2012

Betyg: 2 monument

Egentligen handlar det nog om fäder och söner, fäder som inte hållit kontakten med sina söner och söner som därför vänt sig bort från fäderna. Sedan går jorden under och det flygs i små och stora flygplan över landskap där jordskorpan bryts sönder, städer faller ner i enorma sprickor och vulkaner uppstår ur intet, det hela avslutas med en enorm tsunami som når nästan ända upp till toppen av Mount Everest. Men det är en bihistoria i sammanhanget. Fäderna och sönerna är huvudsaken och, märkligt nog, en säkerligen usel Science-Fiction roman som det citeras ur i slutscenen och som ger huvudpersonen modet att rädda de överlevande stackarna på jorden.

En ganska usel soppa, det hela, men snyggt gjord och relativt spännande. Det bästa är att alla talar sitt eget språk, dvs amerikanerna talar amerikanska, ryssarna talar ryska, indierna talar indiska(! - hindi antagligen), och tibetanerna talar tibetanska(?).

Hero

Betyg: 4 monument

Det är svindlande vackert när svärden skär genom regndroppar och de gyllne höstlöven virvlar i takt med de stridandes kroppar. Striden är ständigt närvarande, men vi vet inte vilka strider som är reella och vilka som är uppdiktade. Svärdsmästaren Namnlös ger en version, Kungen föreslår en annan, vi får se även en tredje version av samma strid - dock är var version draperad i varsin färg. Den röda striden, den blå striden, den gula striden... och till slut när Namnlös faller, den svarta striden.

Krigarna springer på vattnet, flyger genom luften, vänder bort moln av pilar med händerna, och mediterar stilla över kalligrafiska tecken. Tiden är den Evert Taube sjunger om i Kinesiska muren, en del av ett lands historia, saga och myt. Fascinerande och märkligt. Här ryms starka krafter, kärlek som leder till döden, hat som bär genom ett helt liv och någon sorts historisk insikt om fredens pris, samtidigt som känslorna är strakt kontrollerade, ansiktena orörliga och knappt en svettdroppe tränger fram på de stridandes pannor.

The King´s Speech

Betyg: 4 monument

Ibland kan man undra varför vissa filmer blir så populära. Visst är The King´s Speech en bra film, men hur kommer det sig att den blir så populär att den stora biosalongen är fylld till bredden och biopubliken t o m applåderar när filmen tar slut? Så bra är den väl inte, eller är den det?

Jag tror det handlar om att det är en film som tar människor på allvar. Autodidakten/talpedagogen tar Albert/George VI på allvar, oavsett om han är hertig eller kung, och han vägrar konskvent att kalla honom något annat än Bertie. Det är deras samtal och Berties talträning som filmen handlar om. Det mest dramatiska som händer är när det brittiska imperiets radio ska sända kungens tal ut till världens alla hörn. Och vi vet ju hur gräsligt Bertie stammar. Men själva det historiska skedet är dramatsikt så det förslår - 1930-tal, Hitler tar makten i Tyskland, andra världskriget kan inte stoppas...

De båda huvudrollsinnehavarna (Geoffry Rush och Colin Firth) är lysande i sina rolltolkningar och i sitt samspel. Colin Firth stammar så man får lust att utbrista, liksom hans far kung George V: Spotta ut det då!

Men det här är också en film som tar biopubliken på allvar. Den handlar om männsikor som pratar med varandra och som tillåts påverka varandras liv, utan att det är himlastormande kärlek eller ond bråd död. Den handlar om hur samtal kan förändra synen på mig själv och den andre. Och hur det i sin tur skapar möjlighet till förändring. Kanske slutar inte Bertie att stamma helt och hållet men han får definitivt en annat sätt att se på sig själv.

Pussel

Betyg: 2 monument

Pusselbygge kan vara en passion; att hitta rätt bit, att söka efter formen, färgnyansen, eller den yttersta biten på örat. Många sena nätter har jag njutit av pusselbitarnas rasslande i kartongen. Inget av detta beskrivs i filmen, men Maria del Carmen är tydligen en begåvning just när det gäller pusselbygge. Hur och på vilket sätt är svårt att förstå och det för att filmen inte alls handlar om pussel, utan om en kvinnas ensamhet i en familj där hon i och för sig är älskad men tagen för självklar. Pusselbyggandet blir en flykt bort, det hade kunnat vara något annat likaväl. Det är synd, för idén är bra - men det blir för trist då det saknas passion; passion för pusselbyggande, passion för förändring, passion för livet...

Pojkarna från Brasilien

Betyg: 3 monument

Vissa filmer åldras väl, andra gör det inte. Den här tillhör de senare. Ganska mossig och inte så otäck som den nog var en gång, dobermannpinschrar i all ära. De gamla nazisterna är mest patetiska och hela experimentet med klonade kopior av Adolf Hitler känns inte så genomförbart. Ändå bär de äldre herrarna (Perry Mason, Laurence Olivier och Gregory Peck) på en viss charm och filmens bärande tema är nog egentligen åldrandet och vad det blev av det man kämpade för. Både nazisterna och nazistjägaren betraktas som otidsenliga av en oförstående omvärld, som inte är särskilt intresserad av det som en gång hänt.

Bästa biroll, Bruno Gantz som genetiker och de små rara svarta kaninerna han klonat fram.

Jakten på Bernhard

Illlustration: David Liljemark

Betyg: 3 monument

Funderar du över vem som skriver de där handskrivna lapparna som man ibland kan se fasttejpade på lyktstolpar, elskåp, affischtavlor, de som är alldeles för tätt skrivna för att man ska kunna läsa dem? David Lijemark gjorde det och det blev en film om Bernhard och hans kamp för att få bo på sitt sätt och vara den han vill. En sorts vänskap växer fram mellan serietecknaren och den gamle psykiskt sköre mannen och på något vis handlar filmen om hur våra liv hänger ihop, att vi påverkas av varandra, att mötet med en annan människa gör något med mig - i synnerhet om den människan är annorlunda.

Handkameran skakar, ibland ser vi bara skorna, eller en jackärm - det blir lite påfrestande i längden. Ett sorts manér, man gärna sluppit. Det är så tydligt dokumentärt i alla fall. I början tycker jag att Bernhard borde få vara i fred, men efterhand blir jag fascinerad av Davids engagemang. Lite kluven är jag ändå. Är det ett försök till upprättelse av en socialt avvikande person eller är det ett blottande av en människa som egentligen inte kan skydda sig? Jag vet faktiskt inte...

The Damned United

Betyg: 4 monument

Slitna omklädningsrum, trista engelska industristäder, skitiga fotbollsmatcher, råa tacklingar och ännu skitigare fotbollspelare - och det är alldeles underbart! Bakom fotbollsresultaten, ligaplaceringarna och de omåttligt fula fotbollsshortsen från 70-talet är det en mycket vacker film om manlig vänskap, men också om besatthet, konkurrens och vad en förödmjukelse kan få för konsekvenser i en människas liv.

Brian Clough, legendarisk fotbollstränare, tränar Leeds United i 44 dagar, sedan får han sparken. Förnedrande träningspass med ovilliga spelare blandas med minnesbilder från sextiotalets cupspel. Långsamt kan man förstå besattheten, drivkraften, passionen som driver honom trots alla odds. Han förlorar, men går på något vis ändå segrande ur striden.

Det är mycket brittiskt, arbetarklass, och trots de dokumentära inslagen är det inte alls särskilt fotbollsnördigt.

Gudar och människor

Betyg: 5 monument

Atlasbergen i Algeriet. Det är höst, vintern närmar sig, människorna behöver omvårdnad och hjälp med alldagliga ting - de sju katolska munkarna i klostret ovanför byn lever sitt vardagliga liv, som en del av byns liv. Så närmar sig kriget, kriget mellan muslimska terrorister och regeringens trupper. Munkarna varken vill eller kan välja sida. Våldet närmar sig, det blir jul och munkarnas röster i sången om barnet fyller den lilla kyrkan.

Filmen handlar om munkarnas diskussioner, vånda och slutgiltiga beslut om de ska stanna kvar i klostret hos byborna eller fly våldet och faran. Det är oerhört vackert skildrat, inget hjältemod, bara svåra beslut och osäkerhet in i det sista. Så mänskligt och därför så storartat. Karaktären är dokumentär, särskilt i skildringen av samtalen där varje ord får ta plats, varje tvekan, varje hoppfull blick och varje förtvivlad blick. Också de texter som läses är med all säkerhet autentiska, starka texter om inkarnationen, religionsdialog och människans ansvar.

Filmen bygger på verkliga händelser under inbördeskriget i Algeriet 1996.

Welcome to the Rileys

Betyg: 4 monument

Märkligt att en film som handlar om äkta paret Rileys sorg efter sin sedan många år döda dotter kan vara en feel-goodfilm, men så är det faktiskt. Det finns hopp och förtröstan i den här filmen. Och den balanserar fint mellan Dougs och Lois olika sätt att hantera sorgen och deras tro på framtiden som så småningom väcks i mötet med den alldeles för unga prosituterade Mallory. Filmen är ett kammarspel där de tre huvudpersonernas relationer skildras mot bakgrund av staden New Orleans. Stadsbilderna är en bonus, men det som gör att filmen får sitt höga betyg är framförallt skådespelarinsatserna. James Gandolfini är förstås bra, men Melissa Leo som spelar hans hustru är ännu bättre, krampaktigt instängd till både kropp och själ. Och Kristen Stewart, från The Twilight Saga, är inte heller så dum.

Konstnärligt är detta ingen höjdare. Filmfotot är förutsägbart och ibland rent av dåligt (t ex alldeles för mörka sängkammarscener). Det är inte heller storyn som ger hög poäng, utan just skådespeleriet och relationerna.

Himlen är oskyldigt blå...

... är inte en film skribenterna på Juno film kommer att se, men om du vill läsa om filmen rekommenderar vi följande länk - Biosupé på franska - filmrecension med tillhörande meny.