Maria by Callas

Betyg: 2 monument

En berättelse utan berättelse, en film utan sammanhang - men vacker sång och snygga klänningar. Maria Callas karriär skildras genom att vi får höra henne sjunga och se henne stiga in och ut ur olika bilar, samt stå på olika operascener - då och då interfolierat med intervjuklipp och uppläsningar från diverse brev. Problemet är att de motsäger varandra och inte ger någon egentlig förklaring eller bakgrund till hennes liv och gärning. Mer ett hopklipp än en dokumentärfilm.

Roligast är de fantastiska hattarna som mer liknar lampskärmar än något annat.

Hi Diddle Diddle

Betyg: 3 monument

Oförargligt men ganska underhållande.  På något vis ett ifrågasättande av monogamin, eller kanske är det ett försvar för den? Det är som sagt ganska oförargligt och då brinner det knappast till i äktenskapsfrågan, det blir mest några skämt om att vara gift med tre kvinnor samtidigt. Kan jämföras med Saddukeernas fråga till Jesus om vem en är gift med efter uppståndelsen, i Lukas 20:27-40. En historia som också kan utmana äktenskapet.

Nåväl, bäst är kvinnan som dyker upp i olika roller i i stort sett varje scen och som får sin förklaring i en metablinkning till publiken - hon är regissörens favorit! Och den animerade Richard Wagner som i förtvivlan ger upp sin plats på tapeten när sångarna tar i. Än en gång oförargligt, men tydligen en av Quentin Tarantinos favoritfilmer enligt Open Culture.

Ip Man

Betyg: 3 monument

Egentligen en sorts opera, snygga kostymer, mycket dekor, häftiga känslor, väl koreograferade masscener och en ganska enkel och rätt patetisk historia. Skillnaden är att de slåss istället  för att sjunga. Det är trettiotal som går över till fyrtiotal i Kina med japansk ockupation, svält och förtryck. De japanska ockupationsstyrkorna vill bevisa att japansk Kung Fu är betydligt bättre än kinesisk. Då har de ännu inte mött Ip Man!

Bäst är scenen när arbetarna på bomullsfabriken lärt sig Kung Fu som självförsvar och övar samtidigt som de utför sina arbetssysslor - mycket snygg koreografi.

Ytterst antijapansk, nationalistisk så till den grad att det är Kina som besegrar Japan i krigsslutet. Riktigt så har jag inte lärt mig historien.

Förälskad i Rom

Betyg: 1 monument

Varför skulle jag ägna en lång, ledig kväll åt att titta på den här dåliga och totalt intetsägande filmen? Det enda försonande är de vackra vyerna från den eviga staden.

Och varför, varför gör Woody Allen en så erbarmligt tråkig och ointressant film? Den är inte ens lite smårolig och absurd, som Midnatt i Paris var, även om inte heller det var en särskilt bra film.

Carmen från Khayelitsha

Betyg: 4 monument

Solen är så het om dagen och mörkret är så svart om natten. Men här pågår livet precis som på andra platser på jorden. Bizets opera visar sig utspelas i nutid i en kåkstad i Sydafrika lika säkert som i Sevilla på artonhundratalet. Ofta kan det kännas ansträngt när man flyttar över opera till film, men inte den här gången. Poliserna på polisstationen sjunger lika självklart som kvinnorna på cigarettfabriken. Landskapet, musiken, människorna, vardagen, kärleken - allt sammantaget blir en stark hyllning till livet, trots svartsjukan och våldet. Att denna hyllning framförs på xhosa gör inte saken sämre, snarare blir det universella i berättelsen så mycket tydligare.

Fitzcarraldo

Betyg: 4 monument

Sydamerikas djungler är den vackra natur som gud inte har skapat klart. Att färdas in i regnskogen är att resa rakt in i skapelsen. Kanske är det därför Fitz resa blir så magisk.

Jag minns att jag såg Fitzcarraldo på bio i början av 1980-talet, när den var ny, och att jag upplevde den som mycket speciell och magisk. Lite otäck också, i alla fall Fitz besatthet. Särskilt otäckt blev det när jag fick veta att filmens galna projekt inte bara var baserat på en sann historia utan också genomfördes i verkligheten. Alltså, de indianer som medverkar i filmen fick de facto dra den stora ångbåten både upp och ner för berget under filminspelningen.

När jag ser den nu så tycker jag att det är en väldigt, väldigt bra och vacker film. Werner Herzog gör inte bara varje bild till ett eget konstverk, han kan också konsten att berätta en bra historia. Fitz besatthet av ett galet projekt finns där, men det skrämmer mig inte på samma sätt som när jag var ung. Och det berättar förstås mer om mig än om filmen.

Att rida ensam i tusen mil

Betyg: 4 monument

En japansk roadmovie som utspelar sig i Kina där havet och bergen hela tiden finns i bakgrunden, men stannar i bakgrunden för det är människorna som är de viktiga: Fäderna och sönerna, de ensamma fäderna och de ensamma sönerna. Temat är försoning. Är den möjlig? Vad kräver den i så fall, och är den möjlig även om den kommer försent?

Sjukdom, kinesisk opera, män som gråter så att snoret rinner, språkförbistring och käcka tolkar. Det är en film som innehåller sådant man sällan ser i andra filmer. Allra bäst är den pojkscoutigt käcke fängelsedirektören som är entusiastisk inför allt som inte är emot fosterlandet och så de fantastiska dansarna som dansar och körar till operasångaren i sina grå-blå fängelsedräkter. Stor konst!

Simon Boccanegra - Liveopera från the Met

Betyg: 4 monument

Genua under 1300-talet, kampen om makten står mellan plebejer och patricier. I striden blir Simon Boccanegra den nya dogen, stödd av plebejerna. Politiska intriger, förvisningar, krig mot Venedig och lojaliteter som prövas blir en del av dogens 25-åriga regenttid. Men bakom maktens vardag ruvar hela tiden sorgen över den kvinna han älskade och det barn de fick. Kvinnan är död och barnet är försvunnet...

Simon Boccanegra är en kraftfull regent i stadsstaten, men söker främst fred och försoning, vilket inte alltid är så lätt. När han funnit sin dotter lyckas han till slut försonas med sina dödsfiender, men då är det försent. Hans närmaste man har förgiftat honom och han dör i sin dotters armar.

Placido Domingo är lysande som Simon Boccanegra; särskilt på slutet när han knäböjer tillsammans med sin svurna fiende och de bägge gråhårsmännen gråter i varandras armar över sina barn. Vackert.

Turandot - Liveopera från the Met

Betyg: 4 monument

Kina i någon sorts sagotid. Allt är kinesiskt, dräkterna, danserna, maskerna, kontrasten mellan det fattiga folkets kollektiva färglöshet och överklassens sprakande färger, balustradernas bronslejon (i frigolit troligen), mandarinernas skägg och långa naglar, tekannorna och bödelns böjda svärd. Till och med delar av musiken bygger på kinesiska folkmelodier, men allt sker på italienska. Vilket egentligen inte alls stör - det är inte språket det handlar om, utan något annat. Och det är detta som jag tror är anledningen till att jag kan sitta i tre timmar och se denna föreställning utan att tröttna.

I en teater eller en film handlar det om en sorts intellektuell verksamhet, man vill berätta med språket som en huvudingrediens. Men i operan är språket, själva librettot, ganska ointressant. Vilket gör att det inte är en intellektuell upplevelse, utan att det mer handlar om skönhet, totalkonst, rörelser, musik, och detta är det viktigaste, allt är på allvar, rent och skärt allvar utan någon som helst ironi. Skulle man göra film av detta skulle det ovillkorligen rymmas mängder av ironier. Men så är inte fallet. Inte ens de tre ministrarna Ping, Pong och Pang som lätt skulle kunna göras hur ironiska som helst i en film, är det när de sjunger om sin längtan till hembygden i andra aktens första scen. Tragiken är så stor, kärleken är så ren, ondskan är så ond, sorgen är så smärtsam. Känslorna är helt igenom genuina. Det är så skönt att det är så. Jag har inte förstått det tidigare, men det är för mig operakonstens poäng.

Aida - Liveopera från the Met

Betyg: 3 monument

Att se på opera på bio låter inte så kul, men att gå på The Met, fast på kvartersbion, är faktiskt en fantastisk upplevelse. Väldigt bra ljud och bild, och så kommer man mycket närmare sångarna än vad som är möjligt på en föreställning "in real life".

Aida är en mycket tragisk historia om kärleken till en annan människa och kärleken till sitt eget land. I centrum står Aida, en etiopisk prinsessa som lever som slavinna hos faraos dotter i Egypten. Hon blir en bricka i ett spel i kriget mellan Etiopien och Egypten, och går under sviken av dem som säger sig älska henne - men utan att hon ser det. Hon behåller en sorts naiv tilltro till de män som utnyttjar hennes kärlek; Radames, den egyptiska härföraren och hennes pappa, Kungen av Etiopien. Det är den stora tragiken, att sedan i princip alla dör gör inte saken bättre. Berättelsen fastnar dock i minnet som en sorts evig historia om kärlek, krig, nationalism, könsroller, avundsjuka, maktbegär...

Det operaaktiga kan jag inte riktigt bedöma. Lite tråkigt ibland med för långa arior, men det är ändå ett uttrycksfullt sätt att berätta en historia - känslorna blir tydliga och stundtals är det vackert och märkligt. Och så kan man fläska på med fantastiska masscener, som vid den välkända triumfmarschen, då soldaterna kommer tillbaka från det etiopiska fälttåget med krigsbyte, fångar och spjut som glänser i strålkastarljuset!

Det är värt en eftermiddag (fyra timmar med pauser), man går därifrån lite mer insatt i det som är vårt kulturarv. Känns bra.