Dadda för tre (Houseboat)

Betyg: 3 monument

Cary Grant och Sophia Loren sprider sin charm över ett manus som är elegant, men lättviktigt även om sådant som traumatiserad sorg, freudiansk sexualförståelse och försök att ”bryta barriären mellan kapital och arbete” finns med. En pappa (Cary Grant) ensam med tre barn när deras mamma - som han levt på avstånd från - dör i en olycka. Istället för det enkla att låta svärföräldrarna ta hand om barnen gör han det själv. Det går så där bra. Han behöver en barnsköterska - då dyker Sophia Loren upp!

Bra barnskådespeleri, stundtals trovärdig psykologi, men mest förenklad. Filmen handlar egentligen om att leva vidare efter sorg och stora förändringar, om livet och döden ”i Guds universum”. Sentimentalt och freudianskt. Ganska progressivt i synen på barnuppfostran för att vara 1958.

Indiana Jones and the Dial of Destiny

Betyg: 3 monument

Det fins en lite udda subgenre bland filmer om Andra världskriget, filmer som handlar om hur det nazistiska Tyskland i krigets slutskede försöker stjäla konstskatter och arkeologiska föremål; Tåget, The Monuments Men. Denna film börjar där, med ett tåg fullt av arkeologiskt stöldgods (som om inte nästan alla arkeologiska föremål är stöldgods) och en kamp på liv och död på taket av tåget - vi har sett det förr, även det förtvivalde hoppet från den rasande bron ner i den virvlande floden. Sedan börjar själva filmen om kampen över Arkimedes tidsmaskin (The Dial of Destiny) mellan gamla nazister, CIA, sluga vetenskapsmän, en marockansk ficktjuv och så Indiana Jones, förstås. 

Underhållande, men inte särskilt originellt förutom att filmen faktiskt, mellan actionscenerna, handlar om åldrande. Det är kul att de talar skolboksgrekiska och intressant att den lans som stack hål i Jesus kropp på korset har betydelse (Joh 19:34), liksom kontinentaldriften och Arkimedes princip.

Maestro

Betyg: 2 monument

Varför ska det vara så svårt att skildra en konstnärs arbete? För om det får vi i princip inget veta, men om hans relationer - helst sexuella sådana - får vi veta mer än vi vill. Det kan ju inte var så att Leonard Bernstein är intressant för att han är bisexuell! Det är hans musikalitet, hans driv och hans spiritualitet som gör mannen, vem han sedan älskar med är av mindre intresse. Vi får i princip aldrig se honom komponera, bara vid något tillfälle öva och då med kör, aldrig vara med på någon av alla turnéer runt om i världen, inte se honom i synagogan, inte höra honom sjunga särskilt mycket... Hans liv blir i filmen om honom begränsat, småttigt och ointressant. Dessutom saknas det berättelse och gestaltning i ett mediokert skådespeleri där det bästa är porträttlikheten (något som faktiskt vore utan relevans om filmen var välgjord och välspelad). Några you-tube-klipp säger mer om Leonard Bernstein än vad denna film gör.

Lite lättköpta effekter som att filmen övergår från svart-vitt till färg när vi kommit in i sextiotalet och scener som går i varandra på ett oväntat sätt (första gången - men inte när det görs en gång till). Bäst är förstås musiken.

Mission Impossible 4 - Ghost Protocol

Betyg: 4 Monument

Jag måste nog erkänna att jag faktiskt gillar actionfilmer, i alla fall när de är som Mission Impossible. Det är fräckt med alla "gadgets" och fiffiga lösningar, det är snyggt med alla planer och det är oftast en mer eller mindre medveten komisk touch som alltid är mycket rolig. Det är också väldigt mycket stereotyp över alla karaktärer, och lite väl grabbigt kanske. Men om man kan se det som ett medvetet upplägg blir det mera komiskt än tragiskt.

Speciellt kul i denna film är att det mesta inte blir som planerat. Ofta är det den tekniska utrustningen som inte fungerar, vilket skapar en känsla av vardag. Även topphemliga agenter kan misslyckas och har tekniska problem som vilken vanlig människa som helst. Ansvarig för de tekniska prylarna i denna film är Benji, spelad av Simon Pegg, och den som jag anser är den stora behållningen i filmen. Fast de fyra personerna som filmen kretsar kring har alla sina poänger, och relationen mellan dem är faktiskt intressant och något som man reflekterar över, all action till trots.

Värt att nämna är att jag när jag skulle hitta etiketter för denna film upptäckte att "Action" inte fanns med. Det säger lite om hur populär den genren är på Juno Film.

Tåget

Betyg: 4 monument

En hyllning till konsten, måleriet och dess betydelse för den nationella indentiteten - men än mer en hyllning till järnvägen och dess arbetare: lokförare, klarerare, mekaniker, stationspersonal ... Paris med bara några veckor/dagar kvar av tysk ockupation. Då fyller tyskarna ett tåg med Frankrikes konstskatt av moderna mästare: Picasso, Monet, Gaugin, Manet, Braque mm. Tanken är att använda konsten i utpressningssyfte gentemot de allierade - om ni inte betalar förstör vi denna ovärderliga skatt. Alltså måste motsåndsgruppen inom tågtrafiken se till att tåget inte lämnar Frankrike före befrielsen (ett par dagar). Samtidigt får inget hända med tåget, det får på inga villkor förstöras. Spännande och roligt att en tågklarerare (Burt Lancaster) är hjälten. Det är nog den enda film som gjorts där så är fallet!

Skiftnycklar, oljetrasor och snygga banderoller är viktiga i sammanhanget. Likaså en diskussion kring hjältar och änkor samt det lakoniska konstaterandet: "Jag är en järnvägare, inte profet".

Uncharted

Betyg: 2 monument

                                                                Sir Francis Drake

Modern äventyrsfilm på klassiskt manér utifrån ett tv-spel om två föräldralösa bröder med sinne för kartor, hemliga meddelanden och ficktjuveri som söker efter Magellans gömda guldskatt. Fast egentligen är det bara den ena brodern som gör det för storebror har försvunnit. Det görs en stor sak av skillnaden mellan "borta/gone" och "försvunnen/lost" - dvs det som är försvunnet kan du hitta igen. Således dyker storebror upp i slutscenen och det är uppgjort för en uppföljare. Vilket vi kan vara utan då det handlar om synnerligen uselt skådespeleri.

Slipsknytning, vältuggat tuggummi och fadermord förekommer - liksom citat från 2 Mos 20:15, en udda variant av sången från Kristina från Duvemåla: Guldet blev till salt! och ett släktskap med Sir Francis Drake (bilden). Annars för mycket TV-spel, för lite film.

Gothic

Betyg: 2 monument

Egentligen en film om romanen Frankensteins födelse, men ändå förvånansvärt ointressant. Drömmar, mardrömmar, stängda dörrar, råttor, spindelväv, likdelar, hysteriska skrik och elaka skratt samsas i en sorts historia om tillbakaträngda drifter och rädslor. Där Lord Byron, Percy Bysshe Shelley, Mary Shelley (bilden) och några till samlas en stormig natt i ett gammalt slott för att berätta skräckhistorier. Mary Shelley är den intressantaste av dem, men framstår som alldeles för vek och lättskrämd - det är ju ändå hon som i slutscenen börjar berätta om Dr Frankenstein och hans monster - och de andra personerna fångar inte intresset. Mest är det mörkt och ganska långtråkigt trots den gotiska inramningen. Det blir varken spännande eller läskigt - med undantag för de döda barnen, döda barn är alltid läskigt.

Om Guds död och människan som gud, om "att dricka ättika för att håna korsfästelsen", om hädelse och gudsrädsla - men mest om en samling förvirrade människor som försöker imponera på varandra på olika sätt.

Pojken och hägern

Betyg: 4 monument

En märklig berättelse om död och sorg från Andra världskrigets Japan. Mahito flyttar efter mammans död i ett flygangrepp till en småstad med sin pappa och hans nya fru (mammas lillasyster). Huset är fyllt av udda och urgammalt tjänstefolk och strax intill ligger ett mystiskt och, visar det sig, magiskt torn dit Mahito tar sig med hjälp av en närgången häger. Hägern visar sig vara en surmagad gubbe som motvilligt leder honom vidare in i en magisk värld där tiden står still och de ofödda och döda lever. En värld fylld av skönhet och obehagliga fåglar. Denna värld och alla andra världar styrs av en gammal släkting till Mahito som vill ha honom till efterträdare. En gud som leker med byggklossar.

Ondskefulla undulater, hisnande äventyr, de oföddas otympliga andar och mycket annat får vi vara med om utan att egentligen begripa så mycket. Det är fascinerande och stundtals bland det bästa jag sett som tecknad film, men det är också svårt att greppa allt som sker.

En officer och gentleman

Betyg: 3 monument

Om klasskillnader och uppfyllda drömmar. Fast vägen till de uppfyllda drömmarna, dvs flygofficer i amerikanska flottan, går via svart pedagogik och mycket fysisk smärta. Kanske är det en verklig bild av den amerikanska armén, att underofficerarna under grundutbildningen bygger sin pedagogik på våld, hot och förnedring. Kanske tar de ut sin hämnd för att de inte blivit annat än sergeanter på de som senare blir deras överordnade - eller så gör sig inte vänliga befäl på film. I vilket fall så spirar vänskap och kärlek i denna miljö av förnedring och hårt arbete. Om det sedan gör någon till gentleman det är mycket tveksamt, Zack (Richard Gere) är i princip likadan filmen igenom - inte särskilt gentlemannalik. Dock bränner det till när det handlar om självmord och då lyfter gestaltningen.

Här spelar katolska kyrkans abortmotstånd in, Gud benämns som både nådegivare och hjälpare ett antal gånger och arbetarklassens befrielse - som vi mycket tydligt får bevittna (se bilden) - är inte hennes egen. Bäst är fabriksmiljöerna, så långt från de vita officersuniformerna vi kan komma.

Playbirds

Betyg: 3 monument

En helt ok brittisk kriminalfilm med lite luggslitna poliser, snygga miljöer i bortglömda delar av London, bra dialog och en ständigt närvarande känsla av klasskonflikter. Dock utspelar den sig bland stripklubbarna i Soho. Flickorna på herrtidningen Playbirds mittuppslag hittas en efter en strypta av troligen samma mördare. Till slut får en kvinnlig polis updraget att ta sig i miljön under cover. 

Det är grått, småkallt och relativt färglöst (som jag minns London på sjuttiotalet). Vi får oss till livs Jesaja 30:27, både skriftligen och muntligen, samt Uppenbarelseboken 6:8. Vi får möta en förrymd biskopsdotter och höra talas om den oheliga treenigheten: sex, hästar och häxkonster, samt ta del av ett oroväckande slut.