Betyg: 3 monument
Vi förstår naturligtvis hur det slutar, men vägen dit är ganska krokig med kärlek, svek, upphävande av kastlagarna och en förbrödring över religionsgränserna: hinduer, muslimer, kristna och sikher. Det är mycket kricket, många bistra britter, mångdubbelt fler jublande indier och en elefant. Roligast är att när britterna marscherar visas filmen i fast motion så det ser ytterst löjligt ut. Ungefär så löjligt som det faktiskt är med marscherande militärer.
Betyg: 3 monument
Det börjar i det exotiska, en lång inledning med ett svep över indiskt gatumyller som avslutas med fakir efter fakir som gör sina trick. Sedan kommer förtexterna. Scenen är satt: Det exotiska Indien. Men ärendet är kanske mindre just Indien och det exotiska utan en moralisk berättelse om hur uppgång går före fall, eller hur den som gapar efter mycket mister hela huvudet. Två tvivelaktiga soldater ur den brittiska armén tar sig tvärs över Himalaya för att lura befolkningen i det fjärran Kafiristan att de är gudar och från himlen sända. Det går till en början alldeles utmärkt, ortsbefolkningen är vidskeplig, okultiverad och ganska enfaldig. Men när den ene etablerar sig som gudomlig kung i rakt nedstigande led från Alexander den store börjar det knaka i vänskapen och till sist störtas de bägge i fördärvet. Leken är slut, imperiet faller sönder. Det som återstår är galenskap och ett makabert minne.
Allt kretsar kring Frimurarna och deras symbol med Guds allseende öga med påstådda rötter hos Alexander den store och kung Salomo. Hur det än är med det så får vi se svindlande vackra landskap och majestätiska berg i snö. Trots ett ironiskt anslag blir filmen bara en i raden av filmer där den brittiska överlägsenheten möter okunniga och barbariska folkslag. Den är ändå gjord 1975! Fånigast är det återkommande kraftuttrycket "God's holy trousers" och märkligast är psalmen "The Son of God Goes Forth to War", sjungen i undergångens stund.
Betyg: 3 monument
Jag minns att jag såg den här filmen på bio när den kom, 2007, och blev helt betagen. Nu känns den så där. Troligen hade jag inte sett något liknande förut, men nu har storyns absurditeter bleknat och mest blivit tvivelaktiga. Är det enbart en drift med västerlänningars syn på Indien, eller är det inte också en ganska fördomsfull bild av indisk andlighet? Påfågelsfjädrar, udda och fånig ritualer och en begravning där transportmedlem tycks viktigare än sorgen.
Tre amerikanska medelklassbröder sammanstrålar i Indien för att tillsammans göra en andlig resa i sorgen efter den döde fadern och samtidigt försöka locka hem mamman som blivit nunna i ett indiskt, katolskt kloster. Här förekommer både puja och korstecken i en sorts religionsblandning, men kanske är det ett religionsmöte.
Bäst är färgsättningen. Den har inte på något vis bleknat!
Betyg: 3 monument
Mer poesi än handling, mer koreografi än regi. I en villa i Calcutta (inspelat i Sydfrankrike) rör sig fyra män och en kvinna långsamt in och ut ur synfältet. Det är vansinnigt snyggt koreograferat, hur de rör sig ut och in i bilden medan kameran står still - eller hur de står still och kameran l å n g s a m t panorera genom rummen. Till detta en uppläst text med ett par olika röster, som ett bildsatt röstspel. Långsamheten i både rörelse och röster, det grönaktiga ljuset och det fullkomligt händelslösa ger en känsla av tomhet och övergivenhet. Världen är lika övergiven som tennisbanorna och det som möjligen pågår pågår någon annanstans. Kanske en effektiv och kritisk skildring av kolonialismen på ett existentiellt plan - men det blir lite för långsamt till slut.
Betyg: 1 monument
Det är märkligt hur äventyrsfilmer ofta kryddas med livsvisdomar som i en annan filmisk kontext skulle kunna kännas seriösa, men här enbart blir patetiska. Huvudpersonen Mathayus säger vid ett tillfälle: "Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det som skett" Svaret han får kommer som en pisksnärt: "Då har du ingen framtid". I sig en utvecklingspsykologisk sanning och god själavård, men i sammanhanget blir det så platt, så platt. Troligtvis för att personteckningen är plattare än en serietidning och storyn än värre.
I en sorts antik tid, enligt de tidigare filmerna det man bibliskt kallar abrahamitisk tid, tar sig en, tydligt europeisk, egyptisk tronpretendent med en till synes romersk armé till det som borde vara Indien och möts där av stridande burmeser eller möjligtvis thailändare och ninjakrigare. Vår hjälte, Mathayus får en än gång en "rolig" sidekick till hjälp - här en fet tysk vid namn Olav(!), när han besegrar den grymme tronpretendenten och hans spökkrigare för att få prinsessan och hela kungariket. Mycket slagsmål är det. Inget annat var att vänta, men däremellan är det tomt!
Bäst är elefanterna.
