Cleopatra

Betyg: 4 monument

Om inte för annat så se den här filmen för kulisserna, sceneriet och masscenerna. Superba oh extra allt! Men också snygga övergångar från en delberättelse till nästa. Först kommer Caesar till Alexandria och faller för Ceopatra (Elisabeth Taylor). Sedan, efter hans död, är det Marcus Antonius som faller för henne. Vem det än är så är hon stjärnan som både kan befalla och beveka männen. Om det är historisk korrekt eller inte är av mindre betydelse, det är en storartad film. Mest storartat är Cleopatras intåg i Rom. Överhuvudtaget är hon entréernas mästarinna. 

Här diskuteras inkarnationen, dvs att en gud tar plats i en människa; för Cleopatra är det Isis och för de romerska härförarna "är det alldeles för lätt att bli en gud, det behövs bara några segrar, några blodbad." Men mest dröms det om makt och världsherravälde. Bäst är skalbaggegonggongen och uttalandet om att "Generaler utan soldater är sannerligen nakna". 

Chino

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med Charles Bronson; att han knappast säger något, att han knappt öppnar ögonen, men ändå är vaken, med och drivande. Här är han ett halvblod som tränar upp vildhästar. Mycket hästar är det och mycket lite dialog. Han blir förälskad i den rike mannens syster (en ömsesidig förälskelse), vilket denne inte kan tåla. 

Det händer inte mycket. Hästar föds, nya hästar rids in, en ung man dyker upp och de bildar en slags familj som till och med firar jul med julträd, julklappar och allt. Sedan skiljs de, hästarna skingras och livet går på något sätt vidare. Det mest intressanta är den väldigt koncisa beskrivningen av ursprungsamerikaners begravningssed: ”They’ll rather be close to the sun than have dirt on their face”. Bäst är när byborna spelar upp julevangeliet. 

De obesegrade

Betyg: 3 monument

En intressant westernfilm där vi får leta efter kopplingarna till den tid den är gjord (1969). Dels ser vi det på de fantastiska polisongerna dels på budskapet om ett enat USA. Inspelad i en tid då mycket ifrågasätts så får vi här en trygg film om att nationen är en och den bör hållas samman - om andra sextiotalsfilmer är revolutionära är denna kontrarevolutionär med John Wayne och Rock Hudson som de två antagonisterna som tvingas till vänskap. Bägge är överstar men på varsin sida i inbördeskriget. Nu är kriget över och sydstatarna söker ett nytt liv hos Kung Maximilian i Mexiko, medan nordstatarna är på väg mot samma mål med tusentasl hästar de vill sälja till Maximilians franska armé. Deras vägar korsas och de forna fienderna tvingas samarbeta. Så titelns obesegrade är varken nord- eller sydstatare, de är amerikaner!

Klassisk western med ett nästan övertydligt budskap. Tydligast i det gemensamma firandet av 4 juli. Ett firande som spårar ur, men det finns inget som kan ena råbarkade karlar så mycket som ett rejält slagsmål. Ett tredje tema från tiden är de kraftfulla kvinnoporträtten, i bakgrunden, men inte underdåniga. Vi får höra en rödhuvad savspett (dock bara som imitation) och se en hel del snygga hästfoton. Mycker hästar är det!

Fjord

Betyg: 4 monument

Det börjar med SvPs 231 "Oändlig nåd" (mer känd som "Amazing Grace"). Ett märkligt psalmval för en film som skildrar pentecostal kyrklighet (den kyrkofamilj pingstkyrkan tillhör). För mig är det en traditionell psalm med rötter i andra traditioner. Men låt vara, det kanske är annorlunda i Norge. I vilket fall får vi följa en konservativt kristen familj som flyttar in i en liten stad i Nordnorge. Fjällen, fjorden och Jesus finns där hela tiden, men mest i bakgrunden. Ganska snart blir familjen misstänkt för barnmisshandel och deras fem barn tvångsomhändertas. Filmen skildrar vad som sker i byn och med de människor som blir inblandade utan att egentligen lägga vikt vid vad som egentligen har hänt. Ärendet är inte barnmisshandel utan vad som sker med det öppna, toleranta samhället när någon visar sig inte vara lika öppen och tolerant som de andra - då blir just samhället auktoritärt och toleransen blott en fasad.

Snyggt gjort kring en svår fråga. Hur långt kan vi acceptera andra människors åsikter och trosuppfattningar? Var slutar toleransen? Och varför där och vad beror det på? Till det några mycket bra unga skådespelare som mitt i all uppståndelse ändå bär på hoppet om att det nog är möjligt att leva tillsammans trots allt.

 

Serpico

Betyg: 4 monument

Al Pacino är fantastisk i mustasch, sedan i skägg och långt hår. Han arbetar som civilpolis i New York och varje spaningsupdrag kräver särskilda kläder, från ortodox jude med långt skägg till slakteriarbetare med blodigt förkläde. Men poängen är att han, till skillnad från alla sina kollegor, vägrar ta mutor. Han avslöjar mutstytemet för sina överordnade men de gör inget åt det. Så blir han i stort sett ensam mot hela poliskåren och till slut skjuten, men överlever.

En tät historia om polisarbete, korruption och mutor. Du riktigt känner frustrationen över att ingen reagerar, inte de som borde och inte de som säger att de ska göra det. På så vis både en politisk film och en film om mänsklig feghet och bekvämlighet. Bäst är nog ändå tidskänslan av tidigt sjuttiotal i frisyrer, kläder och gatubilder. Här läses Don Quixote och Isadora Duncan samt sjungs en del italiensk opera. 

Filmen byger på Frank Serpico's liv; en verklig polis som vittnade mot sina kollegor och avslöjade korruptionen inom New Yorks poliskår under tidigt sjuttiotal.

Skräddaren i Panama

Betyg: 3 monument

Harry Pendel är skräddare i Panama. Han syr de rikas kostymer, knarkbaronernas, maffiabossarnas, de korrumperade politikernas men också den demokratiske presidentens. Men han har svårt att ta betalt, är alltför godtrogen och snäll. Så när en cynisk MI5 agent (Pierce Brosnan) anländer ser han en möjlighet att få in pengar genom att hitta på underrättelsematerial om en påstådd försäljning av Panamakanalen och ett folkligt motstånd (som inte existerar). Tyvärr går hans påhitt överstyr, agenten ser fördelar med det och skickar dem vidare till Amerikanerna som i sin tur agerar och skickar trupper... till ett land som inte alls är i kris på det vis som de tror. 

En gedigen politisk historia signerad John le Carré om lögn, korruption, cynism och girighet. I grunden en mörk parodi på agentfilmer, men det är stundtals svårt att se det parodiska. Kanske i en kommentar som "I Panama förblir inga goda gärningar ostraffade". Och det är väl vad det handlar om; godhet vs cynism. Vem som i slutändan vinner kan vi inte avgöra. Godheten straffas, men reser sig igen, medan cynismen bara fortsätter som vanligt. Intressantast är att Harold Pinter är med som spökfiguren Uncle Benny.

Olovligt förhållande

Betyg: 4 monument

Om kärleken mellan en ung nunna och en ännu yngre skolpojke. Hon har alltid låtit sitt liv styras av andra, nu vill hon styra själv. Men pojken hon är förälskad i är i andras ögon för ung och hennes väg till självstyre är full av gropar och hinder. Vackra franska landskap, fin dialog med en klassisk berättarröst och stillsamt, återhållet skådespeleri, både i glädjen och förtvivlan. Allt mot en fond av först tysk ockupation sedan amerikansk närvaro. 

I grunden en film om kampen mellan två gudsbilder; den fördömande guden och den förlåtande. Prästerna, nunnorna, de goda katolikerna står för den förra, syster Clotilde för den senare. Märkligast är den bricka av silver som hålls under munnen på den som tar emot nattvardsbrödet. Något sådant har jag aldrig sett förut.

Dave Made a Maze

Betyg: 4 monument 

En alldeles underbart konstig film om Dave som bygger en labyrint av kartong i sitt vardagsrum där hans vänner och ett lokalt filmteam går vilse. Labyrinten är fylld av fällor (”annars är det ju inte en labyrint utan bara rum staplade på varandra”), levande origamifåglar och, förstås, en minotaur. Vännerna för en desperat kamp för att först hitta Dave och sedan tillsammans med honom finna vägen ut. Men labyrinten tycks levande och vägen ut går genom labyrintens hjärta, en icke helt ofarlig väg.

Mycket fascinerande scenografi som helt är byggd av kartong och grovt papper. Så dumt och så seriöst om livets mening och kreativitet och så bisarrt när huvuden ryker och blodet består av röd konfetti. 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike

Betyg: 4 monument

 

Förutom att titeln är helt omöjlig är detta den bästa av alla filmerna. Tätare, bättre sidekick, den knyter ihop de disparata andra filmerna och avslutas både interplanetärt och familjärt. Det är femtiotal och det börjar i Utah med atombombssprängningar och rysskräck. En lam kritik mot atombomben, men en skarpare mot McCarthyismen och angiveriet. Denna gång har nazisterna bytts ut mot ryssar, märkligt nog ryssar som står Stalin nära när filmen utspelar sig 1957 och Chrustjev har haft makten i fyra år. Kampen står om en utomjordisk artefakt som kan kontrollera människors tankar. Där sovjetstaten står för kollektiv hjärntvätt och kapitalismen för rå girighet får Indiana Jones bära humanismens fana, trots att han slår ihjäl fiender åt höger och vänster.

Vi hade kanske väntat oss en film om islam efter judendom, hinduism och kristendom, men vi är tillbaka i Sydamerika och religionen är en sorts blanding av azteker, inka och von Däniken. Däremot dyker förbundsarken från första filmen upp i en scen, vilket är väldigt roligt. Bäst är Karen Allen som Marion, mycket piggare än Harrison Ford.

Indiana Jones och det sista korståget

Betyg: 3 monument

Så har vi då kommit till kristendomen i Steven Spielbergs religionshistroriska dramer där Joh 4:14 är av avgörande betydelse. I centrum står den heliga graal, den bägare som Jesus drack ur under den sista måltiden (=den första nattvarden), eller den bägare där Jesu blod samlades upp vid korsfästelsen. Indiana Jones pappa är expert på området och filmen är närmast en pusseldeckare med små ledtrådar som måste tolkas och leder till nya ledtrådar. Problemet med graalen är att nazisterna också söker den, för den lär ha krafter som de kan utnyttja för att styra världen. Det är året före krigsutbrottet, så det gäller att hinna först till platsen.

Det börjar med ett snyggt intro till karaktären Indiana Jones; hatten, läderjackan, piskan, ormskräcken, arkeologin - allt faller på plats när han är tonåring. Annars fånigt käbbel mellan far och son, och de gamla vanliga stereotyperna; araber är enfaldiga och tyskar är elaka - men det visste vi redan från första filmen. Roligast är Hitlers namnteckning och Indiana Jones stönande replik: "Nazis, I hate theese guys".

Indiana Jones och de fördömdas tempel

Betyg: 2 monument

En film före Jakten på den försvunna skatten, dock inte en prequel då den utspelar sig året innan utan att ha något med den förra filmen att göra. Vi startar i Shanghai och avslutar någonstans i norra Indien där samma Kali-mördarsekt som i Gunga Din har återuppstått. Massor av hisnande äventyr som fullkomligt tar andan ur oss, men också ganska fånigt. Mer skämt, mer felklädda fåniga damer som bara skriker och är bortskämda och dessutom ett barn som sidekick - en kinesisk gatupojke som kan karate.

Även denna film bygger på religion. Denna gång hinduisk dyrkan av Kali. Ganska fördomsfullt och inte särskilt indiskt eller hinduiskt, mest ett mishmash av orientalism. Men på något vis mer försonande då barnen står i centrum som det viktigaste i ett samhälles liv. Det är i alla fall bra!

Jakten på den försvunna skatten

Betyg: 3 monument

Minns att jag gillade matinékänslan när jag såg filmen på åttiotalet. Känns inte lika fräsch idag. För många rasistiska undertoner och en märklig kvinnosyn där hjältinnan ibland är helt hjälplös och ibland helt kapabel; å ena sidan kan hon supa vilken karl som helst under bordet och skjuta med kulspruta, å andra sidan tycks hon märkligt bortkommen och i behov av att ständigt bli räddad av vår hjälte. Men det intressantaste är den teologiska grunden för hela filmen; jakten på Förbundsarken, dvs Guds uppenbarelse för det judiska folket (2 Mos 25:10-21). Här skildrat som en kärnreaktor och ett massförstörelsevapen. En mycket märklig gudsbild, så långt från barmhärtighet, närvaro, tröst och medlidande som tänkas kan.

Slutet är dock det bästa och helt ikoniskt. Det är helt rätt att en sådan gudsbild förpassas långt bort i glömskans korridorer bland annat bortglömt bråte.

Inkas hemlighet

Betyg: 3 monument

Det böjar med panflöjt och lamadjur, som sig bör när det handlar om inkaskatter och faktiskt är inspelat på plats i Peru. Harry Steele (Charlton Heston) är en amerikansk äventyrare och Indiana Jones förebild. Samma läderjacka, samma hatt, samma äventyrslusta och samma coola attityd. Men Harry är mest intresserad av sina egna intressen, så när han får möjlighet att för egen del lägga vantarna på en av inkatidens viktigaste skatter så bryr han sig varken om muséer, inkas ättlingar och deras gudar eller den peruanska militären. Men han är inte ensam på spåret.

En klassisk äventyrsfilm med stolt hjälte, vacker kvinna (från Rumänien!) och ett slut där hjälten visar sig vara en god människa trots allt. Bäst är Yma Sumacs helt fantastiska sång, så stort register i en enda röst. Mäktigt! 

 

Gladiator II

Betyg: 2 monument

Det börjar snyggt med en repetition av förra filmen under förtexterna och kanske är just parallellerna en poäng med denna uppföljare som inte har så mycket att säga av sig själv. Vi har samma religionsdialog kring döden, men med mer hinduisk än animistisk utgångspunkt. Samma idé med en hederlig general som hamnar i onåd. Samma maktgalna kejsare. Samma handrörelser kring grus, sand och vetekorn. Samma solidaritet mellan de förtryckta. Samma romantiskt smäktande slut. Vad skiljer då? Inte särskilt mycket. Sämre skådespeleri, fler historiska felaktigheter (några medvetna) som fotboll, tidningar, stigbyglar och kastmaskiner och en mer svårbegriplig historia - där flera led tycks borta.

Det mest intressanta är nog ändå den tydliga anti-Trump känslan när Lucius förklarar att drömmen om ett Rom öppet för alla är allas ansvar. "No Kings!" Sämst är tvillingkejsarna i deras fånigt depraverade femininitet. Varför? Där tappar politiken sin udd; samma manschauvinism i botten ändå.

Ghosts of Mars

Betyg: 2 monument

Vi befinner oss på planeten Mars där en ensam polis, funnen fastkjedjad på ett övergivet tåg får vittna inför matriarkerna om vad som skett. I viss mån en intressant öppning, historien berättas i efterhand. Men det hjälper föga. Historien i sig är ganska svag; en giftig vind, eller gas tar människor i besittning och förvandlar dem till någons sorts orcher så att de kan utplåna varandra och på så sätt befria planeten från människorna. Men människorna, dvs en erfaren polisofficer och en anklagad brottsling, vill inte ge upp planeten. De vill behålla herraväldet.

Märkligt med en film som så ohejdat förordar imperialism. I övrigt svagt skådespeleri där Ice Cube nog tar priset. Intressant då alla i beslutsposition är kvinnor, vilket inte betyder att det är en särskilt feministisk film. Roligast är när skurken (Ice Cube) presenterar sina tre gängmedlemmar med orden: "These are my compadres; Uno, Dos, Tres", där Uno visar sig vara hans bror. Rätt udda namn på gangsters.

Lejonet från Flandern

Betyg: 3 monument

Arroganta franska adelsmän, präktiga flamländska hantverkare, maktlysten fransk drottning, ädel flamländsk dotter, soldatpräster, munkar som lever i Guds andedräkt och Filip den sköne, lika vacker som en fjälluggla. Tja, det är 1300-tal och filmen byger på en 1800-tals roman med samma namn som ligger till grund för den flamländska identiteten. Mycket fosterländsk romantik och en hel del främlingsfientlighet, kanske just det som uttrycker den flamländska mentaliteten även idag.

Delvis historiskt korrekt om jag förstår saken, men se ovan om det nationalistiska. Men historien drunknar i ärendet. Lite synd. Bäst är slutdiskussionen huruvida den gyllene riddaren som avgör "Slaget om guldsporrarna" var ärkeängeln Michael eller helgonet S:t Göran. 

Lucky Number Slevin

Betyg: 3 monument

Smart. Smart story, smart dialog, smart spelat - men alltför smart som film sammantaget. Det blir mest en sorts ironiskt blinkning åt andra gangsterfilmer och för lite närvaro. Handlingen är en lång utstuderad hämnd, men det förstår vi inte förrän på slutet. Fram tills dess är det en märklig förvecklingshistoria, som visar sig inte vara någon förveckling överhuvudtaget. 

I och med att det finns en osäkerhet kring vad som egentligen pågår och vem som är vem blir det förutom ironierna också ett avstånd då vi inte kan lita på någon. Slevin Kenevra, tycks vara en sympatisk person som råkat hamna fel - men efterhand förstår vi att det inte alls är så och sympatierna försvinner. Det spelas en del schack, åks i olika hissar och det förs en diskussion om judendom. Intressantast är den bibliska förolämpningen filisté. Känns lite gammeldags i mina öron.

Död man lever

Betyg: 5 monument

Den till synes lyckade banktjänstemannen Arthur Hamilton lever ett andefattigt förortsliv, så när han av en gammal - som han trodde död - vän får ett erbjudande om att leva om sitt liv faller han för frestelsen. Företaget (The Company) ordnar så att han hittas död i en hotellbrand samtidigt som hans egen kropp förvandlas med ett helt nytt utseende och en helt ny inriktning. Han blir Tony Wilson, framgångsrik konstnär. Men det blir för svårt att byta identitet, han längtar tillbaka och vill ändra sig. Företaget har naturligtvis en ordning för det också, men det är inte vad han tänkt sig.

En rafflande historia om identitet och kapitalism. Vem är jag om allt går att köpa? Om allt är förtingligat? Elegant spelat och makalöst snyggt filmat med förvrängda bilder och udda kameravinklar. Till detta bland den otäckaste filmmusik jag hört (Jerry Goldsmith). Här finns både känsla av Faust och Kafka. Roligast är den lite oväntade hippiefesten på vingården. Otäckast är slutet med prästen som rabblar bibelord medan Arthur går mot sin undergång.

 

Den längsta dagen

Betyg: 4 monument

Som en sorts mosaik om förberedelserna för och genomförandet av de allierades landstigning i Normandie under Andra världskriget. Ett anfall som skjuts fram och skjuts fram på grund av dåligt väder. Vädret är så dåligt att Lt. Col. Vandervoort (John Wayne) ifrågasätter om Gud verkligen är på de allierades sida. Det börjar med overksam väntan i regn, sedan går signalen och helvetet börjar. Samtidigt förbereder den franska motsåndsrörelsen sin del medan tyskarna är ovetande och förväntar sig ett anfall mot Calais. Vi ställs inför ett kalejdoskop av roller; generaler, sergeanter, majorer, meniga, fallskärmsjägare, ingenjörstrupper, civila, fältpastorer, sjukvårdare ... tyskar, fransmän, engelsmän, skottar, irländare, amerikaner och var och en talar sitt eget språk. Det känns som ett bra sätt att skildra kriget; från så många vinklar som möjligt samtidigt. Så många röster, så många människor varav en handfull överlever.

Bra skådespeleri med flera stjärnor; John Wayne, Robert Mitchum, Henry Fonda och Sean Connery bland andra och till det mycket snyggt foto. Särskilt fallskärmarna mot natthimlen - som maneter i djuphavet. Filmen fick också en Oscar för bästa foto 1963. Den kan ses både som en hyllning till de som genomförde anfallet och en kritik mot  kriget som sådant. Märkligast är alla tyskar i pyjamas.

Huntsman: Winter's War

Betyg: 2 monument

Freya blir sviken av sitt livs kärlek och med sin onda syster Ravenna's hjälp tar hon makten i ett rike av snö och is där alla känslor är förbjudna. Men bland hennes trognaste undersåtar, hennes jägare, spirar den förbjudna kärleken. 

En sorts prequel och likafullt en fortsättning på Snow White and the Huntsman. Den ger en förhistoria, men koncentreras till efterspelet. Märkligt nog stämmer inte filmerna överens med varandra även om några av skådespelarna är samma. På flera väsentliga punkter avviker de, bl a i just Freya som är Ravenna's syster. I den första filmen handlar det istället om en bror. Här saknas också sagans bärande berättelse och allt blir mycket plattare och ointressantare. Möjligen kan slutet och det som avslöjas där rädda delar av filmen. Den cyniska ondska som bara vill ha makt känner vi igen i vår tid. Jag tänker att det är det som Jesus vägrar ta emot när han frestas av Djävulen i Lukasevangeliet (Luk 4:5-8).

Snow White and the Huntsman

Betyg: 3 monument

Lite som att se en Sagan-om-ringen-film med mindre budget och fler kvinnor som huvudkarakärer. Vissa scener tycks kopierade, i andra bara anas förlagan. Ändå till en början en relativt stabil berättelse om ondska, avundsjuka, misogynitet och uppror. När den onda drottning Ravenna (lysande spelad av Charlize Theron) tar över landet dör all livsglädje och människorna förtvinar liksom marken de lever av. Bara en handfull nobla riddare håller ut i en borg långt bort. De kämpar för minnet av den goda kungen och hans dotter Snövit som dödades vid maktövertagandet. Men hon dödades inte utan hålls fången i ett av borgens många torn. När hon lyckas rymma skickar Ravenna ut The Huntsman för att fånga henne.

Magnifik ondska och ganska platt godhet. Dessutom en godhet som i stridens hetta går över. Snövit kan också hantera ett svärd - hur hon nu lärt sig det? Sagans betoning av moral och rätt, av kontrasten mellan det goda och det onda förloras i och med det. För övrigt en alldeles för artificiell magisk värld och fåniga "dvärgar". Ett antal biskopar förekommer i bakgrunden och Herrens bön läses på katolskt vis utan den avslutande doxologin. Bäst är när Ravenna blir dagsaktuell då hon säger: "Jag ska ge den här världen den drottning den förtjänar."

Barbarian Queen II: The Empress Strikes Back

Betyg: 2 monument

En fristående berättelse i relation till den förra filmen; Barbarian Queen, med samma innehåll och med Lana Clarkson i samma lättklädda huvudroll. Onda män med makt styr, medan kvinnorna lierar sig med underklassen och besegrar männen genom väpnat uppror. Samma idylliska by, samma fängelsehålor och samma svärd men betydlgt sämre gjort både berättartekniskt, skådespelarmässigt och stridstekniskt. Magin är mer förhärskande och en ond kvinna, som dock faller på eget grepp i slutet, är här en del av berättelsen.

Så är då detta feminism eller bara exploatering? Troligtvis det senare, men det förra gör den lite intressantare. Roligaste repliken är när en av kvinnorna säger: "Men does not understand power". Annars finns här en demokratisk idé som skulle kunna uttryckas med Bibelns ord: "Gör inte skillnad på människor" (Jakobsbrevet 2:1).

Empire of the Dark

Betyg: 2 monument

Richard Flynn, en lite småfet, lite långsam och trögtänkt före detta polis (spelad av regissören själv) slåss med svärd och skjuter djävulens anhang med maskingevär. För Djävulen har en plan att erövra jorden genom ett blodigt människooffer, en plan som bara Richard Flynn kan stå emot (med hjälp av sin son och den lokale sheriffen dock). Offret är hans älskade Angela, som varit död i tjugo år. 

Osammanhängande, illa spelat och med väldigt låg budget, men charmigt på sitt sätt. I The Church of the Blessed Saint välsignas deras svärd med både vigvatten, korstecken och krucifix. Men märkligt nog så fyller de välsignade svärden mycket lite funktion; maskingeväret är effektivare. Bästa citatet är: ”Du blandar ihop gudomen med församlingen.” Kanske sker det inte bara i den här filmen.

Legend of the Demon Cat

Betyg: 4 monument

En fantastisk berättelse från sagans Kina. En tid då magi var verklighet och kejsardömen kunde falla på grund av poesi eller passionerad kärlek. Den nuvarande kejsarens död föranleddes av mötet med en mystisk svart katt. En japansk andeutdrivare som var på plats ser den också och tillsammans med en alltför talträngd poet vill han förstå vad den mystiska katten är, eller vem det är för det rör sig om en demon med förmåga att mörda människor eller tvinga dem att följa kattens vilja. Med hjälp av poesin, en särskild kärleksdikt, närmar de sig gåtans lösning. En lösning som ligger trettio år tillbaka i tiden och handlar om brinnande kärlek, svek och ett tredje alternativ mellan liv och död. 

Vackert, stillsamt och stundtals lite roligt. Udda karaktärer och märkliga miljöer. Märkligast är hur andeutdrivaren med hjläp av tecknade solkors = hakkors räddar en förgiftad kvinna från döden. Just dessa hade varit svåra att använda i en europeisk film.

Undercover

Betyg: 3 monument

En glorifiering av de jugoslaviska partisaner som bekämpade den tyska ockupationen under Andra världskriget. Flmen är inspelad i Wales under kriget (1943) som en del i den brittiska krigspropagandan. Två bröder bekämpar den tyska ockupationen på olika sätt. Den ene som partisan, den andre som läkare i ett tätt samarbete med tyskarna. Men egentlgen är det han som är undercover och leder motståndet. När deras far blir tillfångatagen efter ett misslyckat sabotage dras snaran åt och tyskarna fattar misstankar.

Spännande och delvis välspelat, men alltför romantiserat av tiden före ockupationen, med blommande fruktträd och folkdanser och sedan en tillrättalagd partisanarmé som enbart är nationalister och goda kristna med många korstecken - fast den egentliga partisamarmén leddes av kommunisterna. Det märkliga är att tyskarna gör honnör istället för att hälsa med "Heil Hitler". Annars förekommer en udda form av slangbella, där munnen används.

Grand Tour

Betyg: 3 monument

Poetisk essäfilm, dokumentär och spelfilm på samma gång. Berättelsen utspelar sig 1918 och tar sin början i Rangoon. Edward, en ung brittisk kolonialtjänsteman ska möta sin fästmö som han inte sett på sju år. Men modet sviker honom och han tar en båt till Singapore istället. Sedan reser han vidare mot Bangkok, Saigon, Manila, Osaka och Nanking för att så småningom försvinna i det inre av Kina. Reser han eller flyr han? Vad flyr han ifrån i så fall? I den senare delen av filmen får vi istället följa hans fästmö Molly som följer honom i spåren ...

Det märkliga är att när Edward kommer till en ny plats hör vi berättarrösten beskriva hans möte med platsen, men vad vi får se är moderna dokumentära bilder av samma plats. Han kommer till Saigon 1918 och myllret av människor beskrivs medan vi får se motorcyklar och mopeder som fyller gatorna i Ho Chi Minh-staden i nutid. Till förvirringen bidrar berättarrösten som växlar mellan burmesiska och vietnamesiska medan de brittiska huvudpersonerna alla talar portugisiska. Och som om det inte räckte så är berättelsen interfolierad med folkloristiska inslag både i färg och svartvitt. Sammantaget blir det en svanesång över Imperiet och imperialismen. Asiens länder framträder som både mytiska, moderna och annorlunda än det västerland Edward och Molly representerar. Vi skulle kunna säga att de blir en sorts eviga resenärer genom kulturer som inte är deras. De kan inte ta dem till sig och går således under. Vackert och sorgligt men ganska långsamt.

The Last Castle

Betyg: 3 monument

Egentligen en väldigt spännande och  välspelad film, men den tappar när allt till slut bara handlar om patrotism och att rättfärdiga USAs militära interventioner på främmande platser. Men James Gandolfini lyfter hela filmen när han gestaltar fängelsechefen Col. Winter. Så obehaglig, så insmickrande, så grym, så rädd. En beundrad krigshjälte och general (Robert Redford) döms i krigsrätt till fängelse på arméns eget fängelse där alla från vakter till fångar och fängelseledning är militärer. En maktkamp bryter ut mellan fängelsechefen (Gandolfini) och den nyanlände generalen. Snart har han alla fångar på sin sida och ett regelrätt krig bryter ut med kastmaskiner, helikoptrar, vattenkanoner och hemmagjorda brandbomber. Allt slutar i att fångarna hissar flaggan som sin och all strid upphör. Patetiskt! 

Crooks in Cloisters

Betyg: 3 monument

Det börjar direkt pinsamt dåligt, med överspel och tramserier, men tar sig efterhand och blir riktigt hemtrevligt på slutet. En gangsterliga måste lämna storstaden efter att ha genomfört "historiens minsta tågrån" och det som står till buds är ett kloster på en ö utanför Cornwalls kust. De munkar som bodde där har flyttat och klostret säljs för en billig peng. I källarvalven kan ligan smälta ner tjuvgods till guldtackor, trycka falska sedlar och sy om stulna pälsar. Det fins bara ett aber. De måste upträda som munkar för att fatslandsbefolkningen inte ska misstänka något. Allt är upplagt för missförstånd och dråpligheter när dessa mondäna skurkar ska leva hårt klosterliv med grisar, kor, höns, odlingar och kökstjänst. När de till sist måste lämna ön vill de inget hellre än att stanna kvar, de har blivit så fästa vid sina alldagliga sysslor.

Fånigt, fånigt fånigt - men med gott hjärta och allt på överdriven cockney. Finast är kanske filmhistoriens mest innerliga bön när en av "bröderna" har lunginflammation och det enda som kan hjälpa är att be en bön i kapellet, något denne durkdrivne gangster aldrig någonsin gjort förut. Så egentligen handlar filmen om den helige Benediktus klosterregel: Ora et labora = bed och arbeta.

Autofiktion

Betyg: 3 monument

Inte lika bra och gripande som tidigare Almodovarfilmer, men lika välgjord. Fotot, färgerna, lagren av mening, dialogerna och själva konstruktionen är mycket bra. Det som missar är skådespeleriet, mindre levande och alltför tillbakadraget. Det är så elegant att vi inte inser vad det är vi ser förrän långt in i filmen. Den film som visas skrivs fram efterhand av en äldre homosexuell regissör (läs Pedro Almodovar) som tappat gnistan. Små enkla referenser de olika tidsplanen emellan smyger sig in och till sist ser vi hur skådespelerskorna sitter och väntar på att få manuset till filmens slutscener. Men då har uppgörelsen redan skett och den vi trott vara huvudpersonen, visar sig vara en annan. 

En film om film, men inte så mycket om själva filmarbetet som om manusskrivandet och rätten eller orätten att använda sitt eget och andras liv som utgångspunkt. En moralisk och konstnärlig fråga som tas på största allvar. Roligast är scenen på sukhuset (det är nästan alltid sjukhusscener i Almodovars filmer) när läkaren tror att en kultfilmsregissör är protestant då protestantismen ur hennes katolska synsätt är just en kult. 

Mästerrymmarna på Colditz

Betyg: 3 monument

På ett gammalt slott, Colditz, samlas rymningsbenägna krigsfångar från hela fronten; polacker, britter, fransmän, holländare. Slottet ska vara rymningssäkert, vilket det inte visar sig vara.Det är en specifik subgenre till krigsfilmerna, särskilt Andra världskrigsfilmerna; fånglägerfilmer. Troligtvis för att så många soldater satt stora delar av kriget i fångläger, den erfarenheten behöver också delas och skildras. Om det nu är så mycket verklig erfarenhet i dessa filmer som mest handlar om fångar som har det relativt bra och sköter sig själva medan de planerar nästa rymning. Just i denna film planeras det och genomförs den ena rymningen efter den andra. De flesta med misslyckat resultat, dvs rymlingarna transporteras tillbaka med svansen mellan benen. Bäst är ändå interaktionen mellan de olika allierade soldaterna där nationalism till en början går före solidariteten.

En lite lustig historia med tveksam moral - bättre att en dör istället för att många åker fast - som bara griper tag i en scen; när polackerna med krucifixet i rummets centrum ställer en av sina medfångar inför krigsrätt för landsförräderi och dömer honom till döden. Då blir det allvar. 

Enys Men

Betyg: 3 monument

Klassas som "folkhorror", men är väl varken så mycket folk eller horror. Däremot är det mycket fina naturbilder från öarna utanför Cornwall. Det är sjuttiotal och en kvinna vistas ensam på en klippö där hon följer utvecklingen hos en mycket sällsynt blomma som bara växer där. Varje dag upprepas samma ritual; hon går samma stig, kontrollerar blomman, går hem, skriver i loggboken, kokar te, oroas över om när båten med förnödenheter - te och bensin till elaggregatet - ska komma, läser en stund innan hon somnar och blåser ut ljusen. Efterhand så blandas hennes egna minnen upp med tidigare öbors; fiskare, gruvarbetare och fiskarhustrur i mystiska syner. Typ, så. 

Väldigt långsamt berättat, men med vackert foto. Blomman hon bevakar och för in uppgifter om i loggboken tycks helt apart på den karga ön. Men det är ju därför hon är där och någonstans handlar det nog om ensamhet, utsatthet och platsers historia, dock ganska svårbegripligt. Sången, eller i vissa kyrkor psalmen, "Let the Lower Lights be Burning" sjungs med stark inlevelse i det som kanske är den mest skrämmande scenen i hela filmen. 

M*A*S*H

Betyg: 2 monument

Jag har noterat det förut, vissa filmer åldras inte med värdighet. Särskilt inte denna. Det som var roligt 1970 och kanske piggt och utmanande är idag fånigt, direkt pinsamt och stötande - kvinnosynen och synen på homosexualitet framför allt. Men även synen på mänsklig samvaro. Till en sjukhuspluton bakom linjerna under Koreakriget kommer två självsäkra, skrytsamma och självcentrerade läkare för att operera krigsskadade soldater. Och det gör de så blodet sprutar medan de spyr ut sarkastiska kommentarer om både patienter och arbetskamrater. 

Helt ointressant, från början till slut. Den krigskritik som någonstans finns försvinner så fort den dyker upp och resten är som sagt ointressant. Det är svårt att förstå att detta är en Oscarsvinnare (bästa manus efter förlaga 1971). Det som i viss mån är intressant är att det förekommer inga strider och vi möter inga fiendesoldater. De sårade soldaterna kommer dit via helikopter eller jeep från fronten långt borta. De blir bara en sorts köttpaket att skämta över. Märkligt! Kristendomen hånas på ett sätt som nog var möjligt 1970 och med viss rätt, men samtidigt så är sjukhuspastorn den person som är mest sympatisk och mänsklig, dvs lite tafflig och osäker. Bäst är när de hånfullt sjunger "Onward Christian Soldiers" och alla stämmer in. På något vis förtas hånet då.

Efter revolutionen

Betyg: 3 monument

Det  är nog tänkt att vara en "Jonas som blir 25 år 2000" för en modernare och yngre publik, 2012. Dvs en film som handlar om den kranka eftertanken och verkligheten efter Parisrevoltens år 1968. Nåra ungdomar på en gymnasieskola försöker hålla liv i den revolutionära lågan med polisslagsmål, flygbladsutdelning, illegal affishering och graffiti. När deras protest landar i en mänsklig katastrof går de skilda vägar. Någon väljer måleriet, någon politiken, någon aktivismen, någon filmkonsten. De skiljs och trots att deras vägar korsas blir det aldrig som förr. 

Problemet är att avståndet mellan skådespelare och regissör är för långt till 1968, liksom tiden. Det griper inte tag som det borde, de politiska diskussionerna är bara platta, dilemmat tycks konstruerat och  historien i sig är ganska ointressant. Se Tanners film istället! Bäst är ändå lektionen i politisk filosofi, diskussionen om filmer med revolutionär syntax och att Syd Barrets soloplatta spelas.

Den berusade ängeln

Betyg: 4 monument

Tokyo, några år efter krigsslutet. Vid en dypöl där vattnet bubblar av föroreningar och giftiga gaser ligger Doktor Sanadas klinik. En liten mottagning för de fattiga patienter som bor i området. Doktor Sanada är en kolerisk man med smak för alkohol och som då och då bryter ut i aggresiva tirader. Bortom tiraderna glänser dock ett hjärta av guld. Det är han som är titelns berusade (och skitiga) ängel. Han är dessutom expert på tuberkolos. Vid samma dypöl håller den lokala yakuzan till. När det visar sig att deras elegante ledare Matsunaga har tuberkolos skapas en sorts band mellan de två. Ett band som bevaras genom slagsmål, tillmälen, sprit och uppriktig ärlighet. 

Fantastiskt skådespeleri och en dialog med många fullträffar: "Ditt liv bryr jag mig inte om, det är din turberkolos jag vill bota", "Barn och patienter förlorar aldrig ansiktet". Intressant är att Kurosawa 17 år senare (1965) gör ytterligare en film om en kolerisk läkare: "Rödskägg". Bäst är det fantastiska framförandet av boogielåten "Janguru bugi".

Blå Ängeln

Betyg: 4 monument

Kanske är det kulisserna på cabarén - med alla sina prång och märkliga personligheter, eller scenografin i staden där alla gator är liksom lite sneda och husen lutar lite här och där, eller så är det Emil Janning och Marlene Dietrich som helt enkelt spelar i sin egen tid, men det är extremt mycket trettiotal. Katastrofen anas, världen kan fortfarande skratta och le, men många leenden är falska och skratten fastnar i halsen på oss. I vilket fall är det ytterst välspelat när engelskprofessorn vid stadens gymnasium går ner sig i kärlek till en cabarésångerska. Vi ser och vet att det kommer att gå illa, men han är så glad, så nöjd till en början. Lika glad som han sedan blir förtvivlad och galen i slutet, lika galen som han är pettimeter och auktoritär mot sina elever innan han träffar Lola.

Tragiskt efter en roman av Heinrich Mann (Professor Unrat) och med ekon av tysk expressionism i ljussättning och utspel. Särskilt tydligt i slutets förnedring när professorn visas upp som en knappt mänsklig kvarleva, att han sedan får dö i en sorts frid på sin gamla kateder kanske är en försoning: Klockan slår tolv slag och i musiken hör vi julpsalmer.

Med Alice på halsen

Betyg: 4 monument

Synd på den svenska titeln; ”Alice in den Städten” säger något helt annat. En skribent (journalist, författare oklart vilket) reser runt för att skriva ett reportage om USA, men lyckas inte producera mer än ett gäng dåliga polaroidfoton. När han ska resa hem till Tyskland är det flygstrejk så han får flyga till Amsterdam istället. Som sällskap har han Alice, en nioårig flicka vars mamma han nyss träffat. Mamman säger att hon kommer med ett senare flyg, men dyker aldrig upp. Motvilligt försöker han hitta Alice mormor någonstans i Tyskland: i Wuppertal (med hängande spårvagnar!), i Duisburg, i Essen? Alice vet inte riktigt …

En fin skildring av relationen barn - vuxen. Mycket vägar, järnvägar och andra kommunikationsmedel. Ljudspåret består av förstorade motorljud från bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan. Nästan all dialog dränks av dessa civilisationens biljud. Och i grunden är det civilisationskritik Wim Wenders ger oss. Först en uppgörelse med den Amerikanska drömmen, sedan en lågmäld, outtalad kritik mot det moderna Västtyskland. Tomhet, ödslighet och ensamhet är vad som skildras genom bilrutorna. Bäst är Chuck Berry på scen och när en okänd pojke nynnar med till Canned Heat´s ”On the Road Again” på caféets jukebox.

Skeppet som dog av skam

Betyg: 3 monument

Mest att betrakta som en saga, där en kanonbåt som varit den bästa under kriget degraderas till smugglarfartyg och ju allvarligare smugglingen blir desto sämre fungerar hennes motorer. Först när hon vrenskas så att lasten far över bord blir båten åter lugn och lätt att köra. Intressant berättelse med mycket stormar och vattenmassor, samt med en hel del moraliska bryderier för de före detta marinsoldater som tar över sin älskade kanonbåt och försöker leva på henne som civila. Det går inte, då återstår bara smuggling och det vill inte båten.

Richard Attenborough är bra som kallsinnig löjtnant, medan övriga rolltolkningar är ganska mediokra. Jesu ord om att inte sätta sitt ljus under skäppan (numer ”sädesmåttet” Matt 5:15) citeras i förbifarten, i övrigt inte så mycket att tillägga. 

Agent i undre världen

Betyg: 2 monument

Filmen hade vid den svenska premiären titeln "De sex ligorna", varken den eller den nuvarande lever dock upp till den engelska titeln: "The Frightened City". Men oavsett titel är filmen ganska medioker. Det bästa är musiken, den håller hela filmen igenom. Annars är det Sean Connery (före James Bond) som försöker bära en stelt spelande ensemble och en ganska ointressant intrig på sina axlar. Han gör ett stort jobb men lyckas inte rädda filmen. Långsam, lite tråkig och utan nerv, trots att den handlar om brittiska gangsters, Scotland Yard-poliser, maffiametoder, våld, död och den moraliska frågan huruvida du ska vittna mot dina egna när de är skitstövlar, de är ju trots allt gamla kumpaner.

Gamla testamentet citeras i hämndens stund: ”öga för öga, tand för tand” (2 Mos 21:24), annars mest lite sentimentalt när allvaret kommer i fatt.  

Barbarian Queen

Betyg: 3 monument

Samma story som ofta återkommer i dessa filmer (se exempelvis Hundra eller Ator stridsörnen): Den idylliska byn utplånas av onda män som tar med sig de bybor som inte slaktas som slavar, några överlevare ser förödelsen och ger sig av för att hämnas. På vägen möter de både vänner och fiender, men i slutänden besegras de onda av en samling demokratiskt sinnade bönder och småfolk. Här är det kvinnor i huvudrollen, kvinnor som hjältar, kvinnor som offer och kvinnor som besegrar den onde till slut. Men i princip alla kvinnor är extremt lätklädda, vilket nog också hör till genren, vilket i sin tur inte hindrar dem från att slåss med stora svärd. Förvånansvärt välgjort, till och med striderna är ok.

En fantasy-film utan fantasy, liksom en sword and sorcery film utan sorcery, men väldigt mycket svärd. 

Mystics

Betyg: 3 monument

Två äldre vaudevilleartister lever på att fejka kontakt med döda personer. Den ene sitter orörlig i den mystiska stolen med turban och tung kaftan medan den andre sitter på vinden och förvränger sin röst genom ett talrör som leder ner till rummet där seansen sker. Detta ger dem pengar till mat och hyra, knappt mer. Men en dag kommer stadens gangsterdrottning och vill tala med sin nyss döde man om var han gömt bytet från den senaste kuppen.

Det är småmysigt och mycket brittiskt/irländskt med breda dialekter, slitna rollgestalter, ironier och vardagsrealism. Men substansen i det hela är ganska tunn. De dumma blir lurade, de "goda" lever gott och över dem alla ljuder rösten från den nyss döde gangsterbossen - som om han vore en sorts gud som styr deras öden. Roligast är den korrumperade prästen som mot betalning säger vad de anhöriga vill höra på begravningen och så förstås att den döde meddelar sig genom Fax!

Kraven the Hunter

Betyg: 2 monument

Som en blandning av Tarzan och James Bond med den skillnaden att hjälten är ryss i en värld där allt vad Sovjetunionen heter är glömt. Ryssland är ett sagoland med oändliga stäpper fyllda av vilda buffelhjordar och stora skogar där enorma snöleoparer smyger mellan stammarna. Här har Sergei sitt paradis när han inte är ute i världen och dödar onda människor, människor som ligger bakom andra människors och - framförallt - djurs lidande. Hans krafter är enorma, han springer i kapp med bilar, hoppar från skyskrapor och överlever jordskred lekande lätt. Men han har en svaghet, kärleken till den yngre lite mesige brodern Dimitri. 

Berätelsen är ganska usel och moralen än värre. Här får vår tids manschauvinism och nyfascism blomma ut; den ende sanna mannen är en jägare som sprider skräck i andra. Egentligen en skildring av arvssynden; fädernas brott går igen i sönerna. Namnet Kraven är intressant dock. Stavat med initialt c betyder det "fegis". Liksom kristendomen gjorde ett tortyrredskap till symbol för hopp och homosexuella män använder ett skällsord för att definiera sig själva med stolthet, skulle hans namn kunna bli en upprättelse för de svaga, fega och rädda - men tyvärr säger filmen det motsatta. 

American Gangster

Betyg: 4 monument

En av många amerikanska gangsterfilmer, men annorlunda då gangsterbossen är svart. Frank Lucas (Denzel Washington) tar över Harlems undre värld när hans boss dör i en hjärtattack. Genom kontakter inom de stridande trupperna i Vietnam kan han köpa och smuggla in mängder av rent heroin direkt från producenterna i den gyllene triangeln. Från ingenstans blir han den mäktigaste narkotikakungen i New York, men de korrupta poliserna inom narkotikaroteln vill också ha sin del av kakan. Han vägrar, som svart man litar han inte på polisen. Men här finns också en rättfärdig polis (Russel Crowe) och han vill både sätta dit Frank Lucas och de korrupta kollegorna.

Bra gjort, snyggt skådespeleri av Denzel Washington och Russel Crowe som bägge är filmens huvudpersoner och det intressanta är att de inte möts förrän i filmens sista tjugo minuter när de kommer överens om att tillsammans fälla de korrupta poliserna. En moralisk berättelse om faktiska händelser. Narkotikans förödande konsekveser visas tydligt och i bakgrunden får vi följa Vietnamkriget från sent sextiotal till att USA drar tillbaka sina trupper 1973. Bordsbön förekommer och SvPs 231 sjungs. Bäst är dock när mikrovågsungnen presenteras.

Solaris

Betyg: 3 monument

Poetiskt, i långa långsamma filmbilder, skildras människans kamp med sig själv, med rymden och den obegripliga planeten Solaris som fond. Över planeten svävar en rymdstation, en gång med plats för nästan hundra forskare. Nu är det endast tre kvar. Projektet ska läggas ned och en man sänds från jorden för att avsluta det hela. Men han blir fången i planetens medvetandeströmmar som kommunicerar genom att skapa levande minnen och levandegöra både drömmar och skamkänslor. 

Det är ett fascinerande lågbudgetprojekt, men lite för långsamt för min del. Bäst är den skitiga och nedgågna rymdstationen. I science-fiction filmer är det alltid så rent och iordningställt. Här är det tvärtom solkigt, smutsigt, slitet och trasigt. I vanlig ordning finns här en lång hänvisning till Brueghels vinterbilder och Treenighetsikonen målad av Andrej Rublov (som han gjort film om) dyker upp i ett hörn. Don Quijote har också betydelse. Människans storhet och litenhet på samma gång. 

 

Den fantastiska resan

Betyg: 4 monument 

Det är en myckey snygg film, ytterst välgjord och det beror varken på Raquel Welch eller någon annan av skådespelarna utan på filmtekniken och effekterna. Redan förtexterna är snyggt inpassade i sjukhusmaskineriets design. Det intressanta är moderniteten och det som vi tycker är gammeldags. Filmen är gjord 1966 och handlar om en framtid där tekniken finns att förminska både ting och människor. Samtidigt är det en framtid med räknestickor, trafikidrigerande poliser, overhead-appartare och annat som känns förlegat redan då. I den här framtiden blir en sovjetisk forskare, specialist på just förminskning, befriad från ryssarna men skjuten vid ankomsten till USA. För att rädda honom måste ett läkarteam förminskas och ta sig in hans blodomlopp och med hjälp av en bärbar laserkanon lösa upp den böld som bildats i forskarens hjärna på grund av skottet. De har exakt en timme på sig, sedan förlorar förminskningen sin verkan.

I kamp mot vita blodkroppar och kroppens eget autoimmuna system  tar de sig dit ingen människa varit. Genom trånga hörselgånger, böljande kaviteter och snabba pulsådrar fascineras de över skapelsen och tillskriver den Gud eller evolutionen, beroende på vem det gäller. En lite oväntad hänvisning till hinduism hinns också med. 

Wonderwall

Betyg: 2 monument

En förvirrad professor blir besatt av grannflickan som han får syn på genom ett litet hål i väggen. Snart är väggen perforerad av hål och hans betydelsefulla forskningsarbete bortglömt. Dag och natt sitter han vid sina titthål för att följa grannarnas liv och kärleksbesvär medan han drömmer att han är hennes kavaljer. Hon försöker ta sitt liv och han räddar henne, lite på avstånd. Det är ungefär vad som händer plus en del psykedelika och några tydliga drömscener. Men mest är det en fånig film om kulturkrockar, löjliga professorer, vackra fotomodeller och utlevande hippies. 

Filmen är från 1968 och förvånansvärt tom på politik, det närmaste är bilden på och iscensättningen av Sankt Sebastians martyrskap, men inget annat talar om en sådan tolkning av kärleken. Kanske var han inte fullt så förknippad med homosexualitet på sextiotalet? Men varför är han då med? Bäst är, förutom den ärtgröna bilen och de helt utflippade glasögonen, den fantasifulla duellen mellan professorn och pojkvännen och så George Harrisons musik, förstås.

Ett annat land

Betyg: 3 monument 

En av alla dessa brittiska ”public school-filmer”. Bra manus, bra skådespeleri, bra dialog - men alltför mycket teater. Vi följer några av de äldre eleverna på en förnäm skola under trettiotalet i deras försök att hantera skolkulturen. Var och en har sin strategi: motstånd, medgörlighet, lögner, hot eller ett desperat försök till ärlighet. Alla gör sitt för att stå ut. Guy hanterar sin homosexualitet med ironi, Tommy sin rebellanda med kommunism. Men det börjar inte där. Det börjar och slutar i Moskva på åttiotalet, med en brittisk spion som på ålderns höst bestämt sig för att låta sig intervjuas av västmedia. 

En 24-årig Colin Firth, mycket gosskör, många putsade skor, pennalism och längtan. Lenin bärs omkring och Tredje Mosebok 18: 22-25 citeras i samband med en gemensam bön. Slutet är bra, både i trettiotalets berättelse och i åttiotalets ramberättelse. Jag minns åttiotalets diskussion inom vänstern om homosexualitet, inte helt självklart. Filmen, inspelad 1984, speglar delar av den diskussionen.

Jack

Betyg: 3 monument

Mycket tidskänsla, men tyvärr alltför polerad. Visst minns vi sjuttiotalet, men så rena i håret var vi inte och inte så välstrukna och framförallt var knarkarkvartarna inte så mysigt möblerade. Bäst är de första tio minuterna där Jack presenteras i en rad snabba scener och vi får veta allt vi behöver veta om relationer till flickor, föräldrar, kamrater, droganvändning, inställningen till arbete, livsambition och allmän syn på livet. Snyggt gjort. Sedan försöker han skriva, träffar flickor, hänger med polarna, dricker öl, vin, sprit, röker hasch och kopiösa mängder cigaretter, talar stort om livet, gör slut, blir dumpad, arbetar, blir vräkt och försöker förgäves rädda en flicka från att gå under. Gänget splittras, ambitionerna och livet tar ut sitt; en ska till Paris och måla, en är död, en ska med sin kamera till Kina med Transsibiriska järnvägen och Jack cyklar ensam på Strandvägen genom ett höstligt Stockholm. Han vinglar och kör mot rött men han är på väg någonstans!

Filmen, liksom nog också romanen, är en del av det som vanligtvis kallas den svenska sekulariseringen. Kyrkan, präster, bibelcitat förekommer inte alls. Bara fem år tidigare hade det funnits referenser till religion, men nu 1977 är det slut med det. Bäst är hur som helst den 24:årige Kjell Bergquist som Harald med yvig kalufs, ett skratt mot världens elände och olycklig innerst inne.

Pamfir

Betyg: 3 monument

Mycket lera, en del varmrökta cigaretter, en brinnande frikyrka och samtal om Guds närvaro i livets svåraste skeenden. Men egentligen en film om hemkomst och hemmahörighet. Pamfir hör inte längre hemma i byn han kommer från då han har arbetat utomlands som gästarbetare. Väl tillbaka i byn har han bara sin styrka och sina händer att ty sig till. För sin son vill han annat, att han ska studera, bli något, komma bort från byns inskränkthet. Men det behövs pengar och han försöker sig på en sista smuggelresa över den rumänska gränsen. Det skulle han inte gjort. Byns starke man har monopol på smugglingen och tolererar ingen konkurrens. 

Det börjar i en sorts lite grovt absurd berättelse, men slutar i nattsvart tragedi. Våldet, människans rädsla och småaktighet regerar, men kanske finns det någon sorts hopp i sonens uppsträckta armar inför gränsvakterna i slutscenen. En sorts hemomst? Det slutar där. Tvärt.

Polishämnaren/The Big Heat

Betyg: 5 monument

I Första Mosebok 18 resonerar Abraham med Gud om Sodoms öde och lyckas övertyga Gud att om det så bara finns tio rättfärdiga ska staden sparas från Guds vrede. Dave Bannion (Glenn Ford) är en av dessa tio i en korrumperad poliskår i en korrumperad stad styrd av korrumperade politiker. När han försöker nysta i korruptionen drabbas han av de mäktigas vrede och han drabbas hårt, mycket hårt.

En mycket bra historia om ryggradslösa polischefer, grymma gangsters, vackra kvinnor med råg i ryggen och en rättfärdig polis. Snyggast är Dave Bannions hustru Katie (Jocelyn Brando) när hon smuttar på hans drink i förbifarten och tar ett bloss på hans cigarett mitt i ett samtal, samtidigt som vi inte ser något annat än en devot hemmafru. 

In the Hand of Dante

Betyg: 2 monument

Kanske är det tänkt att vara roligt, kanske bara svårt och osammanhängande - det sista har de i så fall lyckats med. Svårt att förstå drivkraften bakom, det som ska vara filmens motor blir lösa trådar, ständigt nya mord och ganska ointressant skådespeleri. Att delar av filmen utspelar sig i färg på 1300-talet, tycks helt onödigt, för det är den svart-vita 1900-talsberättelsen som har någon sorts handling. Allt kretsar kring några gangstrar som fått nys om Dantes originalmanuskript till Den gudomliga komedin, men de vet inte om det är äkta så de behöver en expert. En expert som visar sig vara lika mycket gangster som de själva.

Bäst är Al Pacino i en biroll när han som katolik diskuterar bikten utifrån klart lutherska argument. Det förekommer en del frän religonskritik, en passning åt budhismen görs och vi får höra en fantastisk dom över kapitalismen - uttalad på 1300-talet. Sämst är soundtracket vilket är än mer osammanhängande än berättelsen.