Dadda för tre (Houseboat)

Betyg: 3 monument

Cary Grant och Sophia Loren sprider sin charm över ett manus som är elegant, men lättviktigt även om sådant som traumatiserad sorg, freudiansk sexualförståelse och försök att ”bryta barriären mellan kapital och arbete” finns med. En pappa (Cary Grant) ensam med tre barn när deras mamma - som han levt på avstånd från - dör i en olycka. Istället för det enkla att låta svärföräldrarna ta hand om barnen gör han det själv. Det går så där bra. Han behöver en barnsköterska - då dyker Sophia Loren upp!

Bra barnskådespeleri, stundtals trovärdig psykologi, men mest förenklad. Filmen handlar egentligen om att leva vidare efter sorg och stora förändringar, om livet och döden ”i Guds universum”. Sentimentalt och freudianskt. Ganska progressivt i synen på barnuppfostran för att vara 1958.

Indiana Jones and the Dial of Destiny

Betyg: 3 monument

Det fins en lite udda subgenre bland filmer om Andra världskriget, filmer som handlar om hur det nazistiska Tyskland i krigets slutskede försöker stjäla konstskatter och arkeologiska föremål; Tåget, The Monuments Men. Denna film börjar där, med ett tåg fullt av arkeologiskt stöldgods (som om inte nästan alla arkeologiska föremål är stöldgods) och en kamp på liv och död på taket av tåget - vi har sett det förr, även det förtvivalde hoppet från den rasande bron ner i den virvlande floden. Sedan börjar själva filmen om kampen över Arkimedes tidsmaskin (The Dial of Destiny) mellan gamla nazister, CIA, sluga vetenskapsmän, en marockansk ficktjuv och så Indiana Jones, förstås. 

Underhållande, men inte särskilt originellt förutom att filmen faktiskt, mellan actionscenerna, handlar om åldrande. Det är kul att de talar skolboksgrekiska och intressant att den lans som stack hål i Jesus kropp på korset har betydelse (Joh 19:34), liksom kontinentaldriften och Arkimedes princip.

Maestro

Betyg: 2 monument

Varför ska det vara så svårt att skildra en konstnärs arbete? För om det får vi i princip inget veta, men om hans relationer - helst sexuella sådana - får vi veta mer än vi vill. Det kan ju inte var så att Leonard Bernstein är intressant för att han är bisexuell! Det är hans musikalitet, hans driv och hans spiritualitet som gör mannen, vem han sedan älskar med är av mindre intresse. Vi får i princip aldrig se honom komponera, bara vid något tillfälle öva och då med kör, aldrig vara med på någon av alla turnéer runt om i världen, inte se honom i synagogan, inte höra honom sjunga särskilt mycket... Hans liv blir i filmen om honom begränsat, småttigt och ointressant. Dessutom saknas det berättelse och gestaltning i ett mediokert skådespeleri där det bästa är porträttlikheten (något som faktiskt vore utan relevans om filmen var välgjord och välspelad). Några you-tube-klipp säger mer om Leonard Bernstein än vad denna film gör.

Lite lättköpta effekter som att filmen övergår från svart-vitt till färg när vi kommit in i sextiotalet och scener som går i varandra på ett oväntat sätt (första gången - men inte när det görs en gång till). Bäst är förstås musiken.

Mission Impossible 4 - Ghost Protocol

Betyg: 4 Monument

Jag måste nog erkänna att jag faktiskt gillar actionfilmer, i alla fall när de är som Mission Impossible. Det är fräckt med alla "gadgets" och fiffiga lösningar, det är snyggt med alla planer och det är oftast en mer eller mindre medveten komisk touch som alltid är mycket rolig. Det är också väldigt mycket stereotyp över alla karaktärer, och lite väl grabbigt kanske. Men om man kan se det som ett medvetet upplägg blir det mera komiskt än tragiskt.

Speciellt kul i denna film är att det mesta inte blir som planerat. Ofta är det den tekniska utrustningen som inte fungerar, vilket skapar en känsla av vardag. Även topphemliga agenter kan misslyckas och har tekniska problem som vilken vanlig människa som helst. Ansvarig för de tekniska prylarna i denna film är Benji, spelad av Simon Pegg, och den som jag anser är den stora behållningen i filmen. Fast de fyra personerna som filmen kretsar kring har alla sina poänger, och relationen mellan dem är faktiskt intressant och något som man reflekterar över, all action till trots.

Värt att nämna är att jag när jag skulle hitta etiketter för denna film upptäckte att "Action" inte fanns med. Det säger lite om hur populär den genren är på Juno Film.

Tåget

Betyg: 4 monument

En hyllning till konsten, måleriet och dess betydelse för den nationella indentiteten - men än mer en hyllning till järnvägen och dess arbetare: lokförare, klarerare, mekaniker, stationspersonal ... Paris med bara några veckor/dagar kvar av tysk ockupation. Då fyller tyskarna ett tåg med Frankrikes konstskatt av moderna mästare: Picasso, Monet, Gaugin, Manet, Braque mm. Tanken är att använda konsten i utpressningssyfte gentemot de allierade - om ni inte betalar förstör vi denna ovärderliga skatt. Alltså måste motsåndsgruppen inom tågtrafiken se till att tåget inte lämnar Frankrike före befrielsen (ett par dagar). Samtidigt får inget hända med tåget, det får på inga villkor förstöras. Spännande och roligt att en tågklarerare (Burt Lancaster) är hjälten. Det är nog den enda film som gjorts där så är fallet!

Skiftnycklar, oljetrasor och snygga banderoller är viktiga i sammanhanget. Likaså en diskussion kring hjältar och änkor samt det lakoniska konstaterandet: "Jag är en järnvägare, inte profet".

Uncharted

Betyg: 2 monument

                                                                Sir Francis Drake

Modern äventyrsfilm på klassiskt manér utifrån ett tv-spel om två föräldralösa bröder med sinne för kartor, hemliga meddelanden och ficktjuveri som söker efter Magellans gömda guldskatt. Fast egentligen är det bara den ena brodern som gör det för storebror har försvunnit. Det görs en stor sak av skillnaden mellan "borta/gone" och "försvunnen/lost" - dvs det som är försvunnet kan du hitta igen. Således dyker storebror upp i slutscenen och det är uppgjort för en uppföljare. Vilket vi kan vara utan då det handlar om synnerligen uselt skådespeleri.

Slipsknytning, vältuggat tuggummi och fadermord förekommer - liksom citat från 2 Mos 20:15, en udda variant av sången från Kristina från Duvemåla: Guldet blev till salt! och ett släktskap med Sir Francis Drake (bilden). Annars för mycket TV-spel, för lite film.

Gothic

Betyg: 2 monument

Egentligen en film om romanen Frankensteins födelse, men ändå förvånansvärt ointressant. Drömmar, mardrömmar, stängda dörrar, råttor, spindelväv, likdelar, hysteriska skrik och elaka skratt samsas i en sorts historia om tillbakaträngda drifter och rädslor. Där Lord Byron, Percy Bysshe Shelley, Mary Shelley (bilden) och några till samlas en stormig natt i ett gammalt slott för att berätta skräckhistorier. Mary Shelley är den intressantaste av dem, men framstår som alldeles för vek och lättskrämd - det är ju ändå hon som i slutscenen börjar berätta om Dr Frankenstein och hans monster - och de andra personerna fångar inte intresset. Mest är det mörkt och ganska långtråkigt trots den gotiska inramningen. Det blir varken spännande eller läskigt - med undantag för de döda barnen, döda barn är alltid läskigt.

Om Guds död och människan som gud, om "att dricka ättika för att håna korsfästelsen", om hädelse och gudsrädsla - men mest om en samling förvirrade människor som försöker imponera på varandra på olika sätt.

Pojken och hägern

Betyg: 4 monument

En märklig berättelse om död och sorg från Andra världskrigets Japan. Mahito flyttar efter mammans död i ett flygangrepp till en småstad med sin pappa och hans nya fru (mammas lillasyster). Huset är fyllt av udda och urgammalt tjänstefolk och strax intill ligger ett mystiskt och, visar det sig, magiskt torn dit Mahito tar sig med hjälp av en närgången häger. Hägern visar sig vara en surmagad gubbe som motvilligt leder honom vidare in i en magisk värld där tiden står still och de ofödda och döda lever. En värld fylld av skönhet och obehagliga fåglar. Denna värld och alla andra världar styrs av en gammal släkting till Mahito som vill ha honom till efterträdare. En gud som leker med byggklossar.

Ondskefulla undulater, hisnande äventyr, de oföddas otympliga andar och mycket annat får vi vara med om utan att egentligen begripa så mycket. Det är fascinerande och stundtals bland det bästa jag sett som tecknad film, men det är också svårt att greppa allt som sker.

En officer och gentleman

Betyg: 3 monument

Om klasskillnader och uppfyllda drömmar. Fast vägen till de uppfyllda drömmarna, dvs flygofficer i amerikanska flottan, går via svart pedagogik och mycket fysisk smärta. Kanske är det en verklig bild av den amerikanska armén, att underofficerarna under grundutbildningen bygger sin pedagogik på våld, hot och förnedring. Kanske tar de ut sin hämnd för att de inte blivit annat än sergeanter på de som senare blir deras överordnade - eller så gör sig inte vänliga befäl på film. I vilket fall så spirar vänskap och kärlek i denna miljö av förnedring och hårt arbete. Om det sedan gör någon till gentleman det är mycket tveksamt, Zack (Richard Gere) är i princip likadan filmen igenom - inte särskilt gentlemannalik. Dock bränner det till när det handlar om självmord och då lyfter gestaltningen.

Här spelar katolska kyrkans abortmotstånd in, Gud benämns som både nådegivare och hjälpare ett antal gånger och arbetarklassens befrielse - som vi mycket tydligt får bevittna (se bilden) - är inte hennes egen. Bäst är fabriksmiljöerna, så långt från de vita officersuniformerna vi kan komma.

Playbirds

Betyg: 3 monument

En helt ok brittisk kriminalfilm med lite luggslitna poliser, snygga miljöer i bortglömda delar av London, bra dialog och en ständigt närvarande känsla av klasskonflikter. Dock utspelar den sig bland stripklubbarna i Soho. Flickorna på herrtidningen Playbirds mittuppslag hittas en efter en strypta av troligen samma mördare. Till slut får en kvinnlig polis updraget att ta sig i miljön under cover. 

Det är grått, småkallt och relativt färglöst (som jag minns London på sjuttiotalet). Vi får oss till livs Jesaja 30:27, både skriftligen och muntligen, samt Uppenbarelseboken 6:8. Vi får möta en förrymd biskopsdotter och höra talas om den oheliga treenigheten: sex, hästar och häxkonster, samt ta del av ett oroväckande slut.

Jagun Jagun - The Warrior

Betyg: 3 monument

Fascinerande men smått obegriplig. En inblick i yorubamagin och konflikterna mellan små byar med egna kungar på den afrikanska stäppen. En plats för krigarutbildning står i centrum och en man som kan tala med träden och med vinden. Här finns en ansats till revolution, lakonisk humor och en hel del scener där blodet sprutar. Jag går bort mig i vem som är i strid med vem, men förstår att "krig är smärta" och att människan i alla tider och på alla platser längtar efter frid och välstånd. Men också att det är närmre till förbannelse än välsignelse. Bäst är sången som talar om vad det är de gör och så mössorna föstås!

Ron rör om

Betyg: 4 monument

En film om vänskap, utifrån bibelorden: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv  för sina vänner." (Joh 15:13) och "inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig" (Ps 23:4). Barney är en av dem som motvilligt går till skolan och än mer motvilligt går ut på rast, en av dem som hellre lägger alla inbjudningskorten till födelsedagen i skåpet än delar ut dem - "då kan de åtminstone inte säga nej". Dessutom har alla på skolan en personlig robot utom Barney (han har istället en georgisk farmor, en get och en frånvarande pappa). Det är inte så konstigt att han är mobbad. Så en dag får han en egen robot - men den är felprogrammerad och istället för att göra honom till en av de andra i skolan blir det tvärtom. Ron är en robot som agerar utanför algoritmerna och trots allt trassel och konflikter blir han den Kristus som befriar dem alla från kommersialismens hot och tvång. Och han är den som är med i de mörkaste stunderna både i ödemarken och i den nedsläckta serverhallen.

Mycket bibliskt, fint gjort och stundtals riktigt roligt - särskilt farmor med sina georgiska eder och farbrodern som betraktades som besatt, men troligen led av nötallergi.

Kvinnan i sanden

Betyg 3 monument

Myrlejon

Sand, sand, sand. Sand överallt, sand som täcker huden, sand i munnen, sand i håret, sand i maten, sand som faller över dig när du sover, sand som begränsar, sand som stänger in, sand som isolerar ... Till denna gudsförgätna plats av sand kommer en lärare från Tokyo för att under några feriedygn samla insekter. Men han missar bussen och blir kvar. Som ett myrlejons offer blir han fast i en sandgrop - stor nog att rymma ett hus, men inte mer.

Det är vackert och poetiskt, men också riktigt otäckt när det går upp för oss hur utstuderat byinnevånarna utnyttjar främlingen och hur han bryts ned efter hand. Sanden tar allt ifrån honom; hans kamplust, hans drömmar, hans identitet. Kvinnan han möter i gropen klarar det bättre trots sina egentligen större förluster. Men hon är ju född där - han är ju från storstaden "där allt är så mycket bättre". Det är fascinerande och välspelat, men alltför långdraget.

Knightriders/MC-riddarna

Betyg: 2 monument

Ett gäng amerikanska hippies turnerar runt i småstäder med en motorcykel-show som i allt utom motorcyklarna är medeltida. Med motorcyklar istället för hästar kör de mot varandra i torneringarna. Vapnen är fejk, rustningarna hemmagjorda och showen är ganska dålig, men filmen handlar inte om det medeltida, utan om deras inbördes relationer, om brottningen mellan ideal och pengar och om makten över gruppen. Lojalitet sätts på prov, makten utmanas, upprättelse sker - dels i fom av våld, dels i form av nedläggande av vapen.

Märklig subkultur med mycket motorcyklar, men alldeles för händelselös och lång. Dessutom är skådespeleriet medlemåttigt överlag. Det talas om det förlorade fåret i Lukasevengeliets 15:e kapitel och vi får plötsligt utan orsak höra Händels musik till det som är psalm 17 i Den svenska psalmboken: "Ge Jesus äran". Roligast är ändå de förinspelade trumpeterna och bäst är publiken som festar loss och inte bryr sig så mycket om det medeltida.

 

The King’s Man

Betyg: 2 monument

Från Boerkriget till Första världskrigets skyttegravar försöker Orlando, Duke of Oxford, med sin pacifism förhindra först krigsutbrottet, sedan att England besegras av Tyskland. Det märkliga är att hotet mot England bara kan avvärjas om USA går med i kriget, men den amerikanske presidenten vill inte. Dvs, pacifisten måste få med fler i kriget. Märklig slusats. Mot sig har han ett band av historiska skurkar, den ene fånigare än en andra: Mata Hari, Gavrilo Princip, Rasputin, Lenin ... Här blir historieskrivningen till ren förfalskning - men det är ju bara en actionkomedi! Till sin hjälp har han dem som i slutscenen bildar den första gruppen av Kingsman. Själv är han Arthur.

Filmen fullkomligt slår knut på sig själv i sitt försök att ta avstånd från våldet och kriget bla med hjälp av Wilfred Owens dikt "Dulce et Decorum Est" och samtidigt glorifiera våldet och kriget. Till detta det som nästan all brittisk film handlar om; klasskamp - men här som personlig vendetta - och en välsignelse som ges först retroaktivt.

De tidigare filmerna är betydligt bättre: Kingsman - The Secret Service och Kingsman - The Golden Circle.

Betjänten

Betyg: 4 monument

Det handlar om klass och om klasskamp på en ganska primitiv nivå - man mot man (kvinnorna är mest tillhyggen i kampen). Den veka överklassynglingen förlorar, han går under och den mer robuste betjänten tar över hans roll som herre i huset. Denna revolution är oerhört skickligt iscensatt och obehaglig. Att Harold Pinter skrivit manus är tydligt, det är enkelt, elegant och drivet. I en till synes vardaglig ton förändras allt långsamt och kastas över ända utan att det tas till några hårda medel.

I grunden en uppgörelse med Jesu ord i Matteusevangeliet: "Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare." Finaste stunden är när de två kontrahenterna Tony och Barrett möts som i ett gammalt äktenskap - innan Tony på allvar detroniseras. Roligast är att Harold Pinter själv är med i en scen, som restauranggäst i bakgrunden.

Breakfast on Pluto

Betyg: 3 monument

Extremt charmig, gulligt och grymt på samma gång - men det håller inte fullt ut som film. Snygga infall, kul idéer, men helheten bär inte. Paddy växer upp som föräldralös och är mer intresserad av syrrans klänningar än att spela fotboll. Som transperson blir hen hånad, men också hårdhudad bakom den väna rösten och de tillgjorda rörelserna. Paddy, numer Kitten (efter ett irländskt helgon?), ger sig av på jakt efter sin mor och hinner sjunga i uselt rockband, vara med i en vaudevilleshow, vara utklädd lekledare på Wimbledon Green, gömma vapen åt IRA, prostituera sig och jobba som strippa på en peep-show. Allt, även polisbrutalitet, mordbrand och avrättningar skildras med en sorts lätthet som ger filmen en känsla av saga. 

Mycket katolskt, en hel del ”galaktisk ensamhet”, mycket snyggt 70-tal, lysande soundtrack och en av de vackraste nattvardsscener jag sett. 

Frankensteins brud

Betyg: 3 monument

Den andra filmen som gjordes om Victor Frankenstein och hans försök att utmana Gud. Här är han dock mer motvillig och tvingas tillbaka till experimenten på grund av utpressning. Monstret överlevde kvarnbranden (du behöver ha sett den första filmen för att förstå) och är om möjligt än mer utstött. Av misstag dödar han dem som kommer i hans väg, förutom en blind man som lever ensam och som lär honom tala och förstå vad vänskap är. Under tiden söker Dr Pretorius upp baron Frankenstein för att han ska skapa en kvinna så att monstren ska kunna ta över världen.

Samma klassiska kulisser, samma hemmagjorda slottssalar, men massor av elektricitet och faktiskt en telefon! Bäst är Dr Pretorius små varelser, särskilt ärkebiskopen som hytter och visslar i visselpipa. Näst bäst är Lord Byron som snabbt för oss rekapitulerar den första filmens händelser. Elsa Lanchester är också fantastisk som den kvinnliga skapelsen.

Attentatorn

Betyg: 4 monument

Det är före skotten i Dallas, men det handlar om ett attentat mot presidenten. På så vis påminner filmen om I skottlinjen men i övrigt skiljer sig filmerna åt. Här är det våldet i sig som står i centrum. Våldet, vapnen och kriget. Vad de gör med männen. En ung krigsänka vägrar låta sitt barn leka med leksaksvapen och betraktas som psykiskt störd på grund av sin tydliga pacifism. Det är hos henne som presidentmördaren gömmer sig. Det som sedan följer är ett kammardrama som ger henne rätt i allt hon sagt om våldet, kriget och vapnen. Att det sedan är hon som avfyrar den laddade pistolen på slutet har vi redan räknar ut och det motsäger inte alls hennes kritik av vapnen, tvärtom! Kanske är det meningen, kanske inte.

Det är snyggt gjort, särskilt manuset i sig och Frank Sinatra som gangster och presidentmördare - han fick också en Oscar för sin roll. Mest udda är kanske tanken på en dejt som innebär att följas åt till kyrkan. Möjligen är det att ses som en oskuldsfull kontrapunkt till våldet. Eller helt enkelt ett uttryck för amerikanskt femtiotal.

Så tuktas ett lejon

Betyg: 3 monument

Det är slutet av 1100-talet, det är kallt, det är juletid och det är teater. Henry II samlar sin hustru (som han hållit inlåst i tio år) och sina tre söner för att under juldagarna utse den som ska ärva riket. Nu är alla de fem inblandade fostrade till intrigmakare och har varsin agenda - eller i några fall flera agendor. Det visar sig också i filmens slut att frågan återstår att lösa. Kanske har något hänt, kanske inte. Men det slår gnistor om det i vilket fall.

Fantastiskt skådespeleri och manus - vilket också premierades vid oscarsgalan 1969. Men särskilt bra film är det inte. Jag har skrivit det förr, god teater behöver inte blir bra film. Men när Katharine Hepburn ömsom gråter, ömsom hånar sin make med knivvassa repliker kan jag inte annat än njuta. Här får vi ta del av sexualitetetens roll i historien, se en helt bortkommen biskop, förstå de tre vise männens rent praktiska problem och höra den vackraste repliken: "barnen är allt vi har".

Intressant är att vi känner redan två av sönerna: Rikard Lejonhjärta och Prins John. Prins John är lika enfaldigt slug och girig som i Disneyversionen av Robin Hood. Rikard är dock inte fullt så ädel.

Lawrence av Arabien

Betyg: 4 monument

En riktig mastodontfilm med stora svepande panoreringar över smärtsamt vackra ökenlandskap, kamelryttare i full galopp, intensiva ordväxlingar, gott skådespeleri och en märklig balansgång mellan kolonialism och anitkolonialism. 

Det börjar där det slutar, med T.E. Lawrence död och begravning och när begravningsdeltagarna sedan ska beskriva honom så visar sig ingen egentligen känna honom fullt ut - sedan börjar berättelsen om denna särling och märkliga arkeolog, officer och äventyrare som tog aktiv del i det arabiska upproret mot det Ottomanska riket under Första världskriget. Det är romantiskt, grymt, ibland lite småroligt - men hela tiden väl berättat och stundtals riktigt spännande. Koranen reciteras och den centrala teologiska tesen om att "allt redan är skrivet" (dvs livet är förutbestämt) som finns i både kristendom (Ps 139) och islam motsägs med emfas.

Vackrast är fanorna i ökenvinden.

I skottlinjen

Betyg: 3 monument

Han var John F Kennedys livvakt, men han kunde inte förhindra det dödande skottet i Dallas. Nu, många år senare, upprepas det hela. Det är spännande och välgjort med Clint Eastwood och John Malkovich i huvudrollerna. Men hur bra John Malkovich än är så är det Clint Eastwoods film. Han åker buss, pratar i telefon, gråter, är förkyld, har feber, spelar piano och visar trots sin hårda yta förvånansvärt mycket ömhet. 

Grundtemat är frågan om en människa kan offra sitt liv för någon annan och i så fall varför. En klassisk kristen tanke. Till den kommer det nyktra konstaterandet att ”Gud varken straffar eller belönar. Alla dör. Några förtjänar det.” Döden står i centrum, också genom citerandet av Alan Seegers dikt från Första världskrigets skyttegravar: ”I have a rendezvous with death” (det hade kunnat vara en alternativ titel). 

Roligast är när presidentens limousin kallas ”public transport”.

Bittert ris

Betyg: 5 monument

En hyllning till solidariteten bland arbetande kvinnor, eller ett triangeldrama med dödlig utgång? Det beror på var du väljer att lägga betoningen. Filmen öppnar fint med en radioreporter som rapporterar om alla de kvinnor som under sommaren tillfälligt arbetar med risskörden på de italienska risfälten. Ett hårt, krävande arbete mellan risfältens kalla vatten och den stekande solen. Det är enbart kvinnor som arbetar med detta (förutom uppsyningsmännen) och de bor alla i sovsalar i en militärkasern. Vi får följa dem i deras arbete och kamp mot chefen och vädret (regn ger mindre betalt), men också i deras glädje över fästmännen, tillfälliga eller etablerade.

I detta arbetskollektiv hamnar en kvinna och en man som just gjort en juvelkupp och behöver gömma sig. Strax tar de befälet över handlingen. Det är snyggt filmat, bra skådespeleri - men en lite krystad gangsterhistoria som pendlar mellan Jesu ord i Lukasevangeliet 10:7 om att "arbetaren är värd sin lön" och det sjunde budet: "Du skall inte stjäla". Bäst är sergeantens ord om att "fängelser skapades av folk som aldrig varit där", men också sångerna i Bella Ciao tradition och hela soundtracket.

The Beach Girls and the Monster

Betyg: 3 monument

Förvånansvärt intressant trots titeln. En föraning av de fimer som komma skall om motsättningen mellan generationerna och ungdomsupproret under senare delen av sextiotalet. Här i koncentrerad form gestaltat i konflikten mellan en auktoritär fader och en frihetslängtande son. 

Sonen lever ett sorglöst liv som surfare med sin vänner där de dansar till modern musik på stranden medan fadern tycker att de bara latar sig och inte duger något till. När det sedan dyker upp ett havsmonster som med sina klor mördar de sorglösa ungdomarna tätnar konflikten. Intressant är den unge keramikern som en outsider och att poliserna faktiskt står på ungdomarnas sida. Det finns drag av "beat-generation" i gestaltningen av just konstnären som sanningssökaren och så har vi ju bongotrummorna - ett måste i varje beat-film.

Fånigast är monstret, väldigt fånigt och knappast skrämmande alls. Bäst är den kongeniala musiken.

Red River

Betyg: 4 monument

En klassisk kofösarfilm med John Wayne (Tom Dunson) och Montgomery Clift (Matt Garth) i en sorts fader-son relation. En enorm hjord av nötkreatur ska drivas från södra Texas till Kansas, men de män som kontrakterats för att göra jobbet gör uppror när maten börjar tryta, djuren dö och ledaren tar till allt mer tyranniska metoder. Han blir avsatt och de väljer en enklare och modernare lösning (järnväg) för boskapstransporten. Men den avsatte ledaren förföljer sina forna kamrater med löftet att döda dem för deras myteri. Den avgörande striden mellan Tom och Matt hör till filmhistoriens mer klassiska scener.

Massor av kor i rörelse - stundtals långsamt, stundtals i panik - över stäpper, floder och buskland. I grunden en film om ett fadersuppror, men vi får också veta en del om "carpetbaggers", rätten att äga land och ett ifrågasättande av rätten att läsa gudsord (Job 1:21) över de män man själv har dödat. Dessutom en ytterst elegant namnteckning - av en som inte kan skriva!

Alice in Wonderland (1915)

Betyg: 4 monument

En av de tidigaste filmatiseringarna av Lewis Caroll's bok (den tidigaste gjordes redan 1903). Dock är inte filmen bevarad i sin helhet, vilket gör att den är om möjligt ännu mer absurd och svårbegriplig än den behövde vara. Men det är fint gjort med trickfilmning och fantastiska kostymer, där nog humrarna (som dansar kadrilj) är snyggast. Filmen följer boken ganska bra förutom att historien med de stulna kakorna som avslutar filmen (och boken) får sin förklaring i filmens inledning - som nog är lite för lång. 

Det är lite märkligt att göra en film utan tal av det som är en så språklig berättelse - men det fungerar förvånansvärt bra. Språkligheterna finns där och Alice klarsynthet är det som bär genom alla absurditeter. Det filosofiska och existentiella anslaget förstärks av de expressiva scenerna och de lakoniska texterna.

Mary Shelley's Frankenstein

Betyg: 4 monument

Det är mycket operakänsla, snygga kostymer och stora scenografier - från ishavsscenerna i början och slutet till den fantastiska trappan i Victor Frankensteins hem. Och liksom på operan handlar det om stora känslor; kärlek, hat, vänskap, hämnd, sanning, liv, död ... 

Victor Frankenstein vill utplåna död och sjukdomar, han vill konstruera liv för att det finns så mycket död. Ett argument som är verksamt än idag inom läkarvetenskapen. Men det blir inte som han tänker sig. Han har inte grepp om konsekvenserna. Det är fatalt, inte bara för honom utan för hela hans familj.

Det är snyggt gjort, snyggt spelat och ett hållbart manus där Robert De Niro som monstret blir den som anklagar sin skapare för att vara omänsklig. Fördelningen mellan  likdelar och samtal om vad det är att vara människa känns ganska jämn. Till det senare hör läsningen ur Predikaren 1:16-18. Roligast är att Victor och hans kamrat bokstavligen stöter på Schiller (som dock aldrig gick på universitetet i Ingolstadt, men det är roligt ändå).

Lolita

Betyg: 4 monument

Om åtrå, besatthet och svartsjuka. Egentligen en historia om pedofili, men Stanley Kubrick (regi) och Vladimir Nabokov (manus) har gjort Lolita några år äldre i filmen än i Nabokovs roman - så det blir inte lika otäckt, men det handlar tydligt om övergrepp och sexuell maktutövning. Humbert Humbert, en rotlös akademiker hamnar som inneboende hos Lolita och hennes mamma, snart är han en del av famlijen - en mer intimare del än han borde vara ...

Det är bra berättat och snyggt spelat - särskilt Peter Sellers som byter roller, men lyckas kombinera slapstick med obehag i vilken roll han än träder in i. Just humorn är speciell, då den förekommer, men hela tiden har en udd av obehag. Märkligast är citatet ur det svenska begravningsritualets begravningsbön: "Lär oss leva för de levande", naturligtvis en ren tillfällighet.

Framåt

Betyg: 4 monument

Om sorg och minnen av den som aldrig fanns. Två bröder - så olika som bara två bröder kan vara - sörjer på varsitt sätt sin döde pappa. Han dog när de var små och den yngste har inga minnen, bara en raspig kasettbandsinspelning av hans röst. De lever i en värld som vår, men med alver, kentaurer, älvor och andra magiska väsen. Dock har magin försvunnit och allt är som i vår värld, ganska trist och vanligt. Med hjälp av klassiskt rollspel (Dungeons & Dragons-typ) söker de efter ett magiskt sätt att få tillbaka sin pappa, om så bara för en dag.

Det är rörande, finstämt och ibland riktigt roligt. Genom filmen byggs lillebrors självkänsla upp genom storebrors fullkomligt sanslösa historier och vilda tilltro till den magi som gått förlorad. När de i slutet har transporterat sin av misstag halverade pappa runt halva världen och i den sjunkande solens sista strålar får tillbaka honom hel är det mycket snyggt gjort. Han är där, fast inte. Det handlar om ett psykologiskt förlopp, men skildrat som en äventyrsberättelse. En riktigt god saga!

Bäst är Hells-Angels-älvorna!

KIngsman - The Golden Circle

Betyg: 4 monument

Det kan inte hjälpas, jag är svag för den här blandningen av Harry Potter och James Bond, dvs det mest brittiska du kan hitta på film. Den fristående brittiska agentorganisationen The Kingsman måste samarbeta med sin amerikanska motpart The Statesman - även om de inte vetat om varandra. Mänskligheten står inför valet mellan att alla som någonsin prövat andra droger än alkohol och tobak kommer att dö eller att släppa alla droger fria. USAs president vet vad han vill, Poppy Adams som leder världens narkotikahandel vet det också. Frågan är om The Kingsman, vet det eller The Statesman? I filmen görs en till synes enkel politisk fråga mycket mer komplex än vad en populistisk president tycker, det är snyggt gjort!

Det är mycket action, mycket våld, men ändå mitt i alltihop mycket värme. Vi får till livs en nästintill levande version av armageddon (Uppenbarelseboken 16:16), ett par snabbt svepta dry martinis och en hel del fåniga amerikaner. Bäst är Björn Granath som kungen av Sverige och Elton John som sig själv. Som bonus får vi en grym version av John Denvers "Take me Home Country Road".

The Hobbit (1977)

Betyg: 4 monument

Det är stillsamt och lågmält, till skillnad från de senare filmerna. Berättarrösten, musiken och de vackra landskapsakvarellerna gör sitt till. En animation före datoranimationens intåg. Allt sammantaget ger berättelsen mer karaktär av saga än av äventyr. Till det kommer också den tydliga moralen om att den som hungrar efter guld hungrar efter för mycket och att det är bättre att dela med sig än att kriga. 

Torin Ekenskölde håller inte med om Ordspråksboken 27:24 som säger "Inte består skatter för evigt eller rikedom släktled för släktled", han menar snarare tvärtom. Till detta den talmystik som delvis utgår från antalet gäster runt bordet då nattvarden instiftades. 

Bäst är den gamla taltrasten som här har en något större roll än i boken.

Postanvisningen

Betyg: 3 monument

Ett mycket spännande intro där en man sitter på torget och blir rakad, till och med näshåren beskärs! Det är den rättrogne, lite enfaldiga, godhjärtade och panke Ibrahim som med sina två fruar och sju barn lever ett stilla liv i Dakar. En dag får han en postanvisning på 25 000 franc (en förmögenhet för honom) och ett brev från en systerson i Paris. Brevet kan han som analfabet inte läsa och postanvisningen kan han inte lösa in då han inte har någon id-handling. Under filmens gång försöker han ta ut pengarna men blir ständigt lurad av ondsinta människor, samtidigt som hans grannar vill ha del i hans nyvunna rikedom. Det är inte lätt att vara en god människa, "prisa Gud!". Slutet är trots allt hoppfullt - filmen är ju gjord 1968 och förändring ligger i luften.

Snygga scener och mycket snygga kläder, särskilt kvinnornas (inklusive turbarner). Mycket bön och åkallan av Gud. Egentligen en allmänmänsklig en saga om hur ondsinta människor skor sig på andra. Selma Lagerlöf hade kunnat skriva den och placera samma historia i värmlandsskogarna. Kanske med en annan upplösning dock.

Bäst är de giriga grannarna som klagar på att "Ibrahim bara lyssnar på sina fruar nuförtiden, vart har solidariteten tagit vägen!" och den improviserade sången om postanvisningen.

Kingsman - The Secret Service

Betyg: 3 monument

Är det groteskt eller enbart småmysigt? Svårt att svara på. En hemlig, privat underrättelsebyrå som tydligen stått i världens makthavares tjänst (utan att de vetat om det) utgår från ett skrädderi i centrala London. Där tränas de hemliga agenterna att bli riktiga gentlemän, vilket i flera fall leder till klassförakt och överdriven snobbism. Det roligaste är att de utger sig för att vara de nya Riddarna kring runda bordet och har täcknamn därefter; Lancelot, Galahad, Arthur, Merlin ... Nu dör en av deras män och filmen skildrar hur efterträdaren utses. Fånigt, men än mer charmigt. Dessutom bra skådespeleri.

Som i nästan all brittisk film står klass i centrum, här på ett avväpnande sätt. Avväppnande är dock inte striden i kyrkan där allt från evangeliebok till kollekthåvar blir dödliga vapen i de galna människornas händer. Annars en varning för Antikrist, hänvisning till Noa berättelsen och en alltför radikal lösning på klimathotet. Märkligast är den svenska kronprinsessan Tilde och hennes republikanska statsminister.

Turkisk konfekt

Betyg: 3 monument

För att en film, eller bok, ska vara riktigt bra krävs det någon form av utveckling, att protagonisten förändras på något vis, att det som sker påverkar de medverkande. Ofta är det inte så och det blir ointressant. Här möter vi en mycket osympatisk konstnär, Erich, som mest missbrukar kvinnor och provocerar borgerligheten - en traditionell konstnärsroll. Det är svårt att känna med honom när han blir lämnad av den kvinna, Olga, han trots allt älskar och att han sjunker ner i självförakt är mest patetiskt. Men så möts de igen och den trevande kontakten förbyts till något annat när hon visar sig allvarligt sjuk och de sista dagarna på sjukhuset blir han den omhändertagande, kärleksfulle och förtvivlade. Det är fint att se.

Mycket 70-tal, grovt och osyldigt på samma gång. Mest lyser sjuttiotalet igenom när Erich cyklar mitt i gatan med Olga på pakethållaren och de fullkomligt struntar i trafiken och trafikreglerna - med den lätta musiken till blir det just så bekymmerslöst som det tidiga 70-talet gärna ville vara. Jesus och Lasaros är också med, den senare med likmaskar och just maskar tycks vara något regissören gillar. De återkommer i flera scener.

Treasure of the Amazon

Betyg: 2 monument

Den eviga jakten på guldet leder en grupp människor - äventyrare, arkeologer, gamla nazister, våldsmän och en kvinna som mest är ett bihang - till Amazonas djungler. Dock är det få av dem som vet var skatten finns och än färre av dem som kommer levande därifrån. Djungeln är full av vilda djur, som mest är till för exotiken, och bemålade urinnevånare med giftpilar och långa blåsrör. Dessa faller enkelt för västerlänningarnas kulor, men segrar på något vis ändå till sist med hjälp av lagen och en bister munk.

Fördomsfullt mot ursprungsbefolkningen, överdrivet blodigt - särskilt mördarkrabborna - och en rätt blek historia. Alla förråder och lurar varandra och i slutänden blir moralen: Lätt fånget, lätt förgånget. Eller som i den näst sista scenen "guldet blev till sand".

Tag mitt liv

Betyg: 3 monument

Alain bor på ett vårdhem där de försöket bota hans alkoholism, men inte hans depression. Spriten hjälper inte, kvinnorna hjälper inte, framgångarna hjälper inte, vännerna hjälper inte. Livet är tomt för Alain. I ett sista försök att finna meningen ger han sig av till Paris för att söka upp de gamla vännerna, de som var med när livet var lättare att leva. Men de har alla förändrats, blivit äldre, mer självupptagna. Förtvivlat återvänder han stupfull till vårdhemmet. 

Vackrast är Erik Saties musik och gatuscenerna från Paris. Men till det: kläderna, frisyrerna - hur fartvinden blåser i håret, ansiktena i närbild. Naturligtvis förekommer här filosofiska diskussioner (det är ju en fransk prat-film); om thomismen och huruvida erotiken är en produkt av kristendomen, men de är mest utfyllnad. Ansiktena och Alains hjälplöshet är huvudsaken. Märkligast är den unga kvinnan som pratar svenska i telefon i bakgrunden när Alain tvättar sig i ansiktet på toaletten. Exotiskt för fransmän.

Köttets lust

Betyg: 4 monument

En bra historia om den arbetslöse Gino som förälskar sig i den vackra Giovanna - dock är hon gift med en odräglig karl. Passionen mellan Gino och Giovanna böljar fram och tillbaka med ödesdigra konsekvenser för alla inblandade - under tiden äter de, cyklar lite vingligt, spelar boccia, är med på sångartävling, kör bil och lever italienskt efterkrigsliv i en blandning av nöd och överflöd.

Det är vackert spelat, väl berättat och snyggt filmat med flera panoreringar över solbränd italiensk landsbygd. En viktig scen är när Gino och Giovanna rymmer första gången och vilar vid en landsväg, i bakgrunden ser vi en skördeplats där man skiljer agnarna från vetet - vackert stiger vetekornen mot himlen men samtidigt olycksbådande med tanke på ordspråket och orden i Matt 3:12 där agnarna ska brinna "i en eld som aldrig slocknar". Är Gino och Giovanna vetekorn eller agnar? 

Mest udda är prästen med solglasögon som ska ut och skjuta gäss och sedan fiska ål.

Snön på Kilimanjaro

Betyg: 2 monument 

En döende man ligger och minns gamla kärlekar och hur han gjort dem illa. Det speciella är att döendet sker i den afrikanska bushen, där gamarna samlas om dagen - de luktar sig till döden - och hyenorna stryker förbi om natten. Mannen själv är inte rädd för att dö, men hans relativt nyblivna hustru är övertygad om han ska bli räddad  genom att ett flygplan kommer att komma för att hjälpa honom till sjukhuset. 

Det är en fin novell av Ernest Hemingway, men det blir inte bra film. Gregory Peck är för snygg för sin roll och övertygar inte, medan kvinnorna inte riktigt ryms i berättelsen. Den döende författaren Henrys deliriska drömmar blir i filmen för mycket av minnen och allt blir alltför tråkigt. Vi får dock del av en innerlig bön till Maria som faktiskt går i uppfyllelse - annars mest kolonialt, patriarkalt och svårsmält.

A Fistful of Lead

Betyg: 4 monument

En förfärlig historia; alla dör och blodet skvätter - men det är en bra historia om ett bankrån som går överstyr och som visar sig egentligen inte vara så mycket av ett rån. Inledningsvis är allt mystiskt och märkligt, men det finns en logik, en sammanhängande berättelse om guldets lockelse och hämndens förtvivlan. Vi påminns både om orden i Genesis om att ”ta hand om min bror” (1 Mos 4:9) och Jesu ord i Bergspredikan om att ”inte tjäna både Gud och mammon” (Matt 6:24). Dessutom uppmärksammas vi på fräckheten att råna en bank på en söndag och det faktum att några får skulden istället för guldet.

Filmer som ”Rio Bravo” och ”För en handfull dollar” finns i bakgrunden, men med en twist.

Kriget bortom stjärnorna/Battle Beyond the Stars

Betyg: 2 monument

Det börjar bombastiskt, men lever inte riktigt upp till det. Det är teatralt och ganska taffligt gjort, en kopia på Star Wars - men så mycket sämre. En mindre planet präglad av fred, fattigdom och romerskt mode utsätts för hot av fruktad rymddiktator. För att kunna försvara sig mot dessa fånigt grymma fiender krävs det legosoldater som kan slåss utan lön. De går att finna, men de är ganska udda var och en av dem. Sedan följer själva striden. Inte mycket till berättelse i detta!

Ett rymdskepp med minnesproblem, en filosofi där det är tillåtet att ta liv för att rädda liv och på det en fantastisk gestaltning av Urim och Tummim från 1 Sam 14:41, (eller Exodus 28:30).

Besöket

Betyg: 5 monument

Ingrid Bergman är fullkomligt suverän som miljardärskan med repliker som piskrapp och ett leende som skulle kunna skrämma vem som helst från vettet. Hon återvänder till den lilla stad som våldförde sig på henne för att hämnas på "de goda medborgarna". Och vilken hämnd! Så utstuderad, så blottande av deras ynkliga humanism och giriga solidaritet. En enastående bra historia, så bygger den också på en pjäs av Friedrich Dürrenmatt.

Här avbryts förlåtelsen i Herrens bön med rätta, den skenhelige prästen har inget att komma med och det har ingen annan av männen heller. Det är kvinnorna som vinner, genom att ge sig av och lämna det förljugna bakom sig. När Ingrid Bergman sätter sig i bilen så ger hon slutrepliken: "Besöket är över". När bilen kört bort återstår bara bara skammen, skammen och skulden.

Smutstvätt

Betyg: 3 monument

Absurd och socialrealistisk, grov och poetisk. Poeten Charles Serking (aka Charles Bukowski) återvänder till de förlorade änglarnas stad, Los Angeles - till sin exfru och hennes älskare, till sin skrivmaskin och alla ölburkarna, till hyreshuset med de vilsna barnen, till alkoholen - som han aldrig lämnat - och till kvinnorna som han ständigt åtrår, unga, gamla ... En ganska omöjlig film efter meetoo, men ömsint och fin på sitt sätt som en sorts skildring av och hyllning till de undanstoppade, de misslyckade, de udda människorna i USA. Alla försöker de på något desperat vis att vara någon annan, men sitter fast i den de är. Allt ackompanjerat av Charles Bukowskis egna ord lästa av en stillsam berättarröst. Det är vackert! Men Barfly som också bygger på Bukowskis liv är en bättre film.

Ben Gazzara är alldels för snygg och välbevarad för att vara så alkoholiserad som Charles Serking framställs, annars är det bra rolltolkningar och då gillar jag särskilt de litterära agenterna i New York, så fullkomligt taffliga i relation till hans drickande. I övrigt får vi i en sorts udda föreläsning reda på att Jesus har stil.

Blood on the Crown

Betyg: 3 monument

Det börjar med ett citat av Cecil Rhodes om brittisk överhöghet sedan följer en skildring av hur malteserna gör uppror mot just denna överhöghet. Upproret den 7:e  juni då flera människor dödades av brittiska soldater högtidlighålls än idag som helgdag. Att de sedan inte fick fullständig självständighet förrän 1974 är en annan historia.

En delvis spännande historia om hur ett uppror startar i en del av världen som jag inte vet så mycket om. Men det är lite för mycket filmat genom rök, dimma, soldis eller helt enkelt med oskärpa och berättelsen tycks mig inte helt sannolik, även om den bygger på historiska händelser. Märkligt är att i stort sett alla arbetare har samma sorts keps, medan alla studeter har halmhatt. Så var det kanske, men det ser lite märkligt ut. En annan udda detalj är att de gör allvar av det som är ett skämt i Monty Pythons Life of Brian; felstavade slagord målade på väggen. I övrigt folklig fromhet och naturligtvis jämförs malteserna kamp mot britterna med Davids kamp mot Goliat i Första Samuelsboken.

The French Connection II

Betyg: 4 monument

Fortsättningen på Lagens våldsamma män men nu är vi endast i Marseille dit kommisarie Doyle skickats för att han är den ende som vet hur Alain Charnier (hjärnan bakom narkotikasmugglingen) ser ut. De franska poliserna är inte särskilt glada över att få samarbeta med en skjutgalen, våldsam och arrogant amerikansk kollega, som dessutom inte kan ett ord franska. Så mottagandet blir minst sagt frostigt.

Det blir en smutsig, hård och våldsam skildring av språkförbistring, utanförskap och droganvändning. Underbyggd av färgsättningen och det ständigt närvarande regnet. Charnier ser till att Doyle blir beroende av heroin och hans avgiftning är filmens bästa scener - bland annat en märklig diskussion om baseball och katolicism. Att filmen som känns mycket realistisk sedan slutar på ett orealistskt vis beror nog på att de måste ha ihjäl skurken på något vis, annars hade det blivit en tredje film och det orkade nog ingen med.

Eyes Wide Shut

Betyg: 4 monument

En både otäck, märklig och fascinerande film. Inga våldsamma scener, men den fullkomligt kokar av undertryckt våld. Grym och otäck, helt utan otäcka eller grymma scener. Drömsk och fantasifull, men helt realistiskt filmad. Besatt av sex, men nakenheten blir bara en yta, en förklädnad. Kanske är det den perfekta filmen för att skildra 90-talet.

Tom Cruise och Nicole Kidman spelar ut varandra i ett svartsjukedrama helt utan gränser. Vad är dröm, vad är fantasi, vad är verklighet? Och mitt i denna lek/detta krig så är de relativt välfungerade föräldrar. Den kontrasten är både fascinerande och väldigt obehaglig.

Fear and Desire

Betyg: 5 monument

I ett påhittat land under ett påhittat krig har fyra soldater hamnat långt bakom fiendens linjer utan vare sig vapen eller förnödenheter. Vägen tillbaka förändrar dem på olika sätt. Ingen förblir sig lik efter att ha mött krigets grymma ansikte.

En poetisk och existentiell skildring av människan i hennes mest utsatta läge: förtvivlan, hopp, uppgivenhet, rädsla, galenskap, död, våld, hunger. Det otäckaste är att de fyra männen är så isolerade från varandra; de har en gemensam uppgift men känslan är att var och en är sin egen ö i en "värld av öar", för att plagiera John Donne (vilket Lt Corby gör i sin inre monlog). Förutom Donne så är Shakespeares Stormen en av grunderna för den drömska dialogen/monologerna.

Det är Stanley Kubricks första egentliga långfilm men som han inte velat visa. Märkligt då det är en mycket fin och välgjord film.

Hoffman

Betyg: 4 monument 

En märklig film som börjar i kvinnoförakt och hot om övergrepp men slutar i en bildningsresa. Det är riktigt otäckt med Peter Sellers som Mr Hoffman - stundtals helt galen, stundtals ömsint, stundtals ömkansvärd och samtidigt helt briljant i dialogen. Sinéad Cusack som Miss Smith går från livrädd över förtvivlan, till acceptans och till slut övertag. 

Vi får se Miss Smith lämna sin pojkvän för att "resa till mormor". Men det gör hon inte! Istället tillbringar hon nästan en vecka hos sin chef i hans slutna våning med honom ständigt hängande över sig vätande på att få utnyttja henne. Eller vill han det? Förmår han det? Han har i vilket fall tvingat dit henne då han har en hake på pojkvännen som han hotar att avslöja - vilket han till slut gör i alla fall. Det är ett laddat kammardrama som tyvärr slutar alltför fånigt.

Den tysta fienden

Betyg: 3 monument 

En hyllning till de grodmän som försvarade den brittiska flottan vid Gibraltar under Andra världskriget och då i synnerhet Lionel Crabb (bilden). 

De brittiska attack- och minröjardykarna är gravt underlägsna de italienska - som både har dykardräkter och undervattensskotrar att transportera minorna med. Ändå segrar brittern till slut, tack vare slughet och hårt arbete. Vore det inte för stereotyperna skulle filmen varit bättre: italienarna är eleganta divor, spanjorerna är enfaldiga och lättlurade medan britterna är hårda, disciplinerade och snälla mot hundvalpar. Trots detta en ganska spännande film om undervattensstrider, mineringar och primitiva sjunkbomber. Vi blir varse begravningsgudstjänstens betydelse och får höra ett långt citat ur Psaltarens 130:e psalm.

Roligast är att britterna låtsas vara svenskar när de går i land i det neutrala Spanien för att spionera.

Den Laglösa staden

Betyg: 4 monument

Mycket snygg dramaturgi. Redan från start får vi filmens idé presenterad för oss genom att vi först får se de enorma horderna av kor som drivs upp av kofösarna mot staden Abilene, Kansas, sedan tas vi direkt in i gudstjänstrummet där de välmående borgarna i staden sjunger psalmer (medan skottlossning pågår utanför). Med sherifens hjälp flyttas vi sedan nästan sömlöst över till cabarén på saloonen och strax efter det hörs den tredje parten i konflikten, nybyggarna som kommer sjungande "Glory, Glory Halleluja" - skäggiga och betydligt mer gudfruktiga än de präktiga borgarna som tjänar pengar på kofösarnas vilda leverne. Det handlar helt enkelt om en klasskonfilkt mellan bönder och boskapsskötare där borgarna har svårt att välja sida, eller kanske hellre ett klasskrig då både mordbrand, grovt våld och mord på öppen gata förekommer.

Intressant skildring av hur Vilda Västern blir Lugna Kansas där konstaterandet att "Det är de fredliga som vinner" både ekar av Jesu ord i Bergspredikan: "Saliga de som håller fred" (Matt 5:9) och beskriver civilisationens landvinningar.

The French Dispatch

Betyg: 3 monument

Tablåer staplade på tablåer. Elegant gjort, men ganska ointressant. Det är en sorts hyllning till allt franskt du kan tänka dig; matlagning, noirdeckare, polisfilmer, konst, protester, film, arkitektur, serietecknande ... Men det förblir ändå endast tablåer - eleganta uppvisningar i ironi, men utan vare sig bett eller ömhet. 

En tidningsredaktion presenteras och vi får i ett antal novellfilmer följa respektive reporter under varsitt reportage. Alla reportage utspelar sig i samma miljö, i den påhittade franska staden Ennui. Det är skruvat och stundtals fånigt, men hela tiden mycket filmiskt, vilket är behållningen och som ger den betyget 3, trots allt.

Bäst är de vilda korgossarna och att det är "strejk på bårhuset".