Grand Tour

Betyg: 3 monument

Poetisk essäfilm, dokumentär och spelfilm på samma gång. Berättelsen utspelar sig 1918 och tar sin början i Rangoon. Edward, en ung brittisk kolonialtjänsteman ska möta sin fästmö som han inte sett på sju år. Men modet sviker honom och han tar en båt till Singapore istället. Sedan reser han vidare mot Bangkok, Saigon, Manila, Osaka och Nanking för att så småningom försvinna i det inre av Kina. Reser han eller flyr han? Vad flyr han ifrån i så fall? I den senare delen av filmen får vi istället följa hans fästmö Molly som följer honom i spåren ...

Det märkliga är att när Edward kommer till en ny plats hör vi berättarrösten beskriva hans möte med platsen, men vad vi får se är moderna dokumentära bilder av samma plats. Han kommer till Saigon 1918 och myllret av människor beskrivs medan vi får se motorcyklar och mopeder som fyller gatorna i Ho Chi Minh-staden i nutid. Till förvirringen bidrar berättarrösten som växlar mellan burmesiska och vietnamesiska medan de brittiska huvudpersonerna alla talar portugisiska. Och som om det inte räckte så är berättelsen interfolierad med folkloristiska inslag både i färg och svartvitt. Sammantaget blir det en svanesång över Imperiet och imperialismen. Asiens länder framträder som både mytiska, moderna och annorlunda än det västerland Edward och Molly representerar. Vi skulle kunna säga att de blir en sorts eviga resenärer genom kulturer som inte är deras. De kan inte ta dem till sig och går således under. Vackert och sorgligt men ganska långsamt.

Med Alice på halsen

Betyg: 4 monument

Synd på den svenska titeln; ”Alice in den Städten” säger något helt annat. En skribent (journalist, författare oklart vilket) reser runt för att skriva ett reportage om USA, men lyckas inte producera mer än ett gäng dåliga polaroidfoton. När han ska resa hem till Tyskland är det flygstrejk så han får flyga till Amsterdam istället. Som sällskap har han Alice, en nioårig flicka vars mamma han nyss träffat. Mamman säger att hon kommer med ett senare flyg, men dyker aldrig upp. Motvilligt försöker han hitta Alice mormor någonstans i Tyskland: i Wuppertal (med hängande spårvagnar!), i Duisburg, i Essen? Alice vet inte riktigt …

En fin skildring av relationen barn - vuxen. Mycket vägar, järnvägar och andra kommunikationsmedel. Ljudspåret består av förstorade motorljud från bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan. Nästan all dialog dränks av dessa civilisationens biljud. Och i grunden är det civilisationskritik Wim Wenders ger oss. Först en uppgörelse med den Amerikanska drömmen, sedan en lågmäld, outtalad kritik mot det moderna Västtyskland. Tomhet, ödslighet och ensamhet är vad som skildras genom bilrutorna. Bäst är Chuck Berry på scen och när en okänd pojke nynnar med till Canned Heat´s ”On the Road Again” på caféets jukebox.

Streetfighter

Betyg: 3 monument

Snygg inledning; ett godståg rullar in, en sliten man hoppar ur en av vagnarna medan en sorgsen countrymelodi spelas. Det är inte bara hans stora keps som berättar om trettiotal och depression. Mannen från godståget, Charles Bronson, kallar sig Chaney och behöver pengar. Det visar sig att han är en enastående fighter i de illegala slagsmålen som ordnas i de mer ljusskygga delarna av staden. Desperata män slåss med livet som insats för en handfull dollar, medan de välklädda arangörerna går oskadda ur striderna. Då blir Chaney's managers krav på att han ska ha mer av vinsten än Chaney för han "tar alla risker", en slag i ansiktet på Charles Bronson som bara ser på honom utan att röra en min, reser sig och går. Så avslöjar sig kapitalismen! Och det är inte enda gången i filmen Charles Bronson reser sig och går utan ett ord, överhuvudtaget säger han knappt något, men slåss desto mer. Kanske är filmens motto: människan kan inte köpas för pengar, eller snarare Charles Bronson kan inte köpas för pengar.

Roligast är den försupne, opieberoende "läkaren" Poe, som intresserar sig för "jämförande religionsstudier" och därför går på gudstjänst i en svart pingstförsamling. 

 

Zero Kelvin - Kärlekens fryspunkt

Betyg: 4 monument

En naiv norsk poet söker sig till Grönland för att skriva en roman om "Vildmarksmänniskorna" på 1920-talet. De vildmarksmänniskor han möter är en vildsint jägare och en tystlåten vetenskapsman.  Tillsammans dricker de laboratoriesprit, munhuggs och försöker överleva medan slädhundarna ylar utanför deras skjul till hem. Naiviteten rinner av honom, jägaren (myket bra spelad av Stellan Skarsgård) visar sig vara en femåring i en vuxen mans kropp och vetenskapsmannens tystnad är farligare än vi kunnat tro.

Existensen står på spel när civilisationens bålverk rasar och bara överlevnaden återstår. Döden följer dem i spåren, liksom hundarna. Men innan dess har de hunnit fira jul med innovativa julprydnader, till och med en julkrubba och gemensam psalmsång, SvPs 297 "Härlig är jorden", på norska. Vackrast är fiolspelet och Terje Rypdals musik - särskilt medan förtexterna går och kameran sveper över packisen i blått skymningsljus. Vidunderligt vackert!

Donnie Darko

Betyg: 4 monument

Märklig, mörk och absurd - samtidigt som det är en realistisk berättelse om psykisk ohälsa. Men kanske mest av allt en teologisk film där en av utgågspunkterna är att "varje levande varelse på jorden dör ensam", vilket medför att sökandet efter Gud är absurt. Men det är inte alls säkert att det är en absurd tanke. Om vi utgår från att kristen tro vill hjälpa oss "att orka leva och våga dö", kan det mycket väl kombineras. Gud och ensamheten går samman. Men i framgångsteologins 80-tal är det inte möjligt.

Vi möter hysteriska kvinnor som försvarar pedofiler, fega rektorer, dansande småsystrar och en stor kanin som kallar sig Frank. Tidsresor och hypnosterapi är viktiga ingredienser när Donnie försöker ta sig ur sin sjukdom, men istället drabbas av den opålitliga slumpen.

Pig

Betyg: 2 monument

Det är mörkt, dystert och långsamt. Dessutom alldeles tyst ibland, som om både ljudet och ljuset på skärmen har falerat. Men det är nog meningen i detta apokalyptiska drama om ... ingenting. Eller? Kanske om sorg, kanske om girighet, kanske om vänskap, kanske om äkthet. Men mest påminner det om Jesu ord i Bergspredikan "Var dag har nog av sin egen plåga" (Matt 6:34). 

En före detta stjärnkock, Nicolas Cage, lever i ett skjul ute i Oregons djupa skogar, ensam med sin tryffelgris. Varje torsdag kommer en ung man från Porland och de byter tryffel mot varor från stan. Annars är det bara Nicolas Cage, grisen och tystnaden. Sedan blir grisen stulen och han ger sig in till stan som en sorts mutistisk hämnare för att söka sin gris bland stjärnkockar, lyxrestauranger och kapitalister. Hela tiden i samma skitiga rock, samma stipiga hår, samma blodiga ansikte (han blir slagen i en sorts märklig utmaning och tvättar sig sedan inte förrän i slutscenen). Vi får då och då små glimtar ur hans förflutna, men någon sammanhängande bild eller förståelse får vi inte. Dystert, mörkt och ganska tråkigt.

Blast of Silence

Betyg: 4 monument

Elegant, enkelt, rättframt och annorlunda. Egentligen en i raden av Noir-filmer, men annorlunda genom att den är berättad mer än spelad. En berättarröst följer oss genom filmen och rösten talar i andra person singularis. Det blir intimt, men också på något vis ett sorts avstånd. Barnhemspojken Frank har vuxit upp till en yrkesmördare och är på uppdrag i New York. Där stöter han på gamla bekanta, vilket är både positivt och negativt. Uppdraget är inte så svårt, men sedan ska han få betalt från sin uppdragsgivare …

Här är Tjechovs gevär en brandyxa och yrkesmördarens credo utgår från berättelsen om Kain och Abel: ”You don´t have to know a man to live with him, but you have to know a man like a brother to kill him.” Annars en snygg uppackning av färdigpackade skjortor och en fundering kring olika framtider: mördare, ingenjör, arkitekt. Bäst är congasspelaren, särskilt när han sjunger ”Dressed in black all the time”. Och så återkommer tanken om att ”aldrig kan någon utforska Guds vägar”.

Värn

Betyg: 4 monument

Särlingen Karl är besatt av tanken på ett framtida krig och ägnar all sin tid åt att bygga ett skyddsrum, ett värn, för sig och de andra byborna, trots efterkrigstidens optimism och framsteg. Men de skrattar mest åt honom, utom barnen som med fascination möter en vuxen människa som är mer som de. Kanske är det just i mötet med barnen som filmen är bäst, i barnets berättarröst, i lekarna, i barnens omsorg om honom även om han inte alltid visar den uppskattning de förväntar sig. Krigets närvaro och krigsoron kan vi känna igen idag. Broschyren Om kriget kommer som Karl läste 1961 har ju tryckts på nytt och delades ut för några år sedan.

Det är mycket vackert fotograferat och mycket vackert spelat av Denis Lavant som lär har lärt sig svenskan rent fonetiskt, utan att kunna språket alls. Långsamt rör han sig över de kala åkrarna, längs lervägarna, bland människorna - som en udda fågel. Och barnet som berättar tycker att hans bygge "är som ett svalebo, nästan". Psalm 183 i Den Svenska Psalmboken sjungs och vi blir väl förtrogna med den möda som den handlar om. En fin film om en människa som inte passade in, men ändå på något vis fick vara med.

Citizen Kane

Betyg: 5 monument

Det är snyggt, fantastiskt snyggt, från fotovinklarna till skådespeleriet. Men snyggast är kanske hur filmen är uppbyggd. Vi får följa två män. Den ene är död och den andre vet vi inget om och vi får aldrig se hans ansikte. Den döde är Charles Foster Kane, mediemogul och den sjätte rikaste mannen i världen. Den osynlige är en tidningsreporter, Mr Thompson, som försöker ta reda på vem Kane var. Kanes liv berättas i tillbakablickar av några personer som stod honom nära under delar av hans liv, men den fråga som Thompson har med sig och som är hans utgångspunkt får han aldrig svar på. För "ingen människa kan reduceras till enbart ett ord". Genom att Thompson försöker ta reda på vad Kanes sista ord kan ha för mening får vi ett helt liv och en tid i USAs historia berättad för oss. På så vis blir det meningslösa meningsfullt.

Det handlar om politik, journalistik, korruption, egenkärlek, saknad, ensamhet och längtan. Samuel Taylor Coleridge citeras, 1 Mos 7:9 refereras och ett operaprogram omvandlas till en smällkaramell.

Cromwell

Betyg: 4 monument

En brittisk storfilm med storslagna landskap, bataljer och mängder av statister - men i grunden ett kammardrama om kampen om makten mellan Kungen, Charles I (Alec Guinness) och parlamentet genom Oliver Cromwell (Richard Harris). Det handlar om demokrati, om att kämpa mot tyranniet och som en av hstoriens stora ironier, bli den du bekämpade. Snyggt gjort. Snyggt manus, snyggt skådespeleri, snygga kostymer och snygg musik - dock var det bara kostymerna som vann en Oscar. 

Det är spännande att se en film som har sin utgångspunkt i liturgin och som sedan följs av att de kristna uttalandena staplas på varandra - från bägge sidor. Tidigt i filmen säger Cromwell: "Alla parter i ett krig säger sig ha Gud på sin sida, men frågan Gud har att ställa sig är vem som står på Guds sida." Cromwell framstår trots allt som den gode revolutionären och folkhjälten, långt från den bild som ges i "Jagad av rebellerna" som gjordes 13 år tidigare. Men nu har sextiotalet passerat med all sin politik och upprorsmannen blir hjälte. Det mest fascinerande är fårskocken mitt på slagfältet vid Edgehill och hur prästerna på bägge sidor med ungeför samma bibelord och bön ber om seger för sin sida. Bäst är Alec Guiness bekymmersrynkor, det är inte lätt att vara kung! Trots den påkostade produktionen är filmen inte helt historiskt korrekt. Men som film är den helt korrekt.

 

Jakten mot nollpunkten

Betyg: 4 monument

Det börjar i vackert morgonljus och slutar i en explosion. Men egentligen är det en stillsam film, trots de höga farterna. Krigsveteranen och för detta polisen Kowalski (Barry Newman) slår vad om att kunna köra en bil från Colorado till San Fransisco på femton timmar. Med kroppen fylld av droger ger han sig av och blir snart uppmärksammad av The Higway Patrol, som jagar honom från delstat till delstat. På sin sida har han en blind, svart radiopratare som avlyssnar polisradion och genom etern håller Kowalski uppdaterad om var polispatrullerna är. Det är svårmodigt, snyggt och väldigt mycket tidigt, amerikanskt sjuttiotal. Den tid då det var revolutionärt att köra bil genom öknen. Den tiden är förbi.

Jag är svag för den här sortens film, stillsamma och tystlåtna män som kör bil genom USA, typ Fortare än döden, (som också hade kunnat vara den här filmens titel). Varför vet jag inte, kanske en sorts romantik kring de väldiga vidderna, de stora avstånden och de udda människorna som dyker upp efter vägen. Kanske är det en kommentar till Jesaja 35:1 "Öknen och ödemarken ska jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma.", men i så fall en mörk kommentar. Bäst är soundtracket; mycket fin soulmusik.

The Doors

Betyg: 3 monument

Någonstans strax förbi mitten av filmen, när bandet gått med på att sälja "Light my Fire" kommersiellt säger Jim Morrison (som inte var med när detta beslutades) till de andra medlemmarna: "Vad har hänt nu? The Doors är ju en för alla och alla för en." Vilket för tittarna framstår som fullkomligt obegripligt. Allt, precis allt kretsar kring Jim Morrison. De andra är enbart staffagefigurer. Det må ha varit så, men det blir filmens svaghet. Återigen hyllas det manliga, själförbrännande geniet utan att vi får någon som helst inblick i arbetet bakom framgången. Inga repetitioner, inga skrivande stunder, ingen läsning - plötsligt är bara låtarna där färdiga att framföras.

Men det är snyggt filmat och Val Kilmer gör en bra rolltolkning av Jim Morrison. Jag har däremot svårt att ta till mig idén med att låta barndomens trauma (bilolyckan han blir vittne till) följa med som skuggfigurer genom filmen. De åldriga navahoansiktena hänger i luften utan sammanhang. För Jim Morrison handlar det om helighet, för oss andra om hårt alkohol- och narkotikamissbruk. Intressant med telefonen han får av Andy Warhol, en telefon man kan tala med Gud i - och det att han nästan genast ger bort den.

Me, Myself & Kubrick

Betyg: 4 monument

Den mer eller mindre sanna historien om Alan Conway som under flera år på 1990-talet låtsades vara Stanley Kubrick och lurade en mängd människor, från taxichaufförer till finansiärer via dansare, designers och apotekare. En mycket märklig historia med en underbar John Malkovich som den överdrivet homosexuelle Alan Conway. Hur kunde han lyckas? Kanske genom att säga sig vilja hjälpa människor att förverkliga deras drömmar, men istället lurade han skjortan av dem. Grymt och ömsint på samma gång. 

Det refereras till Matteus 5:13 ("Ni är jorden salt") och 1 Mos 18:16-19:29 (Sodom och Gomorra), vi får vara med om en klassmässig hämnd, men roligast är de framtida filmtitlarna som Alan hittar på: "Designer Death", "All Night Perscriptions", "Darling" (med manlig huvudroll) och "3001 - A Space Odyssey".

A Real Pain

Betyg: 3 monument

Vissa filmer är väldigt filmiska, andra är mer filmade rakt upp och ner utan tanke på vinklar, perspektiv eller bakgrund, det är dialogen som är det viktiga. Detta är en sådan film. Två amerikanska kusiner reser till Polen för att söka sina judiska rötter. Egentligen hade de kunnat resa någon annanstans, för det är inte det judiska arvet som är poängen, utan relationen mellan kusinerna. Mellan den lyckade men blyge David och den utlevande loosern Benji. Under filmens gång pendlar jag mellan mina sympatier, men lyckas landa i en sorts sympati för dem bägge. Slutscenen hjälper till- och då får plötsligt titeln sin dubbla betydelse. 

Fint ändå om en grupp männisor med lite olika relation till judendomen som reser i grupp till Auschwitz. Mycket prat hela tiden, men på lägret är de tysta. Märkligt nog är de ensamma - där brukar alltid vara fullt av besökare - men desto starkare blir allvaret i tystnaden. Bäst är när de tjuvåker på tåget, första klass! Finast när det lägger stenar till minne på trappan till farmors hus, stenar som de sedan måste ta bort så att den gamla damen som nu bor där inte snubblar. En sorts lek med idén om snubbelstenar.

Mumien vaknar

Betyg: 3 monument

Boris Karloff är magnifik som  Ardeth Bey, eller egentligen Imhotep mumifierad levande för 3 700 år sedan. Annars är det inte så mycket med denna film, varken särskilt läskig eller spännande. Den återuppväckta mumien söker genom Kairos moderna nöjesliv efter den kvinna han en gång älskade. Med hjälp av uråldrig magi drar han henne till sig, medan de europeiska arkeologerna försöker rädda henne.

Modernitet står mot det uråldriga, rationalitet mot magi, gudars förbannelse mot läkarvetenskapen, liv mot död. Och genom denna kamp rör sig Boris Karloff majestätiskt långsamt. Bäst är sången arbetarna sjunger när de gräver ur prinsessans grav.

Marlowe

Betyg: 4 monument

Snyggt och välspelat om privatdetektiven Philip Marlowe (Liam Neeson) som tar för sig ett litet för stort stycke. Den undre världens överklass (vilken är densamma i den "övre världen") har makt över människorna, vapnen, drogerna, pengarna och lögnen/sanningen. Du kan inte kämpa emot dem. Marlowe försöker dock, med goda vänners assistans. 

Liam Neeson, Jessica Lange och Adewale Akinnuoye-Agbaje är mycket bra, liksom dialogen överlag. Många irländska referenser och en hänvsning till Matt 7:6. Roligast är ändå att Christopher Marlowe citeras; ur "The Tragical History of the Life and Death of Doctor Faustus".

Maskulinum - femininum

Betyg: 3 monument

Ett collage av förstärkta vardagsjud, politiska manifestationer, popmusik, sexualitet, filosofiska samtal och märkliga intervjuer. Allt för att skildra sextiotalets Paris så som det upplevs av de unga, de som vill förändring. I femton scener får vi följa en ung man och hans kamrat medan de uppvaktar flickor, diskuterar fackföreningsarbete och tar sig själva på ett oerhört stort allvar. Flera av scenerna avslutas med att en pistol avlossas, en kniv sticks i en kropp eller liknande, utan att det berör någon. Allt bara sker utan egentligt sammanhang. Alla är på ett eller annat sätt alienerade, vietnamkriget pågår och arbetarklassens befrielse är långt borta. Ändå är de kommunistiska pamflettera hoppfulla, men egentligen helt obegripliga, det som har betydelse är relationer och det är de unga männen ganska dåliga på. 

Det är mycket suggestivt med de förstorade vardagsljuden; trafik, dörrar som slår, samtal på avstånd - stadens ljud. Ljudet förstärks av de vardagliga, oerhört tråkiga miljöerna, ett trist café, en sliten lägenhet, trafikerade gator, ett stökigt kontor, halvtomma biosalonger ... Det är snyggt gjort, men för rörigt och rejält daterat. Roligast är när Paul blir arg på den som stör på bion och skriker: "Håll tyst din trotskist!" Den värsta förolämpning han kan komma på.

The Green Knight

Betyg: 2 monument

Allt är höljt i dunkel. Det är mörkt, dåligt ljussatt som vore vi på medeltiden och svårbegripligt. Desutom är det långsamt och segt. Inget händer egentligen, samtidigt som det är en gammal myt som sägs spelas upp och myter är fulla av betydelser, händelser och action. Så är inte fallet här. Långa sekvenser i granskog, grottor och dunkla rum filmade utan ljus, en räv visserligen - men utan förklaring. Öppna landskap, ljunghedar. Inget mer. 

Kanske handlar det om manlig sexualitet när Sir Gawain ger sig ut på sin quest för att besegra Den Gröne Riddaren. Vilket han inte gör, utan istället flyr ifrån. Att han sedan som kung blir maktfullkomlig är väl en konsekvens av det. Men Den Gröne Riddarens rättfärdighet kommer han till slut inte ifrån. Kung Arthur är med, men ganska blek och underliga jättar som av någon obegriplig anlednig inte vill hjälpa till. Intressant är väl ändå att filmens första replik är: "Kristus är född!" I övrigt en spännande kasperteater och världens första fotografi långt innan fotografiet ens varit i närheten av att uppfinnas!

Rommel - ökenräven

Beyg: 2 monument

En skildring av den tyske generalfältmarskalken Erwin Rommels vånda kring beslutet att delta i attentatet mot Hitler och konsekvenserna av det. Rommel hyllas som den gode fienden i denna engelska film från tidigt femtiotal; hederlig, rättvis, enkel, lojal. Dessutom är han ett militärt geni, men på vilket sätt får vi aldrig förklarat. Även om filmen tar sin början i Nordafrika och ökenkrigets olika klassiska slagfält: Tobruk, El Alamein mfl.

Filmen har en dokumentär prägel då den använder sig av journalfilmer från slagfälten - men Rommel proträtteras med alltför stor högaktning för att den ska kännas helt trovärdig. Hans komplicerade relation till Hitler försvinner också då Hitler mest framstår som en galen skrikhals i högklackade skor. Rommel vill först inte delta i attentatet, en militärs uppgift är att följa order inte att syssla med politik, som om ordergivningen inte var politiskt grundad. 

Det är intressant att de sammansvurna kallar Hitler "Styggelsen i Berlin", ett bibliskt ord som används om avgudar.

Woyzeck

Betyg: 4 monument

En moralisk berättelse om en god människa som inte har råd med moral. Woyzeck, en fattig, obildad soldat utnyttjas av "de goda människorna" - kaptenen, doktorn - som vore han ett djur att experimentera med. Själv säger han att de fattiga inte har råd med moral. Samtidigt är Woyzeck just så mänsklig i sin lydnad, i sin förtvivlan, i sitt underläge - medan de goda borgarna är de som egentligen är onda och omänskliga och som till slut driver honom till det dåd han själv vill undvika.

Det är teatralt och filmiskt på en och samma gång, som alla Werner Herzogs filmer. Dialogen är poetisk, långt från vardaglig, varje scen är en novell i sig och Klaus Kinski är magisk. Uppenbarelseboken 9:2 har betydelse, liksom Johannes 8 och Lukas 18:16.