Inkräktaren

Betyg: 3 monument

En bra historia om klass och det som gör ett fungerande liv möjligt, men också en skildring av efterkrigsengland. En överste från Andra världskriget ertappar en av sina bästa soldater som inbrottstjuv i sitt eget hem ett antal år efter krigsslutet. Mannen flyr, men översten kan inte släppa tanken på vad det är som gör en duglig soldat till en simpel tjuv. Genom att kontakta de andra i stridsvagnsgruppen får han till slut en bild av vad som hänt, var och en bidrar med sina del.

Det är väl gjort, ett gott hantverk, men lite för moraliskt slut. Å andra sidan vet jag inte hur det annars skulle kunna sluta utom som tragedi. Det tackas för förbön, som blir till en sorts ironi efter ett tag och nödlögner förekommer. Bäst är barnen när de leker krig med hemmagjorda stridsvagnar. Helt underbart hejdlöst.  

Crooks in Cloisters

Betyg: 3 monument

Det börjar direkt pinsamt dåligt, med överspel och tramserier, men tar sig efterhand och blir riktigt hemtrevligt på slutet. En gangsterliga måste lämna storstaden efter att ha genomfört "historiens minsta tågrån" och det som står till buds är ett kloster på en ö utanför Cornwalls kust. De munkar som bodde där har flyttat och klostret säljs för en billig peng. I källarvalven kan ligan smälta ner tjuvgods till guldtackor, trycka falska sedlar och sy om stulna pälsar. Det fins bara ett aber. De måste upträda som munkar för att fatslandsbefolkningen inte ska misstänka något. Allt är upplagt för missförstånd och dråpligheter när dessa mondäna skurkar ska leva hårt klosterliv med grisar, kor, höns, odlingar och kökstjänst. När de till sist måste lämna ön vill de inget hellre än att stanna kvar, de har blivit så fästa vid sina alldagliga sysslor.

Fånigt, fånigt fånigt - men med gott hjärta och allt på överdriven cockney. Finast är kanske filmhistoriens mest innerliga bön när en av "bröderna" har lunginflammation och det enda som kan hjälpa är att be en bön i kapellet, något denne durkdrivne gangster aldrig någonsin gjort förut. Så egentligen handlar filmen om den helige Benediktus klosterregel: Ora et labora = bed och arbeta.

Enys Men

Betyg: 3 monument

Klassas som "folkhorror", men är väl varken så mycket folk eller horror. Däremot är det mycket fina naturbilder från öarna utanför Cornwall. Det är sjuttiotal och en kvinna vistas ensam på en klippö där hon följer utvecklingen hos en mycket sällsynt blomma som bara växer där. Varje dag upprepas samma ritual; hon går samma stig, kontrollerar blomman, går hem, skriver i loggboken, kokar te, oroas över om när båten med förnödenheter - te och bensin till elaggregatet - ska komma, läser en stund innan hon somnar och blåser ut ljusen. Efterhand så blandas hennes egna minnen upp med tidigare öbors; fiskare, gruvarbetare och fiskarhustrur i mystiska syner. Typ, så. 

Väldigt långsamt berättat, men med vackert foto. Blomman hon bevakar och för in uppgifter om i loggboken tycks helt apart på den karga ön. Men det är ju därför hon är där och någonstans handlar det nog om ensamhet, utsatthet och platsers historia, dock ganska svårbegripligt. Sången, eller i vissa kyrkor psalmen, "Let the Lower Lights be Burning" sjungs med stark inlevelse i det som kanske är den mest skrämmande scenen i hela filmen. 

Skeppet som dog av skam

Betyg: 3 monument

Mest att betrakta som en saga, där en kanonbåt som varit den bästa under kriget degraderas till smugglarfartyg och ju allvarligare smugglingen blir desto sämre fungerar hennes motorer. Först när hon vrenskas så att lasten far över bord blir båten åter lugn och lätt att köra. Intressant berättelse med mycket stormar och vattenmassor, samt med en hel del moraliska bryderier för de före detta marinsoldater som tar över sin älskade kanonbåt och försöker leva på henne som civila. Det går inte, då återstår bara smuggling och det vill inte båten.

Richard Attenborough är bra som kallsinnig löjtnant, medan övriga rolltolkningar är ganska mediokra. Jesu ord om att inte sätta sitt ljus under skäppan (numer ”sädesmåttet” Matt 5:15) citeras i förbifarten, i övrigt inte så mycket att tillägga. 

Wonderwall

Betyg: 2 monument

En förvirrad professor blir besatt av grannflickan som han får syn på genom ett litet hål i väggen. Snart är väggen perforerad av hål och hans betydelsefulla forskningsarbete bortglömt. Dag och natt sitter han vid sina titthål för att följa grannarnas liv och kärleksbesvär medan han drömmer att han är hennes kavaljer. Hon försöker ta sitt liv och han räddar henne, lite på avstånd. Det är ungefär vad som händer plus en del psykedelika och några tydliga drömscener. Men mest är det en fånig film om kulturkrockar, löjliga professorer, vackra fotomodeller och utlevande hippies. 

Filmen är från 1968 och förvånansvärt tom på politik, det närmaste är bilden på och iscensättningen av Sankt Sebastians martyrskap, men inget annat talar om en sådan tolkning av kärleken. Kanske var han inte fullt så förknippad med homosexualitet på sextiotalet? Men varför är han då med? Bäst är, förutom den ärtgröna bilen och de helt utflippade glasögonen, den fantasifulla duellen mellan professorn och pojkvännen och så George Harrisons musik, förstås.

Ett annat land

Betyg: 3 monument 

En av alla dessa brittiska ”public school-filmer”. Bra manus, bra skådespeleri, bra dialog - men alltför mycket teater. Vi följer några av de äldre eleverna på en förnäm skola under trettiotalet i deras försök att hantera skolkulturen. Var och en har sin strategi: motstånd, medgörlighet, lögner, hot eller ett desperat försök till ärlighet. Alla gör sitt för att stå ut. Guy hanterar sin homosexualitet med ironi, Tommy sin rebellanda med kommunism. Men det börjar inte där. Det börjar och slutar i Moskva på åttiotalet, med en brittisk spion som på ålderns höst bestämt sig för att låta sig intervjuas av västmedia. 

En 24-årig Colin Firth, mycket gosskör, många putsade skor, pennalism och längtan. Lenin bärs omkring och Tredje Mosebok 18: 22-25 citeras i samband med en gemensam bön. Slutet är bra, både i trettiotalets berättelse och i åttiotalets ramberättelse. Jag minns åttiotalets diskussion inom vänstern om homosexualitet, inte helt självklart. Filmen, inspelad 1984, speglar delar av den diskussionen.

The Big Job

The Big Job: 3 monument

Så nära vi kan komma en brittisk "screwball"-komedi. Där delar av humorn ligger i dialekterna, som ofta i brittisk film. Fyra bankrånare tycks ha planerat för det perfekta brottet, men igen av dem är perfekt. Allt går galet. Men de lyckas gömma bytet i ett ihåligt träd på en äng. När de femton år senare, men knappast klokare, slipper ut ur fängelset är det bara att plocka fram bytet. Tyvärr har en ny stadsdel anlagts på ängen och det ihåliga trädet står numer på polisstationens innergård...

Tramsigt, men också ganska roligt och charmigt. Bäst är slutet när de äntligen lyckas få tag på bytet. Inte ens det blir som vi tänkt oss. Roligast är poliskören som övar för julkonserten och som är överygade om att det är konkurrerande poliskörer som vill åt deras noter och körarrangemang när bankrånarna försöker bryta sig in.

The Terrornauts

Betyg: 3 monument

Några forskare söker efter kommunikationssignaler i yttre rymden utan något som helst resultat till en början. Projektet kritiseras och ska stängas ned när de första signalerna kommer. Och inte bara signaler. Hela jordklotet hotas plötsligt av utplåning.

Stundtals fånigt, stundtals charmigt med alla dessa klumpigt gjorda rymdfarkoster och illa utförda trickfilmningar. Värst är de gröna badmössförsedda retarderade varelser som en gång var ett intelligent släkte men av en ond civilisation förvandlades. Nåväl, våra hjältar räddar jorden, besegrar de onda och landar i en fransk nationalpark där de blir tagna av polisen för de saknar pass. Så kan det gå. Intressant är idén om mänsklighetens förfall, att civilisationen degenererar. Vi ser det i dagens politik, men 1967 måste det har varit en ytterst udda tanke. Roligast är maten som ser ut som julgransprydnader.

Mr Kipps

Betyg: 3 monument

Den ofövitlige Mr Kipps arbetar som afförsbiträde i en klädaffär under en förfärlig tyrann till affärsägare. När han till sin egen förvåning ärver sin förmögne farbror försöker han förändra sitt liv och leva som en gentleman. Men det går inte så bra. En komedi om klassmarkörer, solidaritet och att hålla fast vid vad man en gång lovat.

En del lite rolig trickfilmning, ett uppror bland löneslavarna som faller platt och tjänsteklockor som förvandlas till bröllopsklockor. Bäst är när han ska lära sig att bli gentleman och får frågan "What goes with fish?" och svarar "chips?" när svaret ska vara vitt vin. Filmen bygger på en roman av HG Wells med titeln Kipps: The Story of a Simple Soul. Och nog är han en av de som i Biblens kallas "de ödmjuka" och nog får han till slut ändå "äga landet och njuta en ostörd fred" (Ps 37:11).

Gonks Go Beat

Betyg: 3 monument

Det börjar helt oemotståndligt fånigt och rart, men förlorar sig i de romantiska balladerna mot slutet. De jordiska staterna Beatland och BalladIsle är bittra fiender, så bittra att Universums härskare måste rycka in. Den misslyckade rymddiplomaten Wilco Roger sänds dit med uppdraget att skapa fred eller förpassas för evigt till planeten Gonk (universums Sibirien där löjliga dockor spelar obegriplig jazzmusik). I Beatland spelar de rock´n roll på hög volym med det ”långa” håret flygande, medan de prydliga på BalladIsle sjunger lågmälda ballader till stillsamt komp av akustiska gitarrer. Det är klart att det måste leda till krig! Men kriget avblåses efter de inledande striderna, de skadade instrumenten bärs bort på bår och i slutscenen sjunger kärleksparet en beat-ballad.

Fantastiskt töntigt, mycket brittiskt och stundtals så bisarrt att det är roligt. Men när det ska bli mer allvar och kärlek och försoning då blir det bara tunt och tråkigt. Roligast är beat-läraren som skäller ut sina elever för att de har för lågt ljud på förstärkarna. Bäst är trumlåten i trumfängelset!

Down Terrace

Betyg: 4 monument

Far och son har just släppts ur fängelset. De har suttit inne då någon tjallat på dom. Men vem? Möjligheterna är flera, deras kumpaner är alla opålitliga och relativt enfaldiga. Det blir blodigt, det blir möjligtvis fel, men det blir i alla fall en förändring. Smågangsters i en mindre engelsk stad; vad de sysslar med vet vi inte, varför de satt i fängelse vet vi inte heller, men det vi vet är att vi inte kan lita på någon av dem. 

Mycket bra skådespeleri, särskilt Julia Deakin som mamma Maggie. En sorts socialrealism med helt utflippad dialog om Den tibetanska dödsboken, urmänniskan och Gud, en tolkning av designen på kinesiskt porslin och att känna sig tantriskt ungdomlig. Bäst är när pappan spelar blues med sin trista advokat, men roligast är gangstern från London som gör en "symbolisk visit". Kanske handlar filmen om att "triangeln det goda, det sanna och det vackra" inte håller. Det goda kan vara osant, det vackra ont och det sanna fult.

Falstaff

Betyg: 4 monument

Underbara lögner och ännu mer underbara förolämpningar. Shakespeare och Orson Wells är en bra kombination. Snyggt fotografi, snabba repliker och en kritisk blick mot kriget och överheten. Prinsen av Wales, som senare blir kung Henrik V, lever rövare tillsammans med sin kumpan Falstaff, en fet, åldrad skojare som inte drar sig för något. När Henrik sedan blir kung vänder han ryggen åt Falstaff.

Det är mycket Shakespeare, men ingen Shakespearepjäs. Istället bygger dialogen på "Henrik IV", "Henrik V" och "Muntra fruarna i Windsor". Mycket skämt, men i grunden allvar. Mycket dumhet, men klokt på samma gång. Här nämns de magra korna i Faraos dröm, 1 Mos 41:19, kronprinsen uppmanas att gå och hänga sig i sin egen strumpebandsorden, men roligast är när de hissar ner riddarna i full rustning från sina trapetser till hästarna.

Rude Boy

Betyg: 4 monument

London sent 70-tal, Thatcher blir statsminister, motsättningar, arbetslöshet, rasism, tristess, polisvåld, National Front och Anti-Nazi Leauge. Men också musik! Filmen är ett försök att beskriva punkens antipolitiska politik och dess komplicerade relation till den politiska vänstern och det sker genom Ray, en ung man med otydliga drömmar, ett starkt ego och en lika stark vilsenhet. Han hänger runt The Clash, känner några i bandet och blir en del av deras roddarteam. Ett jobb han inte klarar av på grund av för mycket alkohol och för lite allvar, samtidigt har han synpunkter på just bandets alltför politiska framtoning. 

Alla i filmen spelar mer eller mindre sig själva, men det är ingen dokumentär även om många delar är dokumentära; gatuscener, polisuppbåd, demonstrationer, konsertfilminingar. Det blir till ett kalejdoskop av känslor i det sena 70-talets London, där The Clash med sin musik blir en sorts utlösare. Och musiken är själva behållningen, tillsammans med gatubilderna från det Brixton jag bodde i 1980. Bäst är ändå när Joe Strummer tvättar sin "Brigade Rosse"-Tshirt i hotellrummets handfat.

Hamlet

Betyg: 4 monument

Dimmoln, skuggor, dagrar. Effektivt i denna tragedi "om mannen som inte kunde bestämma sig", som det heter i inledningstexten. Laurence Olivier både spelar Hamlet och regisserar en film som är en sorts förhöjd teater. Inzoomningar, dubbelexponeringar, djupfokus och närbilder säger att det är film, medan scenbilden säger teater; med befästningsvallar, torntrappor, knappt möblerade slottssalar och ett och annat draperi de onda kan gömma sig bakom. Det är i vilket fall väldigt snyggt och oerhört välspelat i samtliga roller - möjligen kan jag tycka att Terence Morgan är lite lam som Laertes, men det kanske han ska vara. Filmen vann bästa film och bästa manliga skådespelare vid Oscarsgalan 1949.

Mest intressant är när Hamlet utifrån en queer läsning av Matteus 19:5 kallar Kungen för sin mor. I övrigt ett svärd som blir ett kors, en bedjande som inte får dödas och att natten under tiden för Kristi födelse inte tillåter några onda varelser.  

San Demetrio, London

Betyg: 4 monument

Jag är svag för brittiska krigsfilmer gjorda under eller strax efter kriget där hjältarna aldrig är befäl eller överhetspersoner utan vanligt folk med breda dialekter. Så också här. Lastfartyget San Demetrio, hemmahörande i London, lastar tankarna fulla med bensin i Texas, men bli attackerat av en tysk jagare och det brinnande skeppet överges av besättningen utanför New Foundland. En av livbåtarna kommer på avvägar i det hårda vädret och när de genomvåta, hungriga och nedfrusna siktar ett fartyg tänds hoppet. Men det är deras eget skepp de kommit tillbak till. De tar sig ombord och lyckas föra det sargade och nästan helt sjöodugliga skeppet i hamn. Ett hjältedåd utfört av frysande, hungriga sjömän som mest längtar hem.

Välgjort, kanske inte så spännande men ärligt och en fin skildring av hårt arbete och arbetsgemenskap - det vi skulle kunna kalla solidaritet. Berättelsen om molnstoden i Andra Mosebok refereras och i brist på ”The Book of Prayers” så får Bibeln och Psaltarens 23:e psalm duga vid begravningen till sjöss.

Cromwell

Betyg: 4 monument

En brittisk storfilm med storslagna landskap, bataljer och mängder av statister - men i grunden ett kammardrama om kampen om makten mellan Kungen, Charles I (Alec Guinness) och parlamentet genom Oliver Cromwell (Richard Harris). Det handlar om demokrati, om att kämpa mot tyranniet och som en av hstoriens stora ironier, bli den du bekämpade. Snyggt gjort. Snyggt manus, snyggt skådespeleri, snygga kostymer och snygg musik - dock var det bara kostymerna som vann en Oscar. 

Det är spännande att se en film som har sin utgångspunkt i liturgin och som sedan följs av att de kristna uttalandena staplas på varandra - från bägge sidor. Tidigt i filmen säger Cromwell: "Alla parter i ett krig säger sig ha Gud på sin sida, men frågan Gud har att ställa sig är vem som står på Guds sida." Cromwell framstår trots allt som den gode revolutionären och folkhjälten, långt från den bild som ges i "Jagad av rebellerna" som gjordes 13 år tidigare. Men nu har sextiotalet passerat med all sin politik och upprorsmannen blir hjälte. Det mest fascinerande är fårskocken mitt på slagfältet vid Edgehill och hur prästerna på bägge sidor med ungeför samma bibelord och bön ber om seger för sin sida. Bäst är Alec Guiness bekymmersrynkor, det är inte lätt att vara kung! Trots den påkostade produktionen är filmen inte helt historiskt korrekt. Men som film är den helt korrekt.

 

Peterloo

Betyg: 3 monument

Det börjar med att krutröken skingras efter slaget vid Waterloo och en engelsk soldat som förvirrat ser sig omkring. Och slutar med samme soldats begravning efter att fyra år senare ha blivit dödad av de engelska soldater han stred tilsammans med, nu som offer vid Peterloomassakern. Hans krigstrauma gick aldrig över, han är lika förvirrad på S:t Peters Field i Manchester som vid Waterloo. På S:t Peters Field har tusentals fredliga demonstranter samlats för att kräva rösträtt och parlamentarisk representation. Kavalleriet gör en chock, 18 personer dödas och 700 såras. En skamligt bortglömd mänsklig katastrof.

Det är välspelat, med goda manchesterdialekter, bra kostymer och scenografi - men det lyfter aldrig. För mycket politiska tal och för lite liv. Filmen vill både skildra händelserna ur ett kollektivt, folkligt perspekiv och berätta om en enskild familj. Men det blir lite för många att hålla reda på, för många oratorer, för många svartklädda myndighetspersoner. Det blir varken hackat eller malet. Mest intressant är att alla, reformivrare, revolutionärer, konservativa, militärer åberopar Bibelns ord, Guds allmakt och Jesu välsignelser. Tydligast blir detta när den konservative prästen läser högt ur sitt brev där han spyr ut sitt hat mot underklassen medan Kristus betraktar honom från korset - anklagande eller inte, det beror på betraktaren. Också intressant att SvPs 17 spelas av den revolutionära orkestern, med melodi av Händel.

Den förste riddaren

Betyg: 3 monument

I en påhittad, mytisk medeltid med armborstpistoler och fotboll uppvaktar Lancelot den sköna Guinevere som just ska gifta sig med Kung Arthur. Vänskap prövas, kvinnor rövas och strider utkämpas, stundtals som envig, stundtals med ryttarchocker. Det är välgjort, snyggt och relativt spännande. Men Julia Ormond som Guinevere skåpar ut både Richard Gere som Lancelot och Sean Connery som Arthur. Problemet är att det inte riktigt går att förstå vad hon ser hos dessa karlar - en förlorad far? en bror hon aldrig haft?

En film genomsyrad av kristendom; bön är viktigt, den bedjande ställer sina vädjande frågor till den korsfäste Kristus, Guds vilja är central och i slutscenen förvandlas alla svärd till kors, genom att de hålls med handtaget uppåt. Stilfullt. Men det intressantaste är Riddarnas kring runda bordet valspråk: "Tjänandet ger frihet" ord som ekar av luthersk 1900-talsteologi; att vara kristen är att vara till för andra, det är i tjänandet av varandra vi visar vår tillhörighet till Kristus och i den relationen ligger vår frihet.

Långdistanslöparen

Betyg: 4 monument

En klassisk brittisk arbetarklassskildring utifrån Alan Silitoes novell "Långdistanslöparens ensamhet". Mycket fint skådespeleri i ett drama om frihet, förtryck, klass och rätten att få göra sina egna val. En ung man placeras på en ungdomsvårdsskola där han blir uttagen till det lag som ska tävla mot den fina internatskolan i bland annat långdistanslöpning. Det vore fantastiskt för ungdomsvårdsskolan om de vann och för rektorn vore det en fjäder i hatten. Men är den kollektiva segern mer värd än den enskildes rätt att förlora? Vem har mest makt, den som tar för sig eller den som avstår?

Vackrast är när hela ungdomsvårdsskolan med grova pojkröster sjunger "Jerusalem" (som ibland kallas Englands nationalpsalm) som om det vore en revolutionär sång. Kanske är tanken att "The new Jerusalem" är den plats där arbetarna tar hand om överflödet.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Betyg: 3 monument

En brittisk version av X-Men filmerna med betydligt mindre action. Bakgrunden här är dock erfarenheten av Andra världskriget och nazisternas brott mot de som är annorlunda. De mest annorlunda, barn med osannolika gåvor, samlas i olika skolhem för att skyddas - men ondskan söker efter dem och de försöker överleva i olika tidsloopar. Utanför dessa kan de inte leva och om någon tar sig in kan det medföra katastrof eller räddning. Det är mycket välgjort och snyggt, men ganska svårt att förstå med dessa olika tidsförskjutningar och tidsupprepningar. 

Det börjar förhållandevis segt och först i andra halvan av filmen börjar det hända något. Men sammantaget blir det lite för svårt att förstå och för lite av de besynnerliga barnen och för mycket monster. Bäst är dinosaurierna under sängen (hög igenkänning!) och att huvudpersonens pappa är fågelskådare.