Sagan om Ringen: Striden vid Rohan

Betyg: 3 monument

För det första borde den svenska titeln vara Striden om Rohan, för hela kungariket ställs inför sin undergång när förräderi och maktlystnad får styra istället för ädelmod och folkets bästa. För det andra är det förvånansvärt dåligt tecknat, där figurerna inte alls smälter in i bakgrunderna och för det tredje har vi sett det mesta förut i trilogi-filmerna. Ändå lovansvärt om en ung kvinnas kamp för sin rätt att både ha makt och ta ansvar och för betoning av nåd, hopp och fred i en tid av våld och förtvivlan. På så vis blir det en politisk film i vår misogyna, nådelösa och maktfullkomliga tid. Héra blir, märkligt nog, en modern hjältinna i denna krönika om det som hände för så länge sedan att det nu glömts bort.

Largo Winch

Betyg: 3 monument

Är det en kapitalism-kritisk film eller tvärtom? Är det Gud eller Mammon som får sista ordet? Svårt att veta, här nämns en kommunistisk farfar och kritik mot kapitalismen uttalas tydligt, men av en person som visar sig ha en helt annan agenda. En av världens rikaste män dör i vad som omvärlden tror är en olycka, men vi vet att det är ett mord. Mannen är utan arvingar och hela den multinationella koncernen kommer i gungning. Dock visar det sig att det finns en adoptivson - Largo Winch, som helst inte vill kopplas samman med pappans affärer. Ändå måste han göra det för att avslöja mördaren.

Det är snyggt gjort, en bra story, men lite för många snygga kostymer i mörka styrelserum. Kampen står mellan olika aktiemajoritetsägare. Bäst är butlern och slutet som är riktigt fint. Till kuriosan hör att filmen bygger på en belgisk tecknad serie.

Bara få kan skoja så

Betyg: 4 monument

Det är fånigt, men också väldigt snällt och ibland riktigt roligt. Några australiensiska tjuvar lurar skjortan av Londons undre värld genom att uppträda som poliser. Londonskurkarna samlar sig till stormöte, enligt sina stadgar och beslutar i god demokratisk ordning att samarbeta med polisen. De utlyser ett dygns vapenvila och polisen har inget annat att göra än att leta efter de falska poliserna. De misslyckas, men en ny plan tar form. Ett fejkrån som ska locka fram de illojala skurkarna. Nåja, det går inte riktigt som planerat.

Peter Sellers gör här en pre-Clouseau-roll (filmen inspelad ett halvår före Den rosa Pantern) som fransk modedesigner, men är samtidigt en gangsterledare med londondialekt. Polisen är lika enfaldig som i Rosa Pantern filmerna och förvecklingarna är desamma. Snyggt, roligt och fånigt. Bäst är när poliserna och alla Londons skurkar möts i en karusell på ett nöjesfält. Jesu ord i Matteusevangeliet citeras ”Gå din väg, Satan” (Matt 4:10) samtidigt som alla i stort sett lurar varandra. 

Nyårsfesten

Betyg: 4 monument

Det finns en djupgående stråk av värme i detta relationsdrama som utspelar sig under en nyårsnatt med ett festande Köpenhamn som fond. Några gamla vänner samlas som alltid till traditionsenlig nyårsmiddag, rollerna är lika fasta som ritualerna. Men för ett par år sedan dog en av kamraterna och en ny tar nu hans plats. Det går inte! Rollerna slås omkull, ritualerna förlöjligas och tillbakahållna sanningar kastas fram. Det blir ett nyår som inte liknar något annat och kanske är de alla lite förändrade när de samlas på morgonen - var och en efter att ha haft sitt äventyr. En sorts illustration till Lukas 13:6-9, liknelsen om fikonträdet. De har alla på något vis "grävt runt och gödslat", det kommande året kanske deras gemenskap bär frukt (= utvecklas).

Romantiskt, javisst! Men också snällt. Fånigt, ja stundtals, men också mänskligt. Förutsägbart, mycket, men också överraskande. Realistiskt, knappast - mer en sorts vardaglig saga. Bäst är danserna, både i köket och på dansgolvet. Roligast är Pommes-frites-hatten - årets hatt!

Pig

Betyg: 2 monument

Det är mörkt, dystert och långsamt. Dessutom alldeles tyst ibland, som om både ljudet och ljuset på skärmen har falerat. Men det är nog meningen i detta apokalyptiska drama om ... ingenting. Eller? Kanske om sorg, kanske om girighet, kanske om vänskap, kanske om äkthet. Men mest påminner det om Jesu ord i Bergspredikan "Var dag har nog av sin egen plåga" (Matt 6:34). 

En före detta stjärnkock, Nicolas Cage, lever i ett skjul ute i Oregons djupa skogar, ensam med sin tryffelgris. Varje torsdag kommer en ung man från Porland och de byter tryffel mot varor från stan. Annars är det bara Nicolas Cage, grisen och tystnaden. Sedan blir grisen stulen och han ger sig in till stan som en sorts mutistisk hämnare för att söka sin gris bland stjärnkockar, lyxrestauranger och kapitalister. Hela tiden i samma skitiga rock, samma stipiga hår, samma blodiga ansikte (han blir slagen i en sorts märklig utmaning och tvättar sig sedan inte förrän i slutscenen). Vi får då och då små glimtar ur hans förflutna, men någon sammanhängande bild eller förståelse får vi inte. Dystert, mörkt och ganska tråkigt.

Dungeons & Dragons: The Wrath of the Dragon God

Betyg: 3 monument

Aningen bättre än förra filmen. Kanske mest för att berättelsen är mer komplex. Kampen mot ondskan sker på två plan, dels med magiska och gudomliga krafter, dels med vapen i hand och i jakt på ytterligare en artefakt, denna gång ett magiskt klot. Berättelsen utspelar sig tusen år efter den förra, men tiden och världen är likadan. En ond odöd magiker vill hämnas på ättlingarna till de som en gång besegrade honom, han samlar ondskans kreatur kring sig; isdrakar, leecher, harpyor, skelettdrakar - men de goda människorna finner sin styrka hos Naturens Gud och kan besegra de onda, än en gång.

Aningens bättre skådespeleri och hjältarna är inte riktigt lika stereotypa. Religion har en större plats än tidigare, det börjar med en allusion till vandringen genom Sävhavet i Andra Mosebok (2 Mos 14:21), men sedan är det mest påhittade gudar som tillbes och verkar. 

Dungeons & Dragons (2000)

Betyg: 2 monument

I en värld styrd av magiker står kampen mellan demokrati och autokrati, där drottnigen står på demokratins sida mot magikerna som vill behålla sina privilegier. Folket tycks mest hålla på med sitt och inte riktigt bry sig, vilket innebär att revolutionen kommer uppifrån. Ett ytterligare problem är att drottningen kontrollerar gulddrakarna genom sin magiska spira och för att behålla makten - och ge folket demokrati (?) - behöver hon även den magiska staven som ger kontroll över de röda drakarna. Dock är båda dessa magiska artefakter mänskliga påfund och därmed inte en del av den naturliga magin. Människans försök att kontrollera magin rubbar balansen i världen - ändå vill "den goda" drottningen ha sina artefakter och hjältar sänds ut för att finna dem.

Mycket dåligt skådespeleri med fåniga rollfigurer i en rörig och motsägelsefull berättelse om ont och gott. Moraliskt bör Jesu ord om att den som söker ska finna (Matt 7:7) motsägas i det här fallet. För det de söker bör de inte finna, ändå gör de det och det går bra. Men hur var det nu med balansen?

Ahes of Time

Betyg: 4 monument

 

Filmbilderna är poesi, färgsättnigen är psykologi, skuggorna är levande, striderna är dans, samtalen är filosofi och berättelsen en saga. En saga om förluster. Någon förlorar synen, en annan minnet, en tredje ett finger, en fjärde en man, en femte en älskad kvinna - men den värsta förlusten av alla är förlusten av minnet. Just det som det magiska vinet medför.

En svärdsman har sökt sig till öknens ensamhet där han låter andra utföra de uppdrag han själv väljer att inte acceptera. Till slut blir han ensam kvar med sina minnen och återvänder. Allt inleds med ett buddistiskt citat: "Flaggan vajar inte. Vinden är stilla. Det är människans hjärta som är i uppror".

Wind River

Betyg: 4 monument

Vinter i Wyoming, snöstormar, snöskotrar och snöskor. En olycklig man blir indragen i ett mord inom ett reservat för Arapahofolket. FBI skickar dit en oprövad ung kvinnlig agent som varken hittar bland bergen och skogarna eller bland människorna som lever där. Den olycklige blir hennes vägvisare, men inte bara för hennes skull utan också av privata skäl som vi blir varse efter hand.

En god inblick i reservatslivet med dess fattigdom, drogberoende, underkastelse och förakt. Att leva föraktad och att i sin tur förakta det vita förtryckarsamhället, där den amerikanska flaggan hängd upp och ner blir en motsståndshandling. Annars en otäck historia om övergrepp och död där utgångspunkten är det faktum att det inte förs någon statistik över försvunna kvinnor i USAs reservat. Men också en historia om sorg och att leva vidare med smärtan. Bästa scenen är när den illa utrustade FBI-agenten ska låna en scooterdress och kvinnan som lånar ut öser sitt förakt över henne, samtidigt som varje ord, varje min, varje fotovinkel talar om ett avgrundsjup vad gäller; klass, ekonomi, utbildning, ursprung, framtid ... Elegant och effektivt!

Old Henry

Betyg: 3 monument

Det börjar bra. En tät historia, som vi i och för sig har sett berättas förut, men bra skildrat. Sedan när det ska till uppgörelse och sutscener tappar filmen det mesta. På en ensligt belägen gård arbetar en pappa och hans tonårige son. Kvinnan i famlijen är död och sonen längtar bort. Deras vardag består av slitsamt arbete och diverse bibelcitat som de slänger åt varandra, ex Ords 24:3 och Joh 8:32. Så dyker en skadskjuten främling upp med en sadelväska fylld av pengar och fadern måste välja mellan det stilla livet eller det vilda liv han en gång levt men som sonen inte vet något om.

Tim Blake Nelson är suverän som orakad, skumögd, gammaltestamentlig farmare. Påminner mycket om rollen han spelade i As I Lay Dying, men här är han mer talför. Annars är musiken och det vackra fotografiet bäst; Oklahoma om hösten; milda färger och mild musik till en ganska hård berättelse.

Hundra

Betyg: 3 monument

Tänk dig Conan Barbaren, men med en kvinna i Conans roll. Hundra (hon heter så!) är den sista överlevande från sitt folk, amazonerna. De har levt helt utan män. Fertila kvinnor ger sig av för att komma hem gravida. Är det en pojke lämnas han bort, är det en flicka jublar klanen. Av denna sorts samröre med män är Hundra helt ointresserad, hon vill jaga, skjuta och slåss - helst slå ihjäl så många män som möjligt. Och det gör hon också när hon ser att byn är utplånad. Men som ensam kvar måste hon se till att amazonerna lever vidare och därför ger hon sig av på jakt efter en lämplig man.

Fånigt? Javisst, men också en väldigt kraftig känga i patriarkatets skrev. Skådespeleriet är uselt, berättelsen en aning bättre, men stridsscenerna är helt ok. Även uppklädd med håret kammat, sminkad och läppstiftad är Hundra livsfarlig för alla enfaldiga män. Dvs alla män i filmen utom tre; en 10-årig pojke, en gammal man och en stilig "läkare". Läkaren har rollen av kristen i denna barbariska film, det är också honom som Hundra väljer som far till sitt barn. Det tycks vara en mitraskult Hundra blir inblandad i, med tjurar och någon sorts jungfruoffer. Hon reder dock upp det med en medsysters hjälp och kulten förpassas till historiens skräphög.

Coda

Betyg: 3 monument

Känslosamt och romantiskt med en intressant inblick i en främmande kultur; amerikansk dövkultur. Som enda hörande i en döv fiskarfamilj måste Ruby välja mellan musiken som är hennes stora intresse och familjeföretaget där hon är tolken mellan omvälden och föräldrarnas (och brorsans) teckenspråk. 

Det bästa är dövkulturen; det uttrycksfulla teckenspråket - särskilt pappan, föraktet mot de hörande och oviljan att bjuda in andra i gemenskapen. Men också utanförskapet som blir så tydligt när famlijen kommer till Rubys examenskonsert. Medan de sitter i bänken med alla hänförda lyssnare småpratar de om vad de ska äta till middag och vad som behövs handlas i så fall. En kort stund får vi "höra" konserten på deras vis, dvs på långt avstånd se någon som står på en scen och öppnar munnen. Inget mer. Annars ganska förutsägbart och snällt.

The Shark Hunter

Betyg: 3 monument

Många hajar. Till en början hajar som fångas av människor, men i slutet det omvända. En man utan historia jagar hajar på en karibisk ö, men han har andra ambitioner med sitt intresse för havet. När han möter en professionell dykare kan han realisera sin dröm; att bärga de 100 miljoner dollar som finns i ett flygplansvrak på djupt vatten. Han är dock inte ensam om att söka skatten och pengarna tillhör hans förra arbetsgivare The Organisation. Mycket slagsmål och pungsparkar, mycket undervattensfilmning och ett, faktiskt, lyckat slut. 

En poäng med dykarfilmer är att du slipper dålig dialog, det är tyst i havsdjupet. Det finaste är att den dykare som hjälper till att bärga skatten kommer från slummen och på frågan om vad han ska använda sina miljoner till svarar han: ”Jag vill sanera slummen. Bygga sjukhus, skolor och lekplatser, för alla människor har rätten att leva anständigt”. Att han sedan inte överlever är en annan sak, men delvis blir hans dröm sann när pengarna regnar över de fattiga i slutminuterna. En tavla, eller egentligen är det nog en liten matta uppsatt på väggen, föreställande den första nattvarden pryder gangsterchefens vägg - han kan inte ana att delandet skulle bli så radikalt. 

The Scorpion King 4: Quest for Power

Betyg: 3 monument

Så har jag då till slut sett del fyra också. Nog så bra som femman. Mer hjärtevärmande och lite smålustig emellanåt. Egentligen en historia om svek och om konflikten vetenskap - magi/relegion. Mathayus kamrat förråder honom under jakten på den yttersta magiska kraften. När han sedan söker upp förrädaren blir han fängslad och anklagad för kungamord. Men med hjälp av en vacker tronarvinge och hennes far blir han fri och kan söka vidare efter magins kraft. Dock följer den vackra tronarvingen och hennes far som inte tror på magi utan enbart på vetenskap med. Förrädaren som söker samma kraft är dem hack i häl.

Bra slagsmålsscener, relativt bra tempo som håller spänningen uppe och lite roligt med konflikten mellan magi och vetenskap. Satt i en tid av legender bortom historien blir det ganska modernt. Förutom den ateistiske fadern möter vi en monoteistisk kult - av en gudinna dit bara kvinnor har tillträde (se bilden). Roligast är att de kallar Mathayus kamel för giraff, men det bästa är slagsmålet på krogen då Mathayus besegrar alla genom att låta bli att slåss  

Christy

Betyg: 4 monument

En film med en särskild tyngd och en särskild lätthet. Tyngden är social; fattigdom, fosterhem, våld, drogmissbruk och arbetslöshet i staden Cork på norra Irland. Lättheten ligger i Danny Powers skådespeleri som 17-årige Christy, i granngemenskapen och i de udda vännernas självklara solidaritet. Christy har gjort sig omöjlig i fosterhemmet och hämtas av sin bror för att tillfälligt bo med honom, hans fru och deras ännu inte ettåriga dotter. Det är på ett vis en bra lösning, men inte hållbar...

Om sorgen efter en mor, om vänskap och framtidstro, om att hitta sin plats i livet och - ganska oväntat - om hårklippning. Bäst är när en hemlös ung missbrukare förklarar att hon gillar Christy genom att säga "You're salt of the earth" (Matt 5:13). Ord som skildrar Christy och vad han brottas med mer än hon kan tro. Det inger hopp. 

Franz K

Betyg: 4 monument

Det är mycket snyggt gjort. Att skildra en författares liv är svårt då skrivande inte gör sig på film, men här har Agnieszka Holland lyckats genom att blanda in gestaltningar av hans berättelser blandat med högläsningar både offentliga och för vänner. Dessa tillsammans med en skildring av Franz Kafkas liv som inte är linjär utan böljar fram och tillbaka och som då och då kommenteras ogenerat av skådespelarnas roller; systern, vännerna (sannolikt ord hämtade ur de många brev han skrev och fick) gör att vi får en sorts inblick i ett litterärt skapande. Detta i sin tur kontrasteras mot dagens kommersialiserade Kafka-turism. Det blir både roligt och allvarligt på samma gång. Särskilt då historien sträcker sig förbi Franz Kafkas tidiga död och till Auschwitz mörker där resten av familjen utplånas.

En fest för ögat, men kanske en aning för mycket ögongodis. Bästa scenen är när Franz helt besatt av att ord måste stå för det de betyder kräver pengar tilbaka från en tiggare. Han åberopar Jesu ord ur Bergspredikan "Vad ni säger ska vara ja eller nej" (Matt 5:37), dvs ni måste hålla fast vid vad ni säger. Idag en helt borglömd tanke bland världens presidenter och statsministrar.

 

Misericordia

Betyg: 3 monument

En historia om brott och straff. Är straff nödvändigt för den som begått ett dråp i hastigt mod? Räcker det inte med det egna samvetet? Och är inte vi alla skyldiga till andras död genom vårt sätt att leva där vi suger ut både jorden och människorna? Frågorna ställs av en äldre präst i en liten sydfransk by när en man i yngre medelåldern är på väg att flytta tillbaka och han konfronterar, och konfronteras med, sin historia - som vi tyvärr får veta för lite om. 

Det är mycket välspelat, men lite för händelsefattigt foto där samma scener återkommer för ofta; samma skog där de plockar svamp, samma köksbord där de sitter och pratar eller inte, samma väg till och från byn, samma grå stenhus. Prästen är en intressant karaktär, en som vet det mesta, som både föraktas och har en skyddad position och som i en fantastisk omvänd bikt får mördaren att avslöja sig. Mördaren som han bestämmer sig för att skydda som en sorts barmhärtighetsgärning (därav titeln). Bäst är kanske den tjocke polisen som tycks enfaldig men som ställer de smartaste frågorna.

Low-Flying Aircraft

Betyg: 4 monument

I en nära framtid är Norge nerlagt och Sverige ska stängas. Världen krymper då det inte föds några barn. Eller barn föds, men de är alla mutanter på olika sätt och om de inte aborterats, eller dödats vid födseln lever de i sin egen värld långt från de andra människorna. Kan mutationerna bero på de ständiga kontrollerna och provtagningarna som alla gravida utsätts för? I denna dystopiska värld föds ändå ett barn, väntat och älskat. 

Otäckt, vackert och obehagligt. Snyggt foto, bra skådespeleri, fantastisk miljö - en sorts nedgången sjuttiotalsfuturism. En historia skriven av J.G. Ballard som handlar om vad som är normalitet och vem som bestämmer det. Trots det dystopiska finns här hopp när det nyfödda barnet lämnas till den som kan ta hand om det, så att han kan vara bland de sina. Liksom Moses en gång togs om hand av sin egen syster och sin mor (2 Mos 2:7-10).

Flickan och motorcykeln

Betyg: 3 monument

En av de filmer som skildrar det sena sextiotalet med dess längtan efter uppror mot konventionerna och frihet att leva fullt ut. Det skapas med hjälp av drömmar, psykedeliska inslag, mycket motorcykelfärder i öppna landskap och en osäkerhet kring om det vi ser är tillbakablickar eller inte. Det som däremot helt saknas är politik. Samtidigt som brottet mot vardagen i sig blir en sorts politisk, nihilistisk handling. En sådan film kan bara sluta på ett sätt, vilken den också gör. 

Marianne Faithful gör rollen bra i kombinationen av total frihet och längtan efter att få tillhöra. Hon är både männens blickfång och en självständig kraft i sig. Men hennes krav på livet ryms inte i den småborgerlighet hon lever, vare sig det är med den äkta mannen eller med älskaren. Tragiskt, men kanske sant. Snyggast är hennes hjälm, otäckast är ostfonduen.

Vi skulle också kunna se filmen som ett uttryck för en mycket bitter kristendom - där strävan efter personlig frihet leder till synd och skuld som i sin tur leder till död. Men det kan aldrig ha varit meningen att förstå den så!

De älskande på Pont-Neuf

Betyg: 3 monument

Det handlar om socialrealism, hemlösa män som duschas på en offentlig badinrättning, missbruk, sår och smuts men det är inte en realistisk berättelse utan en saga, berättad med en blanding av realism och filmisk poesi. Medan Pont-Neuf renoveras har två hemlösa män tagit den som sitt revir där de kan sova i fred för poliser och väktare. Men en dag tar sig en kvinna dit, en kvinna som varken hör dit eller kan ta sig därifrån. 

Det är vackert stundtals, lite för mycket ibland med självdestruktiva män och kvinnan som på något sätt går oberörd genom deras värld. De är där för henne, men det är egentligen männen som behöver tas om hand. Slutet är sagans klassiska slut: "Så levde de lyckliga i alla sin dagar". Lite synd på en film som hande kunnat berätta något annat.

The Sign of Rome

Betyg: 3 monument

Anita Ekberg som drottning Zenobia, drottning över Palmyra som sätter sig upp mot det romerska imperiet. De skickar dit en general under cover och naturligtvis uppstår kärlek - det är ju en sen femtiotalsfilm. Storartade tempelinteriörer, imponerande anfallande kavalleri, intriger, förräderi, människooffer och ädelmod. 

Vi får se både kameler och dromedarer, och magdans inte minst! Nåd och medlidande visas inte gärna, men det finns en kristen bland fångarna och brödundret (Matteus 15:32-39) nämns. Slutet är ytterst problematiskt då det hade kunnat sluta i en sorts upprättelse, men i stället blir en förnedrande försoning på maktens villkor. Det enda historiska är att Zenobia gjorde uppror mot Rom och besegrades år 272. Då hade hennes arméer erövrat både stora delar av Anatolien och Egypten. 

Shadowhunter

Betyg: 3 monument

Mystik, magi och psykologi i en märklig blandning när en utarbetad och deprimerad storstadspolis får i uppdrag att eskortera en fånge från ett Navajoreservat till Los Angeles. Men fången lyckas rymma och i jakten på honom vänds rollerna. Den som jagar blir jagad; i drömmarna, i fantasin, i verkligheten. 

Filmen bygger på Navajomytologier om hamnskiftare och spöksjuka - men är lika mycket en psykologisk resa genom en svår skilsmässa. Scott Glenn är mycket bra som den trötte poliskommisarien Cain (bara namnet är intressant i sig), men bäst är landskapet. Vackert, men samtidigt avvisande. Skallerormar och skorpioner får vi möta och vi får oss till livs en intressant kristendomskritik. Annars är det kanske lite exotiserat, men spännande.

Jag och min ko

Betyg: 3 monument

Tydligen är, eller var yrkeserfarenhet viktig bland de franska krigsfångarna i tyska fångläger. Liksom i Korpralen (gjord några år senare) diskuteras civila yrken. En är markis, en annan jobbar i en butik i Paris en tredje kör taxi i Marseille. Kanske handlar det om klassförbrödring i nederlaget. I vilket fall, en fransk krigsfånge arbetar som dräng på en bondgård i Bayern. En sorts behagligt slavarbete, han får mat och husrum, men ingen lön och måste hålla sig kvar på gården. Men om han lånar en ko av den snälla bondmoran och med den låtsas att han har ett ärende någon annanstans skulle han kunna rymma. Sagt och gjort, med kon, en plåthink och en tjock rock med de tydliga bokstäverna KG (Krigsfånge) på ryggen, går han 20 mil genom vackra alplandskap mot den Franska gränsen. Det låter idylliskt men han hamnar hela tiden ur askan i elden. Han räddas dock på olika sätt i sista minuten. 

En märklig komedi, mörk mot bakgrunden av kriget med bombningar och flyktingströmmar, men samtidigt lättsam i sin munterhet. Det diskuteras ofta mat, vilket beror på att mat är en bristvara för alla. Tyska soldater dansar can-can, ett punkteringsljud kan få en hel cykelpluton på fall och vi får veta att S:t Leonard är fångarnas skyddshelgon. Bäst är alla gånger det ytterst lakoniska slutet. 

King of Kong: A Fistful of Quarters

Betyg: 4 monument

En klassisk berättelse om den lille mannen som utmanar makten. I det här fallet är makten en långhårig, slipsbeklädd såsentreprenör "med mest bredd i hela kycklingmarinadindustrin" som har rekordet i arkadspelet Donkey Kong. Han omger sig med beundrare och jasägare och har både domare och tävlingsedning i sin hand. Utmanaren Steve är en lite udda, men snäll och vänlig lärare med autistiska drag som i sitt garage slog rekordet under en period av arbetslöshet. Men det rekordet accpeteras inte av såsentreprenören Billy, han hävdar att spelmaskinen i garaget var manipulerad. Så Steve måste upp till bevis och göra om rekordet offentligt. Problemet är att Billy själv vägrar att närvara. 

Det är spännande och välgjort med känsla av hemmavideo. Men med en bra klippning. När Steve räknar ut hur han ska lösa uppgiften med de rullande tunnorna och andra fällor använder de samma teknik som i Temple Grandin, dvs hans uträkning ritas in i bildrutan. Snyggt. Filmen är helt på Steves sida. Han är sympatisk, ärlig och trofast. Medan Billy är ganska otrevlig, intrigerande, feg och oärlig. Så är nog inte verkligheten. Men för att bli världsmästare i Donkey Kong är alla medel tillåtna. Roligast är, förutom BIllys gräsliga slipsar, att Ordspråksboken 27:17 refereras som en ren självklarhet.

De hänsynslösa

Betyg: 4 monument

Blodigt, våldsamt, väldigt välspelat och snyggt gjort. Särskilt dialogen är suverän, de säger egentligen inget av värde, men definierar sig ändå utifrån det de säger - elegant! Annars en komplicerad historia om en juvelkupp som går snett, lojaliteter, falska identiteter, övervåld, vänskap och rädslor. 

Ett oväntat kors dyker upp på väggen (se bilden), "Hooked on a Feeling" spelas och någon uttalar den eviga sanningen: "Now we need some solidarity". Roligast är täcknamnen i alla färger; Mr White, Mr Orange, Mr Blue ... Bäst är slowmotionfilmningen under förtexterna - lysande!!

Wicked: For Good

Betyg: 2 monument

Lite bättre än den förra filmen, men fortfarande knappast en bra film. Även om den börjar bra med slavarbetare, uppror och lite action. Men sedan blir det strax sentimentalt och alltför individualistiskt. Det finns ingen möjlighet att göra uppror mot förtrycket oavsett hur mycket apartheid och folkfördriving som visas, för det handlar till syvende och sist om enskilda människor och inte om strukturer och kollektiv. Filmen blir moralisk, men inte politisk även om Trumps nyspråk används där Ond betyder god och God betyder att gå de ondas ärenden. Här ges inte heller någon upprättelse utan den som ger upp för att andra ska leva fritt får gå i exil, medan den som spelat med makten, låtit sig duperas och inte förstått allvaret blir hyllad som hjältinna. Det ger en dålig smak i munnen.

Musiken och sångnumren är ungefär lika ointressanta som i den tidigare filmen. Roligast är att Dorothy dyker upp i trettiotalsklänning och allt, men blir bara en perifer del av historien. Vi får aldrig se henne riktigt utan bara på avstånd och bakifrån. 

 

Wicked

Betyg: 1 monument

Det hade kanske kunnat bli bra; en prequel till Trollkarlen från Oz om hur den onda och den goda häxan möts som unga på häxskolan och mot alla odds blir vänner. Det hade kunnat bli en viktig film om mobbing, om utanförskap och minoritetsförtryck. Men det blir en sång och dans film med alldeles för lite själ och alldeles för mycket smink. Visst antyds utanförskapet och visst förtrycks de talande djuren, m e n vi ska ju sjunga och dansa och bli vänner istället för att ta ställning. Det gör att filmen också tappar som berättelse. Alltför lite händer. Det räcker inte med snygga kostymer och scenografier, det måste finnas en bärande berättelse och de två flickornas vänskap bär inte. För den är inte ett dugg trovärdig. 

Tyvärr bär inte musiken heller, eller dansen. Ganska trist det hela och långdraget. Roligast är glasögonen och de är inte särskilt roliga egentligen. Ändå ett plus för Björnmorskan, ett kreativt ord och en vänlig själ.

Edward II

Betyg: 4 monument

Mycket snyggt, mycket teatralt med både dans och sång. Varje scen tycks koreograferad och dialogen följer koreografin - en dialog från sent femtonhundratal men modern då filmen är modern. Christopher Marlowe skrev sin pjäs 1592 och den handlar om kung Edward II och hans älskare Piers Gaveston. Adeln accepterar inte Gaveston, som är en uppkomling, utan tar strid mot kungen, avsätter honom och slutligen dödar honom å det grymmaste. 

Mycket nakna manskroppar - det är en film av Derek Jarman - men också mycket eleganta scener där just dialog, rörelse och kamera flyter så väl in i varandra. Bäst är scenen när de konspirerande adelsmännen talar med varandra första gången, ett sorts röstspel som blir mer poesi än politik. Märkligast är sonen, som sedan blir Edward den III, som hela tiden dyker upp med sina leksaker; en ficklampa, en robot på batteri, ett leksaksgevär när de vuxna konspirerar. Otäckt, men fascinerande. Mest fascinerande är kanske ändå raden av spottande präster.

Blast of Silence

Betyg: 4 monument

Elegant, enkelt, rättframt och annorlunda. Egentligen en i raden av Noir-filmer, men annorlunda genom att den är berättad mer än spelad. En berättarröst följer oss genom filmen och rösten talar i andra person singularis. Det blir intimt, men också på något vis ett sorts avstånd. Barnhemspojken Frank har vuxit upp till en yrkesmördare och är på uppdrag i New York. Där stöter han på gamla bekanta, vilket är både positivt och negativt. Uppdraget är inte så svårt, men sedan ska han få betalt från sin uppdragsgivare …

Här är Tjechovs gevär en brandyxa och yrkesmördarens credo utgår från berättelsen om Kain och Abel: ”You don´t have to know a man to live with him, but you have to know a man like a brother to kill him.” Annars en snygg uppackning av färdigpackade skjortor och en fundering kring olika framtider: mördare, ingenjör, arkitekt. Bäst är congasspelaren, särskilt när han sjunger ”Dressed in black all the time”. Och så återkommer tanken om att ”aldrig kan någon utforska Guds vägar”.

Waiting for the Barbarians

Betyg: 4 monument

I utkanten av Imperiet, i en obestämd ökentrakt i en obestämd dåtid kämpar en man som vill vara rättfärdig, mot Imperiets lögner. Han är borgmästare i staden som lever fredligt utan alltför mycket samröre med nomadstammarna uppe i bergen (barbarerna). Så kommer Översten, hans motsats, som påstår att barbarerna förbereder sig för krig och tar fångar som han under tortyr tvingar avge vittnesmål. Borgmästaren faller i onåd, soldaterna och våldet tar över - även människorna i staden ställer sig på soldaternas sida. Tills stridslyckan vänder och soldaterna ger sig av, plundrar staden och lämnar borgmästaren kvar med en grupp barn. Frågorna som ställs är: Vem är det egentligen som är barbar? Vem bär på sanningen? 

Fantastiskt skådespeleri av Mark Rylance och en dialog i nobelklass (J. M. Coetzee, Nobelpriset 2003). Men grymt, fasansfullt grymt när humanismen trampas av soldatstövlar. Ändå ger barnen en sorts hopp och slutscenens annalkande ryttararmé är om inte enbart hotfull så också ett hopp om upprättelse. Vackra ökenbilder, en fottvätt likt den Jesus gör i Johannesevangeliet (Joh 13:4-17), men här inte som föredöme utan som försoningsgest samt ett par udda solglasögon får vi också del av.

Kill BIll Vol.2

Betyg: 2 monument

Mycket svagare än första delen och det var nog inte meningen att det skulle bli två filmer. Svagare och tråkigare både färgmässigt och berättartekniskt. Ändå får vi nu veta vad som föregått massakern på bröllopsgästerna - vilket faktiskt bara var själva övningen inför bröllopet. Bruden visar sig vara yrkesmördare och ville på grund av sin graviditet lämna våldet bakom sig. Detta kunde hennes gamla kumpaner inte tillåta och därför slog de till. Att det kan vara svårt att lämna destruktiva gängmiljöer vet vi, här blir det väldigt tydligt. 

När alla är döda föds ändå någon sorts hopp genom det barn hon trodde hon hade mist. Bäst är Samuel Jackson som Rufus Thomas, organist på bröllopet.

Kill Bill: Vol.1

Betyg: 4 monument

En oerhört snyggt gjord film, där svart-vit, färg och animeringar blandas. Men mest fascinerande är färgsättningen: bilar, kläder, kvällshimlar, trädgårdsleksaker och frukostflingor. Allt är i lysande, klara färger där rött är den dominerande färgen i detta bloddrypande drama om hämnd och inget annat än hämnd. Och det är ett problem, berättelsen är mycket svagare än själva filmhantverket. En kvinna misshandlas inför sitt bröllop och lämnas som död med övriga gäster. Men hon dör inte utan ligger i koma i fyra år och har under tiden fött ett barn. Efter fyra år reser hon sig stapplande för att hämnas och strax är hon redo. Varför allt detta har hänt får vi inte veta förrän i efterhand i del två. Det är som en ond saga med svart humor där hämnden är motorn, en hämnd som sägs utgå från Guds vilja. Det är lite magstrakt även om Gamla testamentet talar om både en svartsjuk och en hämnande Gud så är hämnden inte människornas sak - det är Gud som hämnas om det ska ske.

Överdrivet, våldsamt, stundtals vackert, ibland roligt med blinkningar till andra filmer. Bäst är det kvinnliga japanska rockbandet.

Det våras för rymden

Betyg: 3 monument

Fånigt och väldigt tramsigt, men då och då också riktigt roligt som när den onde presidenten misslyckas med att teleporteras til ett möte och istället väljer att gå  - och mötet är i rummet intill! Annars följer historien Star Wars på armslängds avstånd. Här finns både Yoda/Youghurt, Jabba the Hut/Pizza The Hut, Dart Wader/Black Helmet och Prinsessan Leila/Prinsessan Vespa och många fler. Då luften tagit slut på den planet där det onda imperiet håller till smider de planer på att stjäla all luft på planeten Druidia, prinsessan Vespas hemplanet. Men då har imperiet inte räknat med Lone Star/Han Solo och Barf/Chewbacca...

Roligast är förstås driften med Star Wars-världen, men också alla andra referenser och blinkningar till filmhistorien; "Alien", "Apornas planet", "Trollkarlen från Oz", "Star Trek" och "Lawrence av Arabien". En snabbläsning av Herrens bön och en relativt irriterad vigselpräst är också ganska kul.

El Cid

Betyg: 4 monument

Jag är svag för storartade draman från Holywoods femtio- och tidiga sextiotal. Å ena sidan kan filmen om El Cid, mannen som enligt myten slog tillbaka den islamiska erövringen av Iberiska halvön, ses som en direkt kommentar och applåd för Trumps anfallskrig mot Iran. Men filmen kan lika väl ses som en hyllning till det mångkulturella Spanien, till humanism, fred och respektabla religionsmöten. De onda kristna, liksom de onda muslimerna vill krig, hat och våld. De goda vill samförstånd, förlåtelse och en gemensam framtid. Men egentligen är det en film om stolthet, ära och ädelmod.

Berättelsen om El Cid är hämtad från Cantar de mio Cid en dikt från 1100-talet och en av Spaniens äldsta bevarade texter. Det handlar om hjältedåd, men än mer om en god mäniska - här spelad av Charlton Heston - som aldrig ljuger, sviker eller talar illa om någon. En riktig Hero! Mycket intriger, maktspel och lögner omger honom, men han går rakryggad genom allt, till med efter döden! Underbara vimplar, standar och flaggor. Fantastiska rustningar, häftiga strider med morgonstjärna och hjälmar som schackpjäser. Jag älskade detta som barn! Roligast är den fullkomligt iskylda bröllopsmiddagen med Charlton Heston vid ena änden av bordet och Sophia Loren vid den andra.

Värn

Betyg: 4 monument

Särlingen Karl är besatt av tanken på ett framtida krig och ägnar all sin tid åt att bygga ett skyddsrum, ett värn, för sig och de andra byborna, trots efterkrigstidens optimism och framsteg. Men de skrattar mest åt honom, utom barnen som med fascination möter en vuxen människa som är mer som de. Kanske är det just i mötet med barnen som filmen är bäst, i barnets berättarröst, i lekarna, i barnens omsorg om honom även om han inte alltid visar den uppskattning de förväntar sig. Krigets närvaro och krigsoron kan vi känna igen idag. Broschyren Om kriget kommer som Karl läste 1961 har ju tryckts på nytt och delades ut för några år sedan.

Det är mycket vackert fotograferat och mycket vackert spelat av Denis Lavant som lär har lärt sig svenskan rent fonetiskt, utan att kunna språket alls. Långsamt rör han sig över de kala åkrarna, längs lervägarna, bland människorna - som en udda fågel. Och barnet som berättar tycker att hans bygge "är som ett svalebo, nästan". Psalm 183 i Den Svenska Psalmboken sjungs och vi blir väl förtrogna med den möda som den handlar om. En fin film om en människa som inte passade in, men ändå på något vis fick vara med.

Den siste rebellen

Betyg: 3 monument

För Alan Breck (Michael Caine) måste jakobiternas kamp för ett självständigt skotskt kungadöme ske med vapen i hand mot de engelska rödrockarnas ockupation. För hans kusin James Stewart måste vapnen begravas och den engelska övermakten mötas med andra medel. Våld leder enbart till mer våld. En kamp mellan revolution och reformism, helt enkelt. I denna historiska kamp möter vi David Balfour som förråds av sin snikna farbror och ska säljas som slav till kolonierna i Amerika. Med Alan Brecks hjälp tar han sig fri och de två vandrar över högländernas ljunghedar på ständig vakt mot rödrockarna.

Robert Louis Stevensons romaner Kidnappad och Catriona ligger bakom berättelsen som både handlar om kärlek och politik. David är en idealistisk ung man som i dagens politiska klimat nog skulle betrakts som både naiv och woke när han med emfas hävdar sanningen trots att det är politiskt olämpligt och farligt. Han följer Jesu ord i Johannesevangeliet "Sanningen ska göra er fria" (joh 8:32), och kanske är det en sorts frihet Alan Breck går mot i slutscenen när även han accepterar att stå för sanningen och därmed fängslas så att andra kan gå fria. 

Då filmen är gjord 1971 kan vi knappast se den som något annat än en kommentar till konflikten på Nordirland. Ett försvar för de mer modesta rösterna. 

Guardians of the Galaxy Vol. 3

Betyg: 3 monument

Betydligt svartare är de andra filmerna i serien, men inte lika bra. Allvaret fäster liksom inte riktigt. Här är det Rockets bakgrund som skapar berättelsen. En berättelse om plågsamma djurförsök, övergrepp, tortyr, cynism och död. Samtidigt är det lika fånigt, dock saknas de riktiga guldkornen i dialogen. Det är också den sista filmen om galaxens väktare, då de mer eller mindre upplöses i slutscenerna (efter en stor gruppkram). Var och en går sin väg för att finna det de egentligen söker. Så, det kanske inte är slutet utan bara början. Roligast är att de fått med en sovjetisk rymdhund denna gång, Cosmo.

 

Guardians of the Galaxy Vol. 2

Betyg: 4 monument

Bara titeln är snygg i sig; "Vol. 2". Det är ju soundtracket som gör att de här filmerna sticker ut bland andra lite fåniga superhjälte-action-komedier. Det är välgjort med rader av referenser till än det ena än det andra. Dialogen bär på guldkorn, men är svag i grunden - mest trams. Ändå lyckas de få ihop en berättelse om inkarnation, ursprung och en episk uppgörelse med en frånvarande pappa. Ganska snyggt faktiskt!

Vi blir introducerade till Mantis, en smått autistisk "emopat" som en intressant nykomling i vaktstyrkan. Och det är just figurerna, de udda typerna som bär filmen. Peter Quill är ganska ointressant som cynisk rymdcowboy, medan Rocket, Groot och Drax är de som skapar stämningen och utgör filmens egentliga nav, de udda, de utstötta. Vi får veta och förstå hur ensamt det är att vara gud, men också vilket hot den gudomliga makten kan innebära. Slutet är imponerande vackert och rörande, om nu Guardians of the Galaxy kan uppbåda sådana känslor.

Point Break

Betyg: 3 monument 

En typisk pojkfilm, tänker jag tills jag ser att det är Kathryn Bigelow som regisserat. Då är det mer på plats att se den som ett utforskande av manlighet och manlighetens gränser. Antingen som hårda poliser med dragna vapen, redo att skjuta först och fråga sedan, eller som surfare som tänjer på gränserna för vad kroppen kan klara, antingen i relation till enorma vågor eller till att kasta sig ut i fritt fall från hög höjd och låta fallskärmen utvecklas först när det är kritiskt nära till marken. Bägge uttryck för en destruktiv manlighet.

En nyutexaminerad FBI agent (Keanu Reeves) nästlar sig in i ett surfargäng som misstänks för en rad spektakulära bankrån. Snart ställs han inför valet, jobbet eller vännerna. Rättvisan eller surfandet. Filmen bygger på dessa konflikter; mellan goda, jordnära poliser och onda, överlägsna poliser, mellan goda, flummiga anarkistsurfare och onda, våldsbenägna nazistsurfare och så då mellan de som vill sin egen frihet till varje pris och den som trots allt vill se någon form av lag och ordning. 

En del mycket snygga filmsekvenser lyfter en ganska orealistisk och alltför romantisk berättelse: när de svävar fritt i luften högt över världen, när de enorma vågorna kommer och biljakten som övergår till en nervig jakt till fots. Här möter vi också en näragudupplevelse och två (!) köttbullemackor. 

Ofelia

Betyg: 3 monument

Det börjar prerafaelitiskt snyggt med Ofelia liggande i vattnet med det röda håret utslaget. Sedan får hon berätta vad som egentligen hände mellan henne, prins Hamlet, Laertes, Horatio, Claudius och Gertrude. Det är delvis den historia vi känner igen och vissa ordvändningar och textstycken är från Shakespeares original, men annat är tillagt och förändrat. Här får Ofelia upprättelse. Hamlet förblir ganska velig, hans farbror Claudius är lika ond, men Gertrude (Hamlets mor) får en lite annorlunda roll. Det är  kvinnornas film och det är de som bär berättelsen och i slutscenens motljus förstår vi att slutet för Ofelia inte alls blev som Shakespeare beskrev det.

Snyggt gjort, särskilt kostymerna som är fantastiska, annars för lite drama, för lite Shakespeare och för mycket anpassning till en sorts "modern" historia. Vi får dock lära oss vad "som är viktigare än böner" och Höga visan läses, fint nog.

Cyrano

Betyg: 4 monument

I en sorts mer eller mindre påhittat 1600-tal i en icke angiven stad i ett ej definierat land möter vi fyra personer kring vilka denna musikal kretsar: Roxanne - som vill gifta sig av kärlek, Greven De Guiche - som vill gifta sig med Roxanne, Christian - som Roxanne försälskar sig i och som i viss mån älskar henne tillbaka och Cyrano som älskar Roxanne utan att berätta det. Det är teatralt både till dialog och sceneri - men också charmigt och välgjort. Cyrano (Peter Dinklage) har ordets gåva, men inte utseendet med sig så han gömmer sig bakom vännen Christian och alla de glödande kärleksbrev Roxanne mottar från Christian och som får hennes kärlek att brinna allt hetare är skrivna av Cyrano. Greven De Guiche begriper att både Christian och Cyrano är konkurrenter om Roxannes kärlek så han skickar ut dem i ett krig där Christian stupar och Cyrano blir sårad. (Denna del av berättelsen är hämtad från 2 Samuelsboken 11:1-27, där kung David skickar Uria till fronten att dö så att kungen kan ta Urias hustru Batseba till hustru.)

Det är snyggt gjort, även om alla sångnummer kanske inte är de bästa. Mycket fin dialog, ålderdomlig och kanske delvis original från den pjäs som skrevs 1897 och det är en bra berättelse om en kärlek som inte vågar ta sig tydligt uttryck. Roligast är fårbaletten, sedan kommer den diktande bagaren och de fantastiskt cyniska orden: "barn behöver kärlek, vuxna behöver pengar". Men bäst är scenerna från kriget; teatrala, vackra och innerliga med mycket fina sånginsatser.

Youth of the Beast

Betyg: 4 monument

Japansk sextiotalsmaffia (yakuza), våld och blommande körsbärsträd. En våldsbenägen polis infiltrerar två rivaliserande yakuzagäng, genom intriger, lögner och dubbelspel. Det är inte hans uppdrag, poliskollegor skyr han som de andra, utan han har personliga motiv. Vilka dessa är klarnar efterhand, men när hela sanningen går upp för både honom och oss är det inte alls som vi trott.

Mycket elegant skildring av japanskt sextiotal. Snygga kostymer och klänningar, smarta inredningar och tuffa gangsters. Till det cool jazzmusik. Intressant är att i en scen talas det om hämnd och då citeras ur 2 Mosebok 21:24 "öga för öga, tand för tand", den så kallade talionprincipen. Antagligen sägs något annat på japanska, för det är knappast troligt att de skulle citera judisk/kristna skrifter i Japan. Principen finns säkert belagd i Japansk traditon, men uttrycks då troligen annorlunda.

Down Terrace

Betyg: 4 monument

Far och son har just släppts ur fängelset. De har suttit inne då någon tjallat på dom. Men vem? Möjligheterna är flera, deras kumpaner är alla opålitliga och relativt enfaldiga. Det blir blodigt, det blir möjligtvis fel, men det blir i alla fall en förändring. Smågangsters i en mindre engelsk stad; vad de sysslar med vet vi inte, varför de satt i fängelse vet vi inte heller, men det vi vet är att vi inte kan lita på någon av dem. 

Mycket bra skådespeleri, särskilt Julia Deakin som mamma Maggie. En sorts socialrealism med helt utflippad dialog om Den tibetanska dödsboken, urmänniskan och Gud, en tolkning av designen på kinesiskt porslin och att känna sig tantriskt ungdomlig. Bäst är när pappan spelar blues med sin trista advokat, men roligast är gangstern från London som gör en "symbolisk visit". Kanske handlar filmen om att "triangeln det goda, det sanna och det vackra" inte håller. Det goda kan vara osant, det vackra ont och det sanna fult.

Silvestre

Betyg: 3 monument

Märkligt fascinerande och väldigt långsamt drama om frälsning och förtappelse. En ung kvinna, knappt mer än ett barn ska giftas bort, men något kommer emellan. Den oskuldsfulla ställs mot den djävulske. Hon avvärjer faran, men blir inte fri. När hennes far försvinner klär hon ut sig till en ung riddare och söker honom med vapen i hand. De starkt koreograferade striderna spär på känslan av teater, liksom den teatrala scenografin och det poetiska språket. Till detta musik spelad på medeltida instrument interfolierad av sång till luta. En sorts tablåartad teater med högtidligt språk (portugisiska).

Som en folksaga med existentiell och religiös botten. Jungfrun och jungfrulighet spelar in, liksom djävulen och manligt begär. Kanske är det en berättelse om begynnande sexualitet och en ung kvinnas vuxenblivande. Eller så handlar det om frälsning eller förtappelse. I vilket fall finns hela tiden vattnet med som en renande och samtidigt avslöjande kraft. 

Jag stal en miljon

Betyg: 4 monument

Det är intressant med brittiska filmer, de är så besatta av språk; språk och klass. En amerikansk film är sällan särskilt språkligt intressant, men här samsas sociolekter med Shakespeare-citat och direkt bildmässiga ordvitsar. Charmerande. Till detta en Alec Guiness som trivs i sin roll som livsnjutande byråkrat. Han arbetar sedan 19 år med samma enformiga syssla, att notera hur många guldtackor som produceras på bankens gjuteri för att sedan följa med i transporten till banken och där notera i liggaren samma siffra som tidigare. Samma rutin dag efter dag, samma leende, samma lunchställe, samma oklanderliga uppträdande - men i alla dessa år har han i hemlighet planerat det perfekta brottet. Det enda han behöver är en medarbetare och några medbrottslingar. Dessa dyker upp på ett ganska oförutsett vis, sedan är det dags... Det går inte helt enligt plan, men tillräckligt bra för att vår hjälte ska kunna unna sig ett par drinkar i baren på playan någonstans i Brasilien.

Slutet är bäst, ytterst elegant men väntat. Roligast är när poliserna jagar rånarna som stulit en polisbil. Genom den bilens polisradio kan de vilseleda de andra patrullbilarna och till sist kör polisbilar överallt och hur som helst utan att någon egentligen vet var den jagade bilen är. Också förstås, när kassaskåpstjuven avbryter sitt arbete mitt i natten för att äta en medhavd smörgås. Även tjuvar behöver en matrast.

Skjut först, främling

Betyg: 3 monument

En usel svensk titel på en helt ok italiensk western. De italienska westernfilmerna är befriande då de står på en helt annan ideologisk grund än klassiska westernfilmer, de bryr sig varken om ”the Frontier-myten” eller ”indian-problemet”. Det är mer som en spännande historia vilken råkar utspela sig i westernmiljö. Den skulle också ha kunnat utspela sig i, låt oss säga, New York 1960, men här är det 1800-tal och en ensam cowboy med rosa parasoll antar en död mans identitet och hamnar i en konflikt mellan kavalleriet och en hänsynslös skurkliga som stjäl en diligens helt i guld. Fram till slutminuterna tycks allt gå vår hjältes väg, men ack - så är inte fallet.

En galen predikant med hemmagjorda bibelcitat och fyrverkerier har betydelse, liksom att posten måste skickas vidare, att en sista måltid ska ätas och att ett fadersarv tas i bruk. Slutuppgörelsen bland likkistorna  är spännande, annars är musiken nog det allra bästa. 

Death Stalker II: Duel of the Titans

Betyg: 2 monument

Betydligt sämre än föregångaren, vilket knappt är möjligt. Men helt utan dess charm. En ny skådespelare tar sig ann rollen som Deathstalker - det hade han kunnat låta bli. De andra, särskilt prinsessan Reena är tyvärr lika usla. Berättelsen är mer eller mindre densamma, en elak trolkarl - som visar sig bo i samma slott som den förra elakingen bodde i - har fördrivit en prinsessa från hennes rätta plats och Deathstalker hjälper henne att få tronen tillbaka. Här handlar det inte om artefakter, men delar av scenerna och scenografin återkommer från förra filmen - så det är lite svårt att veta vilken film det är vi ser.

Zombies, onda män på hästar med stora armborst (!), kvinnokrigare, pilbågsbomber och en skylt som bland annat visar vägen till Golgata (Matt 27:3). Roligast är det Amazonerans drottning säger i introt just innan titeln dyker upp: "I´ll have my revenge and Deathstalker too", villet lika väl kan uppfattas som "Detastalker two" - som ju filmen heter. Titanerna kan vi glömma, den duellen är lika dålig som all annan svärdsfäktning i dessa filmer.

De utvalda

Betyg: 4 monument

En jury som ska döma i ett mål där vapenindustrin står anklagad utsätts för illegala påtryckningar från försvarssidan. De skyr inga medel för att först få den jury de vill ha och sedan manipulera den för att de ska bli frikända. Bakom står vapenlobbyn och en miljardindustri. Åklagaren har dock ett internt vittne, så de är säkra på sin sak. Men i juryn sitter en joker som har sin alldeles egna agenda.

Det är ett oerhört spännande drama om moral, rättvisa och manipulering där vapenindustrins cynismer blottläggs. Skådespelaruppsättningen är mycket snygg: Dustin Hoffman, Rachel Weisz, Gene Hackman och John Cusack. Roligast är helgondiskussionen inne på den minst sagt esoteriska woodoo-affären.

Det våras för sheriffen

Betyg: 5 monument

Jag älskade denna film som tonåring, den kombinerade de två filmgenrer jag då gillade: tramsiga komedier och Västernfilmer. När jag ser den nu igen, 50 år senare, tycker jag att den fortfarande håller. Och nu kan jag se den mer sofistiskerade humorn som gick mig förbi i tonåren: Guccimärket på sadelväskorna, den underbara bröllopsbilden på Lamarrs vägg (både brud och brudgum står med ryggen mot porträttören), korna på saloonen, Count Basies storband i öknen, att siouxerna talar jiddish och dessa fantastiska skurkar som samlas för det sista anfallet mot staden Rock Ridge; Klu Klux Klan, tyska SS-soldater, ökenkrigare, Hell Angels, rednecks och mexikanska banditer - notera att det utspelar sig runt mitten av artonhundratalet! Inte heller förstod jag hur politisk den var och är. Det är få filmer som så genialt skildrar den genuint enfaldiga, folkliga rasismen i USA, den som nu valt Trump till president. 

När skurkarna ska försöka jag bort folket från Rock Ridge, för att marken blir värdefull där järnvägen ska dras, dyker idén från Matt 2:16-18 upp; att mörda alla nyfödda. Det avfärdas som "alltför judiskt". En sådan replik kan bara Mel Brooks vara skyldig till. 

I afton dans

Betyg: 4 monument

En dansrestaurang någonstans i Frankrike. Lokalen börjar långsamt fyllas, benor kollas, slipsar rättas till, liksom dekolletage, läppstift och puder på plats medan en stilla doft av herrparfym och munspray sprids i lokalen. Discolampan tänds och dansen är igång. Var och en med sin stil, var och en efter sin förmåga. Så småningom bryts scenen och vi förflyttas bakåt i historien för att sedan följa Frankrikes utveckling från trettiotal och framåt. Samma lokal, samma skådespelare. Det som skiljer är musiken, danserna, kläderna och att servitören åldras för varje decennium. Från folkfrontens seger 1936, över Andra världskrigets utbrott och bombningar, via ockupationen, efterkrigstiden och sextiotalets studentuppror tillbaka till ursprungsscenen - sent sjuttiotal skulle jag tro. Det intressanta är att varje scen har sin egen dramatik trots att det inte yttras ett ord i hela filmen. Bara dans, mimik, gester och musik och ändå en tydlig berättelse om tiden och samhällets förändring.

Stundtals sorgligt, stundtals komiskt, men fascinernade med skådespelare som byter roller efter årtiondena. Bäst är den tyske nazistens dans med sin överlöpare, medan det roligaste är när servitören torkar bort kapitalistens kokain med sin trasa, i all välmening.