Legion

Betyg: 2 monument

Mycket mörker. Det är svårt att se vad som händer och därmed lite svårt att förstå. Men det beror nog mer på dåligt manus än på dålig ljussättning. Vi befinner oss i apokalypsen och allt är teologi, från barnet som föds, motellets namn (”Paradise Falls”), via uppmaningen till bön och de återkommande samtalen om tro till änglarnas kamp. Inte särskilt bra, inte särskilt intressant, men udda som en sorts kristen zombiefilm med många maskingevär. Som väl är segrar Guds barmhärtighet i slutänden över Guds vrede. Allt börjar med Psaltarens 34:e psalm och slutar med det nya Jerusalem.

Som ”Bagdad Café”, men utan magi och utan välmenande tysk dam. Istället zombies och ärkeänglar. Ganska trist!

Den 12:e mannen

Betyg: 4 monument

Nordnorge under kriget. En grupp motståndsmän avslöjas, alla tas till fånga utom en: Jan Baalsrud och detta är hans berättelse om flykten genom ett vansinnigt vackert men iskallt landskap som inte bryr sig ett dugg om människans goda vilja. Tyskarna är honom i spåren medan lokalbefolkningen hjälper till att gömma honom. Problemet är att han är skadad, svårt medtagen, ständigt förfrusen och utan mat. Ändå lyckas han ta sig tvärs över fjällen och till tryggheten i Sverige. Under tiden grälar tyskarna på varandra om varför han kommit undan.

Det är grymt, iskallt, spännande, våldsamt och mycket vackert. Finast är när han flyr med renhjorden. Sämst är drömsekvenserna. Annars fina ingredienser som hemstickade sockor, norrsken, mirakel och samiska samt en, något patriotisk, bön o Guds välsignelse.

Den vilda flykten

Betyg: 5 monument 

Två enfaldiga bönder vandrar hem från kriget, misslyckade och misshandlade. Allt det vill är att slippa komma hem som de förlorare de är. Efter några smärre äventyr möter de en man och en kvinna som ger dem möjligheten att kompensera för sina nederlag. Tror de, ja! Deras enfald och girighet utsätter dem alla för fara när de tvingas inkognito ta sig genom fiendeland.

Från inledningens stilfulla kalligrafi, via landskapets säregna skönhet och musiken till den småtramsiga relationen mellan de två enfaldiga olycksbröderna är det begripligt att detta är förlagan till Star Wars-filmerna. Samma spänning, samma kamp om makten, samma hjältemod och samma lite fåniga sidekickar. Och det är bra, mycket bra till och med: kameran, skådespeleriet, landskapet och själva berättelsen om den argsinta prinsessan som flyr förklädd genom fiendeland med hela statskassan i guld gömd i packningen. Till sin hjälp har hon en likaledes förklädd samuraj och de ovan nämnda bönderna.

Det är dråpligt, spännande och vackert. I centrum står människans girighet som den beskrivs i  Jesaja 57:17. Bästa scenen är när de klättrar upp för rasbranten och inte kommer någon vart, en lysande beskrivning av böndernas situation i femtonhundratalets Japan. Vad de än gör så blir det ingen förändring. Medan samurajen vet en smitväg.

Wendy

Betyg: 4 monument

Wendy bor på och sköter ett nergånget café någonstans i en bortglömd del av den amerikanska södern tillsammans med sin mamma och sina storebröder. Vår första ledtråd får vi när mamma ropar på henne: ”Wendy, darling ...”. Javisst är hon Wendy Darling och snart dyker Peter Pan upp och så småningom får vi veta vad som händer när De förlorade barnen växt upp och förstås, Kapten Krok!

Det är en både magisk och starkt realistisk saga som berättas, med svärta, förtvivlan och desperation. Kampen mellan barnen och de vuxna blir en strid på liv och död, och någonstans i bakhuvudet vet vi hur det måste sluta. Det är vackert och välspelat i ett märkligt landskap av förlorad civilisation, lavaöken och urskog. Mycket vatten och vattensymbolik; från vattenlevande sköldpaddor, via en självlysande val till förmågan att flyga genom vattnet.

Det skulle kunna vara en meditation över och/eller en problematisering av Jesu ord ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Mark 10:15) - ord som läses vid varje barndop i stora delar av världen och som därför har med det kristna livet att göra. Intressant!

De bästa åren

 Betyg: 4 monument

Melodramatiskt och sentimentalt, men ack så bra! Om hemkomsten från kriget, om mötet med dem som aldrig stred och som inte förstår, om PTSD (även om diagnosen tillkom långt senare), om klass, förväntningar och svårigheten att anpassa sig. O c h om den förfärliga frågan: Var allt meningslöst?

Fint spelat, särskilt av de kvinnliga skådespelarna - de är alla bättre än sina manliga kollegor - snyggt foto och framförallt en bra berättelse. Bästa scenen är när Fred, den som stridit som bombflygare, vandrar bland de skrotade flygplanen, rad efter rad med uttjänta strids- och bombplan. Vackert och sorgligt på flera sätt. Scenen bryts av en dialog med eko från profeten Mika: ”De skall smida om sina svärd till plogbillar ...” (Mika 4:3).

In i dimman

Betyg: 1 monument

Så fel det kan bli när utanförskap ska skildras! Det är så lätt att det blir betraktarens blick och inget annat som skildras - en skräckblandad förtjusning över alkoholism, depression och fattigdom. De människor det handlar blir ett kollektiv, fast de i allra högsta grad är individer. Samtidigt får vi veta så lite, en sorglig berättarröst ger ett perspektiv, kameran ger ett, men varje skildrad människa har rätt till sitt perspektiv och det kommer inte fram. Det är välvilligt tänkt, men blir utpekande och ovärdigt istället för solidariskt.

Till detta ett kamera-arbete som inte kan bestämma sig: experimentellt med ultrarapid, och fast speed eller rått, dokumentärt med skakig handkamera eller allmänt trist med fast kamera mot orörligt mål i evigheter.

Visst är det synd om människorna, men de dansar också och berättar dåliga historier och sjunger små visor för fiskarna och befinner sig alla i Malmö. Det finns hopp och värme men det blir tyvärr inte en del av berättelsen.

Liborio

 Betyg: 3 monument

Om väckelse och helbrägdagörelse, om helgon och social rättvisa, om frihet och mat åt de hungrande. Dominikanska Republiken under tidigt nittonhundratal. Bland fattigbönderna i bergen uppstår en social, religiös väckelse kring profeten Papá Liborio - mannen som försvann och betraktades som död, men som återkom med helande krafter och ett uppdrag att samla folket. En livsbejakande religositet, med drag av folktro och stark mariadyrkan. Den räknas idag som folklig Katolisism med inslag av messianism och är ännu levande - i synnerhet genom sånger och böner. 

Och kanske är det just sångerna och bönerna som stannar kvar - rytmerna, glädjen, stoltheten över det enkla arbetet och gemenskapen. Samtidigt en dramatisk historia med våld, förtryck och fördrivning som konsekvens under den amerikanska ockupationen. Vackert skildrat i ett landskap av mjuka kullar och djungel-överväxta berg där människorna knappt syns.

The Salt In Our Waters

Betyg: 3 monument

Havet, vattnet är ständigt närvarande. Inte särskilt inbjudande utan mest grått och hotfullt, men det är från havet människorna i denna del av Bangladesh får sin utkomst. En konstnär flyttar dit för ett konstprojekt med skulpturer i människostorlek. De uppfattas som idoler/avgudabilder av den lokale imamen och konflikt uppstår. 

Tradition mot modernitet. Religiös konservatism mot religiöst fritänkande. Manligt mot kvinnligt. Stad mot land. Medelklass mot fattiga fiskare. Konflikterna är många och komplexa. Det är en av filmens poänger, att det inte är så enkelt. En annan poäng är färgsättningen - det mesta av bakgrunden går i havsgrått eller sandbrunt, ibland med inslag av ruttnande mangrove träd. Mot denna gråmurriga fond visar sig varje människa som en skimrade juvel i starkt färgade kläder eller i oklanderligt vit skjorta. Så kanske den främsta konflikten egentligen är mellan människan och en natur som kräver så mycket arbete av henne. Ett eko av Guds ord till Adam i Första Mosebok: "du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett" (1 Mos 3:19).

À l'abordage

Betyg: 3 monument

Om klass, hudfärg, klimatångest, vänskap, kärlek och karaoke. Inte särskilt mycket om något, men lite av varje. 

Felix möter Alma som hastigast i Paris, han blir förälskad och söker några veckor senare upp henne där hon tillbringar sin sommar - med familjen i södra Frankrike, vid en flod. Med sig har han sin vapendragare, Chérif. Ingen av dem har rest någonstans, de är streetsmarta, men det fungerar inte lika bra på landet. Alma är inte så intresserad av Felix som han hade hoppats och hela resan tycks bättre ogjord ...

Ung kärlek i en historia som vi sett förut. Inget överraskar, men det är fint gjort. Vänligt, snällt och lite menlöst. Som det vi varnas för i Uppenbarelseboken 3:16. Det skulle kunna vara så mycket mer! Bäst är ändå Chérif som rappande barnvakt.

Night of the Kings

Betyg: 4 monument

Om berättelsernas nödvändighet. En ung man anländer till det ökända fängeset Maca  i Elfenbenskusten. Samma natt visar sig en blodmåne och traditionen säger att en berättare måste hålla igång en berättelse hela natten eller dö. Den nykomne blir utvald till berättare.

Det är spännande, grymt och oerhört snyggt gjort. Den berättelse som berättas illustreras av de andra fångarnas sånger, danser, rytmer, rörelser, mim, ljud. Vi vet att berättaren måste hålla ut hela natten, men vi vet inte om han klarar det. Samtidigt handlar det om vem som ska styra fängelset, om makten innanför och utanför grindarna - om livet och döden, där döden är en chimär då allt är i en ständig existens: ibland människa, ibland vind, ibland fågel, ibland träd. Trösterikt i en miljö där det dödliga våldet ständigt är närvarande. Och mitt i alltihopa en oerhört stark gudstro. "Om Gud säger Ja, kan ingen säga Nej!".

The Macaluso Sisters

Betyg: 3 monument

Sicilien, kanske nittiotal, kanske tidigare - tiden är odefinierad. Ett bostadhus i Palermo där fem systrar bor med en massa duvor som de lever av - bland annat genom att hyra ut dem till bröllop. Vi får följa systrarna genom livet och döden, genom katastrofer och brustna drömmar, genom galenskap och äktenskap. På något vis har de varandra trots deras motsatser och konflikter - vackrast är när de döda systrarna dyker upp och bara är där hos de levande, eller när duvorna (den sjätte systern) stillsamt vandrar runt i lägenheten.

Livet självt står i centrum i all sin trasighet och i all sin brustenhet - där den cancersjuka systern i en starkt symbolisk scen lagar en sönderslagen tallrik och så låter duvorna äta från det spruckna finporslinet. Det är ändå liv och det levs i den där mörka lägenheten så högt upp och med så trånga trappor att begravningsbyån får bygga en hiss utanför fönstret för att få ut kistan när döden bryter in.

Mama

Betyg: 3 monument

Ett landskap. Någon kommer in i det från sidan på en avlägsen stig eller en väg. Kameran är fast och vi får följa personen genom hela landskapet till andra sidan av bilden. Kameran stannar kvar någon extra minut i landskapet. Det går mycket långsamt. Meditativt på ett sätt, men alltför långsamt. Och ingen musik, enbart verkliga ljud; fågelsång, motorljud, tystnad.

I grunden en film om arbetets lugna rytm på en liten gård i södra Kina. Det är långt till skolan, det är långt till sjukhuset och all transport sker gåendes trots att det är 1990-tal. Särskilt sjuktransporten till fots genom natten är hjärtskärande, så överlever hon inte heller och vi får följa begravningen med smällare och ålderdomliga ritualer som överlevt maoismen. 

Filmen är uppbyggd kring sju dagar och jag kan inte annat än tänka in skapelseberättelsen - kanske handlar det om hur skapelsen ständigt förnyas. Någon föds, någon dör. Livet går vidare. Sorgligt, men också hoppfullt. 

Bäst är stolarna och när hela skolklassen tillsammans läser högt om Mulan. Svårast är att förstå vem som är vem och vilken relation de har till varandra.