Legend of the Demon Cat

Betyg: 4 monument

En fantastisk berättelse från sagans Kina. En tid då magi var verklighet och kejsardömen kunde falla på grund av poesi eller passionerad kärlek. Den nuvarande kejsarens död föranleddes av mötet med en mystisk svart katt. En japansk andeutdrivare som var på plats ser den också och tillsammans med en alltför talträngd poet vill han förstå vad den mystiska katten är, eller vem det är för det rör sig om en demon med förmåga att mörda människor eller tvinga dem att följa kattens vilja. Med hjälp av poesin, en särskild kärleksdikt, närmar de sig gåtans lösning. En lösning som ligger trettio år tillbaka i tiden och handlar om brinnande kärlek, svek och ett tredje alternativ mellan liv och död. 

Vackert, stillsamt och stundtals lite roligt. Udda karaktärer och märkliga miljöer. Märkligast är hur andeutdrivaren med hjläp av tecknade solkors = hakkors räddar en förgiftad kvinna från döden. Just dessa hade varit svåra att använda i en europeisk film.

Den berusade ängeln

Betyg: 4 monument

Tokyo, några år efter krigsslutet. Vid en dypöl där vattnet bubblar av föroreningar och giftiga gaser ligger Doktor Sanadas klinik. En liten mottagning för de fattiga patienter som bor i området. Doktor Sanada är en kolerisk man med smak för alkohol och som då och då bryter ut i aggresiva tirader. Bortom tiraderna glänser dock ett hjärta av guld. Det är han som är titelns berusade (och skitiga) ängel. Han är dessutom expert på tuberkolos. Vid samma dypöl håller den lokala yakuzan till. När det visar sig att deras elegante ledare Matsunaga har tuberkolos skapas en sorts band mellan de två. Ett band som bevaras genom slagsmål, tillmälen, sprit och uppriktig ärlighet. 

Fantastiskt skådespeleri och en dialog med många fullträffar: "Ditt liv bryr jag mig inte om, det är din turberkolos jag vill bota", "Barn och patienter förlorar aldrig ansiktet". Intressant är att Kurosawa 17 år senare (1965) gör ytterligare en film om en kolerisk läkare: "Rödskägg". Bäst är det fantastiska framförandet av boogielåten "Janguru bugi".

Blå Ängeln

Betyg: 4 monument

Kanske är det kulisserna på cabarén - med alla sina prång och märkliga personligheter, eller scenografin i staden där alla gator är liksom lite sneda och husen lutar lite här och där, eller så är det Emil Janning och Marlene Dietrich som helt enkelt spelar i sin egen tid, men det är extremt mycket trettiotal. Katastrofen anas, världen kan fortfarande skratta och le, men många leenden är falska och skratten fastnar i halsen på oss. I vilket fall är det ytterst välspelat när engelskprofessorn vid stadens gymnasium går ner sig i kärlek till en cabarésångerska. Vi ser och vet att det kommer att gå illa, men han är så glad, så nöjd till en början. Lika glad som han sedan blir förtvivlad och galen i slutet, lika galen som han är pettimeter och auktoritär mot sina elever innan han träffar Lola.

Tragiskt efter en roman av Heinrich Mann (Professor Unrat) och med ekon av tysk expressionism i ljussättning och utspel. Särskilt tydligt i slutets förnedring när professorn visas upp som en knappt mänsklig kvarleva, att han sedan får dö i en sorts frid på sin gamla kateder kanske är en försoning: Klockan slår tolv slag och i musiken hör vi julpsalmer.

Med Alice på halsen

Betyg: 4 monument

Synd på den svenska titeln; ”Alice in den Städten” säger något helt annat. En skribent (journalist, författare oklart vilket) reser runt för att skriva ett reportage om USA, men lyckas inte producera mer än ett gäng dåliga polaroidfoton. När han ska resa hem till Tyskland är det flygstrejk så han får flyga till Amsterdam istället. Som sällskap har han Alice, en nioårig flicka vars mamma han nyss träffat. Mamman säger att hon kommer med ett senare flyg, men dyker aldrig upp. Motvilligt försöker han hitta Alice mormor någonstans i Tyskland: i Wuppertal (med hängande spårvagnar!), i Duisburg, i Essen? Alice vet inte riktigt …

En fin skildring av relationen barn - vuxen. Mycket vägar, järnvägar och andra kommunikationsmedel. Ljudspåret består av förstorade motorljud från bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan. Nästan all dialog dränks av dessa civilisationens biljud. Och i grunden är det civilisationskritik Wim Wenders ger oss. Först en uppgörelse med den Amerikanska drömmen, sedan en lågmäld, outtalad kritik mot det moderna Västtyskland. Tomhet, ödslighet och ensamhet är vad som skildras genom bilrutorna. Bäst är Chuck Berry på scen och när en okänd pojke nynnar med till Canned Heat´s ”On the Road Again” på caféets jukebox.

American Gangster

Betyg: 4 monument

En av många amerikanska gangsterfilmer, men annorlunda då gangsterbossen är svart. Frank Lucas (Denzel Washington) tar över Harlems undre värld när hans boss dör i en hjärtattack. Genom kontakter inom de stridande trupperna i Vietnam kan han köpa och smuggla in mängder av rent heroin direkt från producenterna i den gyllene triangeln. Från ingenstans blir han den mäktigaste narkotikakungen i New York, men de korrupta poliserna inom narkotikaroteln vill också ha sin del av kakan. Han vägrar, som svart man litar han inte på polisen. Men här finns också en rättfärdig polis (Russel Crowe) och han vill både sätta dit Frank Lucas och de korrupta kollegorna.

Bra gjort, snyggt skådespeleri av Denzel Washington och Russel Crowe som bägge är filmens huvudpersoner och det intressanta är att de inte möts förrän i filmens sista tjugo minuter när de kommer överens om att tillsammans fälla de korrupta poliserna. En moralisk berättelse om faktiska händelser. Narkotikans förödande konsekveser visas tydligt och i bakgrunden får vi följa Vietnamkriget från sent sextiotal till att USA drar tillbaka sina trupper 1973. Bordsbön förekommer och SvPs 231 sjungs. Bäst är dock när mikrovågsungnen presenteras.

Den fantastiska resan

Betyg: 4 monument 

Det är en myckey snygg film, ytterst välgjord och det beror varken på Raquel Welch eller någon annan av skådespelarna utan på filmtekniken och effekterna. Redan förtexterna är snyggt inpassade i sjukhusmaskineriets design. Det intressanta är moderniteten och det som vi tycker är gammeldags. Filmen är gjord 1966 och handlar om en framtid där tekniken finns att förminska både ting och människor. Samtidigt är det en framtid med räknestickor, trafikidrigerande poliser, overhead-appartare och annat som känns förlegat redan då. I den här framtiden blir en sovjetisk forskare, specialist på just förminskning, befriad från ryssarna men skjuten vid ankomsten till USA. För att rädda honom måste ett läkarteam förminskas och ta sig in hans blodomlopp och med hjälp av en bärbar laserkanon lösa upp den böld som bildats i forskarens hjärna på grund av skottet. De har exakt en timme på sig, sedan förlorar förminskningen sin verkan.

I kamp mot vita blodkroppar och kroppens eget autoimmuna system  tar de sig dit ingen människa varit. Genom trånga hörselgånger, böljande kaviteter och snabba pulsådrar fascineras de över skapelsen och tillskriver den Gud eller evolutionen, beroende på vem det gäller. En lite oväntad hänvisning till hinduism hinns också med. 

Teori om en stulen tavla

Betyg: 4 monument

Mycket intellektuellt om en konstkännare som går igenom en samling verk av den franske konstnären Fredéric Tonnerre. Han gjorde skandal med dessa målningar och konstkännaren presenterar sin teori om varför. En tavla saknas dock då den blivit stulen, men även den ingår i konstkännarens system trots att han aldrig sett den utan bara kan gissa sig till vad den föreställer. Likt en detektiv söker han spår och ledtrådar, bland annat genom att iscensätta tavlorna med hjälp av skådespelare som ställer sig i samma positioner som i den målade bilden medan han går runt bland dem och prövar sin teori. Ibland tröttnar någon i posen; en arm faller, ett öga blinkar, en axel sjunker ned.

Spännande, intressant, elegant och smart och mycket välspelat av Jean Rougeul som konstkännaren, men svårt obegriplig för mig som inte är så inläst på fransk konstvetenskap. På något vis är det en parodi, men mycket allvarlig sådan. Bäst är när konstkännaren förklarar kopplingen mellan Mitraskulten så som den skiner igenom i målningarna (?) och våra tiders militarism. Då inser jag att det är en klassisk sjuttiotalsfilm; denne franske konstnär finns inte, tavlorna har målats till filmen, någon skandal har aldrig ägt rum allt är hittepå, på fullt franskt allvar. Väldigt roligt!

The Odyssey

Betyg: 4 monument

Svepande kamera över oändliga stränder, ensamma män i stora landskap, ljud som understryker våldets destruktivitet, snygga kostymer i en storartad berättelse om hjältens dåliga samvete, väntans plåga och hämndens bittra smak. Tyvärr med ett slut som är en kopia av Sagan om Konungens återkomst när alverna lämnar världen.

Visst hade det kunnat bli en kalkon med gravallvarliga män i kortkort och hjälm som talar om livets tillkortakommanden och krigets meningslöshet medan de bränner och plundrar. Men så blir det inte. Istället är det en film om det öppna samhällets sönderfall och egennyttans förbannelse - en film som utspelar sig under bronsåldern men skildrar vår tid. Välgjord och välspelad. Det grekiska begreppet xenia, som här kallas Zeus lag, står i centrum, en tanke som också dyker upp i Bibeln: Hebréerbrevet 13:2. Civilisationens undergång beror på att människorna våldfört sig på denna regel. Så tydligt också idag! 

Vägen till Kairo

Betyg: 4 monument

Det börjar med en ensam brittisk tanks i öknen. Långsamt forcerar den sanddyn efter sanddyn medan männen inuti antingen är döda, eller snart döda. Men en lyckas ta sig ur och faller handlöst ner i sanden. Galen av solsting och uttorkning finner han tills slut det som en gång var det brittiska högkvarteret mellan Tobruk och Kairo - ett gammalt hotell. Men det är övergivet då engelsmännen tvingats retirera. Han blir omhändertagen av hotellpersonalen, kommer till sans men inser då att tyskarna tagit över. Och inte vilka tyskar som helst, utan Rommel själv med sin stab. För att överleva låtsas han vara en servitör som dödats tidigare i en flygattack. Probelmet är att denne servitör spionerade åt Rommel och nu tas i anspråk igen...

En välskriven historia, bra manus och elegant dialog. Spännande och även om vi begriper hur det ska gå är slutet både helt naturligt och överraskande. Rommel alluderar på vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14) i ett av sina taktiska tal, och vi får veta att engelsmänen har bra tvål. Roligast är den italienska generalen som hellre sjunger opera (dock inte Wagner), än slåss för Hitler.

Cactus Jack

Betyg: 4 monument

Obeskrivligt fånigt, men stundtals väldigt roligt. Cactus Jack (Kirk Douglas) är en misslyckad westernskurk som ständigt faller på eget grepp. Han illustrerar Ordspråksboken 26:27 till punkt och pricka. När han får i uppdrag att se till att en viss ung kvinna med en pengaleverans inte kommer fram ser han det som en barnlek. Vilket det blir för publiken. Kvinnan beskyddas av den mer än enfaldige Handsome Stranger (Arnold Schwazenegger), men Cactus lyckas inte förrän i slutminuterna och då är det tack vare den unga kvinnan Charming Jones (Ann-Margret) som är den klokaste i filmen vid sidan om Cactus otrogna häst Whisky.

Flams och trams och mycket stunthopp och fall från höga höjder. Bäst är när Handsome Stranger förklarar sitt namn: ”I’ve got it after my father” ”Who was he?” ”I don’t know, I’ve never met him” och de sånger som följer de tre huvudpersonerna. Små countryballader som driver handlingen framåt, vilket i sig är onödigt då det knappast finns någon handling och än mindre något slut. Ändå, ytterst charmig.

Prinsessa på vift

4 monument

Elegant. Elegant manus, elegant spelat - särskilt Audrey Hepburn, elegant foto, elegant miljö, elegant dialog, eleganta handrörelser, eleganta blickar. Den uttråkade prinsessan Anne rymmer från hovdisciplinen och upplever ett dygns frihet i Rom där hon möter den amerikanske journalisten Joe (Gregory Peck). Förutsättningen för deras möte är att de båda ljuger, eller åtminstone håller inne med sanningen. Så i det här fallet har Jesus fel när han säger att "sanningen ska göra er fria" (Joh 8:32). Förutsättninge för deras frihet är lögnen, samtidigt är de båda (och Joes fotografkompis) ärliga lögnare. 

En klassiker i sin egen rätt med både vådlig scooterfärd, härligt slagsmål, en taxi som längtar hem, kärlek och ett elegant (vad annars!) slut. 

Cold War

Betyg: 4 monument

Det börjar direkt med en polsk säckpipa och fortsätter med flera folksånger, bla annat på karpatorusinska (!). Några musiker och dansare reser runt på den polska landsbygden strax efter Andra välrdskriget och samlar sånger och danser från lantbefolkningen för att senare sätta samman en kör och en danstrupp som kan turnera i Östeuropa. När det kommer krav om att sångerna ska handla om femårsplaner, Stalin och fredsrörelsen får en av musikerna nog och flyr till Paris. Planen är att gruppens främsta sångerska ska följa honom, men det gör hon inte. Flera år senare möts de igen och ytterligare år senare och åter igen.

Det är vackert, välfilmat, välspelat och en bra berättelse om längtan, frihet och trygghet. Om kärlekens kraft och kärlekens krav. Sorgligt, men också kraftfullt. Politiskt, men också romantiskt. Musiken, både folksångerna och femtiotalsjazzen är det som stannar kvar tillsammans med enstaka bilder, scener; en busshållplats under ett stort träd, ett barn i päls som lyssnar på sångerna, en helt oengagerad publik, en tom bänk ... Slutscenens vigsel med både korstecken och ett alltför stort antal sömntabletter är både vacker och förfärlig. 

Starman

Betyg: 4 monument

                                                             Voyager 1

En charmig, åttiotalsversion av Mannen från Mars (1951) där Voyager 1's inbjudan till främmande släkten i universum hörsammas och en varelse från en avlägsen planet landar i Wisconsin och kan  härma Kurt Waldheim hälsning på Voyagers "Golden record" perfekt, samt sjunga "I can't get no Satisfaction". 

Vi kan tydligt se vad det är åttiotalet vill berätta. Det handlar om liberalismens och individualismens lov. Där femtiotalsversionen handlade om kärnvapenhotet, handlar det nu om individens rätt att fatta egna beslut gentemot kollektivets makt - läs den federala regeringen, FBI och försvarsdepartementet. Våldsbenägna delstatspoliser, regeringstjänstemän nära makten, män med jaktgevär och andra som hindrar den fria människan är inte vatten värda. Intressant analys med tanke på dagens amerikanska administration.

Jeff Bridges är mycket bra med udda huvudrörelser och stelnat leende när han som rymdvarelse försöker hantera en mänsklig kropp med dess brister och begränsningar. Inte minst när han röker för första gången. Vi får dessutom höra en snabbrabblad version av "Herrens bön".

Joe och gänget/Hue and cry

Betyg: 4 monument

Som "Mästerdetektiven Blomqvist" möter "Fem fångar en tjuvliga" i efterkrigtidens London med ruiner och byggarbetsplatser och barn som driver vind för våg. Kanske är barnen/ungdomarna lite för gamla, men några är ännu inte i målbrottet (gossopraner i kyrkokören) så det är blandade åldrar. Nästan bara pojkar men åtminstone en flicka i den inre cirkeln. De får av en tillfällighet upp spåret på en smugglarliga och försöker få polisens uppmärksamhet, men polisen är antingen ointresserade eller i maskopi med skurkarna. Till slut samlar de alla Londons barn och ger sig på skurkarna själva. 

Det är mycket charmigt med en ganska intrikat historia om en hur skurkarna utnyttjar en äventyrsföljetong i en dagstidning och barnen/ungdomarna löser mysteriet med fara för både liv och hälsa. Barnen besegrar skurkarna genom att vara väldigt många och handlöst kasta sig över de storvuxna gorillorna - snygga scener där barnen drar i håret, sätter fälleben och helt enkelt hänger sig fast tills skurkarna ger upp. Inte särskilt barnvänligt i sin våldsamhet, men välgjort och spännande. Barnens solidaritet besegrar vuxenvärldens arrogans. När gossarna dagen efter sjunger i kyrkokören lika ljuvt som i inledningen är de bandagerade, med blåtiror, spruckna läppar och såriga pannor, men de sjunger till Guds ära med stolthet! Bäst är pojken som kan härma alla ljud - särskilt när han gör en duell mellan stridsflygplan.

Laglös vänskap

Betyg: 4 monument

Det är något speciellt med fransk 60-talsfilm, den är så lätt, så elegant självklar trots en ibland komplicerad berättelse. Men det beror väl på att berättelsen i sig inte är huvudsaken, utan mediet, filmen som upplevelse: fotografiet, skådespeleriet, kostymerna, scenerierna, ljusssättningen... Här reser en smågangster till Marseille för att rädda en vän från en falsk anklagelse. Det går inte så bra och istället för att rädda vännen hamnar han själv i samma fängelse. Men för Jean-Paul Belmondo spelar det ingen roll, han är lika cool var man än placerar honom. När de efter att ha röjt minor för att sänka strafftiden väl blivit fria igen hittar de tillsammans med vännens syster en gård de vill köpa. Men den kostar 2 miljoner franc och de har inga pengar. På ett vis en parafras på Matt 13:44 (skatten i åkern), men med omvänd mening. 

Börjar fantastiskt med en enkel melodi som visslas till gitarr medan en bil kör genom ett nästan väglöst land i brännande sol. Både lättsamt och olycksbådande på samma gång. Slutet är förfärligt, men också helt i linje med resten; lättsamt och samtidigt tungt som få slut. Jean-Paul Belmondos jacka går inte av för hackor, men bäst är domarnas fåniga hattar. Svårt att ta dem på allvar.

Conan Barbaren (1982)

Betyg: 4 monument

Det kan inte hjälpas, 4 är ett för högt betyg, men det är för sin genre en mycket bättre film än du kan tro. Det börjar med ett Nietzsche-citat och fortsätter sedan som en föreläsning i religionshistoria. Från dyrkandet av himmelen och jorden som gudar över kulten av det som manifesteras, i det här fallet ormar, till dagens protestantiska konstaterande som också är Conans: "Jag har inga ord för bönens språk". Vilket får till konsekvens att det är ett tempel som brinner i slutscenerna, den moderna religionen lever i människan inte i byggnader. Men egentligen är det från början till slut ett äventyr och välregisserat sådant där till och med Max von Sydow är med som Kung Osric. 

Här dyker en förenklad civilisationskritik upp och vi får vara med om en korsfästning men Conan är ingen Kristus för han känner inte ordet nåd. Ett queerinslag förvånar och en tatuering blir till glädje, dock bara tillfälligt. 

Marketa Lazarová

Betyg: 4 monument

Det är vackert, poetiskt, grymt, ödesmättat och mer symboliskt än dramatiskt. Vargar, hökar, får, hjortar alla finns de med, var och en med sin egen djupare betydelse. Kristendomen har ett fast grepp över Böhmen under 1200-talet, men här och där lever hedendomen kvar med offer till de gamla gudarna och fruktbarhetsriter vid midsommartid. Det är svårt att förstå riktigt vari alla konflikter består, men de flesta är fientliga mot varandra. Troligen för att de lever av att stjäla hästar och råna vägfaranden. Den unga Marketa Lazarová är lovad till klostret som nunna, men rövas bort av grannens rövarband. På något vis anpassar hon sig till det nya friare livet.

Det är svårt att inte se det som en allegori över sextiotalets reellt exiserande socialism i Tjeckoslovakien (filmen är gjord före Dubcek-våren), där kristendomen står för det statsbärande med samma dogmatiska, auktoritära kollektivism. Tydligast i en scen när abedissan läser bibelverser medan vi ser hur Marketas älskare slås ner och tas till fånga. Nåden som bara blir ord duger inget till. Vackrast är musiken och fotografiet. Storartat.

Zero Kelvin - Kärlekens fryspunkt

Betyg: 4 monument

En naiv norsk poet söker sig till Grönland för att skriva en roman om "Vildmarksmänniskorna" på 1920-talet. De vildmarksmänniskor han möter är en vildsint jägare och en tystlåten vetenskapsman.  Tillsammans dricker de laboratoriesprit, munhuggs och försöker överleva medan slädhundarna ylar utanför deras skjul till hem. Naiviteten rinner av honom, jägaren (myket bra spelad av Stellan Skarsgård) visar sig vara en femåring i en vuxen mans kropp och vetenskapsmannens tystnad är farligare än vi kunnat tro.

Existensen står på spel när civilisationens bålverk rasar och bara överlevnaden återstår. Döden följer dem i spåren, liksom hundarna. Men innan dess har de hunnit fira jul med innovativa julprydnader, till och med en julkrubba och gemensam psalmsång, SvPs 297 "Härlig är jorden", på norska. Vackrast är fiolspelet och Terje Rypdals musik - särskilt medan förtexterna går och kameran sveper över packisen i blått skymningsljus. Vidunderligt vackert!

En utflykt till landet

Betyg: 4 monument

En järnhadlare från Paris tar med sig sin familj (fru pch dotter), gamla farmor och bodbiträdet på en tur ut på landet över dagen. Vädret är vackert och de njuter i fulla drag av ledigheten. Männen vill helst fiska, medan kvinnorna vill upptäcka och uppleva naturen. På det lilla värdshuset där de stannar för lunch bor två sol-och-vårare som genast ser att de två kvinnorna, mor och dotter, är lätta byten. Medan fadern och hans biträde får låna fiskespön så tar männen kvinnorna på en båtttur. En båttur som är långt ifrån oskyldig.

Här står oskuld mot beräknande list, självgodhet och enfald mot livsglädje och längtan, det möjliga mot det omöjliga, vardagen och resten av livet "med söndagar lika melankoliska som måndagar" mot en enda dag på landet. Vackert och väldigt snyggt gjort, från foto och manus till skådespeleri. Allt utifrån en novell av Guy De Maupassant. Snyggast är scenen när Henriette gungar och en grupp präster passerar (spelade av bla Georges Bataille, Henri Cartier-Bresson och, regissören själv, Jean Renoir).

Gadjo Dilo - Främlingen

Betyg: 4 monument

Dans, sång och svordomar. Dansen är central vid livets skiften; sorgen dansas, lyckan dansas, sex dansas, frihet dansas ofta kombinerad med lika mycket sång som svordomar. Men inte när byn bränns ner i ännu en progrom - då hjälper varken dans, sång eller svordomar. Då återstår bara den förtvivlade bönen.

En ung fransman reser på vinst och förlust till Rumänien för att bland dess romer försöka hitta den sångerska hans pappa lyssnade på under dennes sista dagar i livet. Sången finns på ett kasettband, mer har han inte att gå på. Han kan varken språket eller traditionen, men är öppen för att lära sig. Så småningom lär han sig dansa, svära och möjligen sjunga han också. Fantastisk musik och dans och fantastiska svordomar och böner. Både exotiserande och långt borta, samtdigt som det är närvarande och politiskt.