Camille Claudel 1915

 

Betyg: 4 monument

 

Det här är en film som har stannat kvar i minnet. Trots ett dramatiskt skeende är den stillsam och på gränsen till sömnigt långsam, men med ett mycket vackert bildspråk. Både närbilderna på Camille Claudel (Juliette Binoche)och den karga sydfranska naturen med alen som viner över landskapet. Även den detaljfattiga klostermiljön där hon blir inspärrad som psykiskt sjuk är vacker på filmduken och skådespelarna, med egna psykiska funktionshinder, spelar sina roller med stor trovärdighet. Hos huvudpersonen framkommer en viss paranoia, men filmen ger också bilden av en kraftfull, kvinnlig konstnär som blir illa behandlad av männen och sin samtid, så förföljelsetankarna är kanske relevanta. Många frågor väcks, men faktum kvarstår. Camille Claudel var inlåst på mentalsjukhuset Montdevergues nära Avignon under 30 år, fram till sin död 1943.

 

Läs mer om filmen från 2013 här.

Sahara

Betyg: 2 monument

Västvärldens giftiga avfall lagras i läckande tunnor i öknen i Mali, befolkningen förgiftas och hjältarna som är kopplade till WHO utmanar den arrogante självutnämnde diktatorn.
   Skulle kunna vara en ok samhällstillvänd thriller. Tyvärr finns det fler hjältar som tar mer plats. Några amerikanska äventyrare på jakt efter en försvunnen pansarbåt från inbördeskrigets slutstrid: en nörd, en sidekick och en klassisk hjälte - slår snabbare än någon annan, övlever det mesta, slutar i den vackra läkarens famn (hon, hjälten från WHO, som vi ändå hade lite mer förhoppningar kring).

Någon snygg sanddyn då och då, vackra lerstäder, ett någorlunda hederligt försök att skildra verkliga Malibor istället för schabloner, och i bakgrunden en sorts kritik av den västerländska världsuppfattnigen. Men allvaret döljs av dåliga collegeskämt, orealistiska stridsscener med mycket raketer, dynamit, uråldriga kanoner och en alltför skruvad intrig.

Sämst är ändå soundtracket, bullrig amerikansk rock'n roll utan mening eller innehåll.

The Last Legion

Betyg: 2 monument

Den siste ättlingen till Julius Caesar ser sina föräldrar mördas när gotherna erövrar Rom och blir själv tillfångatagen och hålls fången på Capri. Några trofasta romerska soldater under Aurelius (Colin Firth) ledning ger sig ut för att rädda barnkejsaren och imperiet. Det går ganska bra med det ena, men inte med det andra. Imperiet går förlorat, men den siste med rätt att kalla sig Caesar överlever. Förräderi, flykt och sökandet efter den sista trogna legionen för dem till Hadrianus mur i imperiets utkant. Här vid gränsen mellan England och Skottland prövas lojaliteten och en ny historia kan ta sin början.

Sköna hjältar mot fula fiender, ett oändligt tjat om ödet och en synnerligen träaktig Colin Firth gör även de mest spännande scenerna ganska ointressanta. Allt ödestjat får dock sin förklaring i slutscenen, som faktiskt lyfter hela historien en liten bit ovan marken. Plötsligt står hela berättelsen om kung Arthur och svärdet i stenen i en annan dager.

The League of Extraordinary Gentlemen

Betyg: 1 monument

Föreställ dig Allan Quatermain (hjälte i H Rider Haggards äventyrsromaner från sent 1800-tal), Dorian Gray, Dr Jekyll (och Mr Hyde, förstås), Kapten Nemo, den osynlige mannen, vampyren Mina Harker (från Draculaberättelsen) samt Tom Sawyer som amerikansk hemlig agent - som ett gemensamt team vars uppdrag det är att rädda världen från ett förestående världskrig. Betänk att det är år 1899 i en sorts alternativ historieskildring. Föreställ dig hur bra det kan bli! Nej, det kan du nog inte. För det blir inte alls särskilt bra. Kanske fungerar storyn i en Sf-roman eller som seriealbum, men som film blir det bara töntigt. Högljutt, fånigt och töntigt. Det enda som kan sägas vara av något intresse är antydan till civilisationskritik där moderniteten symboliseras som destruktivitet när pansarvagnarna i öppningsscenen rånar Bank of England. Kunde ha blivit intressant om tanken hölls vid liv.

Bäst är Nemos chaufför (!) när vi möter honom första gången och han presenterar sig med orden: Call me Ishmael (1 Mos 16 - 26)!

Hotell

Betyg: 4 monument

Det här är ett kammardrama, och jag gillar kammardraman. Fem människor ger sig av från sina liv för att möta sig själva och varandra på hotell. Det är smärtsamt och stundtals dråpligt. Och oerhört bra skådespeleri. Egentligen alldeles fantastiskt att det som är den stora smärtan i livet kan bli en så bra, och spännande, film. Bra psykologi, helt enkelt.

Wonder Man

Betyg: 2 monument

Danny Kaye var min barndoms hjälte - de tungvrickande sångerna, leendet och det som jag uppfattade som hans genuina vänlighet slog ann hos mig som tolvåring. Jag har ingen anledning att betvivla mitt val av hjälte, men inser nu att jag söker mer komplexa sammanhang. Danny Kaye i all ära, men detta är ingen särskilt bra film. En entertainer som blir vittne till ett gangstermord mördas av samme gangster, men det visar sig att det finns en förläst tvillingbror som tar hans plats på scenen, ivrigt påhejad av den mördade broderns spöke. Upplagt för förvecklingar som späds ut med en del lättkädda dansnummer. Allt är kvickt och muntert, fördomsfullt och präktigt. Kanske hade jag gillat det som barn...

Bäst är fortfarande sångnumren, tungvrickandet, mängden stavelser som ryms inom kortast möjliga tidsrymd och så det faktum att döden inte alls är otäck och farlig, utan tvärtom något man kan skämta om i godmodig ton.