The Midnight Sky

Betyg: 3 monument

Redan i en av de första scenerna får vi möta dödsguden Anubis, dock som miniatyrfigur och bara i förbifarten. Men dödens närvaro är tydlig när jorden måste evakueras, atmosfären är förstörd och de människor som inte kan fly till andra planeter lever under jord i dödens skugga, eller som Dr Augustine Lofthouse (George Clooney) i Antarktis med ständiga blodtransfusioner. På väg tillbaka till denna förstörda jord styr rymdskeppet Aether för att möta familj och saknade vänner då de inte vet vad som hänt. Dr Augustine måste varna Aethers besättning, men hans rymdstation har för dålig antenn.

Mycket snö, is och blek vintersol. Blodtransfusioner och blod som faller fritt i tyngdlösheten och ett barn som kanske aldrig varit där. Filosofiskt, långsamt och pretentiöst. Men välgjort. Kontrasten mellan den inledande tryggheten på rymdskeppet och den förstörda jorden är bra. Där risktagandet inte var att resa bort, utan att stanna kvar. Tryggheten ligger i utveckling, inte i stagnation. Så kanske är temat liv och inte död, trots allt. 

The Big Boss

Betyg: 3 monument

En ung kines (Bruce Lee) kommer till sina släktingar i Thailand där de alla arbetar på en primitiv fabrik som tillverkar is. Vad det inte vet är att isblocken fungerar som narkotikabehållare vilket gör både platschefen och "The Big Boss" välbärgade. När några av kusinerna kommer smugglingen på spåren försvinner de och när fler och fler försvinner ur den stora kusinskaran anas oråd och Bruce Lee måste bryta löftet han givit sin morbror om att inte mer slåss. Vilket han sedan gör med bravur. Till en början är det mest slagsmål som en sorts uppvisning, men mot slutet kommer knivarna fram och då blir det blodigt allvar, mycket blodigt allvar.

Ruskigt dåligt skådespeleri med en stolpig dialog, illa dubbad från mandarin (eller möjligen katonesiska). Men slagsmålen är fantastiska, rena dödsbaletten med snurrande kroppar, flygande hopp, himmelssparkar och stenhårda karateslag. Grunden är det brutna löftet som blir värre av att han luras att svika sina vänner. Med konfucianismens betoning av etiken är det ett svårt brott enligt kinesisk tradition och därför tar han frivilligt sitt straff i slutscenen.

Roligast är att det stora slagsmålet på fabriken beskrivs som "industrial unrest". 

Streetfighter

Betyg: 3 monument

Snygg inledning; ett godståg rullar in, en sliten man hoppar ur en av vagnarna medan en sorgsen countrymelodi spelas. Det är inte bara hans stora keps som berättar om trettiotal och depression. Mannen från godståget, Charles Bronson, kallar sig Chaney och behöver pengar. Det visar sig att han är en enastående fighter i de illegala slagsmålen som ordnas i de mer ljusskygga delarna av staden. Desperata män slåss med livet som insats för en handfull dollar, medan de välklädda arangörerna går oskadda ur striderna. Då blir Chaney's managers krav på att han ska ha mer av vinsten än Chaney för han "tar alla risker", en slag i ansiktet på Charles Bronson som bara ser på honom utan att röra en min, reser sig och går. Så avslöjar sig kapitalismen! Och det är inte enda gången i filmen Charles Bronson reser sig och går utan ett ord, överhuvudtaget säger han knappt något, men slåss desto mer. Kanske är filmens motto: människan kan inte köpas för pengar, eller snarare Charles Bronson kan inte köpas för pengar.

Roligast är den försupne, opieberoende "läkaren" Poe, som intresserar sig för "jämförande religionsstudier" och därför går på gudstjänst i en svart pingstförsamling. 

 

Zack Snyder's Justice League

Betyg: 3 monument

En film för alla oss som gillar superhjältar, fyra timmar i sträck får vi vara med när Batman (Bruce Wayne), Wonder woman, Aquaman, Cyborg och The Flash tar sig an hotet mot jorden från universums eviga ondska. Men det är åtminstone en timme för länge. Slutet är segdraget och den sista halvtimmen har inget med berättelsen att göra. Stålmannen är död, det fnns en förhistoria i filmen "Batman vs Superman" (2016), och i hans ställe samlar Bruce Wayne en grupp mer eller mindre motvilliga superhjältar som ska försvara jorden. Just deras motvilja är filmens motor - och första halvan som skildrar hur de var och en blir en del av teamet är bäst. Sedan är de ganska tråkiga som grupp. Även om de illustrerar fackföreningsrörelsens motto: "Enade vi stå, söndrade vi falla".

En klassisk "samla-ihop-gänget-film" som är bäst just så. Sorgen tar stor plats och en av de repliker som hjälper Lois Lane att komma över Clark Kents död tycks hämtad från Svenska kyrkans begravningsbön "Lär oss att leva för de levande". Annars söker de onda efter något de kallar Anti-liv, vilket är motsatsen till vad Gud åstadkommer. Roligast, förutom att näst högsta skurken heter Steppenwolf, är Bruce Wayne's svar på frågan om vilka superkrafter han har: "- I'm rich". 

Konga

Betyg: 3 monument

En brittisk variant av King Kong. Men här handlar det om vetenskapliga, biologiska experiment där en chimpans får ett serum gjort på extrakt från enorma köttätande växter vilket får honom att växa - så mycket så att han blir en gorilla (vilket nog mer handlar om kostym och smink) och större ändå. Vetenskapsmannen Dr Decker är besatt av sin upptäckt och går bokstavligen över lik för att få äran av upptäckten. En upptäckt som skulle kunna ge honom gudomlig makt...

En vrickad, men intressant story om vetenskapens vansinne som bor granne med vetenskapens lov. Här förs en diskussion om civilisation och primitivism som hade kunnat bli spännande. Elegant gjord med snygga köttätande växter, men mindre lyckad jätteapa. Slutet är både en prafras på King Kong på Empire State Building - men här är det vid Big Ben uppgörelsen sker - och som en saga. När klockan slår tolv är förtrollningen bruten. Mycket märkligt! Bäst är tidningsförsäljaren.

Blodspår

Betyg: 3 monument

Det börjar riktigt bra med en tät historia om åldrande, hjärttransplantationer och blodgrupper. Men filmen tappar mot slutet då allt ska knytas samman. Det är för långsökt att någon mördar för att hålla sin fiende till polis vid liv. Inte hållbart. Men Clint Eastwood spelar åldrad och hjärtsjuk (senare hjättransplanterad) FBI agent mycket bra med hes röst och avmätta rörelser. Vi får se en snygg övergång från helikopterstrålkastare till operationsbordslampa. Annars är det standard filmat, förutom en helt onödig drömsekvens som inte alls är drömlik, men ganska otäck. Lite förvånande med en så pass avantgardistisk scen i en av Clint Eastwoods filmer. Roligast är när de tre poliserna äter chokladmunkar.

Ett krucifix som örhänge är viktigt, liksom en referens till Kain och Abel - men vem är vem av de två bröderna? Bäst är Rick Hoffman i en biroll som argsint vittne.

The Bourne Identity

Betyg: 3 monument

Det vore möjligt att tolka det som en omvänd dopteologi. En kropp hittas i havet, tas ombord av några fiskare och räddas tillbaka till livet, men utan namn, utan minnen, utan relationer. Dopet handlar ju uttryckligen om namn och relation. Så småningom hittar han delar av sin identitet, flera pass under olika namn, en pistol, en mängd pengar. Men framförallt hittar han och hittas av fiender som han inte vet vilka de är. Om dopet ger identitet och trygghet så måste han föstå vem han är och vilka relationer han kan lita på för att kunna skapa sig någon sorts trygghet. Det är vad hela filmserien går ut på. Del två (The Bourne Supremacy) och del tre (The Bourne Ultimatum) såg jag för sexton år sedan och nu förstår jag dem lite bättre. Men kanske är uppstigandet ur havet inte en dopreferens utan en födelse och därav namnet Jason Bourne.

Färgsättningen är densamma i alla filmerna, gråtrist och regntung vilket ger en särskild stämning. Till det ett ganska långsamt berättande som då och då bryts av en intensiv jakt, ett rusande genom korridorer, hoppande från tak, ett kort slagsmål på liv och död. Sedan tar det långsamma vid igen. Intressant är att CIA är de onda och att de är obehagligt välorganiserade, vilket kanske är sant. Roligast är när Jason Bourne tar sig igenom Amerikanska ambassaden i Paris med hjälp av en brandutrymningskarta.

En vacker dag

Betyg: 3 monument

En mycket vardaglig historia om en ung änka som slits mellan arbetet, den tioåriga dottern och den åldrade fadern (en gång lärare i filosofi). In i denna triangel av ansvar dyker makens kamrat upp. En man som tidigare varit en stöttande vän, men nu blir en väg bort från vardagen. Problemet är att han som skådespelare och rollfigur saknar karisma, så vi kan inte riktigt förstå hennes passion för honom. Pappan flyttar in och ut på olika äldreboenden och hans hem med alla böckerna skingras: Goethe, Kafka, Mann, Platon ... 

Välspelat, välfilmat, men ett alltför tunnt manus. Roligast är när dottern och hennes kusiner ska bjuda tomten och hans renar på mjölk, kakor och cornichoner! Bäst är musiken; Schuberts pianosonat nr 20 som ständigt återkommer.  

Hannibal erövraren

Betyg: 3 monument

Det börjar med fantastiska bilder över snöklädda alper, stupande klippor och en armé på marsch i kolonn genom snön. Då och då faller någon ur ledet ner i avgrunderna, då och då stegrar sig en häst och då och då får vi se elefanterna som i snöyran långsamt tar sig över branterna. Det tycks omöjligt idag och tycktes ännu mer omöjligt 218 f.kr. då den kartagiska generalen Hannibal leder sina trupper med stridselefanter över Alperna in i Italien för att anfalla Rom. Sedan blir det ganska långsamt, med mycket prat och dåliga stridsscener. En kärlekshistoria ska skildras och på något vis vara orsaken till att Hannibal tvekade att gå mot själva staden Rom när han hade möjligheten.

Delvis historiskt trovärdig skildring av inledning till Det andra puniska kriget (kärlekshistorien undantagen). Dock är kartagerna, alltså nordafrikaner, väldigt ljushyllta. Det troliga måste ha varit att flera av trupperna var mörhyade. Dock inte så 1960. Bäst är elefanterna och standaren som skulle kunna vara gjorda av Picasso under hans primitiva period. 

The Big Job

The Big Job: 3 monument

Så nära vi kan komma en brittisk "screwball"-komedi. Där delar av humorn ligger i dialekterna, som ofta i brittisk film. Fyra bankrånare tycks ha planerat för det perfekta brottet, men igen av dem är perfekt. Allt går galet. Men de lyckas gömma bytet i ett ihåligt träd på en äng. När de femton år senare, men knappast klokare, slipper ut ur fängelset är det bara att plocka fram bytet. Tyvärr har en ny stadsdel anlagts på ängen och det ihåliga trädet står numer på polisstationens innergård...

Tramsigt, men också ganska roligt och charmigt. Bäst är slutet när de äntligen lyckas få tag på bytet. Inte ens det blir som vi tänkt oss. Roligast är poliskören som övar för julkonserten och som är överygade om att det är konkurrerande poliskörer som vill åt deras noter och körarrangemang när bankrånarna försöker bryta sig in.

The Terrornauts

Betyg: 3 monument

Några forskare söker efter kommunikationssignaler i yttre rymden utan något som helst resultat till en början. Projektet kritiseras och ska stängas ned när de första signalerna kommer. Och inte bara signaler. Hela jordklotet hotas plötsligt av utplåning.

Stundtals fånigt, stundtals charmigt med alla dessa klumpigt gjorda rymdfarkoster och illa utförda trickfilmningar. Värst är de gröna badmössförsedda retarderade varelser som en gång var ett intelligent släkte men av en ond civilisation förvandlades. Nåväl, våra hjältar räddar jorden, besegrar de onda och landar i en fransk nationalpark där de blir tagna av polisen för de saknar pass. Så kan det gå. Intressant är idén om mänsklighetens förfall, att civilisationen degenererar. Vi ser det i dagens politik, men 1967 måste det har varit en ytterst udda tanke. Roligast är maten som ser ut som julgransprydnader.

The Core

Betyg: 3 monument

En klassisk actionfilm där det först handlar om att "samla gänget", dvs sätta samman de udda figurer som tillsammans ska lösa uppgiften. Denna gång handlar det om vetenskapsmän och tekniker och problemet är att jordens kärna har slutat rotera och därmed är alla elektromagnetiska fält försvunna; flyttfåglar faller till marken, valar hittar inte och människorna kommer att gå under. O m  i n t e någon tar sig ner i jordens inre för att där spränga kärnladdningar som får jordkärnan att rotera som förut. Naturligtvis finns det en vetenskapsman som skapat en sådan farkost, naturligtvis finns där en söt rymdkapten som kan köra farkosten, naturligtvis finns där också en opålitlig typ som bara skryter och naturligtvis finns där en enkel man som heller undervisar på ett bortglömt universitet än blir berömd. 

Fast egentligen handlar det inte alls om kärnenergi, bergarter, flytande järn och diamanter stora "som Cape Cod" utan om vänskap och sorg där sorgen blir vänskapens pris. Och på något vis besannas orden i Bergspredikan "Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade" (Matt 5:4), och det på ett lite oväntat sätt. 

Begärets dunkla mål

Betyg: 3 monument

Det gick bra att göra en film om en äldre man som begär en ung kvinna och med sina pengar försöker köpa henne åt sig själv på sjuttiotalet, men att se den idag känns inte helt ok även om Fernando Rey är bra som den besatte mannen. Kvinnan ömsom lockar, ömsom stöter bort och till slut brister det för honom. Vilket tycks vara en del av strategin - begäret finner inga gränser varken i sin naivitet eller i sin auktoritet. Det enda som kan tygla begäret är en rejäl explosion; ett bombattentat. Och så slutar filmen.

Intressant berättad då den återberättas från en tågresa mellan Sevilla och Madrid där den besatte mannen fängslar en hel kupé (inklusive barnen) med sin berättelse om begär och blind förälskelse. Då och då leds vi tillbaka till tågkupén för några kommentarer - sedan fortsätter  förnedringen. För det är nog vad det egentligen handlar om, förnedring. Det handlar inte särskilt mycket om det 10:e budet (5 Mos 5:21) utan just om hur en snedvriden relation förnedrar alla inblandade. Så blir filmen tragisk fast den är lättsam och lite humoristisk. Roligast är ändå vänsterterroristerna som samlas under namnet JVR (Jesusbarnets Väpnade Revolutionärer). Bäst är flamencon.

Mr Kipps

Betyg: 3 monument

Den ofövitlige Mr Kipps arbetar som afförsbiträde i en klädaffär under en förfärlig tyrann till affärsägare. När han till sin egen förvåning ärver sin förmögne farbror försöker han förändra sitt liv och leva som en gentleman. Men det går inte så bra. En komedi om klassmarkörer, solidaritet och att hålla fast vid vad man en gång lovat.

En del lite rolig trickfilmning, ett uppror bland löneslavarna som faller platt och tjänsteklockor som förvandlas till bröllopsklockor. Bäst är när han ska lära sig att bli gentleman och får frågan "What goes with fish?" och svarar "chips?" när svaret ska vara vitt vin. Filmen bygger på en roman av HG Wells med titeln Kipps: The Story of a Simple Soul. Och nog är han en av de som i Biblens kallas "de ödmjuka" och nog får han till slut ändå "äga landet och njuta en ostörd fred" (Ps 37:11).

Gonks Go Beat

Betyg: 3 monument

Det börjar helt oemotståndligt fånigt och rart, men förlorar sig i de romantiska balladerna mot slutet. De jordiska staterna Beatland och BalladIsle är bittra fiender, så bittra att Universums härskare måste rycka in. Den misslyckade rymddiplomaten Wilco Roger sänds dit med uppdraget att skapa fred eller förpassas för evigt till planeten Gonk (universums Sibirien där löjliga dockor spelar obegriplig jazzmusik). I Beatland spelar de rock´n roll på hög volym med det ”långa” håret flygande, medan de prydliga på BalladIsle sjunger lågmälda ballader till stillsamt komp av akustiska gitarrer. Det är klart att det måste leda till krig! Men kriget avblåses efter de inledande striderna, de skadade instrumenten bärs bort på bår och i slutscenen sjunger kärleksparet en beat-ballad.

Fantastiskt töntigt, mycket brittiskt och stundtals så bisarrt att det är roligt. Men när det ska bli mer allvar och kärlek och försoning då blir det bara tunt och tråkigt. Roligast är beat-läraren som skäller ut sina elever för att de har för lågt ljud på förstärkarna. Bäst är trumlåten i trumfängelset!

Sagan om Ringen: Striden vid Rohan

Betyg: 3 monument

För det första borde den svenska titeln vara Striden om Rohan, för hela kungariket ställs inför sin undergång när förräderi och maktlystnad får styra istället för ädelmod och folkets bästa. För det andra är det förvånansvärt dåligt tecknat, där figurerna inte alls smälter in i bakgrunderna och för det tredje har vi sett det mesta förut i trilogi-filmerna. Ändå lovansvärt om en ung kvinnas kamp för sin rätt att både ha makt och ta ansvar och för betoning av nåd, hopp och fred i en tid av våld och förtvivlan. På så vis blir det en politisk film i vår misogyna, nådelösa och maktfullkomliga tid. Héra blir, märkligt nog, en modern hjältinna i denna krönika om det som hände för så länge sedan att det nu glömts bort.

Largo Winch

Betyg: 3 monument

Är det en kapitalism-kritisk film eller tvärtom? Är det Gud eller Mammon som får sista ordet? Svårt att veta, här nämns en kommunistisk farfar och kritik mot kapitalismen uttalas tydligt, men av en person som visar sig ha en helt annan agenda. En av världens rikaste män dör i vad som omvärlden tror är en olycka, men vi vet att det är ett mord. Mannen är utan arvingar och hela den multinationella koncernen kommer i gungning. Dock visar det sig att det finns en adoptivson - Largo Winch, som helst inte vill kopplas samman med pappans affärer. Ändå måste han göra det för att avslöja mördaren.

Det är snyggt gjort, en bra story, men lite för många snygga kostymer i mörka styrelserum. Kampen står mellan olika aktiemajoritetsägare. Bäst är butlern och slutet som är riktigt fint. Till kuriosan hör att filmen bygger på en belgisk tecknad serie.

Old Henry

Betyg: 3 monument

Det börjar bra. En tät historia, som vi i och för sig har sett berättas förut, men bra skildrat. Sedan när det ska till uppgörelse och sutscener tappar filmen det mesta. På en ensligt belägen gård arbetar en pappa och hans tonårige son. Kvinnan i famlijen är död och sonen längtar bort. Deras vardag består av slitsamt arbete och diverse bibelcitat som de slänger åt varandra, ex Ords 24:3 och Joh 8:32. Så dyker en skadskjuten främling upp med en sadelväska fylld av pengar och fadern måste välja mellan det stilla livet eller det vilda liv han en gång levt men som sonen inte vet något om.

Tim Blake Nelson är suverän som orakad, skumögd, gammaltestamentlig farmare. Påminner mycket om rollen han spelade i As I Lay Dying, men här är han mer talför. Annars är musiken och det vackra fotografiet bäst; Oklahoma om hösten; milda färger och mild musik till en ganska hård berättelse.

Hundra

Betyg: 3 monument

Tänk dig Conan Barbaren, men med en kvinna i Conans roll. Hundra (hon heter så!) är den sista överlevande från sitt folk, amazonerna. De har levt helt utan män. Fertila kvinnor ger sig av för att komma hem gravida. Är det en pojke lämnas han bort, är det en flicka jublar klanen. Av denna sorts samröre med män är Hundra helt ointresserad, hon vill jaga, skjuta och slåss - helst slå ihjäl så många män som möjligt. Och det gör hon också när hon ser att byn är utplånad. Men som ensam kvar måste hon se till att amazonerna lever vidare och därför ger hon sig av på jakt efter en lämplig man.

Fånigt? Javisst, men också en väldigt kraftig känga i patriarkatets skrev. Skådespeleriet är uselt, berättelsen en aning bättre, men stridsscenerna är helt ok. Även uppklädd med håret kammat, sminkad och läppstiftad är Hundra livsfarlig för alla enfaldiga män. Dvs alla män i filmen utom tre; en 10-årig pojke, en gammal man och en stilig "läkare". Läkaren har rollen av kristen i denna barbariska film, det är också honom som Hundra väljer som far till sitt barn. Det tycks vara en mitraskult Hundra blir inblandad i, med tjurar och någon sorts jungfruoffer. Hon reder dock upp det med en medsysters hjälp och kulten förpassas till historiens skräphög.

Coda

Betyg: 3 monument

Känslosamt och romantiskt med en intressant inblick i en främmande kultur; amerikansk dövkultur. Som enda hörande i en döv fiskarfamilj måste Ruby välja mellan musiken som är hennes stora intresse och familjeföretaget där hon är tolken mellan omvälden och föräldrarnas (och brorsans) teckenspråk. 

Det bästa är dövkulturen; det uttrycksfulla teckenspråket - särskilt pappan, föraktet mot de hörande och oviljan att bjuda in andra i gemenskapen. Men också utanförskapet som blir så tydligt när famlijen kommer till Rubys examenskonsert. Medan de sitter i bänken med alla hänförda lyssnare småpratar de om vad de ska äta till middag och vad som behövs handlas i så fall. En kort stund får vi "höra" konserten på deras vis, dvs på långt avstånd se någon som står på en scen och öppnar munnen. Inget mer. Annars ganska förutsägbart och snällt.