Hvítur, hvítur dagur (En vit, vit dag)

Bilden kommer härifrån och visar huvudrollsinnehavarna, men är inte från filmen.

Betyg: 3 monument

Ingimundurs (Ingvar Sigurdsson) inkapslade sorg är att likna vid den sten som som rullar ner för ett av Islands lavaberg. Vi ser hur stenen bryts loss och börjar sin färd nedåt, först långsamt och sedan med ökande hastighet. I en lång sekvens rullar stenen nerför berget - det är inte filmens starkaste scen - och när den landar i vattnet är det med en våldsam kraft. Sorgens kraft är också stor, och när den sätts i rullning hos den fåordige mannen och dessutom grumlas av bitterhet och hat, blir fallet dramatiskt.

Bäst är Ingimundurs dotterdotter Salka (Ida Mekkín Hlynsdóttir) och relationen de har till varandra. Men den sätter Ingimundur på spel när hans uppdämda sorg och vrede sätts i rullning. Näst bäst är det isländska landskapet och den långa inledningen där kameran står stilla medan årstider och väderlek växlar, hästar och dagar kommer och går. Och huset, snarast en barack, som Ingimundur bygger om till sin dotter förvandlas lika långsamt till en bostad. De fullkomligt absurda inslagen i filmen har jag svårt för, kanske för att jag inte kan avgöra om de är menat att vara realistiska trots att jag tolkar dem som absurda eller tvärtom.

Transnistra

Betyg: 2 monument

Jag ser den här filmen med en del förväntningar. Den har fått guldbagge som 2019 års bästa dokumentär och den handlar om ett gäng ungdomar i Transnistrien, en region i östra Moldavien vid Ukrainas gräns. Det är  två goda skäl till att ha höga förväntningar på en film. Men för mig är det oklart vad Anna Eborn som gjort filmen vill berätta. Kanske om en plats som inte erkänns som självständigt land utan betraktas som en utbrytarrepublik och som får både ekonomiskt och militärt bistånd från Ryssland? Men i så fall hade åtminstone jag behövt få det mer förklarat för mig. Eller helt enkelt om att ungdomar på tröskeln till vuxenlivet är ganska lika var de än befinner sig i världen? Men i så fall hade jag behövt få se dem i fler andra sammanhang än när de tillsammans uppehåller sig vid en liten sjö eller högt upp i en halvfärdig och förfallen byggnad.

Störst frågetecken har jag kring hur den unga kvinnan i gänget behandlas. Hon känns som en huvudperson - är det kanske en film ur hennes perspektiv - och det visar sig att hon är den enda i gänget som förmår ta sig ifrån Transnistrien. Det jag hade velat se mer av är hennes liv när hon inte träffar de andra i gänget. Mer av hennes familj och lillebror. Hennes lillebror som reser till den högtidliga ceremoni där pojkar, en del mycket unga, förvandlas till soldater och får med sig följande ord av skolans rektor (kanske är det skolans rektor, vi får inte veta): "Vi hoppas att du slipper vara med om något krig." Vad har hänt i Transnistrien? Vad händer nu? Varför vill hon resa därifrån? Och vart reser hon?

För alla oss som aldrig tidigare hade hört talas om Transnistrien hade det behövts lite bakgrund. Ett sammanhang. För ingen människa lever utan sammanhang - och det sammanhanget vi har runtomkring oss är viktigt. Inte bara det vi gör tillsammans i den lilla gruppen som vi för just nu tillhör.

Parasit

Betyg: 3 monument

Det är en sorts, troligen omedveten, tolkning av Jesu ord i Matteusevangeliet: "De fattiga har ni alltid hos er" (Matt 26:11). Visst, men kanske var det inte menat just så nära! Och inte att de skulle lukta så illa! För just lukten av fattigdom är central och en av de avgörande avslöjandena i denna film av förklädnader, lögner och förtvivlad påhittighet. Men egentligen handlar det om klassförakt; en skildring av klassförakt, men också - kanske omedvetet - en förmedling av klassförakt. Här visas ett förakt för alla människor, rika som fattiga, men de fattiga förnedras mest - dumma och egoistiska går de under på grund av sin egen oförmåga att hålla sams. Medan de rika mest är enfaldiga eller arroganta skitstövlar, men inte mer än så.

Grundidén är bra, skådespeleriet är mycket bra, fotot är fantastiskt, men det blir för absurt, för mycket blod, för mycket förakt. Jag går inte på Oscarsjuryns linje.

Brevbäraren som byggde ett palats

Betyg: 4 monument

Stillsamt, långamt går brevbäraren Joseph Cheval sin runda med posten, drygt tre mil varje dag (!) och inget i världen kan få honom att låta bli - inte hustruns död, inte att sonen bortadopteras, han fortsätter sin tremilarunda. Så möter han kärleken - han fortsätter att gå, de får ett barn - han fortsätter att gå, men får en idé. En idé han inte kan få ur huvudet; att bygga ett palats, det vackraste palatset i världen till sin dotter. Han vet dock inget om hur man bygger, han kan inget om arkitektur, men han har sett palats på bild och börjar bygga... Det är en illustration av Ordspråksboken 24:27, med den skillnaden att det handlar om brevbäreri inte åkerarbete och palats istället för hus.

En man och hans idé, eller en man som inte kan visa känslor eller kärlek på annat sätt. Det är sorgligt, vackert, storslaget och mycket märkligt. Nu står palatset där som ett minnesmärke över en ovanlig brevbärare som gick flera varv runt jorden, men aldrig lämnade hemtrakten.