And Breathe Normally

Betyg: 3 monument

Här finns en koppling till Hesekiel 24:27 om hur flyktingen ska lösa tungans band. Nu kanske inte Lára talar så mycket, varken före eller efter att hon som nyanställd vid passkontrollen möter Adja från Guinea-Bissau på Reykjaviks flygplats, men mötet förändrar ändå någonting. Kanske blir det tydlgast i filmens allra sista ord, som de bägge säger med en sorts formell innerlighet: "Tack."

Ändå är det inte tacksamhet eller sanningen om oss själva som är temat, snarare utanförskap, fattigdom, osäkerhet, misstänksamhet, frihet och tröst. Katten som Láras son bär omkring på blir en tydlig symbol för både frihet och tröst. Annars är det vackert fotograferat, ok skådespleleri och en bra historia. Men det saknas berättande. Visst är betonghusen vackra mot den kalla isländska himlen och mäniskornas ensamhet understryks av det kala, karga landskapet och visst känns den ständiga vinden både vass och ogästvänlig, men det räcker inte. Jag blir inte fångad, jag förstår inet helt och fullt relationerna - det berättas inte, bara visas.

Fruktans lön

Betyg: 5 monument

Det börjar med kackerlackor fortsätter med gamar, grisar och åsnor alltmedan glassförsäljaren sjunger sin sång. Därefter blir det stilla ett tag kring krogen i den sydamerikanska byn utan namn. Dock finns där en flygplats, och inte vilken flygplats som helst - kanske filmhistoriens obetydligaste.

Sedan ges erbjudandet: två lastbilar med nitroglycerin ska köras 30 mil för att spränga bort ett brinnande oljeläckage, och ”där det finns olja finns det amerikaner”. Amerkanerna erbjuder de arbetslösa trasproletärerna en möjlighet att tjäna pengar (och riskera sina liv). Tyskar, holländare, italienare, spanjorer, fransmän - alla vill ta chansen att tjäna grova pengar. Men det är ett riskabelt jobb och alla kommer inte fram...

Lysande skådespeleri och en mycket tät historia, men det bästa är ändå miljön. Bykrogen, gatan, människorna som passerar, alla språk som talas, männens skryt, kvinnornas skratt. Och en mycket vacker scen där Ave Maria läses, så innerlig i sin bön om nåd.

Åh, en sån deckare!

Betyg: 2 monument

Bob Hope. Det räcker kanske så. Lite töntigt, lite elegant dialog, lite för mycket snack, lite misslyckad hjälte, lite klantighet samt en del feghet och skrytsamhet. Kanske står fegheten i centrum? Bob Hope har en sorts slarvighet i kroppen och minspelet som gör att han inte kan vara den coola privatdetektiv han längtar efter att vara. Så ges möjligheten och vips är storyn igång med mordförsök (och verkligt mord!), mystiska kartor, dubbelgångare, knivkastare, amerikanska utrikesdepartementet, scitzofrenidiagnoser och osynlighetsgolf. Det är både fånigt och lite ömsint.

Bäst är Peter Lorre som elak gangster och hans ambition att bli amerikansk medborgare där han skjuter den befängda idén om ett kunskapsprov som grund för medborgaskap fullkomligt i sank.

Kungligt bröllop

Betyg: 4 monument

Visst kan vi tänka: fånigt, världsfrånvänt, konservativt och fördomsfullt. Men vi kan också välja att se något som är queer, en kritik av traditionell manlighet, ett embryo till #MeeToo, en drift med nationaliteten och ett ifrågasättande av äktenskapet. Det är en fråga om perspektiv, helt enkelt.

London i dimma, prinsessbröllop (året är 1947), amerikanska dansare på turné, kärlek uppstår och det är fler än kronprinsessan som gifter sig på slutet. Själva storyn är ointressant, poängen är dansen. Bäst när den sker med rockhängare och på hotellrummets väggar och tak. Och så är det något med Fred Astaires vänsterben, något alldeles för sig!

De djävulska

Betyg: 4 monument

Det börjar med regn och strax en vikt pappersbåt i en vattenpöl som brutalt körs över av en bil. Vi har inget solsken att vänta och något ömtåligt kommer att gå sönder. Så mycket vet vi. Men vad är det som är det ömtåliga? Är det rektorns utlevda sadism, eller är det rektorskans svaga hjärta eller är det rentav älskarinnans alltför logiska planering? En vacker "film noir" om kallblodighet, skilsmässa som dödssynd, franskt femtiotal och uppståndelsens mirakel - eller är den ett hot?

Michel är en sadistisk rektor på en internatskola. Hans förtryckta fru och försmådda älskarinna kommer på det perfekta sättet att ta livet av honom. Allt går enligt plan, kanske för mycket enligt plan, eller?

Snyggt skådespeleri, särskilt Simone Signoret och barnskådespelarna, likaså snyggt foto och en mycket bra story med en väntad men överraskande twist.

Den stora kapplöpningen jorden runt

Betyg: 4 monument

Så utomordentligt fånigt, men också väldigt roligt. Allt går att driva med: kvinnofrågan, sexuell frigörelse, teknik, ingenjörskonsten, manliga hjältar och europeiska kungahus. Så mycket manschauvinism, men bakom det en feministsk grundton. Så reaktionärt, samtidigt så mycket drift med reaktionen. Tja, vad ska jag säga. Mitt tioåriga jag hade inte helt fel. Det är en underbar film; saloonslagsmålet, fäktscenen, tårtkriget - allt var precis om jag minns det, fast det var femtio år sedan. Ett åldrande med bibehållen ungdomlighet, det trodde jag aldrig!

Grundhandlingen är ett bilrace från New York till Paris år 1908 via Sibirien. Därutöver händer allt möjligt. Enfaldiga skurkar, ädla hjältar, isbjörnar, champagne och en grusad förhoppning om liturgins långsamhet. Till detta fantastisk 60-tals-filmmusik.

Grace of Monaco

Betyg: 3 monument

Det är början av 1960-talet och Grace kan omöjligt fortsätta sin filmkarriär nu när hon är furstinna av Monaco. Men livet utan arbete är enahanda och ger henne inte så mycket stimulans, i alla fall inte innan hon inser att även furstinna är en roll att spela.

Nicole Kidman gestaltar Grace, och filmen handlar om att byta ett liv mot ett annat, en roll mot en annan, och de svårigheter det innebär. Fint att porträttet av Grace får handla om en människa med både goda och mindre goda sidor, och om svårigheten att passa in i ett främmande sammanhang. Att Grace av Monaco dog en dramatisk död vet vi, men innan dess levde hon ett liv, och det är några år av det livet som filmen tar fasta på. Dödsolyckan finns bara med som en antydan i filmens inledning när en bil i alldeles för hög hastighet kör nerför de vindlande serpentinvägarna.

Kanske inte världens bästa film, men klart sevärd och delvis även berörande. Bäst är förstås de fantastiska vyerna över Medelhavet och de snygga 60-tals klänningarna och frisyrerna (fast bilden ovan är från 1956, när Grace fortfarande var skådespelare).

Mary Poppins kommer tillbaka (2018)

Betyg: 5 monument

Mary Poppins är superhjälte med magiska krafter. När Disney gör uppföljare till den klassiska 1960-talsfilmen med Julie Andrews som Mary Poppins blir det minst lika bra. Och det är inte så konstigt. Dramaturgin från och med filmens intro, med ouvertyr och vackra målningar från Körsbärsvägen, och via varenda liten scen och detalj är den samma som i den som gjordes för 54 år sedan. Så lik, men ändå ett barn av vår tid med t ex ett parkour-dansnummer.

Jag uppskattar allt med denna film! Berättelsen, skådespelarna, musiken, de fantasifulla inslagen, den animerade "filmen i filmen", detaljerna. Ja, allt! Men två saker är värda att nämnas speciellt - det är dels tiden och sammanhanget som filmen utspelar sig, dvs 1930-talets London med lågkonjunktur och arbetslöshet. I vissa scener är svärtan och tyngden under den stora depressionen extremt tydlig, t ex när en massa svartklädda människor med svarta paraplyer tågar över ett stort torg in mot det imposanta bankpalatset, filmade snett uppifrån. En stilfull och effektiv beskrivning av ett samhälle i djup kris.

Men det är också Mary Poppins roll som barnens förkämpe, både i allvar och lek. I just den här filmen har familjen Banks drabbats av en stor sorg som Mary hjälper barnen att hantera genom att prata (sjunga) om den. Men Mary vore inte Mary Poppins (här utomordentligt spelad avEmily Blunt) om hon inte samtidigt hade del av lekens och fantasins kraft, så till den grad att det blir en rent magisk kraft.

Mannen som visste för mycket (1934)

Betyg: 4 monument

Det börjar med skidhoppning och lerduveskytte, fortsätter med tågbana, stickning och en tandläkarmottagning. Många överrockar, bladselleri, språkförbistring och udda psalmsång. Spännande är det i vilket fall.

Hitchcock, vilket betyder välgjort - om trettiotalsterrorism, kidnappning och en kvinnlig prickskytt. Det är ju klart att lerduveskyttet i inledningen inte är med för inte! Tänk på Tjechovs gevär. Med Peter Lorre som ytterst otäck, vitluggad terrorist och predikant.

Bitter kärlek

Betyg: 3 monument

Femtiotal, amerikanskt femtiotal i allt: kläder, bilar, inredning, i glasrutan som skiljer den nyblivne fadern från det nyfödda barnet och i det gedigna filmhantverket. Ett kammardrama mellan en rätt svag, men vänlig man och två kvinnor som var och en på sitt vis behöver honom. Just det är nog också temat: att vara behövd och så förstås det sjätte budet ”Du skall inte begå äktenskapsbrott” (5 Mos 5:18). Harry gifter sig nämligen med dem bägge, av skäl som har med barn att göra men på helt olika vis. Det blir så småningom nästan plågsamt att följa Harry i hans oförmåga att hantera situationen - som om det är han som är den drabbade - och se hur han går under. Ändå känns fimen radikal och som en - i viss mån feministisk - kritik av femtiotalets äktenskapsmoral. Den är också regisserad av Ida Lupino, en av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna.

Roligast är bussturen förbi Hollywood-kändisarnas hem och där vi får utpekat Edmund Gwenns hus (Edmund Gwenn spelar Mr Jordan i filmen, han som avslöjar Harrys dubbelliv!), snygg ”intertextualitet”. Dessutom är musiken allt annat än sublim, om du inte begriper handlingen av annat skäl räcker det att lyssna till musiken.

Charade

Betyg: 2 monument

Rapp dialog - bitvis, snyggt skådespeleri - ibland. Men en tunn historia om ett mord, en kvarts million dollar och en händelse under kriget. Tanken är nog att det ska vara en sorts mysterium, lite småmysigt sådär med dubbla eller fler identiteter, men det blir aldrig tillräckligt spännande för att vi vill veta vem som egentligen är vem. Cary Grant och Audrey Hepburn är inga garanter för kvalité, men fina att se på! Dock är introt oerhört snyggt!

Mest udda är den gamla konfirmandleken med apelsinen som ska vandra mellan deltagarna - som nu, vilket är för väl, knappast förekommer på något läger längre och slutscenen med skattebyråkraten som segrare!

Maria by Callas

Betyg: 2 monument

En berättelse utan berättelse, en film utan sammanhang - men vacker sång och snygga klänningar. Maria Callas karriär skildras genom att vi får höra henne sjunga och se henne stiga in och ut ur olika bilar, samt stå på olika operascener - då och då interfolierat med intervjuklipp och uppläsningar från diverse brev. Problemet är att de motsäger varandra och inte ger någon egentlig förklaring eller bakgrund till hennes liv och gärning. Mer ett hopklipp än en dokumentärfilm.

Roligast är de fantastiska hattarna som mer liknar lampskärmar än något annat.

Barfly

Betyg: 4 monument

Det bästa är alla neonskyltar och barer som flimrar förbi under introt och sluttexterna. Både känslan av övergivenhet och misär och känslan av hemliga sällskap och dörrar till en annan värld. I övrigt en berättelse om solidaritet, tillit, missbruk, våld och klasskillnader. Snyggt skådespeleri, en del manér (Mickey Rourke), men det är förlåtet då allt genomsyras av en sorts evangelium - du är förlåten, du är accepterad, det är också till dig änglarna kan komma. En sorts genuin teologi utan att nämna Gud eller Kristus. Baserad på Charles Bukowskis liv och böcker.

Fantastiska bifigurer och en fin illustration till Kolosserbrevet 1:11 ”Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga”

The One I Love

Betyg: 1 monument

Vackert landskap, en vacker trädgård och ett mycket udda terapautiskt experiment. Ett par med äktenskapsproblem får en helg leva ut sina drömmar. Problemet är att drömmarna blir verkliga. Det blir ändå varken särskilt intressant eller spännande. Mest prat och förvirring. Inte särskilt välspelat heller.

Bäst är kanske när den närsynte mannen säger ”So, I’m a surfer with a perfect vision”, värst är att den gamla bibeltexten från Svenska kyrkans vigselritual (Kyrkohandboken 1986), spökar i bakgrunden: "Vad Gud har fogat samman får alltså inte människan skilja åt" (Matt 19:6).

Treasure Island / Skattkammarön - 2012

Betyg: 2 monument

Ett pojkäventyr, förvisso, men inte tillräckligt spänande. Historien är fantastisk men trots snygga kostymer och fascinerande scenerier så fängslar det inte. För lite drama, för lite igenkänning, för svagt skådespeleri - undantaget Elijah Wood som Ben Gunn.

Förräderi, lojalitet, mod, heder, girighet och en antydan till klassmedvetenhet. Så går också överklassen under och filmen skildrar på så vis övergången från feodalism till modernitet och kapitalism (utspelar sig sent 1700-tal). Nåja, hur det än är med det så är bästa repliken när Israel Hands ger sin livsvisdom till John: "Du måste vara stark på ett religiöst sätt, eller inte alls bry dig om Gud". Hur du än vänder dig finns alltså Gud med på något sätt. Och visst är Israel Hands ett av litteraturhistoriens bästa namn!