Pamfir

Betyg: 3 monument

Mycket lera, en del varmrökta cigaretter, en brinnande frikyrka och samtal om Guds närvaro i livets svåraste skeenden. Men egentligen en film om hemkomst och hemmahörighet. Pamfir hör inte längre hemma i byn han kommer från då han har arbetat utomlands som gästarbetare. Väl tillbaka i byn har han bara sin styrka och sina händer att ty sig till. För sin son vill han annat, att han ska studera, bli något, komma bort från byns inskränkthet. Men det behövs pengar och han försöker sig på en sista smuggelresa över den rumänska gränsen. Det skulle han inte gjort. Byns starke man har monopol på smugglingen och tolererar ingen konkurrens. 

Det börjar i en sorts lite grovt absurd berättelse, men slutar i nattsvart tragedi. Våldet, människans rädsla och småaktighet regerar, men kanske finns det någon sorts hopp i sonens uppsträckta armar inför gränsvakterna i slutscenen. En sorts hemomst? Det slutar där. Tvärt.

Polishämnaren/The Big Heat

Betyg: 5 monument

I Första Mosebok 18 resonerar Abraham med Gud om Sodoms öde och lyckas övertyga Gud att om det så bara finns tio rättfärdiga ska staden sparas från Guds vrede. Dave Bannion (Glenn Ford) är en av dessa tio i en korrumperad poliskår i en korrumperad stad styrd av korrumperade politiker. När han försöker nysta i korruptionen drabbas han av de mäktigas vrede och han drabbas hårt, mycket hårt.

En mycket bra historia om ryggradslösa polischefer, grymma gangsters, vackra kvinnor med råg i ryggen och en rättfärdig polis. Snyggast är Dave Bannions hustru Katie (Jocelyn Brando) när hon smuttar på hans drink i förbifarten och tar ett bloss på hans cigarett mitt i ett samtal, samtidigt som vi inte ser något annat än en devot hemmafru. 

In the Hand of Dante

Betyg: 2 monument

Kanske är det tänkt att vara roligt, kanske bara svårt och osammanhängande - det sista har de i så fall lyckats med. Svårt att förstå drivkraften bakom, det som ska vara filmens motor blir lösa trådar, ständigt nya mord och ganska ointressant skådespeleri. Att delar av filmen utspelar sig i färg på 1300-talet, tycks helt onödigt, för det är den svart-vita 1900-talsberättelsen som har någon sorts handling. Allt kretsar kring några gangstrar som fått nys om Dantes originalmanuskript till Den gudomliga komedin, men de vet inte om det är äkta så de behöver en expert. En expert som visar sig vara lika mycket gangster som de själva.

Bäst är Al Pacino i en biroll när han som katolik diskuterar bikten utifrån klart lutherska argument. Det förekommer en del frän religonskritik, en passning åt budhismen görs och vi får höra en fantastisk dom över kapitalismen - uttalad på 1300-talet. Sämst är soundtracket vilket är än mer osammanhängande än berättelsen.

Teori om en stulen tavla

Betyg: 4 monument

Mycket intellektuellt om en konstkännare som går igenom en samling verk av den franske konstnären Fredéric Tonnerre. Han gjorde skandal med dessa målningar och konstkännaren presenterar sin teori om varför. En tavla saknas dock då den blivit stulen, men även den ingår i konstkännarens system trots att han aldrig sett den utan bara kan gissa sig till vad den föreställer. Likt en detektiv söker han spår och ledtrådar, bland annat genom att iscensätta tavlorna med hjälp av skådespelare som ställer sig i samma positioner som i den målade bilden medan han går runt bland dem och prövar sin teori. Ibland tröttnar någon i posen; en arm faller, ett öga blinkar, en axel sjunker ned.

Spännande, intressant, elegant och smart och mycket välspelat av Jean Rougeul som konstkännaren, men svårt obegriplig för mig som inte är så inläst på fransk konstvetenskap. På något vis är det en parodi, men mycket allvarlig sådan. Bäst är när konstkännaren förklarar kopplingen mellan Mitraskulten så som den skiner igenom i målningarna (?) och våra tiders militarism. Då inser jag att det är en klassisk sjuttiotalsfilm; denne franske konstnär finns inte, tavlorna har målats till filmen, någon skandal har aldrig ägt rum allt är hittepå, på fullt franskt allvar. Väldigt roligt!

The Odyssey

Betyg: 4 monument

Svepande kamera över oändliga stränder, ensamma män i stora landskap, ljud som understryker våldets destruktivitet, snygga kostymer i en storartad berättelse om hjältens dåliga samvete, väntans plåga och hämndens bittra smak. Tyvärr med ett slut som är en kopia av Sagan om Konungens återkomst när alverna lämnar världen.

Visst hade det kunnat bli en kalkon med gravallvarliga män i kortkort och hjälm som talar om livets tillkortakommanden och krigets meningslöshet medan de bränner och plundrar. Men så blir det inte. Istället är det en film om det öppna samhällets sönderfall och egennyttans förbannelse - en film som utspelar sig under bronsåldern men skildrar vår tid. Välgjord och välspelad. Det grekiska begreppet xenia, som här kallas Zeus lag, står i centrum, en tanke som också dyker upp i Bibeln: Hebréerbrevet 13:2. Civilisationens undergång beror på att människorna våldfört sig på denna regel. Så tydligt också idag! 

Vägen till Kairo

Betyg: 4 monument

Det börjar med en ensam brittisk tanks i öknen. Långsamt forcerar den sanddyn efter sanddyn medan männen inuti antingen är döda, eller snart döda. Men en lyckas ta sig ur och faller handlöst ner i sanden. Galen av solsting och uttorkning finner han tills slut det som en gång var det brittiska högkvarteret mellan Tobruk och Kairo - ett gammalt hotell. Men det är övergivet då engelsmännen tvingats retirera. Han blir omhändertagen av hotellpersonalen, kommer till sans men inser då att tyskarna tagit över. Och inte vilka tyskar som helst, utan Rommel själv med sin stab. För att överleva låtsas han vara en servitör som dödats tidigare i en flygattack. Probelmet är att denne servitör spionerade åt Rommel och nu tas i anspråk igen...

En välskriven historia, bra manus och elegant dialog. Spännande och även om vi begriper hur det ska gå är slutet både helt naturligt och överraskande. Rommel alluderar på vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14) i ett av sina taktiska tal, och vi får veta att engelsmänen har bra tvål. Roligast är den italienska generalen som hellre sjunger opera (dock inte Wagner), än slåss för Hitler.

The Midnight Sky

Betyg: 3 monument

Redan i en av de första scenerna får vi möta dödsguden Anubis, dock som miniatyrfigur och bara i förbifarten. Men dödens närvaro är tydlig när jorden måste evakueras, atmosfären är förstörd och de människor som inte kan fly till andra planeter lever under jord i dödens skugga, eller som Dr Augustine Lofthouse (George Clooney) i Antarktis med ständiga blodtransfusioner. På väg tillbaka till denna förstörda jord styr rymdskeppet Aether för att möta familj och saknade vänner då de inte vet vad som hänt. Dr Augustine måste varna Aethers besättning, men hans rymdstation har för dålig antenn.

Mycket snö, is och blek vintersol. Blodtransfusioner och blod som faller fritt i tyngdlösheten och ett barn som kanske aldrig varit där. Filosofiskt, långsamt och pretentiöst. Men välgjort. Kontrasten mellan den inledande tryggheten på rymdskeppet och den förstörda jorden är bra. Där risktagandet inte var att resa bort, utan att stanna kvar. Tryggheten ligger i utveckling, inte i stagnation. Så kanske är temat liv och inte död, trots allt. 

Cactus Jack

Betyg: 4 monument

Obeskrivligt fånigt, men stundtals väldigt roligt. Cactus Jack (Kirk Douglas) är en misslyckad westernskurk som ständigt faller på eget grepp. Han illustrerar Ordspråksboken 26:27 till punkt och pricka. När han får i uppdrag att se till att en viss ung kvinna med en pengaleverans inte kommer fram ser han det som en barnlek. Vilket det blir för publiken. Kvinnan beskyddas av den mer än enfaldige Handsome Stranger (Arnold Schwazenegger), men Cactus lyckas inte förrän i slutminuterna och då är det tack vare den unga kvinnan Charming Jones (Ann-Margret) som är den klokaste i filmen vid sidan om Cactus otrogna häst Whisky.

Flams och trams och mycket stunthopp och fall från höga höjder. Bäst är när Handsome Stranger förklarar sitt namn: ”I’ve got it after my father” ”Who was he?” ”I don’t know, I’ve never met him” och de sånger som följer de tre huvudpersonerna. Små countryballader som driver handlingen framåt, vilket i sig är onödigt då det knappast finns någon handling och än mindre något slut. Ändå, ytterst charmig.

Prinsessa på vift

4 monument

Elegant. Elegant manus, elegant spelat - särskilt Audrey Hepburn, elegant foto, elegant miljö, elegant dialog, eleganta handrörelser, eleganta blickar. Den uttråkade prinsessan Anne rymmer från hovdisciplinen och upplever ett dygns frihet i Rom där hon möter den amerikanske journalisten Joe (Gregory Peck). Förutsättningen för deras möte är att de båda ljuger, eller åtminstone håller inne med sanningen. Så i det här fallet har Jesus fel när han säger att "sanningen ska göra er fria" (Joh 8:32). Förutsättninge för deras frihet är lögnen, samtidigt är de båda (och Joes fotografkompis) ärliga lögnare. 

En klassiker i sin egen rätt med både vådlig scooterfärd, härligt slagsmål, en taxi som längtar hem, kärlek och ett elegant (vad annars!) slut. 

Cold War

Betyg: 4 monument

Det börjar direkt med en polsk säckpipa och fortsätter med flera folksånger, bla annat på karpatorusinska (!). Några musiker och dansare reser runt på den polska landsbygden strax efter Andra välrdskriget och samlar sånger och danser från lantbefolkningen för att senare sätta samman en kör och en danstrupp som kan turnera i Östeuropa. När det kommer krav om att sångerna ska handla om femårsplaner, Stalin och fredsrörelsen får en av musikeran nog och flyr till Paris. Planen är att gruppens främsta sångerska ska följa honom, men det gör hon inte. Flera år senare möts de igen och ytterligare år senare och åter igen.

Det är vackert, välfilmat, välspelat och en bra berättelse om längtan, frihet och trygghet. Om kärlekens kraft och kärlekens krav. Sorgligt, men också kraftfullt. Politiskt, men också romantiskt. Musiken, både folksångerna och femtiotalsjazzen är det som stannar kvar tillsammans med enstaka bilder, scener; en busshållplats under ett stort träd, ett barn i päls som lyssnar på sångerna, en helt oengagerad publik, en tom bänk ... Slutscenens vigsel med både korstecken och ett alltför stort antal sömntabletter är både vacker och förfärlig. 

The Big Boss

Betyg: 3 monument

En ung kines (Bruce Lee) kommer till sina släktingar i Thailand där de alla arbetar på en primitiv fabrik som tillverkar is. Vad det inte vet är att isblocken fungerar som narkotikabehållare vilket gör både platschefen och "The Big Boss" välbärgade. När några av kusinerna kommer smugglingen på spåren försvinner de och när fler och fler försvinner ur den stora kusinskaran anas oråd och Bruce Lee måste bryta löftet han givit sin morbror om att inte mer slåss. Vilket han sedan gör med bravur. Till en början är det mest slagsmål som en sorts uppvisning, men mot slutet kommer knivarna fram och då blir det blodigt allvar, mycket blodigt allvar.

Ruskigt dåligt skådespeleri med en stolpig dialog, illa dubbad från mandarin (eller möjligen katonesiska). Men slagsmålen är fantastiska, rena dödsbaletten med snurrande kroppar, flygande hopp, himmelssparkar och stenhårda karateslag. Grunden är det brutna löftet som blir värre av att han luras att svika sina vänner. Med konfucianismens betoning av etiken är det ett svårt brott enligt kinesisk tradition och därför tar han frivilligt sitt straff i slutscenen.

Roligast är att det stora slagsmålet på fabriken beskrivs som "industrial unrest". 

Starman

Betyg: 4 monument

                                                             Voyager 1

En charmig, åttiotalsversion av Mannen från Mars (1951) där Voyager 1's inbjudan till främmande släkten i universum hörsammas och en varelse från en avlägsen planet landar i Wisconsin och kan  härma Kurt Waldheim hälsning på Voyagers "Golden record" perfekt, samt sjunga "I can't get no Satisfaction". 

Vi kan tydligt se vad det är åttiotalet vill berätta. Det handlar om liberalismens och individualismens lov. Där femtiotalsversionen handlade om kärnvapenhotet, handlar det nu om individens rätt att fatta egna beslut gentemot kollektivets makt - läs den federala regeringen, FBI och försvarsdepartementet. Våldsbenägna delstatspoliser, regeringstjänstemän nära makten, män med jaktgevär och andra som hindrar den fria människan är inte vatten värda. Intressant analys med tanke på dagens amerikanska administration.

Jeff Bridges är mycket bra med udda huvudrörelser och stelnat leende när han som rymdvarelse försöker hantera en mänsklig kropp med dess brister och begränsningar. Inte minst när han röker för första gången. Vi får dessutom höra en snabbrabblad version av "Herrens bön".

Streetfighter

Betyg: 3 monument

Snygg inledning; ett godståg rullar in, en sliten man hoppar ur en av vagnarna medan en sorgsen countrymelodi spelas. Det är inte bara hans stora keps som berättar om trettiotal och depression. Mannen från godståget, Charles Bronson, kallar sig Chaney och behöver pengar. Det visar sig att han är en enastående fighter i de illegala slagsmålen som ordnas i de mer ljusskygga delarna av staden. Desperata män slåss med livet som insats för en handfull dollar, medan de välklädda arangörerna går oskadda ur striderna. Då blir Chaney's managers krav på att han ska ha mer av vinsten än Chaney för han "tar alla risker", en slag i ansiktet på Charles Bronson som bara ser på honom utan att röra en min, reser sig och går. Så avslöjar sig kapitalismen! Och det är inte enda gången i filmen Charles Bronson reser sig och går utan ett ord, överhuvudtaget säger han knappt något, men slåss desto mer. Kanske är filmens motto: människan kan inte köpas för pengar, eller snarare Charles Bronson kan inte köpas för pengar.

Roligast är den försupne, opieberoende "läkaren" Poe, som intresserar sig för "jämförande religionsstudier" och därför går på gudstjänst i en svart pingstförsamling. 

 

Their Finest Hour

Betyg: 2 monument

En film om film, men inte vilken film som helst utan om de propagandafilmer som gjordes under kriget för att stärka moralen på hemmafronten. En ung kvinna anställs som manusförfattare i en produktion styrd av försvarsdepartementet och politiska hänsyn. Temat är intressant, men filmen ointressant. Skådespelet är teatralt, kostymer, rekvisita, kulisser - allt påminner mer om teater än om film. Och ganska tråkig teater. Det enda som bryter av är Bill Nighy, men han blir lite tröttsam när han ständigt spelar sin enda roll. 

Här finns en filmfilosofisk tanke om att film, till skillnad från livet, har en mening. Men vilken meningen är i denna film är lite svårt att förstå. Allt utspelar sig under Blitzenbombningarna där död och förödelse kan komma när som helst, ändå, eller trots det, blir Paulus ord i Första Korinthierbrevet aktuella: "Död, var är din seger? Dör, var är din udd?" (1 Kor 15:55).

Märkligast är att den eländiga porpagandafilm de gör går hem hos publiken. 

Zack Snyder's Justice League

Betyg: 3 monument

En film för alla oss som gillar superhjältar, fyra timmar i sträck får vi vara med när Batman (Bruce Wayne), Wonder woman, Aquaman, Cyborg och The Flash tar sig an hotet mot jorden från universums eviga ondska. Men det är åtminstone en timme för länge. Slutet är segdraget och den sista halvtimmen har inget med berättelsen att göra. Stålmannen är död, det fnns en förhistoria i filmen "Batman vs Superman" (2016), och i hans ställe samlar Bruce Wayne en grupp mer eller mindre motvilliga superhjältar som ska försvara jorden. Just deras motvilja är filmens motor - och första halvan som skildrar hur de var och en blir en del av teamet är bäst. Sedan är de ganska tråkiga som grupp. Även om de illustrerar fackföreningsrörelsens motto: "Enade vi stå, söndrade vi falla".

En klassisk "samla-ihop-gänget-film" som är bäst just så. Sorgen tar stor plats och en av de repliker som hjälper Lois Lane att komma över Clark Kents död tycks hämtad från Svenska kyrkans begravningsbön "Lär oss att leva för de levande". Annars söker de onda efter något de kallar Anti-liv, vilket är motsatsen till vad Gud åstadkommer. Roligast, förutom att näst högsta skurken heter Steppenwolf, är Bruce Wayne's svar på frågan om vilka superkrafter han har: "- I'm rich". 

Joe och gänget/Hue and cry

Betyg: 4 monument

Som "Mästerdetektiven Blomqvist" möter "Fem fångar en tjuvliga" i efterkrigtidens London med ruiner och byggarbetsplatser och barn som driver vind för våg. Kanske är barnen/ungdomarna lite för gamla, men några är ännu inte i målbrottet (gossopraner i kyrkokören) så det är blandade åldrar. Nästan bara pojkar men åtminstone en flicka i den inre cirkeln. De får av en tillfällighet upp spåret på en smugglarliga och försöker få polisens uppmärksamhet, men polisen är antingen ointresserade eller i maskopi med skurkarna. Till slut samlar de alla Londons barn och ger sig på skurkarna själva. 

Det är mycket charmigt med en ganska intrikat historia om en hur skurkarna utnyttjar en äventyrsföljetong i en dagstidning och barnen/ungdomarna löser mysteriet med fara för både liv och hälsa. Barnen besegrar skurkarna genom att vara väldigt många och handlöst kasta sig över de storvuxna gorillorna - snygga scener där barnen drar i håret, sätter fälleben och helt enkelt hänger sig fast tills skurkarna ger upp. Inte särskilt barnvänligt i sin våldsamhet, men välgjort och spännande. Barnens solidaritet besegrar vuxenvärldens arrogans. När gossarna dagen efter sjunger i kyrkokören lika ljuvt som i inledningen är de bandagerade, med blåtiror, spruckna läppar och såriga pannor, men de sjunger till Guds ära med stolthet! Bäst är pojken som kan härma alla ljud - särskilt när han gör en duell mellan stridsflygplan.

Laglös vänskap

Betyg: 4 monument

Det är något speciellt med fransk 60-talsfilm, den är så lätt, så elegant självklar trots en ibland komplicerad berättelse. Men det beror väl på att berättelsen i sig inte är huvudsaken, utan mediet, filmen som upplevelse: fotografiet, skådespeleriet, kostymerna, scenerierna, ljusssättningen... Här reser en smågangster till Marseille för att rädda en vän från en falsk anklagelse. Det går inte så bra och istället för att rädda vännen hamnar han själv i samma fängelse. Men för Jean-Paul Belmondo spelar det ingen roll, han är lika cool var man än placerar honom. När de efter att ha röjt minor för att sänka strafftiden väl blivit fria igen hittar de tillsammans med vännens syster en gård de vill köpa. Men den kostar 2 miljoner franc och de har inga pengar. På ett vis en parafras på Matt 13:44 (skatten i åkern), men med omvänd mening. 

Börjar fantastiskt med en enkel melodi som visslas till gitarr medan en bil kör genom ett nästan väglöst land i brännande sol. Både lättsamt och olycksbådande på samma gång. Slutet är förfärligt, men också helt i linje med resten; lättsamt och samtidigt tungt som få slut. Jean-Paul Belmondos jacka går inte av för hackor, men bäst är domarnas fåniga hattar. Svårt att ta dem på allvar.

Conan Barbaren (1982)

Betyg: 4 monument

Det kan inte hjälpas, 4 är ett för högt betyg, men det är för sin genre en mycket bättre film än du kan tro. Det börjar med ett Nietzsche-citat och fortsätter sedan som en föreläsning i religionshistoria. Från dyrkandet av himmelen och jorden som gudar över kulten av det som manifesteras, i det här fallet ormar, till dagens protestantiska konstaterande som också är Conans: "Jag har inga ord för bönens språk". Vilket får till konsekvens att det är ett tempel som brinner i slutscenerna, den moderna religionen lever i människan inte i byggnader. Men egentligen är det från början till slut ett äventyr och välregisserat sådant där till och med Max von Sydow är med som Kung Osric. 

Här dyker en förenklad civilisationskritik upp och vi får vara med om en korsfästning men Conan är ingen Kristus för han känner inte ordet nåd. Ett queerinslag förvånar och en tatuering blir till glädje, dock bara tillfälligt. 

Marketa Lazarová

Betyg: 4 monument

Det är vackert, poetiskt, grymt, ödesmättat och mer symboliskt än dramatiskt. Vargar, hökar, får, hjortar alla finns de med, var och en med sin egen djupare betydelse. Kristendomen har ett fast grepp över Böhmen under 1200-talet, men här och där lever hedendomen kvar med offer till de gamla gudarna och fruktbarhetsriter vid midsommartid. Det är svårt att förstå riktigt vari alla konflikter består, men de flesta är fientliga mot varandra. Troligen för att de lever av att stjäla hästar och råna vägfaranden. Den unga Marketa Lazarová är lovad till klostret som nunna, men rövas bort av grannens rövarband. På något vis anpassar hon sig till det nya friare livet.

Det är svårt att inte se det som en allegori över sextiotalets reellt exiserande socialism i Tjeckoslovakien (filmen är gjord före Dubcek-våren), där kristendomen står för det statsbärande med samma dogmatiska, auktoritära kollektivism. Tydligast i en scen när abedissan läser bibelverser medan vi ser hur Marketas älskare slås ner och tas till fånga. Nåden som bara blir ord duger inget till. Vackrast är musiken och fotografiet. Storartat.

Zero Kelvin - Kärlekens fryspunkt

Betyg: 4 monument

En naiv norsk poet söker sig till Grönland för att skriva en roman om "Vildmarksmänniskorna" på 1920-talet. De vildmarksmänniskor han möter är en vildsint jägare och en tystlåten vetenskapsman.  Tillsammans dricker de laboratoriesprit, munhuggs och försöker överleva medan slädhundarna ylar utanför deras skjul till hem. Naiviteten rinner av honom, jägaren (myket bra spelad av Stellan Skarsgård) visar sig vara en femåring i en vuxen mans kropp och vetenskapsmannens tystnad är farligare än vi kunnat tro.

Existensen står på spel när civilisationens bålverk rasar och bara överlevnaden återstår. Döden följer dem i spåren, liksom hundarna. Men innan dess har de hunnit fira jul med innovativa julprydnader, till och med en julkrubba och gemensam psalmsång, SvPs 297 "Härlig är jorden", på norska. Vackrast är fiolspelet och Terje Rypdals musik - särskilt medan förtexterna går och kameran sveper över packisen i blått skymningsljus. Vidunderligt vackert!

Konga

Betyg: 3 monument

En brittisk variant av King Kong. Men här handlar det om vetenskapliga, biologiska experiment där en chimpans får ett serum gjort på extrakt från enorma köttätande växter vilket får honom att växa - så mycket så att han blir en gorilla (vilket nog mer handlar om kostym och smink) och större ändå. Vetenskapsmannen Dr Decker är besatt av sin upptäckt och går bokstavligen över lik för att få äran av upptäckten. En upptäckt som skulle kunna ge honom gudomlig makt...

En vrickad, men intressant story om vetenskapens vansinne som bor granne med vetenskapens lov. Här förs en diskussion om civilisation och primitivism som hade kunnat bli spännande. Elegant gjord med snygga köttätande växter, men mindre lyckad jätteapa. Slutet är både en prafras på King Kong på Empire State Building - men här är det vid Big Ben uppgörelsen sker - och som en saga. När klockan slår tolv är förtrollningen bruten. Mycket märkligt! Bäst är tidningsförsäljaren.

Drakdödaren

Betyg: 2 monument

En ung trollkarlslärling ser sin mästare dö och måste sedan ta på sig den tunga uppgiften att döda en drake som håller landet i ett järngrepp med årliga offer av jungfrur. Det är en bräcklig fred och ett högt pris människorna får betala för att inte deras åkrar ska brinna och byarna slås sönder. Kungen ordnar varje år ett lotteri där den flicka som ska offras väljs ut, men han egen dotter är aldrig med i lotteriet...

En saga om att gå från att vara lägst i hierarkin (lärling) till att bli den främste (Drakdödaren). Men här finns ett modernt tillägg; fake news, och det redan 1981! Som berättelse är det ok, men som film är det för träigt med en huvudroll (Peter MacNicol) som inte kan agera och bara har ett uttryck; ett överlägset leende under det gulligt ostyrigt lockiga håret. Någonstans antyds ekonomisk orättvisa, men det blir inte mer än en antydning, istället får vi klassisk kristendom med krucifix och dop som frälsande när draken kommer, och den brinnande sjön i Uppenbarelsebokens 20 kapitel finns med (Upp 20:10). Draken är snyggt gjord, men musiken är snyggare och det är filmens behållning. Påkostad musik som faktiskt fick en oscarnominering. 

A Million Ways to Die in the West

Betyg: 2 monument

Det börjar i sextiotalsnostalgi med intro, musik och typografi. Sedan blir det bara värre och värre. Som en stand-up med Westerntema som inte ens är rolig utan bara plump och fånig. En ung fårfarmare blir brädad av en snobb med mustascher. När han tänker ta livet av sig möter han en stilig kvnna som lär honom att skjuta och lita på sina egna känslor. Sedan visar det sig att hon är storskurkens kvinna och han måste möta denna storskurk i en duell för att få "prinsessan och halva kungariket", dvs skurkens kvinna och en förskräcklig mängd får.

Fånigt, dumt och pinsamt. Vi får veta att fotografier framkallas med hälp av Gud och blixten och höra talas om en predikan om att avsluta det du påbörjat. Roligast är kommentaren: "Vi kunde likaväl bära likkistor som kläder" - med tanke på dödligheten i den amerikanska västerns småstäder.

Blodspår

Betyg: 3 monument

Det börjar riktigt bra med en tät historia om åldrande, hjärttransplantationer och blodgrupper. Men filmen tappar mot slutet då allt ska knytas samman. Det är för långsökt att någon mördar för att hålla sin fiende till polis vid liv. Inte hållbart. Men Clint Eastwood spelar åldrad och hjärtsjuk (senare hjättransplanterad) FBI agent mycket bra med hes röst och avmätta rörelser. Vi får se en snygg övergång från helikopterstrålkastare till operationsbordslampa. Annars är det standard filmat, förutom en helt onödig drömsekvens som inte alls är drömlik, men ganska otäck. Lite förvånande med en så pass avantgardistisk scen i en av Clint Eastwoods filmer. Roligast är när de tre poliserna äter chokladmunkar.

Ett krucifix som örhänge är viktigt, liksom en referens till Kain och Abel - men vem är vem av de två bröderna? Bäst är Rick Hoffman i en biroll som argsint vittne.

Ator - Stridsörnen

Betyg: 1 monument

Allt börjar med den så kallade julepisteln: "Ty ett barn är fött, en son är oss given" (Jesaja 9:6). Barnet måste sedan räddas undan barnamördarna precis som i Matteus 2:16-18. Sedan slutar bibelreferenserna och det börjar bli riktigt tråkigt med ungdomlig kärlek, onda magiker som dyrkar spindlar och klumpigt hopsatta äventyr. Ator är en riktig son av åttiotalet med hockeyfrilla och allt, och liksom åttiotalet så griper han inte tag, utan slinker undan och blir mest en parodi på sig själv. Som tur är slutar allt i  ett vulkanutbrott. Vi får hoppas att det är slutet för sagan, men tyvärr finns det två filmer till.

Urusla stridsscener till pompös musik. Du kan se hur svärdet går vid sidan av medan fienden vrider sig i plågor. Bäst är ändå den lilla björnen som följer med i vått och torrt samt de blinda stridssmederna som strider med luktsinnet. Vilken soppa!

Terassen

Betyg: 5 monument

Filmen är inte mer än 28 minuter lång, men betydligt mer innehållsrik än de flesta långfilmer. En "photo roman" som det heter i inledningstexten och nog är det det. Eller kanske mer poesi än prosa i denna science-fiction klassiker som består av endast grovkorniga stillbilder (förutom ett undantag; en kvinna vaknar och öppnar ögonen) och en berättarröst. En man minns sin barndom före det Tredje världskriget. Efter det lever han med övriga överlevanden i katakomberna men tack vare detta minne blir han utsatt för ett experiment kring tid och tidsresor. Han kommer stundtals tillbaka till den tid han minns med "barn, katter, fåglar och gravar" och möter där den kvinna han såg som barn. Men han kan inte stanna i den tiden. Senare, när han även besökt framtiden, får han dock en möjlighet att bli kvar ... 

Bland det vackraste jag sett på film, om det nu kan räknas som film och en föregångare till många av senare klassiska science-fiction filmer. Bara inledningens körsång är vidunderlig. I katakomberna där de överlevande samlas finns en artifakt med inskriptionen "Apostelns huvud". Som allting annat, en poetisk bild. Kanske handlar det om martyrskap, men då en sorts minnets martyrskap utanför det vi kallar religion. 

En utflykt till landet

Betyg: 4 monument

En järnhadlare från Paris tar med sig sin familj (fru pch dotter), gamla farmor och bodbiträdet på en tur ut på landet över dagen. Vädret är vackert och de njuter i fulla drag av ledigheten. Männen vill helst fiska, medan kvinnorna vill upptäcka och uppleva naturen. På det lilla värdshuset där de stannar för lunch bor två sol-och-vårare som genast ser att de två kvinnorna, mor och dotter, är lätta byten. Medan fadern och hans biträde får låna fiskespön så tar männen kvinnorna på en båtttur. En båttur som är långt ifrån oskyldig.

Här står oskuld mot beräknande list, självgodhet och enfald mot livsglädje och längtan, det möjliga mot det omöjliga, vardagen och resten av livet "med söndagar lika melankoliska som måndagar" mot en enda dag på landet. Vackert och väldigt snyggt gjort, från foto och manus till skådespeleri. Allt utifrån en novell av Guy De Maupassant. Snyggast är scenen när Henriette gungar och en grupp präster passerar (spelade av bla Georges Bataille, Henri Cartier-Bresson och, regissören själv, Jean Renoir).

Äventyraren (Bonnie Prince Charlie)

Betyg: 2 monument

Det är i slutet av den jakobitupproren, närmare bestämt mitten på 1740-talet. Bonnie Prince Charlie landstiger med sju man i Skottland efter att ha levt hela sitt liv i exil i Rom. Han ambition är att återta den engelska tronen för sin åldrade fars räkning. Men han har inga pengar, ingen legoarmé, bara sitt namn och sin härkomst att erbjuda. Men det räcker. De skotska stormännen minns sin forne kung och deras lojlaitet är stark. Första delen av filmen handlar om hur Bonnie Prince Charlie lyckas samla klanerna och besegra engelsmännen vid ett flertal tillfällen. Andra delen skildrar tiden efter slaget vid Culloden där den skotska saken går förlorad och prinsen måste förklädd fly ur landet.

I grunden en film om lojalitet, ursprung och hemland. Där löftena till det kära Skottland är starkare än till någon människa. Ganska romantiskt och lite ålderdomligt. Just det skotska betonas med evinnerliga säckpipsblåsare, en blind siare med harpa, ljunghedar, berg, den trofasta befolkningen, kiltar och lite påklistrade dialekter. Men handlingen är för bristfällig och för odramatisk i denna dramatiska tid. Intressant är dock David Niven som Bonnie Prince Charlie, ständigt leende och ännu utan mustasch. Bäst är när klanerna samlas och säckpiporna överröstar varandra. Finast är när Tullibardine släpper ansvaret med orden ur Lukas 2:29: "Nu låter du din tjänare gå hem i frid".

Gadjo Dilo - Främlingen

Betyg: 4 monument

Dans, sång och svordomar. Dansen är central vid livets skiften; sorgen dansas, lyckan dansas, sex dansas, frihet dansas ofta kombinerad med lika mycket sång som svordomar. Men inte när byn bränns ner i ännu en progrom - då hjälper varken dans, sång eller svordomar. Då återstår bara den förtvivlade bönen.

En ung fransman reser på vinst och förlust till Rumänien för att bland dess romer försöka hitta den sångerska hans pappa lyssnade på under dennes sista dagar i livet. Sången finns på ett kasettband, mer har han inte att gå på. Han kan varken språket eller traditionen, men är öppen för att lära sig. Så småningom lär han sig dansa, svära och möjligen sjunga han också. Fantastisk musik och dans och fantastiska svordomar och böner. Både exotiserande och långt borta, samtdigt som det är närvarande och politiskt.

Shooter

Betyg: 4 monument

Å ena sidan mycket manlighet med vapen, helikoptrar, stora hundar, ensamma män i bergen, bilar, bomber, skottsår, hämnd och en tystlåten fd elitsoldat som hjälte. Å andra sidan en helt annan sorts hjälte, en vek FBI-agent (Michael Peña) som är lite för rund i ansiktet, lite för mesig, men smart och envis. Å ena sidan bergen i Wyoming, å andra sidan hustaken i Philadelphia. Å ena sidan ett attentat mot presidenten, å andra sidan är det fejk och ett sätt att täcka upp för ett annat politiskt mord. Å ena sidan en återkommande uppmaning att vara patriot, å andra sidan ett folkmord på en annan kontinent.

Spännande och betydligt mer politiskt än väntat. Mitt i actionscenerna påminns vi om Lundin Oil och deras ansvar i Sudan, men här handlar det om amerikansk kapitalism i Etiopien. I bägge fallen en humanistisk kritik av rovkapitalismen. Kanske onödigt våldsamt och onödigt skrupelfria skurkar, men en bra story. En Etiopisk biskop är central, en Che Guevara T-shirt förekommer och en hel del inköpslistor.

Storstadshamn

Betyg: 5 monument

Hamnarbetare, maffia, våld, lojalitet, förräderi och brevduvor. Fantastisk film, från Leonard Bernsteins musik till skådespeleriet, kameraarbetet och manuset. En ung hamnarbetare (Marlon Brando) är en av maffians underhuggare, den maffia som styr fackföreningen och därmed alla jobb i hamnen. Långsamt vaknar hans samvete, långsamt tar han in vad det är som egentligen sker, långsamt byter han sida. Men det sker inte utan hjälp; hans flickvän (Eva Marie Saint) och den lokale prästen (Karl Malden) driver honom mot sanningen. För det är ingen enkel väg att gå, att tjalla på de egna, men samtidigt stå upp för det som är rätt.

Här kan vi ta del av kanske filmhistoriens bästa predikan, hållen i ett lastrum fyllt av Irländsk whisky. Den utgår från Matteus 25:40, men koncentrerar sig på korsfästelsen. Korsfästelsen är ingen historisk händelse, den sker idag, här och nu. Helt rätt!

C'mon C'mon

Betyg: 5 monument

Mycket fint filmat och underbart skådespeleri av Joaquin Phoenix och Woody Norman! I grunden en film om förtroenden, förtroendet mellan vuxna och barn, men också om minnen. Vad kommer ett barn att minnas, vad kommer en vuxen att minnas - är det samma minnen av samma händelse? Vad är viktigt i ett barns liv? Vad skulle du som barn vilja uppmana dina förädrar att göra? Johnny reser runt som radiojournalist och intervjuar barn på deras egna villkor - fantastiskt fina intervjuer. Han ställer frågor som ingen annan vuxen gör och han tar barnen och deras svar på allvar. Så får han själv ett barn han måste ta hand, sin systerson. Systern har fullt upp med sin psykiskt sjuke man och den nioårige pojken Jesse kan inte lämnas ensam. Han får följa med Johnny. Det blir en resa de båda kommer att minnas, Johnny för att systersonen pratar hela tiden och utmanar honom med helt omöjliga frågor om allt mellan himmel och jord, som nioåringar gärna gör. Och systersonen för att han får möta en vuxen som både tar ansvar och som möter honom där han själv är.

Bäst är just barnperspektivet. Jag har nog sällan sett en film som är så konsekvent. Lysande! Roligast är när Jesse förklarar hur mykorrhiza fungerar; mycket yvigt och ändå rakt på sak. Teologiskt är det en illustration av uttrycket ur "barns och spenabarns mun" (Matt 21:16, gamla översättningen), dvs att barn säger sanningar om vuxenvärlden utan att ta hänsyn till vad som passar eller inte.

 

Konvoj

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Western-film och Den stora kapplöpningen jorden runt. En strid på liv och död kring ideal som frihet, kollektiv, kamratskap och rätten att leva sitt liv - och samtidigt en rätt rolig jakt genom södra USA med en konvoj lastbilar som villebråd och en galen polis som jägare. Allt kommenterat genom lastbilarnas kommunikationsradio. 

Några lastbilschaufförer blir trakasserade av en bitter polis och efter ett bråk måste de fly delstaten. På vägen plockar andra chaufförer upp deras radiosamtal och ansluter till konvojen samtidigt som människor i städerna de passerar hurrar och hyllar dem som hjältar. I grunden en ganska rå historia om rasism och personlig hämnd, men på ytan en spännande western-komedi i lastbilstappning. Fantastiska kameraåkningar, dammolm som inte är av denna världen och en sorts balett när lastbilarna rullar genom öknen mot New Mexico till Rossinis overtyr till Wilhelm Tell. Bäst är nog ändå Kris Kristofferson i bar överkropp och så hippieprästen och hans lärjungar som bara sjunger väl valda gospels och säger Amen.

The Bourne Identity

Betyg: 3 monument

Det vore möjligt att tolka det som en omvänd dopteologi. En kropp hittas i havet, tas ombord av några fiskare och räddas tillbaka till livet, men utan namn, utan minnen, utan relationer. Dopet handlar ju uttryckligen om namn och relation. Så småningom hittar han delar av sin identitet, flera pass under olika namn, en pistol, en mängd pengar. Men framförallt hittar han och hittas av fiender som han inte vet vilka de är. Om dopet ger identitet och trygghet så måste han föstå vem han är och vilka relationer han kan lita på för att kunna skapa sig någon sorts trygghet. Det är vad hela filmserien går ut på. Del två (The Bourne Supremacy) och del tre (The Bourne Ultimatum) såg jag för sexton år sedan och nu förstår jag dem lite bättre. Men kanske är uppstigandet ur havet inte en dopreferens utan en födelse och därav namnet Jason Bourne.

Färgsättningen är densamma i alla filmerna, gråtrist och regntung vilket ger en särskild stämning. Till det ett ganska långsamt berättande som då och då bryts av en intensiv jakt, ett rusande genom korridorer, hoppande från tak, ett kort slagsmål på liv och död. Sedan tar det långsamma vid igen. Intressant är att CIA är de onda och att de är obehagligt välorganiserade, vilket kanske är sant. Roligast är när Jason Bourne tar sig igenom Amerikanska ambassaden i Paris med hjälp av en brandutrymningskarta.

Framom främsta linjen

Betyg: 2 monument

En sorts halvdokumentär om Harry Järvs minnen från Finska fortsättningskriget. Han blev sedermera biblioteksråd vid Kungliga Biblioteket och expert på Frans Kafka. Detta märks på så vis att han ägnar sin lediga tid åt att läsa; Platon, Sokrates, Aristoteles och att han uppmuntrar sina soldater att läsa distanskurser under ryssarnas bombardemang. Att han också var anarkist framgår inte så tydligt mer än att han inte bryr sig särskilt om militära hierarkier. De män som står under hans befäl betraktar han som jämlika. Att denna hållning skulle skapa kontroverser märker vi inte. Han är en duglig, hygglig soldat som leder sina män på framgångsrika uppdrag bakom fiendelinjen. Ryssarna stupar för deras kulor och i början klarar de sig helskinnade  varenda gång. Men kriget fortsätter och striderna intensifieras.

Det är en ganska tråkig gestaltning av det som skulle kunna vara en intressant skildring av krigsvardag. De pratar mycket, skjuter en del, smyger i skogen och gräver ner sig i snön. Men det är för stelt skådespeleri och för lite drama. Bäst är när de fotografier som tas vid fronten glider över till Harry Järvs verkliga foton. Då blir det dokumentära dramatiskt och dramatiken blir verklig. Svårast är det fosterländska, men det är väl en viktig del i alla krig. Märkligast är regementspastorns svala välsignele.

Peter Pan (1924)

Betyg: 4 monument

Mycket välgjort och välspelat med Betty Bronson som en lysande Peter Pan; självgod, ädel och ömklig på samma gång. I och med att hon spelar Peter Pan får filmen en queer känsla då Wendy försöker få Peter förälskad i sig, men hen vill bara ha Wendy till mamma. Och på något vis blir just den förlorade moderskärleken huvudtemat. Det finns nog i boken också vad jag minns. The Lost Boys vill inget hellre än att någon tar hand om dem, även om de är nog så bra på att fäktas mot pirater. Intressant är Tinker Bell's svartsjuka och att när hon håller på att dö så vänder sig Peter Pan direkt till oss tittare och ber oss att tro på älvor igen så att hon kan få livet tilbaka Mycket effektfullt!

Den begynnande sexualiteten antyds både genom Wendy och Tigerlily, samtidigt som peter Pan är helt oförstående. Bäst är striden mellan the Lost Boys och Kapten Kroks pirater, medan hunden Nanna är roligast i och med att hon spelas av en människa och gör ytterst märkliga krumsprång.

 

En vacker dag

Betyg: 3 monument

En mycket vardaglig historia om en ung änka som slits mellan arbetet, den tioåriga dottern och den åldrade fadern (en gång lärare i filosofi). In i denna triangel av ansvar dyker makens kamrat upp. En man som tidigare varit en stöttande vän, men nu blir en väg bort från vardagen. Problemet är att han som skådespelare och rollfigur saknar karisma, så vi kan inte riktigt förstå hennes passion för honom. Pappan flyttar in och ut på olika äldreboenden och hans hem med alla böckerna skingras: Goethe, Kafka, Mann, Platon ... 

Välspelat, välfilmat, men ett alltför tunnt manus. Roligast är när dottern och hennes kusiner ska bjuda tomten och hans renar på mjölk, kakor och cornichoner! Bäst är musiken; Schuberts pianosonat nr 20 som ständigt återkommer.  

Donnie Darko

Betyg: 4 monument

Märklig, mörk och absurd - samtidigt som det är en realistisk berättelse om psykisk ohälsa. Men kanske mest av allt en teologisk film där en av utgågspunkterna är att "varje levande varelse på jorden dör ensam", vilket medför att sökandet efter Gud är absurt. Men det är inte alls säkert att det är en absurd tanke. Om vi utgår från att kristen tro vill hjälpa oss "att orka leva och våga dö", kan det mycket väl kombineras. Gud och ensamheten går samman. Men i framgångsteologins 80-tal är det inte möjligt.

Vi möter hysteriska kvinnor som försvarar pedofiler, fega rektorer, dansande småsystrar och en stor kanin som kallar sig Frank. Tidsresor och hypnosterapi är viktiga ingredienser när Donnie försöker ta sig ur sin sjukdom, men istället drabbas av den opålitliga slumpen.

Hannibal erövraren

Betyg: 3 monument

Det börjar med fantastiska bilder över snöklädda alper, stupande klippor och en armé på marsch i kolonn genom snön. Då och då faller någon ur ledet ner i avgrunderna, då och då stegrar sig en häst och då och då får vi se elefanterna som i snöyran långsamt tar sig över branterna. Det tycks omöjligt idag och tycktes ännu mer omöjligt 218 f.kr. då den kartagiska generalen Hannibal leder sina trupper med stridselefanter över Alperna in i Italien för att anfalla Rom. Sedan blir det ganska långsamt, med mycket prat och dåliga stridsscener. En kärlekshistoria ska skildras och på något vis vara orsaken till att Hannibal tvekade att gå mot själva staden Rom när han hade möjligheten.

Delvis historiskt trovärdig skildring av inledning till Det andra puniska kriget (kärlekshistorien undantagen). Dock är kartagerna, alltså nordafrikaner, väldigt ljushyllta. Det troliga måste ha varit att flera av trupperna var mörhyade. Dock inte så 1960. Bäst är elefanterna och standaren som skulle kunna vara gjorda av Picasso under hans primitiva period. 

The Big Job

The Big Job: 3 monument

Så nära vi kan komma en brittisk "screwball"-komedi. Där delar av humorn ligger i dialekterna, som ofta i brittisk film. Fyra bankrånare tycks ha planerat för det perfekta brottet, men igen av dem är perfekt. Allt går galet. Men de lyckas gömma bytet i ett ihåligt träd på en äng. När de femton år senare, men knappast klokare, slipper ut ur fängelset är det bara att plocka fram bytet. Tyvärr har en ny stadsdel anlagts på ängen och det ihåliga trädet står numer på polisstationens innergård...

Tramsigt, men också ganska roligt och charmigt. Bäst är slutet när de äntligen lyckas få tag på bytet. Inte ens det blir som vi tänkt oss. Roligast är poliskören som övar för julkonserten och som är överygade om att det är konkurrerande poliskörer som vill åt deras noter och körarrangemang när bankrånarna försöker bryta sig in.

Den sista gentlemannen

Betyg: 4 monument

En serie bankrån går under radarn. De sker alla i småstäder med små bankkontor och tillvågagångssättet är detsamma. En äldre, prydlig herre visar en pistol och rånet sker utan våld med leenden och vänlighet i utbyte mot pengarna. Till sist ser en polisman (Casey Afleck) ett mönster och börjar nysta i det hela. Samtidigt får vi följa rånarnas vardag, deras krämpor och minnen, deras småtjafs och drömmar. Hela tiden med känlan av att det är detta de kan, de har inte gjort något annat i livet än rånat banker, det är deras jobb, deras stolthet.

Mycket bra skådespeleri i en film där medelåldern för huvudkaraktärernas skådespelare är 73 år. Då bortser vi från Casey Afleck som bara är strax över fyrtio. Vackert filmat med många närbilder på åldrade ansikten. Bäst är vardagligheten; när Casey Afleck småpratar med sina barn, när rånarna tittar på gamla westernfilmer på TV. Här bes en bön före rånet och en katolsk skolgåg nämns i förbifarten.

The Terrornauts

Betyg: 3 monument

Några forskare söker efter kommunikationssignaler i yttre rymden utan något som helst resultat till en början. Projektet kritiseras och ska stängas ned när de första signalerna kommer. Och inte bara signaler. Hela jordklotet hotas plötsligt av utplåning.

Stundtals fånigt, stundtals charmigt med alla dessa klumpigt gjorda rymdfarkoster och illa utförda trickfilmningar. Värst är de gröna badmössförsedda retarderade varelser som en gång var ett intelligent släkte men av en ond civilisation förvandlades. Nåväl, våra hjältar räddar jorden, besegrar de onda och landar i en fransk nationalpark där de blir tagna av polisen för de saknar pass. Så kan det gå. Intressant är idén om mänsklighetens förfall, att civilisationen degenererar. Vi ser det i dagens politik, men 1967 måste det har varit en ytterst udda tanke. Roligast är maten som ser ut som julgransprydnader.

The Ninja Mission

Betyg: 2 monument

Svensk ninjafilm när den är som ... Ja, helt enkelt när den är svensk. Vilket ganska få ninjafilmer är, därav denna films kultstatus. Men kanske också för att det lär vara den svenska film som spelat in mest pengar utomlands, dock under udda omständigheter.  Många ninjastrider, men än mer kulspruteknatter och en del handgranater när CIA räddar en kärnfysiker ur KGBs klor. Han och hans dotter har tillfångatagits. Under förevänding att de ska smugglas ut till Sverige placeras de i ett i stort sett ointagligt örnnäste i Sibirien. Men ryssarna har inte tagit med ninjorna i beräkningen.

Det är extremt stolpig dialog och ganska dåligt skådespeleri, men välgjorda actionscener med en del hedervärda biljakter. Dock tröttnar jag på sovjetiska soldater som flygger i luften eller stupar i snön så fort amerikanerna nuddar ett skjutvapen. Om det finns någon teologi i detta våldsamma dödande så är det kanske just det: "Du ska inte dräpa" (2 Mos 20:13), men säg den film som inte berör det budordet.

Bergakungen

Betyg: 2 monument

Vad är det med norrmän och troll? Hur kommer det sig att så många filmer handlar om troll? Och varför ser trollen ungefär likadana ut i dessa filmer? Se där, svåra frågor. Den här gången är det en folksaga som ligger till grund för berättelsen. Den yngste brodern i en fattig familj är inte som de andra, allt han gör blir fel, allt han tror på skrattar de andra åt och när han försöker gottgöra blir resultatet ännu värre. Men han är en vänlig själ och med det kommer han långt. Med fantasi, vänlighet och en viss mån tur lyckas han besegra inte bara stortrollet Dovregubben utan också den enfaldige danske prins Fredrik. Om han sedan få prinsessan också vet vi inte, hon är inte en sådan som ges bort - hon tar vad hon vill ha. Men i slutscenen rider de bort tillsammans. Han bakpå.

En stark prinsessa, en fånig prins, tre motsträviga bröder, en sorgsen kung och en hel del oknytt som huldror, häxor och "den som bor i tjärnen". Ganska dåligt gjort. Fånigt och tramsigt. Bäst är vidderna och fjällnaturen. 

När de tre bröderna återvänder till fadern ekar det av Bibelns berättelse om den förlorade sonen (Lukas 15:11-32), men tvärtom; sonen återvänder rik, här finns ingen avundsjuka och att det är fadern som ändrar sig. Ändå är det något bibliskt i mötet.

The Core

Betyg: 3 monument

En klassisk actionfilm där det först handlar om att "samla gänget", dvs sätta samman de udda figurer som tillsammans ska lösa uppgiften. Denna gång handlar det om vetenskapsmän och tekniker och problemet är att jordens kärna har slutat rotera och därmed är alla elektromagnetiska fält försvunna; flyttfåglar faller till marken, valar hittar inte och människorna kommer att gå under. O m  i n t e någon tar sig ner i jordens inre för att där spränga kärnladdningar som får jordkärnan att rotera som förut. Naturligtvis finns det en vetenskapsman som skapat en sådan farkost, naturligtvis finns där en söt rymdkapten som kan köra farkosten, naturligtvis finns där också en opålitlig typ som bara skryter och naturligtvis finns där en enkel man som heller undervisar på ett bortglömt universitet än blir berömd. 

Fast egentligen handlar det inte alls om kärnenergi, bergarter, flytande järn och diamanter stora "som Cape Cod" utan om vänskap och sorg där sorgen blir vänskapens pris. Och på något vis besannas orden i Bergspredikan "Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade" (Matt 5:4), och det på ett lite oväntat sätt. 

Begärets dunkla mål

Betyg: 3 monument

Det gick bra att göra en film om en äldre man som begär en ung kvinna och med sina pengar försöker köpa henne åt sig själv på sjuttiotalet, men att se den idag känns inte helt ok även om Fernando Rey är bra som den besatte mannen. Kvinnan ömsom lockar, ömsom stöter bort och till slut brister det för honom. Vilket tycks vara en del av strategin - begäret finner inga gränser varken i sin naivitet eller i sin auktoritet. Det enda som kan tygla begäret är en rejäl explosion; ett bombattentat. Och så slutar filmen.

Intressant berättad då den återberättas från en tågresa mellan Sevilla och Madrid där den besatte mannen fängslar en hel kupé (inklusive barnen) med sin berättelse om begär och blind förälskelse. Då och då leds vi tillbaka till tågkupén för några kommentarer - sedan fortsätter  förnedringen. För det är nog vad det egentligen handlar om, förnedring. Det handlar inte särskilt mycket om det 10:e budet (5 Mos 5:21) utan just om hur en snedvriden relation förnedrar alla inblandade. Så blir filmen tragisk fast den är lättsam och lite humoristisk. Roligast är ändå vänsterterroristerna som samlas under namnet JVR (Jesusbarnets Väpnade Revolutionärer). Bäst är flamencon.

Mr Kipps

Betyg: 3 monument

Den ofövitlige Mr Kipps arbetar som afförsbiträde i en klädaffär under en förfärlig tyrann till affärsägare. När han till sin egen förvåning ärver sin förmögne farbror försöker han förändra sitt liv och leva som en gentleman. Men det går inte så bra. En komedi om klassmarkörer, solidaritet och att hålla fast vid vad man en gång lovat.

En del lite rolig trickfilmning, ett uppror bland löneslavarna som faller platt och tjänsteklockor som förvandlas till bröllopsklockor. Bäst är när han ska lära sig att bli gentleman och får frågan "What goes with fish?" och svarar "chips?" när svaret ska vara vitt vin. Filmen bygger på en roman av HG Wells med titeln Kipps: The Story of a Simple Soul. Och nog är han en av de som i Biblens kallas "de ödmjuka" och nog får han till slut ändå "äga landet och njuta en ostörd fred" (Ps 37:11).

Gonks Go Beat

Betyg: 3 monument

Det börjar helt oemotståndligt fånigt och rart, men förlorar sig i de romantiska balladerna mot slutet. De jordiska staterna Beatland och BalladIsle är bittra fiender, så bittra att Universums härskare måste rycka in. Den misslyckade rymddiplomaten Wilco Roger sänds dit med uppdraget att skapa fred eller förpassas för evigt till planeten Gonk (universums Sibirien där löjliga dockor spelar obegriplig jazzmusik). I Beatland spelar de rock´n roll på hög volym med det ”långa” håret flygande, medan de prydliga på BalladIsle sjunger lågmälda ballader till stillsamt komp av akustiska gitarrer. Det är klart att det måste leda till krig! Men kriget avblåses efter de inledande striderna, de skadade instrumenten bärs bort på bår och i slutscenen sjunger kärleksparet en beat-ballad.

Fantastiskt töntigt, mycket brittiskt och stundtals så bisarrt att det är roligt. Men när det ska bli mer allvar och kärlek och försoning då blir det bara tunt och tråkigt. Roligast är beat-läraren som skäller ut sina elever för att de har för lågt ljud på förstärkarna. Bäst är trumlåten i trumfängelset!

Sagan om Ringen: Striden vid Rohan

Betyg: 3 monument

För det första borde den svenska titeln vara Striden om Rohan, för hela kungariket ställs inför sin undergång när förräderi och maktlystnad får styra istället för ädelmod och folkets bästa. För det andra är det förvånansvärt dåligt tecknat, där figurerna inte alls smälter in i bakgrunderna och för det tredje har vi sett det mesta förut i trilogi-filmerna. Ändå lovansvärt om en ung kvinnas kamp för sin rätt att både ha makt och ta ansvar och för betoning av nåd, hopp och fred i en tid av våld och förtvivlan. På så vis blir det en politisk film i vår misogyna, nådelösa och maktfullkomliga tid. Héra blir, märkligt nog, en modern hjältinna i denna krönika om det som hände för så länge sedan att det nu glömts bort.

Largo Winch

Betyg: 3 monument

Är det en kapitalism-kritisk film eller tvärtom? Är det Gud eller Mammon som får sista ordet? Svårt att veta, här nämns en kommunistisk farfar och kritik mot kapitalismen uttalas tydligt, men av en person som visar sig ha en helt annan agenda. En av världens rikaste män dör i vad som omvärlden tror är en olycka, men vi vet att det är ett mord. Mannen är utan arvingar och hela den multinationella koncernen kommer i gungning. Dock visar det sig att det finns en adoptivson - Largo Winch, som helst inte vill kopplas samman med pappans affärer. Ändå måste han göra det för att avslöja mördaren.

Det är snyggt gjort, en bra story, men lite för många snygga kostymer i mörka styrelserum. Kampen står mellan olika aktiemajoritetsägare. Bäst är butlern och slutet som är riktigt fint. Till kuriosan hör att filmen bygger på en belgisk tecknad serie.