Zero Kelvin - Kärlekens fryspunkt

Betyg: 4 monument

En naiv norsk poet söker sig till Grönland för att skriva en roman om "Vildmarksmänniskorna" på 1920-talet. De vildmarksmänniskor han möter är en vildsint jägare och en tystlåten vetenskapsman.  Tillsammans dricker de laboratoriesprit, munhuggs och försöker överleva medan slädhundarna ylar utanför deras skjul till hem. Naiviteten rinner av honom, jägaren (myket bra spelad av Stellan Skarsgård) visar sig vara en femåring i en vuxen mans kropp och vetenskapsmannens tystnad är farligare än vi kunnat tro.

Existensen står på spel när civilisationens bålverk rasar och bara överlevnaden återstår. Döden följer dem i spåren, liksom hundarna. Men innan dess har de hunnit fira jul med innovativa julprydnader, till och med en julkrubba och gemensam psalmsång, SvPs 297 "Härlig är jorden", på norska. Vackrast är fiolspelet och Terje Rypdals musik - särskilt medan förtexterna går och kameran sveper över packisen i blått skymningsljus. Vidunderligt vackert!

Konga

Betyg: 3 monument

En brittisk variant av King Kong. Men här handlar det om vetenskapliga, biologiska experiment där en chimpans får ett serum gjort på extrakt från enorma köttätande växter vilket får honom att växa - så mycket så att han blir en gorilla (vilket nog mer handlar om kostym och smink) och större ändå. Vetenskapsmannen Dr Decker är besatt av sin upptäckt och går bokstavligen över lik för att få äran av upptäckten. En upptäckt som skulle kunna ge honom gudomlig makt...

En vrickad, men intressant story om vetenskapens vansinne som bor granne med vetenskapens lov. Här förs en diskussion om civilisation och primitivism som hade kunnat bli spännande. Elegant gjord med snygga köttätande växter, men mindre lyckad jätteapa. Slutet är både en prafras på King Kong på Empire State Building - men här är det vid Big Ben uppgörelsen sker - och som en saga. När klockan slår tolv är förtrollningen bruten. Mycket märkligt! Bäst är tidningsförsäljaren.

Drakdödaren

Betyg: 2 monument

En ung trollkarlslärling ser sin mästare dö och måste sedan ta på sig den tunga uppgiften att döda en drake som håller landet i ett järngrepp med årliga offer av jungfrur. Det är en bräcklig fred och ett högt pris människorna får betala för att inte deras åkrar ska brinna och byarna slås sönder. Kungen ordnar varje år ett lotteri där den flicka som ska offras väljs ut, men han egen dotter är aldrig med i lotteriet...

En saga om att gå från att vara lägst i hierarkin (lärling) till att bli den främste (Drakdödaren). Men här finns ett modernt tillägg; fake news, och det redan 1981! Som berättelse är det ok, men som film är det för träigt med en huvudroll (Peter MacNicol) som inte kan agera och bara har ett uttryck; ett överlägset leende under det gulligt ostyrigt lockiga håret. Någonstans antyds ekonomisk orättvisa, men det blir inte mer än en antydning, istället får vi klassisk kristendom med krucifix och dop som frälsande när draken kommer, och den brinnande sjön i Uppenbarelsebokens 20 kapitel finns med (Upp 20:10). Draken är snyggt gjord, men musiken är snyggare och det är filmens behållning. Påkostad musik som faktiskt fick en oscarnominering. 

A Million Ways to Die in the West

Betyg: 2 monument

Det börjar i sextiotalsnostalgi med intro, musik och typografi. Sedan blir det bara värre och värre. Som en stand-up med Westerntema som inte ens är rolig utan bara plump och fånig. En ung fårfarmare blir brädad av en snobb med mustascher. När han tänker ta livet av sig möter han en stilig kvnna som lär honom att skjuta och lita på sina egna känslor. Sedan visar det sig att hon är storskurkens kvinna och han måste möta denna storskurk i en duell för att få "prinsessan och halva kungariket", dvs skurkens kvinna och en förskräcklig mängd får.

Fånigt, dumt och pinsamt. Vi får veta att fotografier framkallas med hälp av Gud och blixten och höra talas om en predikan om att avsluta det du påbörjat. Roligast är kommentaren: "Vi kunde likaväl bära likkistor som kläder" - med tanke på dödligheten i den amerikanska västerns småstäder.

Blodspår

Betyg: 3 monument

Det börjar riktigt bra med en tät historia om åldrande, hjärttransplantationer och blodgrupper. Men filmen tappar mot slutet då allt ska knytas samman. Det är för långsökt att någon mördar för att hålla sin fiende till polis vid liv. Inte hållbart. Men Clint Eastwood spelar åldrad och hjärtsjuk (senare hjättransplanterad) FBI agent mycket bra med hes röst och avmätta rörelser. Vi får se en snygg övergång från helikopterstrålkastare till operationsbordslampa. Annars är det standard filmat, förutom en helt onödig drömsekvens som inte alls är drömlik, men ganska otäck. Lite förvånande med en så pass avantgardistisk scen i en av Clint Eastwoods filmer. Roligast är när de tre poliserna äter chokladmunkar.

Ett krucifix som örhänge är viktigt, liksom en referens till Kain och Abel - men vem är vem av de två bröderna? Bäst är Rick Hoffman i en biroll som argsint vittne.

Ator - Stridsörnen

Betyg: 1 monument

Allt börjar med den så kallade julepisteln: "Ty ett barn är fött, en son är oss given" (Jesaja 9:6). Barnet måste sedan räddas undan barnamördarna precis som i Matteus 2:16-18. Sedan slutar bibelreferenserna och det börjar bli riktigt tråkigt med ungdomlig kärlek, onda magiker som dyrkar spindlar och klumpigt hopsatta äventyr. Ator är en riktig son av åttiotalet med hockeyfrilla och allt, och liksom åttiotalet så griper han inte tag, utan slinker undan och blir mest en parodi på sig själv. Som tur är slutar allt i  ett vulkanutbrott. Vi får hoppas att det är slutet för sagan, men tyvärr finns det två filmer till.

Urusla stridsscener till pompös musik. Du kan se hur svärdet går vid sidan av medan fienden vrider sig i plågor. Bäst är ändå den lilla björnen som följer med i vått och torrt samt de blinda stridssmederna som strider med luktsinnet. Vilken soppa!

Terassen

Betyg: 5 monument

Filmen är inte mer än 28 minuter lång, men betydligt mer innehållsrik än de flesta långfilmer. En "photo roman" som det heter i inledningstexten och nog är det det. Eller kanske mer poesi än prosa i denna science-fiction klassiker som består av endast grovkorniga stillbilder (förutom ett undantag; en kvinna vaknar och öppnar ögonen) och en berättarröst. En man minns sin barndom före det Tredje världskriget. Efter det lever han med övriga överlevanden i katakomberna men tack vare detta minne blir han utsatt för ett experiment kring tid och tidsresor. Han kommer stundtals tillbaka till den tid han minns med "barn, katter, fåglar och gravar" och möter där den kvinna han såg som barn. Men han kan inte stanna i den tiden. Senare, när han även besökt framtiden, får han dock en möjlighet att bli kvar ... 

Bland det vackraste jag sett på film, om det nu kan räknas som film och en föregångare till många av senare klassiska science-fiction filmer. Bara inledningens körsång är vidunderlig. I katakomberna där de överlevande samlas finns en artifakt med inskriptionen "Apostelns huvud". Som allting annat, en poetisk bild. Kanske handlar det om martyrskap, men då en sorts minnets martyrskap utanför det vi kallar religion. 

En utflykt till landet

Betyg: 4 monument

En järnhadlare från Paris tar med sig sin familj (fru pch dotter), gamla farmor och bodbiträdet på en tur ut på landet över dagen. Vädret är vackert och de njuter i fulla drag av ledigheten. Männen vill helst fiska, medan kvinnorna vill upptäcka och uppleva naturen. På det lilla värdshuset där de stannar för lunch bor två sol-och-vårare som genast ser att de två kvinnorna, mor och dotter, är lätta byten. Medan fadern och hans biträde får låna fiskespön så tar männen kvinnorna på en båtttur. En båttur som är långt ifrån oskyldig.

Här står oskuld mot beräknande list, självgodhet och enfald mot livsglädje och längtan, det möjliga mot det omöjliga, vardagen och resten av livet "med söndagar lika melankoliska som måndagar" mot en enda dag på landet. Vackert och väldigt snyggt gjort, från foto och manus till skådespeleri. Allt utifrån en novell av Guy De Maupassant. Snyggast är scenen när Henriette gungar och en grupp präster passerar (spelade av bla Georges Bataille, Henri Cartier-Bresson och, regissören själv, Jean Renoir).

Äventyraren (Bonnie Prince Charlie)

Betyg: 2 monument

Det är i slutet av den jakobitupproren, närmare bestämt mitten på 1740-talet. Bonnie Prince Charlie landstiger med sju man i Skottland efter att ha levt hela sitt liv i exil i Rom. Han ambition är att återta den engelska tronen för sin åldrade fars räkning. Men han har inga pengar, ingen legoarmé, bara sitt namn och sin härkomst att erbjuda. Men det räcker. De skotska stormännen minns sin forne kung och deras lojlaitet är stark. Första delen av filmen handlar om hur Bonnie Prince Charlie lyckas samla klanerna och besegra engelsmännen vid ett flertal tillfällen. Andra delen skildrar tiden efter slaget vid Culloden där den skotska saken går förlorad och prinsen måste förklädd fly ur landet.

I grunden en film om lojalitet, ursprung och hemland. Där löftena till det kära Skottland är starkare än till någon människa. Ganska romantiskt och lite ålderdomligt. Just det skotska betonas med evinnerliga säckpipsblåsare, en blind siare med harpa, ljunghedar, berg, den trofasta befolkningen, kiltar och lite påklistrade dialekter. Men handlingen är för bristfällig och för odramatisk i denna dramatiska tid. Intressant är dock David Niven som Bonnie Prince Charlie, ständigt leende och ännu utan mustasch. Bäst är när klanerna samlas och säckpiporna överröstar varandra. Finast är när Tullibardine släpper ansvaret med orden ur Lukas 2:29: "Nu låter du din tjänare gå hem i frid".

Gadjo Dilo - Främlingen

Betyg: 4 monument

Dans, sång och svordomar. Dansen är central vid livets skiften; sorgen dansas, lyckan dansas, sex dansas, frihet dansas ofta kombinerad med lika mycket sång som svordomar. Men inte när byn bränns ner i ännu en progrom - då hjälper varken dans, sång eller svordomar. Då återstår bara den förtvivlade bönen.

En ung fransman reser på vinst och förlust till Rumänien för att bland dess romer försöka hitta den sångerska hans pappa lyssnade på under dennes sista dagar i livet. Sången finns på ett kasettband, mer har han inte att gå på. Han kan varken språket eller traditionen, men är öppen för att lära sig. Så småningom lär han sig dansa, svära och möjligen sjunga han också. Fantastisk musik och dans och fantastiska svordomar och böner. Både exotiserande och långt borta, samtdigt som det är närvarande och politiskt.

Shooter

Betyg: 4 monument

Å ena sidan mycket manlighet med vapen, helikoptrar, stora hundar, ensamma män i bergen, bilar, bomber, skottsår, hämnd och en tystlåten fd elitsoldat som hjälte. Å andra sidan en helt annan sorts hjälte, en vek FBI-agent (Michael Peña) som är lite för rund i ansiktet, lite för mesig, men smart och envis. Å ena sidan bergen i Wyoming, å andra sidan hustaken i Philadelphia. Å ena sidan ett attentat mot presidenten, å andra sidan är det fejk och ett sätt att täcka upp för ett annat politiskt mord. Å ena sidan en återkommande uppmaning att vara patriot, å andra sidan ett folkmord på en annan kontinent.

Spännande och betydligt mer politiskt än väntat. Mitt i actionscenerna påminns vi om Lundin Oil och deras ansvar i Sudan, men här handlar det om amerikansk kapitalism i Etiopien. I bägge fallen en humanistisk kritik av rovkapitalismen. Kanske onödigt våldsamt och onödigt skrupelfria skurkar, men en bra story. En Etiopisk biskop är central, en Che Guevara T-shirt förekommer och en hel del inköpslistor.

Storstadshamn

Betyg: 5 monument

Hamnarbetare, maffia, våld, lojalitet, förräderi och brevduvor. Fantastisk film, från Leonard Bernsteins musik till skådespeleriet, kameraarbetet och manuset. En ung hamnarbetare (Marlon Brando) är en av maffians underhuggare, den maffia som styr fackföreningen och därmed alla jobb i hamnen. Långsamt vaknar hans samvete, långsamt tar han in vad det är som egentligen sker, långsamt byter han sida. Men det sker inte utan hjälp; hans flickvän (Eva Marie Saint) och den lokale prästen (Karl Malden) driver honom mot sanningen. För det är ingen enkel väg att gå, att tjalla på de egna, men samtidigt stå upp för det som är rätt.

Här kan vi ta del av kanske filmhistoriens bästa predikan, hållen i ett lastrum fyllt av Irländsk whisky. Den utgår från Matteus 25:40, men koncentrerar sig på korsfästelsen. Korsfästelsen är ingen historisk händelse, den sker idag, här och nu. Helt rätt!

C'mon C'mon

Betyg: 5 monument

Mycket fint filmat och underbart skådespeleri av Joaquin Phoenix och Woody Norman! I grunden en film om förtroenden, förtroendet mellan vuxna och barn, men också om minnen. Vad kommer ett barn att minnas, vad kommer en vuxen att minnas - är det samma minnen av samma händelse? Vad är viktigt i ett barns liv? Vad skulle du som barn vilja uppmana dina förädrar att göra? Johnny reser runt som radiojournalist och intervjuar barn på deras egna villkor - fantastiskt fina intervjuer. Han ställer frågor som ingen annan vuxen gör och han tar barnen och deras svar på allvar. Så får han själv ett barn han måste ta hand, sin systerson. Systern har fullt upp med sin psykiskt sjuke man och den nioårige pojken Jesse kan inte lämnas ensam. Han får följa med Johnny. Det blir en resa de båda kommer att minnas, Johnny för att systersonen pratar hela tiden och utmanar honom med helt omöjliga frågor om allt mellan himmel och jord, som nioåringar gärna gör. Och systersonen för att han får möta en vuxen som både tar ansvar och som möter honom där han själv är.

Bäst är just barnperspektivet. Jag har nog sällan sett en film som är så konsekvent. Lysande! Roligast är när Jesse förklarar hur mykorrhiza fungerar; mycket yvigt och ändå rakt på sak. Teologiskt är det en ilustration av uttrycket ur "barns och spenabarns mun" (Matt 21:16, gamla översättningen), dvs att barn säger sanningar om vuxenvärlden utan att ta hänsyn till vad som passar eller inte.

 

Konvoj

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Western-film och Den stora kapplöpningen jorden runt. En strid på liv och död kring ideal som frihet, kollektiv, kamratskap och rätten att leva sitt liv - och samtidigt en rätt rolig jakt genom södra USA med en konvoj lastbilar som villebråd och en galen polis som jägare. Allt kommenterat genom lastbilarnas kommunikationsradio. 

Några lastbilschaufförer blir trakasserade av en bitter polis och efter ett bråk måste de fly delstaten. På vägen plockar andra chaufförer upp deras radiosamtal och ansluter till konvojen samtidigt som människor i städerna de passerar hurrar och hyllar dem som hjältar. I grunden en ganska rå historia om rasism och personlig hämnd, men på ytan en spännande western-komedi i lastbilstappning. Fantastiska kameraåkningar, dammolm som inte är av denna världen och en sorts balett när lastbilarna rullar genom öknen mot New Mexico till Rossinis overtyr till Wilhelm Tell. Bäst är nog ändå Kris Kristofferson i bar överkropp och så hippieprästen och hans lärjungar som bara sjunger väl valda gospels och säger Amen.

The Bourne Identity

Betyg: 3 monument

Det vore möjligt att tolka det som en omvänd dopteologi. En kropp hittas i havet, tas ombord av några fiskare och räddas tillbaka till livet, men utan namn, utan minnen, utan relationer. Dopet handlar ju uttryckligen om namn och relation. Så småningom hittar han delar av sin identitet, flera pass under olika namn, en pistol, en mängd pengar. Men framförallt hittar han och hittas av fiender som han inte vet vilka de är. Om dopet ger identitet och trygghet så måste han föstå vem han är och vilka relationer han kan lita på för att kunna skapa sig någon sorts trygghet. Det är vad hela filmserien går ut på. Del två (The Bourne Supremacy) och del tre (The Bourne Ultimatum) såg jag för sexton år sedan och nu förstår jag dem lite bättre. Men kanske är uppstigandet ur havet inte en dopreferens utan en födelse och därav namnet Jason Bourne.

Färgsättningen är densamma i alla filmerna, gråtrist och regntung vilket ger en särskild stämning. Till det ett ganska långsamt berättande som då och då bryts av en intensiv jakt, ett rusande genom korridorer, hoppande från tak, ett kort slagsmål på liv och död. Sedan tar det långsamma vid igen. Intressant är att CIA är de onda och att de är obehagligt välorganiserade, vilket kanske är sant. Roligast är när Jason Bourne tar sig igenom Amerikanska ambassaden i Paris med hjälp av en brandutrymningskarta.

Framom främsta linjen

Betyg: 2 monument

En sorts halvdokumentär om Harry Järvs minnen från Finska fortsättningskriget. Han blev sedermera biblioteksråd vid Kungliga Biblioteket och expert på Frans Kafka. Detta märks på så vis att han ägnar sin lediga tid åt att läsa; Platon, Sokrates, Aristoteles och att han uppmuntrar sina soldater att läsa distanskurser under ryssarnas bombardemang. Att han också var anarkist framgår inte så tydligt mer än att han inte bryr sig särskilt om militära hierarkier. De män som står under hans befäl betraktar han som jämlika. Att denna hållning skulle skapa kontroverser märker vi inte. Han är en duglig, hygglig soldat som leder sina män på framgångsrika uppdrag bakom fiendelinjen. Ryssarna stupar för deras kulor och i början klarar de sig helskinnade  varenda gång. Men kriget fortsätter och striderna intensifieras.

Det är en ganska tråkig gestaltning av det som skulle kunna vara en intressant skildring av krigsvardag. De pratar mycket, skjuter en del, smyger i skogen och gräver ner sig i snön. Men det är för stelt skådespeleri och för lite drama. Bäst är när de fotografier som tas vid fronten glider över till Harry Järvs verkliga foton. Då blir det dokumentära dramatiskt och dramatiken blir verklig. Svårast är det fosterländska, men det är väl en viktig del i alla krig. Märkligast är regementspastorns svala välsignele.

Peter Pan (1924)

Betyg: 4 monument

Mycket välgjort och välspelat med Betty Bronson som en lysande Peter Pan; självgod, ädel och ömklig på samma gång. I och med att hon spelar Peter Pan får filmen en queer känsla då Wendy försöker få Peter förälskad i sig, men hen vill bara ha Wendy till mamma. Och på något vis blir just den förlorade moderskärleken huvudtemat. Det finns nog i boken också vad jag minns. The Lost Boys vill inget hellre än att någon tar hand om dem, även om de är nog så bra på att fäktas mot pirater. Intressant är Tinker Bell's svartsjuka och att när hon håller på att dö så vänder sig Peter Pan direkt till oss tittare och ber oss att tro på älvor igen så att hon kan få livet tilbaka Mycket effektfullt!

Den begynnande sexualiteten antyds både genom Wendy och Tigerlily, samtidigt som peter Pan är helt oförstående. Bäst är striden mellan the Lost Boys och Kapten Kroks pirater, medan hunden Nanna är roligast i och med att hon spelas av en människa och gör ytterst märkliga krumsprång.

 

En vacker dag

Betyg: 3 monument

En mycket vardaglig historia om en ung änka som slits mellan arbetet, den tioåriga dottern och den åldrade fadern (en gång lärare i filosofi). In i denna triangel av ansvar dyker makens kamrat upp. En man som tidigare varit en stöttande vän, men nu blir en väg bort från vardagen. Problemet är att han som skådespelare och rollfigur saknar karisma, så vi kan inte riktigt förstå hennes passion för honom. Pappan flyttar in och ut på olika äldreboenden och hans hem med alla böckerna skingras: Goethe, Kafka, Mann, Platon ... 

Välspelat, välfilmat, men ett alltför tunnt manus. Roligast är när dottern och hennes kusiner ska bjuda tomten och hans renar på mjölk, kakor och cornichoner! Bäst är musiken; Schuberts pianosonat nr 20 som ständigt återkommer.  

Donnie Darko

Betyg: 4 monument

Märklig, mörk och absurd - samtidigt som det är en realistisk berättelse om psykisk ohälsa. Men kanske mest av allt en teologisk film där en av utgågspunkterna är att "varje levande varelse på jorden dör ensam", vilket medför att sökandet efter Gud är absurt. Men det är inte alls säkert att det är en absurd tanke. Om vi utgår från att kristen tro vill hjälpa oss "att orka leva och våga dö", kan det mycket väl kombineras. Gud och ensamheten går samman. Men i framgångsteologins 80-tal är det inte möjligt.

Vi möter hysteriska kvinnor som försvarar pedofiler, fega rektorer, dansande småsystrar och en stor kanin som kallar sig Frank. Tidsresor och hypnosterapi är viktiga ingredienser när Donnie försöker ta sig ur sin sjukdom, men istället drabbas av den opålitliga slumpen.

Hannibal erövraren

Betyg: 3 monument

Det börjar med fantastiska bilder över snöklädda alper, stupande klippor och en armé på marsch i kolonn genom snön. Då och då faller någon ur ledet ner i avgrunderna, då och då stegrar sig en häst och då och då får vi se elefanterna som i snöyran långsamt tar sig över branterna. Det tycks omöjligt idag och tycktes ännu mer omöjligt 218 f.kr. då den kartagiska generalen Hannibal leder sina trupper med stridselefanter över Alperna in i Italien för att anfalla Rom. Sedan blir det ganska långsamt, med mycket prat och dåliga stridsscener. En kärlekshistoria ska skildras och på något vis vara orsaken till att Hannibal tvekade att gå mot själva staden Rom när han hade möjligheten.

Delvis historiskt trovärdig skildring av inledning till Det andra puniska kriget (kärlekshistorien undantagen). Dock är kartagerna, alltså nordafrikaner, väldigt ljushyllta. Det troliga måste ha varit att flera av trupperna var mörhyade. Dock inte så 1960. Bäst är elefanterna och standaren som skulle kunna vara gjorda av Picasso under hans primitiva period. 

The Big Job

The Big Job: 3 monument

Så nära vi kan komma en brittisk "screwball"-komedi. Där delar av humorn ligger i dialekterna, som ofta i brittisk film. Fyra bankrånare tycks ha planerat för det perfekta brottet, men igen av dem är perfekt. Allt går galet. Men de lyckas gömma bytet i ett ihåligt träd på en äng. När de femton år senare, men knappast klokare, slipper ut ur fängelset är det bara att plocka fram bytet. Tyvärr har en ny stadsdel anlagts på ängen och det ihåliga trädet står numer på polisstationens innergård...

Tramsigt, men också ganska roligt och charmigt. Bäst är slutet när de äntligen lyckas få tag på bytet. Inte ens det blir som vi tänkt oss. Roligast är poliskören som övar för julkonserten och som är överygade om att det är konkurrerande poliskörer som vill åt deras noter och körarrangemang när bankrånarna försöker bryta sig in.

Den sista gentlemannen

Betyg: 4 monument

En serie bankrån går under radarn. De sker alla i småstäder med små bankkontor och tillvågagångssättet är detsamma. En äldre, prydlig herre visar en pistol och rånet sker utan våld med leenden och vänlighet i utbyte mot pengarna. Till sist ser en polisman (Casey Afleck) ett mönster och börjar nysta i det hela. Samtidigt får vi följa rånarnas vardag, deras krämpor och minnen, deras småtjafs och drömmar. Hela tiden med känlan av att det är detta de kan, de har inte gjort något annat i livet än rånat banker, det är deras jobb, deras stolthet.

Mycket bra skådespeleri i en film där medelåldern för huvudkaraktärernas skådespelare är 73 år. Då bortser vi från Casey Afleck som bara är strax över fyrtio. Vackert filmat med många närbilder på åldrade ansikten. Bäst är vardagligheten; när Casey Afleck småpratar med sina barn, när rånarna tittar på gamla westernfilmer på TV. Här bes en bön före rånet och en katolsk skolgåg nämns i förbifarten.

The Terrornauts

Betyg: 3 monument

Några forskare söker efter kommunikationssignaler i yttre rymden utan något som helst resultat till en början. Projektet kritiseras och ska stängas ned när de första signalerna kommer. Och inte bara signaler. Hela jordklotet hotas plötsligt av utplåning.

Stundtals fånigt, stundtals charmigt med alla dessa klumpigt gjorda rymdfarkoster och illa utförda trickfilmningar. Värst är de gröna badmössförsedda retarderade varelser som en gång var ett intelligent släkte men av en ond civilisation förvandlades. Nåväl, våra hjältar räddar jorden, besegrar de onda och landar i en fransk nationalpark där de blir tagna av polisen för de saknar pass. Så kan det gå. Intressant är idén om mänsklighetens förfall, att civilisationen degenererar. Vi ser det i dagens politik, men 1967 måste det har varit en ytterst udda tanke. Roligast är maten som ser ut som julgransprydnader.

The Ninja Mission

Betyg: 2 monument

Svensk ninjafilm när den är som ... Ja, helt enkelt när den är svensk. Vilket ganska få ninjafilmer är, därav denna films kultstatus. Men kanske också för att det lär vara den svenska film som spelat in mest pengar utomlands, dock under udda omständigheter.  Många ninjastrider, men än mer kulspruteknatter och en del handgranater när CIA räddar en kärnfysiker ur KGBs klor. Han och hans dotter har tillfångatagits. Under förevänding att de ska smugglas ut till Sverige placeras de i ett i stort sett ointagligt örnnäste i Sibirien. Men ryssarna har inte tagit med ninjorna i beräkningen.

Det är extremt stolpig dialog och ganska dåligt skådespeleri, men välgjorda actionscener med en del hedervärda biljakter. Dock tröttnar jag på sovjetiska soldater som flygger i luften eller stupar i snön så fort amerikanerna nuddar ett skjutvapen. Om det finns någon teologi i detta våldsamma dödande så är det kanske just det: "Du ska inte dräpa" (2 Mos 20:13), men säg den film som inte berör det budordet.

Bergakungen

Betyg: 2 monument

Vad är det med norrmän och troll? Hur kommer det sig att så många filmer handlar om troll? Och varför ser trollen ungefär likadana ut i dessa filmer? Se där, svåra frågor. Den här gången är det en folksaga som ligger till grund för berättelsen. Den yngste brodern i en fattig familj är inte som de andra, allt han gör blir fel, allt han tror på skrattar de andra åt och när han försöker gottgöra blir resultatet ännu värre. Men han är en vänlig själ och med det kommer han långt. Med fantasi, vänlighet och en viss mån tur lyckas han besegra inte bara stortrollet Dovregubben utan också den enfaldige danske prins Fredrik. Om han sedan få prinsessan också vet vi inte, hon är inte en sådan som ges bort - hon tar vad hon vill ha. Men i slutscenen rider de bort tillsammans. Han bakpå.

En stark prinsessa, en fånig prins, tre motsträviga bröder, en sorgsen kung och en hel del oknytt som huldror, häxor och "den som bor i tjärnen". Ganska dåligt gjort. Fånigt och tramsigt. Bäst är vidderna och fjällnaturen. 

När de tre bröderna återvänder till fadern ekar det av Bibelns berättelse om den förlorade sonen (Lukas 15:11-32), men tvärtom; sonen återvänder rik, här finns ingen avundsjuka och att det är fadern som ändrar sig. Ändå är det något bibliskt i mötet.

The Core

Betyg: 3 monument

En klassisk actionfilm där det först handlar om att "samla gänget", dvs sätta samman de udda figurer som tillsammans ska lösa uppgiften. Denna gång handlar det om vetenskapsmän och tekniker och problemet är att jordens kärna har slutat rotera och därmed är alla elektromagnetiska fält försvunna; flyttfåglar faller till marken, valar hittar inte och människorna kommer att gå under. O m  i n t e någon tar sig ner i jordens inre för att där spränga kärnladdningar som får jordkärnan att rotera som förut. Naturligtvis finns det en vetenskapsman som skapat en sådan farkost, naturligtvis finns där en söt rymdkapten som kan köra farkosten, naturligtvis finns där också en opålitlig typ som bara skryter och naturligtvis finns där en enkel man som heller undervisar på ett bortglömt universitet än blir berömd. 

Fast egentligen handlar det inte alls om kärnenergi, bergarter, flytande järn och diamanter stora "som Cape Cod" utan om vänskap och sorg där sorgen blir vänskapens pris. Och på något vis besannas orden i Bergspredikan "Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade" (Matt 5:4), och det på ett lite oväntat sätt. 

Begärets dunkla mål

Betyg: 3 monument

Det gick bra att göra en film om en äldre man som begär en ung kvinna och med sina pengar försöker köpa henne åt sig själv på sjuttiotalet, men att se den idag känns inte helt ok även om Fernando Rey är bra som den besatte mannen. Kvinnan ömsom lockar, ömsom stöter bort och till slut brister det för honom. Vilket tycks vara en del av strategin - begäret finner inga gränser varken i sin naivitet eller i sin auktoritet. Det enda som kan tygla begäret är en rejäl explosion; ett bombattentat. Och så slutar filmen.

Intressant berättad då den återberättas från en tågresa mellan Sevilla och Madrid där den besatte mannen fängslar en hel kupé (inklusive barnen) med sin berättelse om begär och blind förälskelse. Då och då leds vi tillbaka till tågkupén för några kommentarer - sedan fortsätter  förnedringen. För det är nog vad det egentligen handlar om, förnedring. Det handlar inte särskilt mycket om det 10:e budet (5 Mos 5:21) utan just om hur en snedvriden relation förnedrar alla inblandade. Så blir filmen tragisk fast den är lättsam och lite humoristisk. Roligast är ändå vänsterterroristerna som samlas under namnet JVR (Jesusbarnets Väpnade Revolutionärer). Bäst är flamencon.

Mr Kipps

Betyg: 3 monument

Den ofövitlige Mr Kipps arbetar som afförsbiträde i en klädaffär under en förfärlig tyrann till affärsägare. När han till sin egen förvåning ärver sin förmögne farbror försöker han förändra sitt liv och leva som en gentleman. Men det går inte så bra. En komedi om klassmarkörer, solidaritet och att hålla fast vid vad man en gång lovat.

En del lite rolig trickfilmning, ett uppror bland löneslavarna som faller platt och tjänsteklockor som förvandlas till bröllopsklockor. Bäst är när han ska lära sig att bli gentleman och får frågan "What goes with fish?" och svarar "chips?" när svaret ska vara vitt vin. Filmen bygger på en roman av HG Wells med titeln Kipps: The Story of a Simple Soul. Och nog är han en av de som i Biblens kallas "de ödmjuka" och nog får han till slut ändå "äga landet och njuta en ostörd fred" (Ps 37:11).

Gonks Go Beat

Betyg: 3 monument

Det börjar helt oemotståndligt fånigt och rart, men förlorar sig i de romantiska balladerna mot slutet. De jordiska staterna Beatland och BalladIsle är bittra fiender, så bittra att Universums härskare måste rycka in. Den misslyckade rymddiplomaten Wilco Roger sänds dit med uppdraget att skapa fred eller förpassas för evigt till planeten Gonk (universums Sibirien där löjliga dockor spelar obegriplig jazzmusik). I Beatland spelar de rock´n roll på hög volym med det ”långa” håret flygande, medan de prydliga på BalladIsle sjunger lågmälda ballader till stillsamt komp av akustiska gitarrer. Det är klart att det måste leda till krig! Men kriget avblåses efter de inledande striderna, de skadade instrumenten bärs bort på bår och i slutscenen sjunger kärleksparet en beat-ballad.

Fantastiskt töntigt, mycket brittiskt och stundtals så bisarrt att det är roligt. Men när det ska bli mer allvar och kärlek och försoning då blir det bara tunt och tråkigt. Roligast är beat-läraren som skäller ut sina elever för att de har för lågt ljud på förstärkarna. Bäst är trumlåten i trumfängelset!

Sagan om Ringen: Striden vid Rohan

Betyg: 3 monument

För det första borde den svenska titeln vara Striden om Rohan, för hela kungariket ställs inför sin undergång när förräderi och maktlystnad får styra istället för ädelmod och folkets bästa. För det andra är det förvånansvärt dåligt tecknat, där figurerna inte alls smälter in i bakgrunderna och för det tredje har vi sett det mesta förut i trilogi-filmerna. Ändå lovansvärt om en ung kvinnas kamp för sin rätt att både ha makt och ta ansvar och för betoning av nåd, hopp och fred i en tid av våld och förtvivlan. På så vis blir det en politisk film i vår misogyna, nådelösa och maktfullkomliga tid. Héra blir, märkligt nog, en modern hjältinna i denna krönika om det som hände för så länge sedan att det nu glömts bort.

Largo Winch

Betyg: 3 monument

Är det en kapitalism-kritisk film eller tvärtom? Är det Gud eller Mammon som får sista ordet? Svårt att veta, här nämns en kommunistisk farfar och kritik mot kapitalismen uttalas tydligt, men av en person som visar sig ha en helt annan agenda. En av världens rikaste män dör i vad som omvärlden tror är en olycka, men vi vet att det är ett mord. Mannen är utan arvingar och hela den multinationella koncernen kommer i gungning. Dock visar det sig att det finns en adoptivson - Largo Winch, som helst inte vill kopplas samman med pappans affärer. Ändå måste han göra det för att avslöja mördaren.

Det är snyggt gjort, en bra story, men lite för många snygga kostymer i mörka styrelserum. Kampen står mellan olika aktiemajoritetsägare. Bäst är butlern och slutet som är riktigt fint. Till kuriosan hör att filmen bygger på en belgisk tecknad serie.

Bara få kan skoja så

Betyg: 4 monument

Det är fånigt, men också väldigt snällt och ibland riktigt roligt. Några australiensiska tjuvar lurar skjortan av Londons undre värld genom att uppträda som poliser. Londonskurkarna samlar sig till stormöte, enligt sina stadgar och beslutar i god demokratisk ordning att samarbeta med polisen. De utlyser ett dygns vapenvila och polisen har inget annat att göra än att leta efter de falska poliserna. De misslyckas, men en ny plan tar form. Ett fejkrån som ska locka fram de illojala skurkarna. Nåja, det går inte riktigt som planerat.

Peter Sellers gör här en pre-Clouseau-roll (filmen inspelad ett halvår före Den rosa Pantern) som fransk modedesigner, men är samtidigt en gangsterledare med londondialekt. Polisen är lika enfaldig som i Rosa Pantern filmerna och förvecklingarna är desamma. Snyggt, roligt och fånigt. Bäst är när poliserna och alla Londons skurkar möts i en karusell på ett nöjesfält. Jesu ord i Matteusevangeliet citeras ”Gå din väg, Satan” (Matt 4:10) samtidigt som alla i stort sett lurar varandra. 

Nyårsfesten

Betyg: 4 monument

Det finns en djupgående stråk av värme i detta relationsdrama som utspelar sig under en nyårsnatt med ett festande Köpenhamn som fond. Några gamla vänner samlas som alltid till traditionsenlig nyårsmiddag, rollerna är lika fasta som ritualerna. Men för ett par år sedan dog en av kamraterna och en ny tar nu hans plats. Det går inte! Rollerna slås omkull, ritualerna förlöjligas och tillbakahållna sanningar kastas fram. Det blir ett nyår som inte liknar något annat och kanske är de alla lite förändrade när de samlas på morgonen - var och en efter att ha haft sitt äventyr. En sorts illustration till Lukas 13:6-9, liknelsen om fikonträdet. De har alla på något vis "grävt runt och gödslat", det kommande året kanske deras gemenskap bär frukt (= utvecklas).

Romantiskt, javisst! Men också snällt. Fånigt, ja stundtals, men också mänskligt. Förutsägbart, mycket, men också överraskande. Realistiskt, knappast - mer en sorts vardaglig saga. Bäst är danserna, både i köket och på dansgolvet. Roligast är Pommes-frites-hatten - årets hatt!

Pig

Betyg: 2 monument

Det är mörkt, dystert och långsamt. Dessutom alldeles tyst ibland, som om både ljudet och ljuset på skärmen har falerat. Men det är nog meningen i detta apokalyptiska drama om ... ingenting. Eller? Kanske om sorg, kanske om girighet, kanske om vänskap, kanske om äkthet. Men mest påminner det om Jesu ord i Bergspredikan "Var dag har nog av sin egen plåga" (Matt 6:34). 

En före detta stjärnkock, Nicolas Cage, lever i ett skjul ute i Oregons djupa skogar, ensam med sin tryffelgris. Varje torsdag kommer en ung man från Porland och de byter tryffel mot varor från stan. Annars är det bara Nicolas Cage, grisen och tystnaden. Sedan blir grisen stulen och han ger sig in till stan som en sorts mutistisk hämnare för att söka sin gris bland stjärnkockar, lyxrestauranger och kapitalister. Hela tiden i samma skitiga rock, samma stipiga hår, samma blodiga ansikte (han blir slagen i en sorts märklig utmaning och tvättar sig sedan inte förrän i slutscenen). Vi får då och då små glimtar ur hans förflutna, men någon sammanhängande bild eller förståelse får vi inte. Dystert, mörkt och ganska tråkigt.

Dungeons & Dragons: The Wrath of the Dragon God

Betyg: 3 monument

Aningen bättre än förra filmen. Kanske mest för att berättelsen är mer komplex. Kampen mot ondskan sker på två plan, dels med magiska och gudomliga krafter, dels med vapen i hand och i jakt på ytterligare en artefakt, denna gång ett magiskt klot. Berättelsen utspelar sig tusen år efter den förra, men tiden och världen är likadan. En ond odöd magiker vill hämnas på ättlingarna till de som en gång besegrade honom, han samlar ondskans kreatur kring sig; isdrakar, leecher, harpyor, skelettdrakar - men de goda människorna finner sin styrka hos Naturens Gud och kan besegra de onda, än en gång.

Aningens bättre skådespeleri och hjältarna är inte riktigt lika stereotypa. Religion har en större plats än tidigare, det börjar med en allusion till vandringen genom Sävhavet i Andra Mosebok (2 Mos 14:21), men sedan är det mest påhittade gudar som tillbes och verkar. 

Dungeons & Dragons (2000)

Betyg: 2 monument

I en värld styrd av magiker står kampen mellan demokrati och autokrati, där drottnigen står på demokratins sida mot magikerna som vill behålla sina privilegier. Folket tycks mest hålla på med sitt och inte riktigt bry sig, vilket innebär att revolutionen kommer uppifrån. Ett ytterligare problem är att drottningen kontrollerar gulddrakarna genom sin magiska spira och för att behålla makten - och ge folket demokrati (?) - behöver hon även den magiska staven som ger kontroll över de röda drakarna. Dock är båda dessa magiska artefakter mänskliga påfund och därmed inte en del av den naturliga magin. Människans försök att kontrollera magin rubbar balansen i världen - ändå vill "den goda" drottningen ha sina artefakter och hjältar sänds ut för att finna dem.

Mycket dåligt skådespeleri med fåniga rollfigurer i en rörig och motsägelsefull berättelse om ont och gott. Moraliskt bör Jesu ord om att den som söker ska finna (Matt 7:7) motsägas i det här fallet. För det de söker bör de inte finna, ändå gör de det och det går bra. Men hur var det nu med balansen?

Ahes of Time

Betyg: 4 monument

 

Filmbilderna är poesi, färgsättnigen är psykologi, skuggorna är levande, striderna är dans, samtalen är filosofi och berättelsen en saga. En saga om förluster. Någon förlorar synen, en annan minnet, en tredje ett finger, en fjärde en man, en femte en älskad kvinna - men den värsta förlusten av alla är förlusten av minnet. Just det som det magiska vinet medför.

En svärdsman har sökt sig till öknens ensamhet där han låter andra utföra de uppdrag han själv väljer att inte acceptera. Till slut blir han ensam kvar med sina minnen och återvänder. Allt inleds med ett buddistiskt citat: "Flaggan vajar inte. Vinden är stilla. Det är människans hjärta som är i uppror".

Wind River

Betyg: 4 monument

Vinter i Wyoming, snöstormar, snöskotrar och snöskor. En olycklig man blir indragen i ett mord inom ett reservat för Arapahofolket. FBI skickar dit en oprövad ung kvinnlig agent som varken hittar bland bergen och skogarna eller bland människorna som lever där. Den olycklige blir hennes vägvisare, men inte bara för hennes skull utan också av privata skäl som vi blir varse efter hand.

En god inblick i reservatslivet med dess fattigdom, drogberoende, underkastelse och förakt. Att leva föraktad och att i sin tur förakta det vita förtryckarsamhället, där den amerikanska flaggan hängd upp och ner blir en motsståndshandling. Annars en otäck historia om övergrepp och död där utgångspunkten är det faktum att det inte förs någon statistik över försvunna kvinnor i USAs reservat. Men också en historia om sorg och att leva vidare med smärtan. Bästa scenen är när den illa utrustade FBI-agenten ska låna en scooterdress och kvinnan som lånar ut öser sitt förakt över henne, samtidigt som varje ord, varje min, varje fotovinkel talar om ett avgrundsjup vad gäller; klass, ekonomi, utbildning, ursprung, framtid ... Elegant och effektivt!

Old Henry

Betyg: 3 monument

Det börjar bra. En tät historia, som vi i och för sig har sett berättas förut, men bra skildrat. Sedan när det ska till uppgörelse och sutscener tappar filmen det mesta. På en ensligt belägen gård arbetar en pappa och hans tonårige son. Kvinnan i famlijen är död och sonen längtar bort. Deras vardag består av slitsamt arbete och diverse bibelcitat som de slänger åt varandra, ex Ords 24:3 och Joh 8:32. Så dyker en skadskjuten främling upp med en sadelväska fylld av pengar och fadern måste välja mellan det stilla livet eller det vilda liv han en gång levt men som sonen inte vet något om.

Tim Blake Nelson är suverän som orakad, skumögd, gammaltestamentlig farmare. Påminner mycket om rollen han spelade i As I Lay Dying, men här är han mer talför. Annars är musiken och det vackra fotografiet bäst; Oklahoma om hösten; milda färger och mild musik till en ganska hård berättelse.

Hundra

Betyg: 3 monument

Tänk dig Conan Barbaren, men med en kvinna i Conans roll. Hundra (hon heter så!) är den sista överlevande från sitt folk, amazonerna. De har levt helt utan män. Fertila kvinnor ger sig av för att komma hem gravida. Är det en pojke lämnas han bort, är det en flicka jublar klanen. Av denna sorts samröre med män är Hundra helt ointresserad, hon vill jaga, skjuta och slåss - helst slå ihjäl så många män som möjligt. Och det gör hon också när hon ser att byn är utplånad. Men som ensam kvar måste hon se till att amazonerna lever vidare och därför ger hon sig av på jakt efter en lämplig man.

Fånigt? Javisst, men också en väldigt kraftig känga i patriarkatets skrev. Skådespeleriet är uselt, berättelsen en aning bättre, men stridsscenerna är helt ok. Även uppklädd med håret kammat, sminkad och läppstiftad är Hundra livsfarlig för alla enfaldiga män. Dvs alla män i filmen utom tre; en 10-årig pojke, en gammal man och en stilig "läkare". Läkaren har rollen av kristen i denna barbariska film, det är också honom som Hundra väljer som far till sitt barn. Det tycks vara en mitraskult Hundra blir inblandad i, med tjurar och någon sorts jungfruoffer. Hon reder dock upp det med en medsysters hjälp och kulten förpassas till historiens skräphög.

Coda

Betyg: 3 monument

Känslosamt och romantiskt med en intressant inblick i en främmande kultur; amerikansk dövkultur. Som enda hörande i en döv fiskarfamilj måste Ruby välja mellan musiken som är hennes stora intresse och familjeföretaget där hon är tolken mellan omvälden och föräldrarnas (och brorsans) teckenspråk. 

Det bästa är dövkulturen; det uttrycksfulla teckenspråket - särskilt pappan, föraktet mot de hörande och oviljan att bjuda in andra i gemenskapen. Men också utanförskapet som blir så tydligt när famlijen kommer till Rubys examenskonsert. Medan de sitter i bänken med alla hänförda lyssnare småpratar de om vad de ska äta till middag och vad som behövs handlas i så fall. En kort stund får vi "höra" konserten på deras vis, dvs på långt avstånd se någon som står på en scen och öppnar munnen. Inget mer. Annars ganska förutsägbart och snällt.

The Shark Hunter

Betyg: 3 monument

Många hajar. Till en början hajar som fångas av människor, men i slutet det omvända. En man utan historia jagar hajar på en karibisk ö, men han har andra ambitioner med sitt intresse för havet. När han möter en professionell dykare kan han realisera sin dröm; att bärga de 100 miljoner dollar som finns i ett flygplansvrak på djupt vatten. Han är dock inte ensam om att söka skatten och pengarna tillhör hans förra arbetsgivare The Organisation. Mycket slagsmål och pungsparkar, mycket undervattensfilmning och ett, faktiskt, lyckat slut. 

En poäng med dykarfilmer är att du slipper dålig dialog, det är tyst i havsdjupet. Det finaste är att den dykare som hjälper till att bärga skatten kommer från slummen och på frågan om vad han ska använda sina miljoner till svarar han: ”Jag vill sanera slummen. Bygga sjukhus, skolor och lekplatser, för alla människor har rätten att leva anständigt”. Att han sedan inte överlever är en annan sak, men delvis blir hans dröm sann när pengarna regnar över de fattiga i slutminuterna. En tavla, eller egentligen är det nog en liten matta uppsatt på väggen, föreställande den första nattvarden pryder gangsterchefens vägg - han kan inte ana att delandet skulle bli så radikalt. 

The Scorpion King 4: Quest for Power

Betyg: 3 monument

Så har jag då till slut sett del fyra också. Nog så bra som femman. Mer hjärtevärmande och lite smålustig emellanåt. Egentligen en historia om svek och om konflikten vetenskap - magi/relegion. Mathayus kamrat förråder honom under jakten på den yttersta magiska kraften. När han sedan söker upp förrädaren blir han fängslad och anklagad för kungamord. Men med hjälp av en vacker tronarvinge och hennes far blir han fri och kan söka vidare efter magins kraft. Dock följer den vackra tronarvingen och hennes far som inte tror på magi utan enbart på vetenskap med. Förrädaren som söker samma kraft är dem hack i häl.

Bra slagsmålsscener, relativt bra tempo som håller spänningen uppe och lite roligt med konflikten mellan magi och vetenskap. Satt i en tid av legender bortom historien blir det ganska modernt. Förutom den ateistiske fadern möter vi en monoteistisk kult - av en gudinna dit bara kvinnor har tillträde (se bilden). Roligast är att de kallar Mathayus kamel för giraff, men det bästa är slagsmålet på krogen då Mathayus besegrar alla genom att låta bli att slåss  

Christy

Betyg: 4 monument

En film med en särskild tyngd och en särskild lätthet. Tyngden är social; fattigdom, fosterhem, våld, drogmissbruk och arbetslöshet i staden Cork på norra Irland. Lättheten ligger i Danny Powers skådespeleri som 17-årige Christy, i granngemenskapen och i de udda vännernas självklara solidaritet. Christy har gjort sig omöjlig i fosterhemmet och hämtas av sin bror för att tillfälligt bo med honom, hans fru och deras ännu inte ettåriga dotter. Det är på ett vis en bra lösning, men inte hållbar...

Om sorgen efter en mor, om vänskap och framtidstro, om att hitta sin plats i livet och - ganska oväntat - om hårklippning. Bäst är när en hemlös ung missbrukare förklarar att hon gillar Christy genom att säga "You're salt of the earth" (Matt 5:13). Ord som skildrar Christy och vad han brottas med mer än hon kan tro. Det inger hopp. 

Franz K

Betyg: 4 monument

Det är mycket snyggt gjort. Att skildra en författares liv är svårt då skrivande inte gör sig på film, men här har Agnieszka Holland lyckats genom att blanda in gestaltningar av hans berättelser blandat med högläsningar både offentliga och för vänner. Dessa tillsammans med en skildring av Franz Kafkas liv som inte är linjär utan böljar fram och tillbaka och som då och då kommenteras ogenerat av skådespelarnas roller; systern, vännerna (sannolikt ord hämtade ur de många brev han skrev och fick) gör att vi får en sorts inblick i ett litterärt skapande. Detta i sin tur kontrasteras mot dagens kommersialiserade Kafka-turism. Det blir både roligt och allvarligt på samma gång. Särskilt då historien sträcker sig förbi Franz Kafkas tidiga död och till Auschwitz mörker där resten av familjen utplånas.

En fest för ögat, men kanske en aning för mycket ögongodis. Bästa scenen är när Franz helt besatt av att ord måste stå för det de betyder kräver pengar tilbaka från en tiggare. Han åberopar Jesu ord ur Bergspredikan "Vad ni säger ska vara ja eller nej" (Matt 5:37), dvs ni måste hålla fast vid vad ni säger. Idag en helt borglömd tanke bland världens presidenter och statsministrar.

 

Misericordia

Betyg: 3 monument

En historia om brott och straff. Är straff nödvändigt för den som begått ett dråp i hastigt mod? Räcker det inte med det egna samvetet? Och är inte vi alla skyldiga till andras död genom vårt sätt att leva där vi suger ut både jorden och människorna? Frågorna ställs av en äldre präst i en liten sydfransk by när en man i yngre medelåldern är på väg att flytta tillbaka och han konfronterar, och konfronteras med, sin historia - som vi tyvärr får veta för lite om. 

Det är mycket välspelat, men lite för händelsefattigt foto där samma scener återkommer för ofta; samma skog där de plockar svamp, samma köksbord där de sitter och pratar eller inte, samma väg till och från byn, samma grå stenhus. Prästen är en intressant karaktär, en som vet det mesta, som både föraktas och har en skyddad position och som i en fantastisk omvänd bikt får mördaren att avslöja sig. Mördaren som han bestämmer sig för att skydda som en sorts barmhärtighetsgärning (därav titeln). Bäst är kanske den tjocke polisen som tycks enfaldig men som ställer de smartaste frågorna.

Low-Flying Aircraft

Betyg: 4 monument

I en nära framtid är Norge nerlagt och Sverige ska stängas. Världen krymper då det inte föds några barn. Eller barn föds, men de är alla mutanter på olika sätt och om de inte aborterats, eller dödats vid födseln lever de i sin egen värld långt från de andra människorna. Kan mutationerna bero på de ständiga kontrollerna och provtagningarna som alla gravida utsätts för? I denna dystopiska värld föds ändå ett barn, väntat och älskat. 

Otäckt, vackert och obehagligt. Snyggt foto, bra skådespeleri, fantastisk miljö - en sorts nedgången sjuttiotalsfuturism. En historia skriven av J.G. Ballard som handlar om vad som är normalitet och vem som bestämmer det. Trots det dystopiska finns här hopp när det nyfödda barnet lämnas till den som kan ta hand om det, så att han kan vara bland de sina. Liksom Moses en gång togs om hand av sin egen syster och sin mor (2 Mos 2:7-10).

Flickan och motorcykeln

Betyg: 3 monument

En av de filmer som skildrar det sena sextiotalet med dess längtan efter uppror mot konventionerna och frihet att leva fullt ut. Det skapas med hjälp av drömmar, psykedeliska inslag, mycket motorcykelfärder i öppna landskap och en osäkerhet kring om det vi ser är tillbakablickar eller inte. Det som däremot helt saknas är politik. Samtidigt som brottet mot vardagen i sig blir en sorts politisk, nihilistisk handling. En sådan film kan bara sluta på ett sätt, vilken den också gör. 

Marianne Faithful gör rollen bra i kombinationen av total frihet och längtan efter att få tillhöra. Hon är både männens blickfång och en självständig kraft i sig. Men hennes krav på livet ryms inte i den småborgerlighet hon lever, vare sig det är med den äkta mannen eller med älskaren. Tragiskt, men kanske sant. Snyggast är hennes hjälm, otäckast är ostfonduen.

Vi skulle också kunna se filmen som ett uttryck för en mycket bitter kristendom - där strävan efter personlig frihet leder till synd och skuld som i sin tur leder till död. Men det kan aldrig ha varit meningen att förstå den så!

De älskande på Pont-Neuf

Betyg: 3 monument

Det handlar om socialrealism, hemlösa män som duschas på en offentlig badinrättning, missbruk, sår och smuts men det är inte en realistisk berättelse utan en saga, berättad med en blanding av realism och filmisk poesi. Medan Pont-Neuf renoveras har två hemlösa män tagit den som sitt revir där de kan sova i fred för poliser och väktare. Men en dag tar sig en kvinna dit, en kvinna som varken hör dit eller kan ta sig därifrån. 

Det är vackert stundtals, lite för mycket ibland med självdestruktiva män och kvinnan som på något sätt går oberörd genom deras värld. De är där för henne, men det är egentligen männen som behöver tas om hand. Slutet är sagans klassiska slut: "Så levde de lyckliga i alla sin dagar". Lite synd på en film som hande kunnat berätta något annat.

The Sign of Rome

Betyg: 3 monument

Anita Ekberg som drottning Zenobia, drottning över Palmyra som sätter sig upp mot det romerska imperiet. De skickar dit en general under cover och naturligtvis uppstår kärlek - det är ju en sen femtiotalsfilm. Storartade tempelinteriörer, imponerande anfallande kavalleri, intriger, förräderi, människooffer och ädelmod. 

Vi får se både kameler och dromedarer, och magdans inte minst! Nåd och medlidande visas inte gärna, men det finns en kristen bland fångarna och brödundret (Matteus 15:32-39) nämns. Slutet är ytterst problematiskt då det hade kunnat sluta i en sorts upprättelse, men i stället blir en förnedrande försoning på maktens villkor. Det enda historiska är att Zenobia gjorde uppror mot Rom och besegrades år 272. Då hade hennes arméer erövrat både stora delar av Anatolien och Egypten.