vis känns rätt ok för hur skulle det annars kunna sluta?

De tre musketörerna - Milady

Betyg: 2 monument

Fler vita hästar genom dimmig natt, fler fula hattar med fasanfjädrar, men inte bättre än den förra. Intrigen tätnar och vi får veta vem som är hjärnan bakom de ondsinta katolikerna, men det visste vi redan. Egentligen hade det räckt med en film och då med förkortade stridsscener - de är ganska intetsägande och svåra att följa då de dels utspelar sig i dunkelt ljus, dels är för snabbt klippta. Men det värsta är att kvinnorna går under medan männen applåderas. Märklig moral.

Det är fint när D'Artagnan ber vid ett hemmagjort altare som ser ut precis som sådana jag byggt på konfirmandläger. Roligast är när musketören Hannibal säger att han kommer från Ekvatorialgascogne.

Quantum of Solace

Betyg: 3 monument

Är det hämnd eller förlåtelse som uppfyller vårt mått av tröst? En viktig frågeställning för en man som lever på att söka upp och eliminera sina fiender. James Bond sörjer den kvinna han faktiskt älskade, men vill inte kännas vid sin sorg. Istället tar han upp där förra filmen (Casino Royale) slutade och fortsätter jaga den organisation som ansvarade för hans älskades död. Dock blir det inte lika bra som då.

Men det blir till den kanske mest politiska av alla James Bond-filmerna. MI5 framstår som goda socialdemokrater när de till skillnad mot CIA inte föredrar korrupta politiker köpta av kriminella cyniker framför folkvalda marxister. Det visar på en konflikt med USA som stämmer helt överens med dagens politik, fast filmen är gjord 2008. Bäst är lastbilen med nytillverkade likkistor som kracshar i Port-Au-Prince, fånigt men ganska kul.

The Saddest Music in the World

Betyg: 4 monument

Twin Peaks möter Broadwaymusikal och plockar upp en hel del tysk expressionism på vägen. Mycket udda med samma teatrala kulisslandskap och "maskade" kamera som i Archangel - dvs bildrutan är suddig ute i kanterna med enbart fokus i mitten, vilket ger en känsla av tidig stumfilm. Nu befinner vi oss i Winnipeg, världens sorgligaste stad, där det lokala bryggeriets excentriska ägare (Isabella Rossellini) just utlyst en tävling om vilket land som har den sorgligaste musiken. Till detta en hel del öldrickande, ett begravningsfölje på skridskor, både ett sjungande ishockeylag och ett sjungande curlinglag, minnesförluster, skotten i Sarajevo, sorg, förvivlan och ett par benproteser i rejält kanadensiskt glas. 

Det är märkligt, men intressant och vi vet inte alls vad som ska hända. Själva tävlingen är fantastisk med siamesisk flöjtmusik, afrikanska trummor, säckpipor, flamenco och cellomusik inför en ivrigt påhejande öldrickand publik. Bäst är de två radiokommentatorerna som med iskalla cynismer bedömmer sorgen hos de som uppträder. Manuset bygger på en novell av Kazuo Ishiguro.

Troll 2

Betyg: 4 monument

"Trollens DNA har mer gemensamt med granar än med människor. -Det är ju för att de är natur". Återigen står naturen mot den moderna civilisationen = kristendomen. Ett troll som varit sövt för forskningsändamål väcks till liv och följer den gamla pilgrimsvägen för att hämnas på Olav den Helige och Nidarosdomen, de som bedrev klappjakt på troll när kristendomen erövrade Norge. 

Det blir en film om det mångkulturella Norge, om hur politiska beslut nuförtiden fattas på känslomässig grund och inte på fakta, om nationalism och internationalism och om hur kyrkan våldfört sig på naturen. Men Olav den Helige får sin upprättelse, 1 Mos 1:3 citeras och vapnen lämnas utan kommentar inför inträdet i helgedomen. Att dopfunten i Nidarosdomen däremot skulle innehålla vigvatten är teologiskt inkorrekt. Trots det är det en av de mest teologiska filmer jag sett på länge. Bäst är att huvudpersonen är Professor Tideman.

Furiosa - A Mad Max Saga

Betyg: 3 monument

Ökendamm och motorer; tunga motorcyklar, lastbilar, skrotbilar, kranbilar, tankbilar ... Men bortom allt motorvrål är det kanske en saga om manligt och kvinnligt. Männen är starka, våldsamma, vulgära, självupptagna och enfaldiga. Kvinnorna är modiga, precisa, vackra och solidariska. Den värld där kvinnorna regerar är full av överflöd och grönska, den värld där männen regerar är öken och brist på allt utom mänsklig arbetskraft i form av slavarbetare. Kvinornas värld är dock dold och därifrån blir en flicka bortrövad. Kan hon hitta vägen hem igen genom männens värld av våld, lögner, skryt och dumhet? Dår detta är en prequel ger Mad Max - Fury Road svaret.

Estetiskt snygg med alla dessa galna män med märkliga klädedräkter och huvudbonader och i ökenljuset blir till och med de kraschade motorcyklarna vackra. Men det blir några ökenbilder och en del galna gubbar för mycket. Andra Mosebok 21:24 citeras och det anspelas på apokalypsens ryttare i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel.

Midsommar

Betyg: 3 monument

Introduktionshistorien är bra med det amerikanska grabbgänget som ska följa med den svenska kompisen hem till Hälsingland och den jobbiga, psykiskt sköra flickvännen som kommer med trots att de andra inte vill det. Sedan, vid det tvetydiga slutet, skulle vi kunna se det som att det är precis tvärtom. Men innan dess smalnar vägarna och de blir till grässtigar i trakten kring Hårga i Hälsignland där ett sorts fascistiskt antroposofiskt, kvasireligiöst, hippiekollektiv ska fira "traditionell" midsommar. Traditionell betyder både ättestupa på riktigt, maratondans kring midsomarstång, hittepå-tai-chi, människooffer samt öl och nubbe. Det är både absurt, komiskt och obehagligt. Kanske mest komiskt, ändå, vilket nog inte är helt meningen.

Snyggt, mycket välkorreograferat med alla hippiebybor i någon sorts baltiska dräkter (åtminstone tänker jag på Baltikum, eller Ukraina), som rör sig unisont, medan de ditresta grabbgänget rör sig helt planlöst. Panikångesten känns äkta, men allt annat tycks falskt och konstruerat. Roligast är när de diskuterar fästingar. Otäckast är alla leenden mitt i ondskan och brutaliteten.

Riverdance

Betyg: 3 monument 

Alla dansar, precis alla dansar riverdance: människor i alla åldrar och från olika delar av världen, grodor, får, fåglar och Megaloceros gigantei - de sistnämnda är utdöda jättehjortar, även kallad irländska älgar. Det är jättehjortarna som lärt människorna att dansa och så länge dansen dansas fylls floderna av liv. Eller snarare så att dansen är en fortsättning på flodernas strömmande liv. Om hjortarna faller offer för ”Jägaren”, ondskan förklädd, så upphör floderna, dansen och livet. Men den som ger sitt liv för andra kan motverka Jägarens exploaterande egoism. 

Lite stolpigt tecknade människor, ser mest ut som trädockor, men hjortarna är fina. Mycket irländsk mytologi och irländsk kultur, t ex hurling, i en allmänmänsklig saga om sorg och att våga vara den du är. Bäst är när grodynglen får ben.

Jakten mot nollpunkten

Betyg: 4 monument

Det börjar i vackert morgonljus och slutar i en explosion. Men egentligen är det en stillsam film, trots de höga farterna. Krigsveteranen och för detta polisen Kowalski (Barry Newman) slår vad om att kunna köra en bil från Colorado till San Fransisco på femton timmar. Med kroppen fylld av droger ger han sig av och blir snart uppmärksammad av The Higway Patrol, som jagar honom från delstat till delstat. På sin sida har han en blind, svart radiopratare som avlyssnar polisradion och genom etern håller Kowalski uppdaterad om var polispatrullerna är. Det är svårmodigt, snyggt och väldigt mycket tidigt, amerikanskt sjuttiotal. Den tid då det var revolutionärt att köra bil genom öknen. Den tiden är förbi.

Jag är svag för den här sortens film, stillsamma och tystlåtna män som kör bil genom USA, typ Fortare än döden, (som också hade kunnat vara den här filmens titel). Varför vet jag inte, kanske en sorts romantik kring de väldiga vidderna, de stora avstånden och de udda människorna som dyker upp efter vägen. Kanske är det en kommentar till Jesaja 35:1 "Öknen och ödemarken ska jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma.", men i så fall en mörk kommentar. Bäst är soundtracket; mycket fin soulmusik.

En man och en kvinna

Betyg: 3 monument

Det är mycket vackert inedningsvis, en fiskebåt - delvis skymd av ett räcke - passerar långsamt medan kameran följer. Inget sägs, inget annat händer. Och kanske ska hela filmen förstås utifrån denna inledande bild. Det som sker sker stillsamt och delvis skymt av den historia de bägge älskande bär med sig. En man och en kvinna, bägge i sorg efter en död partner, bägge med barn på samma internatskola. Under långa bilresor kommer de närmare varandra, men den kärlek de en gång känt står i vägen för dem nu. Som att orden i Höga Visan blir en förbannelse: "Stark som döden är kärleken /.../ mäktiga vatten kan inte släckan kärleken, floder kan inte svepa bort den." 

Det bästa är att vi under stora delar av filmen inte hör vad de säger utan bara får se deras gester och minspel, samtidigt som någon schlagersång spelas. Men, det blir på tok för mycket bilkörning. Mannen är nämligen racerförare och kör först Monte-Carlo rallyt och sedan hem till Paris direkt efter tävlingens slut. Ganska trist. Roligast är Leninreferensen och att det finns en tekniker med toppluva på racerbanan, det finns det alltid i alla racerfilmer. Bäst är barnen och det klassiska ledmotivet.

Kanonbåten San Pablo

Betyg: 3 monument

Vad händer med dem som inte villl ta ställning i pågående konflikter? Det skulle kunna vara grundfrågan i denna mastodontfilm från 1966 (3 timmar och 16 minuter) med Steve McQueen som maskinisten Holman på den skruttiga kanonbåten San Pablo som ska skydda amerikanska intressen i Kina under förrevolutionär tid; sent 1920-tal. Inbördeskrig pågår, Chiang Kai-Shek är fortfrande progressiv och antikolonial medan kommunisterna börjar växa som politisk och militär kraft. I detta minfält av främlingshat och rasism följer Holman sitt hjärta och sin humanism förr än tar parti för förtryckarna eller de förtryckta. Mellan missionärernas tro på kinesernas förmåga att själva styra sitt öde och militärens förakt för kineserna som ett folk av kuvade kulis, försöker han vara neutral i sitt maskinrum. Det går inte så bra.

Steve McQueen är med i i stort sett varje scen, ibland som centrum, men oftare som en sorts betraktare, en som inte riktigt deltar. Det gör han bra, lite trulig så där. Det är en bra historia där ensemblen i sig speglar kolonialismens idé - med nästan enbart västerländska skådespelare, kineserna är statister - vilket är tidstypiskt, men idag märkligt. En snygg manlig form av sorgberabetning (kolskyffling) och en udda vigsel helt utan präst hör till det som sticker ut.