Chino

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med Charles Bronson; att han knappast säger något, att han knappt öppnar ögonen, men ändå är vaken, med och drivande. Här är han ett halvblod som tränar upp vildhästar. Mycket hästar är det och mycket lite dialog. Han blir förälskad i den rike mannens syster (en ömsesidig förälskelse), vilket denne inte kan tåla. 

Det händer inte mycket. Hästar föds, nya hästar rids in, en ung man dyker upp och de bildar en slags familj som till och med firar jul med julträd, julklappar och allt. Sedan skiljs de, hästarna skingras och livet går på något sätt vidare. Det mest intressanta är den väldigt koncisa beskrivningen av ursprungsamerikaners begravningssed: ”They’ll rather be close to the sun than have dirt on their face”. Bäst är när byborna spelar upp julevangeliet. 

De obesegrade

Betyg: 3 monument

En intressant westernfilm där vi får leta efter kopplingarna till den tid den är gjord (1969). Dels ser vi det på de fantastiska polisongerna dels på budskapet om ett enat USA. Inspelad i en tid då mycket ifrågasätts så får vi här en trygg film om att nationen är en och den bör hållas samman - om andra sextiotalsfilmer är revolutionära är denna kontrarevolutionär med John Wayne och Rock Hudson som de två antagonisterna som tvingas till vänskap. Bägge är överstar men på varsin sida i inbördeskriget. Nu är kriget över och sydstatarna söker ett nytt liv hos Kung Maximilian i Mexiko, medan nordstatarna är på väg mot samma mål med tusentasl hästar de vill sälja till Maximilians franska armé. Deras vägar korsas och de forna fienderna tvingas samarbeta. Så titelns obesegrade är varken nord- eller sydstatare, de är amerikaner!

Klassisk western med ett nästan övertydligt budskap. Tydligast i det gemensamma firandet av 4 juli. Ett firande som spårar ur, men det finns inget som kan ena råbarkade karlar så mycket som ett rejält slagsmål. Ett tredje tema från tiden är de kraftfulla kvinnoporträtten, i bakgrunden, men inte underdåniga. Vi får höra en rödhuvad savspett (dock bara som imitation) och se en hel del snygga hästfoton. Mycker hästar är det!

Cactus Jack

Betyg: 4 monument

Obeskrivligt fånigt, men stundtals väldigt roligt. Cactus Jack (Kirk Douglas) är en misslyckad westernskurk som ständigt faller på eget grepp. Han illustrerar Ordspråksboken 26:27 till punkt och pricka. När han får i uppdrag att se till att en viss ung kvinna med en pengaleverans inte kommer fram ser han det som en barnlek. Vilket det blir för publiken. Kvinnan beskyddas av den mer än enfaldige Handsome Stranger (Arnold Schwazenegger), men Cactus lyckas inte förrän i slutminuterna och då är det tack vare den unga kvinnan Charming Jones (Ann-Margret) som är den klokaste i filmen vid sidan om Cactus otrogna häst Whisky.

Flams och trams och mycket stunthopp och fall från höga höjder. Bäst är när Handsome Stranger förklarar sitt namn: ”I’ve got it after my father” ”Who was he?” ”I don’t know, I’ve never met him” och de sånger som följer de tre huvudpersonerna. Små countryballader som driver handlingen framåt, vilket i sig är onödigt då det knappast finns någon handling och än mindre något slut. Ändå, ytterst charmig.

A Million Ways to Die in the West

Betyg: 2 monument

Det börjar i sextiotalsnostalgi med intro, musik och typografi. Sedan blir det bara värre och värre. Som en stand-up med Westerntema som inte ens är rolig utan bara plump och fånig. En ung fårfarmare blir brädad av en snobb med mustascher. När han tänker ta livet av sig möter han en stilig kvnna som lär honom att skjuta och lita på sina egna känslor. Sedan visar det sig att hon är storskurkens kvinna och han måste möta denna storskurk i en duell för att få "prinsessan och halva kungariket", dvs skurkens kvinna och en förskräcklig mängd får.

Fånigt, dumt och pinsamt. Vi får veta att fotografier framkallas med hälp av Gud och blixten och höra talas om en predikan om att avsluta det du påbörjat. Roligast är kommentaren: "Vi kunde likaväl bära likkistor som kläder" - med tanke på dödligheten i den amerikanska västerns småstäder.

Konvoj

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Western-film och Den stora kapplöpningen jorden runt. En strid på liv och död kring ideal som frihet, kollektiv, kamratskap och rätten att leva sitt liv - och samtidigt en rätt rolig jakt genom södra USA med en konvoj lastbilar som villebråd och en galen polis som jägare. Allt kommenterat genom lastbilarnas kommunikationsradio. 

Några lastbilschaufförer blir trakasserade av en bitter polis och efter ett bråk måste de fly delstaten. På vägen plockar andra chaufförer upp deras radiosamtal och ansluter till konvojen samtidigt som människor i städerna de passerar hurrar och hyllar dem som hjältar. I grunden en ganska rå historia om rasism och personlig hämnd, men på ytan en spännande western-komedi i lastbilstappning. Fantastiska kameraåkningar, dammolm som inte är av denna världen och en sorts balett när lastbilarna rullar genom öknen mot New Mexico till Rossinis overtyr till Wilhelm Tell. Bäst är nog ändå Kris Kristofferson i bar överkropp och så hippieprästen och hans lärjungar som bara sjunger väl valda gospels och säger Amen.

Old Henry

Betyg: 3 monument

Det börjar bra. En tät historia, som vi i och för sig har sett berättas förut, men bra skildrat. Sedan när det ska till uppgörelse och sutscener tappar filmen det mesta. På en ensligt belägen gård arbetar en pappa och hans tonårige son. Kvinnan i famlijen är död och sonen längtar bort. Deras vardag består av slitsamt arbete och diverse bibelcitat som de slänger åt varandra, ex Ords 24:3 och Joh 8:32. Så dyker en skadskjuten främling upp med en sadelväska fylld av pengar och fadern måste välja mellan det stilla livet eller det vilda liv han en gång levt men som sonen inte vet något om.

Tim Blake Nelson är suverän som orakad, skumögd, gammaltestamentlig farmare. Påminner mycket om rollen han spelade i As I Lay Dying, men här är han mer talför. Annars är musiken och det vackra fotografiet bäst; Oklahoma om hösten; milda färger och mild musik till en ganska hård berättelse.

Skjut först, främling

Betyg: 3 monument

En usel svensk titel på en helt ok italiensk western. De italienska westernfilmerna är befriande då de står på en helt annan ideologisk grund än klassiska westernfilmer, de bryr sig varken om ”the Frontier-myten” eller ”indian-problemet”. Det är mer som en spännande historia vilken råkar utspela sig i westernmiljö. Den skulle också ha kunnat utspela sig i, låt oss säga, New York 1960, men här är det 1800-tal och en ensam cowboy med rosa parasoll antar en död mans identitet och hamnar i en konflikt mellan kavalleriet och en hänsynslös skurkliga som stjäl en diligens helt i guld. Fram till slutminuterna tycks allt gå vår hjältes väg, men ack - så är inte fallet.

En galen predikant med hemmagjorda bibelcitat och fyrverkerier har betydelse, liksom att posten måste skickas vidare, att en sista måltid ska ätas och att ett fadersarv tas i bruk. Slutuppgörelsen bland likkistorna  är spännande, annars är musiken nog det allra bästa. 

Det våras för sheriffen

Betyg: 5 monument

Jag älskade denna film som tonåring, den kombinerade de två filmgenrer jag då gillade: tramsiga komedier och Västernfilmer. När jag ser den nu igen, 50 år senare, tycker jag att den fortfarande håller. Och nu kan jag se den mer sofistiskerade humorn som gick mig förbi i tonåren: Guccimärket på sadelväskorna, den underbara bröllopsbilden på Lamarrs vägg (både brud och brudgum står med ryggen mot porträttören), korna på saloonen, Count Basies storband i öknen, att siouxerna talar jiddish och dessa fantastiska skurkar som samlas för det sista anfallet mot staden Rock Ridge; Klu Klux Klan, tyska SS-soldater, ökenkrigare, Hell Angels, rednecks och mexikanska banditer - notera att det utspelar sig runt mitten av artonhundratalet! Inte heller förstod jag hur politisk den var och är. Det är få filmer som så genialt skildrar den genuint enfaldiga, folkliga rasismen i USA, den som nu valt Trump till president. 

När skurkarna ska försöka jag bort folket från Rock Ridge, för att marken blir värdefull där järnvägen ska dras, dyker idén från Matt 2:16-18 upp; att mörda alla nyfödda. Det avfärdas som "alltför judiskt". En sådan replik kan bara Mel Brooks vara skyldig till. 

De tre musketörerna - D'Artagnan

Betyg: 3 monument

En 1600-tals Western från Frankrike; hattarna, pistolerna, hästarna, kvinnorna, vänskapen - allt känns igen från Klippiga bergen. Men det utspelar sig i Frankrike och handlar om kampen mellan katoliker och protestanter, mellan kungamakt och kyrkans makt, mellan onda och goda, mellan de tre musketörerna plus D'Artagnan och kardinal Richelieu och hans mannar. 

Mycket svärdsfäktning, många strider och slagsmål i dunkelt ljus och en mycket bra intrig. Roligast är frågan som ställs till Atos (som har som sin käraste ägodel ett radband!): "Är ni protestant?" När han svarar jakande blir den automatiska följdfrågan: "Tror ni på Gud?" Men den kanske mest intressanta teologiska detaljen är att en biskop bär processionskorset vid kungens brors vigsel. Det är inte brukligt att en biskop gör det. Biskopen bär sin kräkla medan någon annan bär processionskorset. 

 

Little Big Man

Betyg: 4 monument 

Är detta en film om USA:s relation till urinnevånarna eller är det en film om Vietnamkriget? Att den utspelar sig i Västern och på prärien är en sak, men den är gjord 1970 i en tid som färgades av det orättfärdiga kriget i Vietnam. Tydligast blir det när kavalleriet begår en massaker i en by och en kvinna rusar ut ur en tipi medan hennes rygg brinner. Det kunde lika väl ha varit napalm. 

Jack Crab (Dustin Hoffman) minns sitt liv och berättar för en nördig antropolog om hur han blev uppfostrad av Cheyenner, hamnade hos en grym präst, sålde fuskmedicin, var revolverman, mulskötare, tapper krigare, handelsman, trapper, eremit och slutligen spejare åt general Custer som han ledde till nederlaget vid Little Big Horn. En fantastisk skröna, berättad av en 121-åring där ursprungsamerikanernas liv och tänkesätt framstår som så mycket klokare och mer genomtänkt än de vita människornas strävan efter att förstöra allt, vilket ställer frågan: Är det en film om Cheyennernas kultur eller en dröm om ett alternativt samhälle i det sena sextiotalets USA? Stundtals elegant i sin humor, stundtals föråldrad - särskilt i kvinnosynen. Vi får ta del av tidstypisk förfärlig teologi, höra några kända psalmer och en vacker bön i tacksamhet. Roligast är general Custer när han talar om ”poison from the gonads” (könskörtlarna). 

The Harder They Fall

Betyg: 3 monument

Detta är en teologiskt  mycket problematisk film. Korset som i kristen tradition står för evangelium, nåd och förlåtelse blir här ett tecken på hämnd och arvssynd. Verkligen udda! Förutom detta och att i princip alla skådespelare är afroamerikaner är det en ordinär western med allt vad det innebär av tågrån, dueller, hästar, salooner, öppna vidder, hämnd, rättfärdighet och lömska skurkar. Det finns dock ett undantag från skådespelarcastingen; Maysville är en "vit stad" och det med råge, helvit vad gäller allt från arkitektur, gatläggning, hästar, kläder, människor, bankkontor precis allt är vitt. Bas Reeves, den förste svarte sheriffen väster om Mississippi, dyker upp i en betydelsefull biroll och filmen leker både med westerngenren och med sjuttiotalets blacksploitationfilmer. Det senare märks mest i den lite tjatiga jargongen.

Kyrkbyggnader spelar roll, liksom både äpplen och apelsiner (!). Annars är soundtracket absolut det bästa. Roligast är när en av revolvermännen citerar från den påhittade bibelboken "The Book of Clarence", som har fått sin egen filmatisering 2024 av samme regissör; Jeymes Samuel.

The Good, The Bad, The Weird

Betyg: 3 monument

 En hyllning till Sergio Leones film, men förlagd till Manchuriet under den japanska ockupationen på 1940-talet. En skattkarta dyker upp och försvinner, stjäls och stjäls igen och tre revolvermän söker den och varandra: Den gode prisjägaren, den onde gangstern och den galne tågrånaren. En av dem visar sig inte var det vi tror - men vägen dit är fylld av skjutningar, hästar genom stenöknen, motorcyklar, japansk artillerield och en demenssjuk farmor. En dykarhjälm visar sig vara praktisk i eldstriderna, vi får höra om tjuvheder och drömmar, men mest är det en parodisk kärleksförklaring till westernfilmer i allmänhet och spaggetiwestern i synnerhet. Roligast (för oss svenskar) är att vi får se ett riktigt präktigt Frans Jäger kassaskåp.

The Hateful Eight

Betyg: 4 monument

Det börjar med fantastiskt vackra panorambilder över Wyomings berg i snö, sedan zoomar kameran in på en frusen kristusbild. Och nog är Kristus långt borta och förfrusen i denna blodiag saga om hämnd, rasism, våld, människoförakt och historiska krigsförbrytelser. Åtta män och en kvinna är insnöade under samma tak. Kvinnan är efterlyst och värd 10 000 dollar, det vet alla. Men vem ska få ut belöningen och vem är det som vill hjälpa henne? I det slutna rummet med snöstormen rasande utanför görs det upp, gamla sår blottas, falska identiteter skärskådas, sanningar och lögner kastas om varandra tills det inte finns mer att säga eller göra.

Som vanligt med Tarantino är det frejdigt, roligt, snyggt och  väldigt välgjort; allt från dialog till skådespeleri och inredningsdetaljer. Men, förstås, alldeles för blodigt. Och som en ironisk kommentar till våldet och blodet spelar en av männen "Stilla natt" (SvPs 114) på pianot - ansträngt och utrycksfullt. Slutet är i sig självklart när det väl kommer, men också elegant i sin upprättelse.

Ett rep och en colt

Beyg: 4 monument

Trots den ointressanta titeln - som skulle passat vilken Western som helst  - är det en sevärd film, denna den första franska Western jag sett. Det franska märks, förutom språket, i att kameran är mer sysselsatt med ansikten och blickar än i amerikansk westerntradition, det handlar mer om relationer än revolvrar o c h när det ska bjudas på frukost så ställs det naturligtvis fram en rund vit skål till kaffet och frasigt vitt bröd till det, inget kaffe i plåtmugg här inte! Annars en berättelse om hämnd, en hämnd som går för långt och drabbar alla inblandade. På så vis en påminnelse om Jesu ord om förlåtelse istället för hämnd, men de bibelord vi får till livs är från Predikaren 12: 6-8 om alltings meningslöshet.

Det är snyggt filmat, knappt någon dialog, mycket ansikten, mycket blickar och vi får veta vad cowboys (eller liknande) gör på kvällarna när de är lediga; en sorts vardagsliv. Bäst är middagsscenen där allas blickar söker den nyanställde förmannen Manuel och alla utom vi och han vet vad som ska hända. Det är elegant upplagt och vi blir lika förvånade som Manuel. Slutet är också det överraskande i sin våldsamhet, men följdriktigt.

The Missing

Betyg: 4 monument

Vem är rättfärdig? Kvinnan vars dotter blir kidnappad och som vägrar att ändra åsikt om någonting? Mannen som lämnat sin familj, men nu försöker gottgöra det? Apacherna som varit soldater i Amerikanska armén, men som deserterat efter att blivit trakasserade? Soldaten som inte kan förhindra plundringen av civila byggnader? Apachekrigaren som inte låter sina fångar bli illa behandlade? Flickan som drömmer om flärd men får sig en grym läxa och blir mindre fåfäng? Eller barnet som med öppen blick möter all grymhet och på något vis går oskadd genom hela filmen? Frågan är central. Till detta en animerad diskussion om kristna värden gentemot ursprungsamerikanska - tydligast i förhållande till talismaner och skydd mot onda andar.  

Spännande existentiell medicin: ät inte kanin, be din böner, ta hand om din familj så blir du frisk! Likaså scenen när kampen står mellan häxkonst och läkekonst då bön, handpåläggning, brinnande örter, sång och bibelläsning ur Matteus 1 - Jesu släkthistoira - tillsammans står emot ondskan voodookonster. Bäst är ändå fisken stekt i ister och kryddad med salvia samt att huvudpersonen ägnar sig åt pennteckning.

 

Tillbaka till framtiden del III

Betyg: 3 monument

En sämre historia, men med samma eleganta kommentarer till Del I och Del II. Nu är det Doc Brown som ställer till det där han har hamnat i Vilda Västern 1855. Marty måste åka dit för att rädda honom och sedan ta sig hem igen. Problemet är att de behöver bränsle och bensinen är ännu inte uppfunnen. Filmens tema kan sägas vara: Följ ditt hjärta, för din framtid är ännu inte skriven. Vilket är ett ganska lustigt tema i en film där de hela tiden far fram och tillbaka och skriver om framtiden.

Rätt fånigt, men ibland blixtrar en replik till. Det känns ändå mest som en uppföljare som gjorts lite med andra handen. Bäst är att Jules Vernes böcker finns med, på så vis en läsfrämjande film. Roligast är att Marty kallar sig Clint Eastwood och alla tycker det är ett konstigt namn i en Western-miljö.

Tampopo

Betyg: 4 monument

Maten står i centrum. Mat, matlagning, ätande och njutning. Två lastbilschaufförer stannar till vid en ramen-restaurang. Regnet öser ner och maten är så där... Men de blir kvar och bestämmer sig för att hjälpa kvinnan som har stället att bli en bättre ramenkock. Det kräver hård träning och en hel del utmaningar, vilket i sin tur kräver specialister. Dessa plockas från olika delar av samhället, det är deras kunskap i hur en perfekt ramen ska vara som kvalificerar dem. Samtidigt får vi följa en rad personer som på olika sätt njuter av mat; en gangster, en underhuggare till en businessman, en döende kvinna, en åldrad man, flera hemlösa. Dessa scener avlöser varandra och går in i huvudhandlingen på ett mycket elegant sätt.

Filmen presenteras som en "ramen-Western", med samma upplägg som en Westernfilm, men där de istället för dueller i gryningen, äter ramen på varandras krogar. Det är snyggt och stundtals väldigt roligt: Bäst är när vi får lära oss att äta ramen på rätt sätt, genom att bli vän och visa uppskattning gentemot maten (inte kocken!) och när de unga japanska damerna ska lära sig äta på europesikt vis, spagetti vongole, utan att sörpla. Det kan de inte! Bibelordet får bli: "Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud." (Pred 3:13).

Skalpjägarna

Betyg: 4 monument

Ett barn av sin tid; en film från 1968 som i grunden handlar om varje människas rätt att vara människa, om rättvisa, jämställdhet och slaveriets inhumanitet. Här klädd i western-dräkt och med stundtals komiska inslag. En pälsjägare möter en grupp comancher och tvingas byta sina surt förvärvade skinn mot en välutbildad, förrymd slav med det högtidliga namnet Joseph Lee. Dessa comancher blir i sin tur massakrerade av ett gäng skalpjägare (vita förstås!) och de tar hand om skinnen och så småningom också Joseph Lee. Pälsjägaren fortsätter jaga efter dem och till sist får han tillbaka sina skinn, men då kommer en ny grupp comancher och filmen börjar om från början... Men inte helt för relationen mellan pälsjägaren och Joseph Lee - mellan herre och slav är helt förändrad. Världen är mer jämlik.

Mycket bibelreferenser; bla 1 Mos 2 (Edens lustgård) och 1 Mos 37:28 (Josef i brunnen), men egentligen är hela filmen en kommentar till Jakobsbrevet 2 om att inte göra skillnad på människor. Roligast är den astrologiska kommentaren "The Scorpio Satanic configuration of Death" - det är inget att leka med!

Hell on the Border

Betyg: 3 monument

Vi får möta, Bass Reeves, den förste svarte sherifen väster om Mississippi i hans kamp att bli erkänd och respekterad. För att bli det krävs att han fångar en polismördare som ingen annan vågar följa in i laglöst land: "Indianterritoriet". Som följeslagare har han en gammal försupen boskapstjuv (Ron Perlman). De lyckas naturligtvis och det just i rätt tid. Förutsägbart, javisst - det är ju en western-film - men i grunden en film som vill diskutera rasism och människans värdighet.

Ron Perlman är bra som sanningssägande kompanjon (en smart Sancho Panza), men berättelsen i sig har många luckor, som om det fattas en del mitt i. I vilket fall får vi här en mycket fin uttydning av ordet troende samt några rader ur Psaltarens 23:e psalm lästa för oss av skurken.

Hell or High Water

Betyg: 4 monument

Det är vardagligt, realistiskt och välspelat. Två bröder kämpar mot bankernas bolån och inteckningar. De förlorar gården i norra Texas om de inte kan betala de skyhöga räntorna. Deras svar blir att råna bankkontoren till just den bank som håller dem i ett skruvstäd. För att sedan betala banken med dess egna pengar. Ett genialt grepp som avslöjar kapitalismen utan ansikte. Men, det går inte så bra då den ene brorsan är alltför nervig och strax har de ett uppbåd bybor samt den lokala och den regionala polisen efter sig. Det är både spännande och tragiskt med ett osminkat fattig-USA som spelplats. Filmen är en sorts modern Western - där vi i en sorglig scen får möta de allra sista cowboyarna, och de vet om att de är de sista.

Jeff Bridges är lysande som delstatspolis Hamilton, en pensionsfärdig (om bara några dagar) cyniker, särskilt när han sågar den evangelikala predikanten i TV:n med orden "Jag är kristen, men inte dum i huvudet".