Teori om en stulen tavla

Betyg: 4 monument

Mycket intellektuellt om en konstkännare som går igenom en samling verk av den franske konstnären Fredéric Tonnerre. Han gjorde skandal med dessa målningar och konstkännaren presenterar sin teori om varför. En tavla saknas dock då den blivit stulen, men även den ingår i konstkännarens system trots att han aldrig sett den utan bara kan gissa sig till vad den föreställer. Likt en detektiv söker han spår och ledtrådar, bland annat genom att iscensätta tavlorna med hjälp av skådespelare som ställer sig i samma positioner som i den målade bilden medan han går runt bland dem och prövar sin teori. Ibland tröttnar någon i posen; en arm faller, ett öga blinkar, en axel sjunker ned.

Spännande, intressant, elegant och smart och mycket välspelat av Jean Rougeul som konstkännaren, men svårt obegriplig för mig som inte är så inläst på fransk konstvetenskap. På något vis är det en parodi, men mycket allvarlig sådan. Bäst är när konstkännaren förklarar kopplingen mellan Mitraskulten så som den skiner igenom i målningarna (?) och våra tiders militarism. Då inser jag att det är en klassisk sjuttiotalsfilm; denne franske konstnär finns inte, tavlorna har målats till filmen, någon skandal har aldrig ägt rum allt är hittepå, på fullt franskt allvar. Väldigt roligt!

Orpheus testamente

Betyg: 4 monument

Den avslutande filmen i Orfeussviten, gjord 10 år efter den senaste och nästan 30 efter den första. En poet, Jean Cocteau själv, reser genom tiden och hamnar i limbo mellan liv och död där han möter sina filmfigurer från Orphée - Kärlekens mysterium (samma skådespelare) och får stå till svars. Han möter också Pallas Athena, Isolde som bara letar efter Tristan och Oidipus som inte ser honom. Dessutom dyker en rad av Jean Cocteaus vänner upp som Picasso, Francoise Sagan, Charles Aznavour ... 

Poesin och konsten står i centrum. Filmen presenteras som poetens striptease, han visar själens nakenhet. Det förs filosofiska resonemang om poesi, konst och film och poeten blir i en domstol dömd till livet, då poeter har svårt att dö. Miljön är fantastisk, gamla ruiner, en nedsläckt teaterscen, klippor vid Medelhavet och liksom de övriga två filmerna används en hel del trickfilmning, även här visas delar baklänges. Judiths bok nämns, liksom Lazarus i graven (Joh 11:39). Roligast är "de intellektuellas kärlek". 

En poets blod

Betyg: 3 monument

En konstnär någonstans i Paris målar ett porträtt som blir levande, han suddar ut det, men munnen fastnar på hans hand som han sedan håller för munnen på en staty som i sin tur blir levande och driver honom genom en spegel in i en annan värld där han kikar in genom  dörrarna till ett hotell, några pojkar har ett snöbollskrig med dödlig utgång och ett par spelar kort inför publik. När konstnären kommer tillbaka till sin egen värld slår han sönder statyn. 

Mycket märklig, men spännande gjord med den tidens möjliga trickfilmningar. Historien är helt absurd, som en sorts filmad poesi med både stumfilmens texttavlor, berättarröst och tal. På det hela taget underligt, men intressant. Det är den första filmen i Jean Cocteaus Orfeus trilogi. 

Den yttersta domen - Livsdramat Andrej Rubljov

Betyg: 5 monument

När vi i filmens sista minuter får se detaljer från åldrade ikoner förstår vi att vi ska betrakta hela filmen som en ikon. Kanske inte som en kristusikon, utan som en ikon med människan i centrum men öppen mot himlen. Liv, död, konst och gudstro följer Andrej Rubljov under hans vandring genom Ryssland under fjortonhundratalets första kvartal. Andrej är i sin livstid en berömd ikonmålare och får i updrag att måla katedralens väggar. Men uppdraget blir svårt.

Det är en mäktigt vacker fresk över ett feodalt Ryssland där våldet är lika nära som naturen, elden och regnet. Allt fångat med ett fantastiskt foto. Kameran stannar upp vid en hästs huvud, ett ansikte i skugga, ett barn som äter ett ägg, en trädstam grov och hård, ett vattendrag flyktigt och flyende ... Men vackrast är nog skildringen av vad det är att vara människa som går igenom filmens alla nio berättelser. Tydligast gestaltat i slutscenen när den stumme Andrej talar igen för att trösta den unge klockgjutaren Boris - han som givit glädje åt människorna.

Chicago-Expressen

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med Gene Wilder, han tycks snäll och lite tafatt på något vis. Även om han, som här, viftar med pistol och skjuter gangsters med harpungevär. Det våld han utför går inte riktigt att ta på allvar. Och det är ju den typen roller han får. Här en förlagsredaktör med trädgårdsböcker som specialitet som på vägen till sin systers bröllop i Chicago stöter på både kärleken och en hänsynslös konstsamlare. Han väljer att ta tåget från Los Angeles för två dygns lugn och ro, men så blir det inte. Han blir avkastad tre gånger, lär sig mjölka kor, blir efterlyst för fyra mord (bla på Rembrandt!) bryter sig in i en bilfirma, skrämmer får med flygplan och räddar till slut sin dam och delar av Chicagos befolkning då tåget rusar blint utan förare in mot centralstationen.

Tillsammans med sin sidekick utför han en ganska oförarglig "blackface"-imitation, annars är de färgade antingen streetsmarta tjuvar eller enfaldiga servitörer. Känns gammeldags för en film från 1976. Roligast är att vi får förklaringen på vad "a demolition derby" är för något och att Richard Kiel är med i samma typ av roll (Jaws) som i James Bond-filmen "Moonraker".

Sommarboken

 

Betyg: 4 monument 

Tove Janssons Sommarboken utkom 1972 och är läst och älskad av många sedan dess. Även av mig. I filmen Sommarboken är det mesta sig likt, men ändå annorlunda på något vis. Det är en lyckad filmatisering som tillför något nytt, mycket tack vare ett vackert filmfoto och finstämd musik. Men mest kanske ändå tack vare den unga skådespelaren (Emily Matthews) som gestaltar Sophia. 

Samspelet mellan henne och farmor (Glenn Close) är filmens nav och drivkraft. Deras relation är, precis som i boken, både ömsint och grym. Men också full av berättelser och skaparkraft. Sommardagarna går, utan någon egentlig början eller slut. Men vid havets rand tornar molnen upp sig och det blåser upp till storm. 

Och en dag tar barndomen - och livet - slut. Därför är det fint att få stanna upp en stund i ett stillsamt och vackert filmberättande om det lilla - och stora - livet.

Effie Gray

Betyg: 2 monument

Snygga kostymer och miljöer;  klänningar och scener som alla påminner om prerafaeliternas målningar. Sedan är det inte så mycket mer. Ett långsamt berättande utan drama med bildsköna skådespelare utan karisma (undantaget Emma Thompson i en biroll). Euphemia ”Effie” Grey gifter sig ung med den äldre konstkritikern John Ruskin, men äktenskapet blir olyckligt och hon lämnar honom för att istället leva med konstnären John Everett Millais - en av prerafaeliterna. 

En film om äktenskapets grund och skilsmässans rimlighet, dvs sexualiteten. Men mycket kysk. Bäst är den innerliga bordsbönen och att Effie styr gondoler i Venedig. 

Tokstollen

Betyg: 4 monument

Som alltid med Godard, en snygg början där bokstäverna dyker upp efterhand i förtexten och därefter Jean Paul Belmondo som rökande i badet läser högt om Velasquez för sin femåriga dotter. Sedan bär det av i ett parodiskt gangsterdrama där sång, dans, poesi, politk, död, tystnad och reklamspråk blandas. Snyggt, oerhört snyggt, men stundtals lite tomt. Mycket yta, mindre substans. Stundtals realistiskt och romantiskt, stundtals absurt. 

Roligast är när de spelar upp Vietnamkriget som tvåmansteater och att det som visas på bio är Johnny Guitar. Mild hädelse förekommer men slutscenen är helt fantastisk - evigheten har aldrig skildrats vackrare!

Indiana Jones and the Dial of Destiny

Betyg: 3 monument

Det fins en lite udda subgenre bland filmer om Andra världskriget, filmer som handlar om hur det nazistiska Tyskland i krigets slutskede försöker stjäla konstskatter och arkeologiska föremål; Tåget, The Monuments Men. Denna film börjar där, med ett tåg fullt av arkeologiskt stöldgods (som om inte nästan alla arkeologiska föremål är stöldgods) och en kamp på liv och död på taket av tåget - vi har sett det förr, även det förtvivalde hoppet från den rasande bron ner i den virvlande floden. Sedan börjar själva filmen om kampen över Arkimedes tidsmaskin (The Dial of Destiny) mellan gamla nazister, CIA, sluga vetenskapsmän, en marockansk ficktjuv och så Indiana Jones, förstås. 

Underhållande, men inte särskilt originellt förutom att filmen faktiskt, mellan actionscenerna, handlar om åldrande. Det är kul att de talar skolboksgrekiska och intressant att den lans som stack hål i Jesus kropp på korset har betydelse (Joh 19:34), liksom kontinentaldriften och Arkimedes princip.

Tåget

Betyg: 4 monument

En hyllning till konsten, måleriet och dess betydelse för den nationella indentiteten - men än mer en hyllning till järnvägen och dess arbetare: lokförare, klarerare, mekaniker, stationspersonal ... Paris med bara några veckor/dagar kvar av tysk ockupation. Då fyller tyskarna ett tåg med Frankrikes konstskatt av moderna mästare: Picasso, Monet, Gaugin, Manet, Braque mm. Tanken är att använda konsten i utpressningssyfte gentemot de allierade - om ni inte betalar förstör vi denna ovärderliga skatt. Alltså måste motsåndsgruppen inom tågtrafiken se till att tåget inte lämnar Frankrike före befrielsen (ett par dagar). Samtidigt får inget hända med tåget, det får på inga villkor förstöras. Spännande och roligt att en tågklarerare (Burt Lancaster) är hjälten. Det är nog den enda film som gjorts där så är fallet!

Skiftnycklar, oljetrasor och snygga banderoller är viktiga i sammanhanget. Likaså en diskussion kring hjältar och änkor samt det lakoniska konstaterandet: "Jag är en järnvägare, inte profet".

The French Dispatch

Betyg: 3 monument

Tablåer staplade på tablåer. Elegant gjort, men ganska ointressant. Det är en sorts hyllning till allt franskt du kan tänka dig; matlagning, noirdeckare, polisfilmer, konst, protester, film, arkitektur, serietecknande ... Men det förblir ändå endast tablåer - eleganta uppvisningar i ironi, men utan vare sig bett eller ömhet. 

En tidningsredaktion presenteras och vi får i ett antal novellfilmer följa respektive reporter under varsitt reportage. Alla reportage utspelar sig i samma miljö, i den påhittade franska staden Ennui. Det är skruvat och stundtals fånigt, men hela tiden mycket filmiskt, vilket är behållningen och som ger den betyget 3, trots allt.

Bäst är de vilda korgossarna och att det är "strejk på bårhuset".

Maudie

Betyg: 3 monument

Det är en vacker, sympatiskt och rejält romantisk berättelse om utanförskap och kärlek. I förstone en film om den naivistiska konstnären Maud Lewis som levde hela sitt liv i Nova Scotia i ett hus utan rinnande vatten eller elektricitet. Men det som griper tag är inte berättelsen om hennes konst eller hur hon hanterar sin galopperande artros som får händerna att förvridas och knappt kunna greppa penslen, utan det övergrepp hon utsattes för som ung. När bekännelsen kommer i en biktliknande situation från hennes tidigare förmyndare, Faster Ida, bränner smärtan sig fast i Maud och de scenerna är plågsamt vackert gestaltade av Sally Hawkins som fimen igenom ger Maud både liv och smärta. Tyvärr fungerar inte hennes motspelare Ethan Hawk i sin roll - han spelar ok, men det är fel roll för honom.

Snyggast är pluralbildningen av det engelska ordet för oxe. Näst snyggast är miljön i den lilla byn Digby där de bor.

The Monuments Men

Betyg: 2 monument

En grupp överåriga konstvetare (curatorer, arkitekter, skulptörer mm) får i uppdrag att under Andra världskriget rädda Europas konstskatter från tyskarna som lagt ner stor möda på att samla ihop dem och föra dem till Tyskland. Krigsslutet närmar sig och det blir en kamp mot klockan för att hinna hitta så många som möjligt innan tyskarna förstör dem i samband med reträtten eller ryssarna hinner före. Problemet är att de inte vet var de finns.

Fint med en upprättelse av akademiker och humaniora, och bra att konstens roll i samhället och i människans liv betonas, men som film är det ganska värdelöst och knappt begripligt. Vi får inte veta hur de hittar skatterna, bara att de gör det och däremellan åker runt i olika jeepar och pratar broderligt med varandra om natten. Uppdraget tycks omöjligt, men tydligen lyckades de - troligtvis genom mycket mer informationssökande än äventyr och det gör sig dåligt på film.

En särskild tillbedjan inför Madonnan och barnet är betydelsefull, liksom altarpanåerna av van Eyck, det så kallade "Gentaltaret".

Astrup - flamman över Jölster

Betyg: 2 monument

Filmen om Nikolai Astrup, Norges kanske mest inflytelserika målare. En tämligen konventionell konstnärsfilm berättad i mer eller mindre kronologisk ordning. Det blir ganska tråkigt. Vi får veta väldigt lite om konsten och vad som driver konstnären och varför han målar just de motiven. Då blir det till slut obegripligt att Astrup räknas som en av de stora norska målarna  - varför det? Filmen ger inget svar.

Vi får höra helvetespredikningar om synden, predikningar som i verkligheten var timslånga, vi får också vara med om en fantastisk likvaka och se oerhörda landskap. Men det blir för enahanda och konstnärsromaniskt det hela.

Teorema

Betyg: 4 monument

Med utgångspunkt i Israels folks vandring genom öknen och Jesu frestelser i samma geografi (öken), får vi följa en borgerlig familj i Milano dit en mystisk ung man kommer. Han lockar fram alla familjemedlemmars dolda sexualitet - men lämnar dem sedan. Var och en agerar på sitt sätt när han lämnat dem: psykisk sjukdom, destruktiv sexualitet, abstrakt konst, utblottande och andlig fanatism.

Den borgerliga familjen står i centrum och allt den döljer i sin förljugenhet. Är då den unge mannen som sätter igång alla desa processer frestaren eller frälsaren? Det är i vilket fall fascinerande, besvärande, roligt och mycket märkligt. Bäst är ändå inledningsscenens diskussion utifrån en helt överraskande vändning i klasskampen.

Ugglor i mossen

Betyg: 3 monument 

Det börjar oerhört snyggt. En liten pojke smyger med sitt leksaksgevär bland höstlöven, så hörs tre skott! Sedan börjar komedin. En välansad och snyggt klädd herre ligger utsträckt mitt på en kulle bland bländande höstlöv. Han visar sig vara död och alla som bor i närheten tror, av olika anledningar, att de dödat honom. Så, för att slippa undan anklagelserna för mord begraver de honom - och gräver upp honom - och begraver honom - och gräver upp honom... 

För att förstå humorn behöver vi originaltiteln "The Problem with Harry". Problemet är inte att han är död, det är det ingen som egentligen bryr sig om, utan problemet är att kroppen ligger alldeles för offentligt och måste på något vis hanteras. Så är också slutvinjetten det bästa i hela filmen: "The problem with Harry is over".

Snygga repliker, en ung Shirley MacLaine och en fantastisk byteshandel: en groda mot en död kanin, en död kanin mot två blåbärsmuffins ... Men också en travesti på Saligprisningarna och en diskussion om människan som Guds medhjälpare.

Kvinna i rött

Betyg: 3 monument

En äldre man luras att bli kär i en yngre kvinna. Hon tror att han är en framgångsrik konstnär, medan han bara är en trist tjänsteman i ett urartat äktenskap. Det är plågsamt att se hur han snärjs och snärjer sig mer och mer in i lögnen medan dess konsekvenser blir allt allvarligare. Lögnerna och våldet laddar för den slutgiltiga tragedin. 

Det är dystert och i viss mån förutsägbart - ändå kan jag inte värja mig mot tragedin. Att livet så kan kastas omkull på grund av längtan efter kärlek, eller handlar det om att slippa ur grottekvarnen och det hunsade livet ... Kvinnorna är tydliga och kraftfulla, som i många fyrtiotalsfilmer, men de drar det kortaste strået. Det är trots allt männens värld. 

Jag kan inte bestämma om det handlar om brott mot det sjätte eller åttonde budet; om äktenskapsbrott eller falskt vittnesbörd. Det blir nog båda.

En söndag på landet

Betyg: 3 monument

Det börjar med barnens sångramsor redan under förtexterna, sedan mörker som långsamt blir till ljus och en ny dag tar sin början med en gammal mans sång. Här har vi en sorts tema, barndom och åldrande, eller snarare barn och åldrande. Kanske också mörker och ljus där förtvivlan väntar bak knuten och framtiden bär död - samtidigt som barnen leker, lunch intas och solens värme sprider en viss dåsighet. 

Mycket mat och samtal och då och då en sorts drömska återblickar som inte alltid är begripliga. Det är tvärtom med den återkommande berättarrösten. En röst som berättar om det vi redan begripit. Vissa scener är vackra, barnens lekar och relationer känns äkta, och skådespleriet är överlag bra. Men det förblir oklart vad filmen egentligen vill säga oss. Kanske vill den bara skildra en gammal människa, en dag under tidigt nittonhundratal, en söndag på landet. En gammal människa som likt Mose fått se det förlovade landet och därmed kan dö i frid. Men vi blir inte riktigt på det klara med varför och hur.

Förutom 5 Mos 34:1-5 (Mose död) förekommer även SvPs 271.

The Salt In Our Waters

Betyg: 3 monument

Havet, vattnet är ständigt närvarande. Inte särskilt inbjudande utan mest grått och hotfullt, men det är från havet människorna i denna del av Bangladesh får sin utkomst. En konstnär flyttar dit för ett konstprojekt med skulpturer i människostorlek. De uppfattas som idoler/avgudabilder av den lokale imamen och konflikt uppstår. 

Tradition mot modernitet. Religiös konservatism mot religiöst fritänkande. Manligt mot kvinnligt. Stad mot land. Medelklass mot fattiga fiskare. Konflikterna är många och komplexa. Det är en av filmens poänger, att det inte är så enkelt. En annan poäng är färgsättningen - det mesta av bakgrunden går i havsgrått eller sandbrunt, ibland med inslag av ruttnande mangrove träd. Mot denna gråmurriga fond visar sig varje människa som en skimrade juvel i starkt färgade kläder eller i oklanderligt vit skjorta. Så kanske den främsta konflikten egentligen är mellan människan och en natur som kräver så mycket arbete av henne. Ett eko av Guds ord till Adam i Första Mosebok: "du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett" (1 Mos 3:19).

Aalto

Betyg: 2 monument

Om detta var en film om byggnader (och möjligtvis stolar) hade den fått ett fantastiskt betyg. Vackra byggnader i vackert ljus, snygga detaljer, vinklar, skuggningar - just så som arkitekten och formgivaren tänkt sig det. Men det handlar inte bara om byggnader utan också om människorna bakom och där brister det. Vi får se Alvar Aalto i möte med berömda arkitekter och formgivare, vi får se journalfilmer från hans ateljéer - och vi får förvisso se Aino Aalto i badddräkt men hennes betydelse för namnet Aalto lyfts bara fram halvhjärtat. Vilken betydelse hade egentligen kvinnorna bakom mannen - eller bredvid (som det antyds men aldrig beskrivs)? Dessutom saknas förklaringen av hans popularitet, vad var det egentligen med "människan som alltings mått" som tilltalade och hur gick brytningen med funktionalismen till och vad bestod den egentligen i? Det hade också varit intressant med en utveckling av betydelsen av barnens lek för arkitekturen. Antydningar, liksom ovan, men inget som förklaras och görs begripligt - men snyggt o så snyggt!

Bäst är fotografierna på barnen när de använder de arkitektritade stolarna som helt vanliga stolar och när Kristian Gullichsen på ålderns höst går runt i huset han flyttade in i som sjuåring och berättar om hur han mobbades för att han bodde i ett så konstigt hus (Villa Mairea ritad av Alvar Aalto, se bilden ovan). Intressant är dock skildringen av Treenigheten och tvivlets teologi skildrat i kyrkorummet i De tre korsens kyrka.