Sverige åt svenskarna

 Betyg: 2 monument

Från kosmos till kaos. De första ord vi hör är ur skapelseberättelsen i första Mosebok (Allan Edwall läser på tyska!) och det slutar med ett slag där i princip alla dör utom den svenska hären som kommer försent. Däremellan, dans, trams och fånigheter. Det är också filmens öde; en god idé från början med ett katastrofalt resultat. Det lär vara den största filmfloppen i Sveriges historia.

Påhittat fjortonhundratal med parodisk strid om den svenska kronan mellan engelsmän, fransmän, tyskar och svenskar, alla i mer eller mindre hemmagjorda kostymer, obefintlig regi och klumpigt foto. Men med Sveriges absoluta skådespelarelit. Det hjälper inte. Det som möjligen hjälper lite grann är musiken (Carl-Axel Dominique) som fiffigt skildrar respektive land. Vid sidan av musiken är det språkliga rätt kul, med stolpig tyska, svengelska och hittepåfranska. Roligast är nog ändå när den fåniga svenska tronpretendenten ständigt utbrister: "Negativa människor är det värsta jag vet", så fort han blir motsagd. 

Här förekommer också Jungfru Marie offerlamm, doande nunnor, en parafras på den Apostoliska trosbekännelsen och en gestaltning av Herodes möte med de österländska stjärntydarna (Matteus 2). Det mesta annat är värt att glömmas bort.

The Gentlemen

 Betyg: 3 monument

Elegant. Både till form, utförande och tal, kanske särskilt just talet. Men svårtolkad i moralen, vilket nog är meningen. På sätt och vis en sorts klasskampsberättelse placerad i Englands undre värld med narkotikaproduktion (cannabis) och våld. De penningstinna gangstrarna mot förortens kids. Det är ganska underhållande och går inte riktigt som vi tror, men i slutänden hänger frågan i luften om vem som egentligen vann kampen. Det var nog inte kidsen.

Mycket elegant berättat, smart, kul och överraskande i en ständigt eskalerande händelseutveckling. Men bortom de snygga dialekterna och wagyu-stekarna ekar det ganska tomt. Här nämns i allafall församlingsråd, men i samma negativa ton som "grävlingsälskare" - lite udda, men det är det mest teologiska jag kan finna.

Småkryp

 Betyg: 4 monument

En sommaräng, i bakgrunden möjligtvis de franska Alperna. Hundlokor, ängsvädd och... insekter av alla de slag. I blickfånget en nyckelpiga som kommer bort från sin familj, sedan svartmyror på jakt efter det som kan bygga upp myrsamhället. Strax finner de skatten, en hel plåtburk full av sockerbitar! De möter även nyckelpigan. Så hör de samman, svartmyrorna och nyckelpigan. I vått och torrt, i eld och vatten. Det blir en berättelse om riktig vänskap. 

Senare blir de upptäckta av rödmyrorna som vill åt sockret. Flykten blir dramatisk och den trygga hamnen i myrboet är blott en chimär. Rödmyrorna går till anfall med kastmaskiner, murbräckor och giftgas. Allt står på spel och de stridande skyr ingen medel. Men en annan tid kommer, Luk 21:9.

Om krigets konsekvenser och om vänskapens styrka tvärs över ras-/artgränserna. Bäst är att det inte förkeommer något som helst tal i mänsklig mening, men väldigt mycket kommunikation med ljud, rörelser och dans. O c h  förstås musiken, lika uttrycksfull som en fullödig dialog!

Once Upon a Time in China III

 Betyg: 2 monument

Den svagaste av de tre första filmerna i serien. Här tonas konflikten med västerlandet ner och intrigen blir på så vis mindre intressant och svårare att förstå. Men fortfarande bär den på moderniteten som budskap där det centrala citatet är: "Strunta i gamla traditioner". I centrum står drakdansen, där rivaliserande Kung-Fu-skolor möts i en blandning av slagsmål och dans, varje skola med sina färger och sina fantastiska drakar med stora snidade huvuden och ringlande kroppar i skolans färger. Det är ett storartat skådespel, men inte så mycket mer. 

Ibland bryter en mer kristen/västerländsk syn på barmhärtighet igenom - annars innehåller den mindre teologi än de tidigare filmerna.

Once upon a Time in China II

Betyg: 3 monument

Det finns något mycket charmigt över dessa filmer, en humanism som bygger på en mix av västerländsk och kinesisk kultur,  med ganska stor övervikt för det västerländska även om alla pratar kinesiska och vi får ta del av Kinas moderna historia med Boxarupproret och Koumintangs bildande. Men allt inom ramen för de här filmernas egen mytologi. I grunden en historia om modernitet, om att acceptera det som kommer och om avmytologiseringen av världen, det vi kallar sekularisering. 

Här blir det kristna korset ett slagträ, de kinesiska gudarna avslöjas som bluff och inget består. En snygg skildring av Markus 13:22 om hur de falska profeterna försöker vilseföra med tecken och under. Bäst är ändå den något romantiska skildringen av kinesiskt gatuliv från tidigt 1900-tal, rentav breughelskt!

Gatans lag

 Betyg: 4 monument

Chicago i regn, välansade polisonger och musik av Tangerine Dream. Kan det bli bättre? 

En skicklig inbrottstjuv hamnar i maffians händer. Han vill lägga av, men det valet är inte möjligt. Ett existentiellt drama om liv, död och möjlig framtid. Snyggt spelat och framförallt snyggt filmat! Många brinnande bilar, mycket tunga svetsaggregat, men också en utsaga om barnets helighet - som i julnattens evangelium - och ett uns av marxism. Dessutom en schysst termos kaffe och ett par ordentliga brandsläckare. 

Bäst, bortsett från filmvinklarna och musiken, är försvarsadvokaten och domaren - fantastiska figurer!

Apostle

 Betyg: 2 monument

En sekt skapar sig en fristad på en ö i Skottland. En man tar sig olovandes dit för att rädda sin syster. Det är otäckt och grymt, blodigt och våldsamt, men slutar i en sorts försoning. Filmen bygger på The Wicker Man från 1973, vilket nog ändå är en intressantare film. Här finns en hänvisning till Fil 3:10 och Ps 23, men mest handlar det om blod, död och paganism. Kristendomskritiken är nedtonad, passar ett 2000-tal där kristen tro inte är lika självklar för biopubliken. 

De 39 stegen

 Betyg: 3 monument

En man jagas över skotska hedar och dramatiska klippor i dunkelt kvällsljus med lika dramatiska moln, när han väl kommit i säkerhet inser han försent att han är ur askan i elden. En ny flykt, nya turer. Det som räddar livet på honom, åtminstone tillfälligt är, i nämnd ordning: en psalmbok, frälsningsarméns orkester och ett politiskt brandtal han själv tvingas hålla. Vi vet att han är oskyldig, men det är det bara vi som vet. Alla andra måste han försöka övertala, vilket går ganska dåligt. Det är spännande med tågresor genom England och Skottland, varietéartister, misstänksamma bönder och vänliga bondhustrur, knivar i ryggen, skott i natten och mitt i alltihopa en helikopter. Det måste var en av filmhistoriens första helikoptrar, filmen är från 1935, men egentligen är det en autogyro, en föregångare till helikoptern.

Bäst är matlagningen: man tager en plattfisk och lägger den i en stekpanna, strax därpå äter man den med smör och bröd. Lätt som en plätt!

 

Naked Lunch

 Betyg: 3 monument

Egentligen handlar allt om skrivandet. Om skrivandets lycka och vånda, om dess plåga och galenskap - men också om dess förmåga att skapa det otroliga och förleda, men kanske mest om skrivandets fara. Redan i filmens början säger Bill Lee (William Burroughs) till sina författarkumpaner Hank (Jack Kerouac) och Martin (Allen Ginsberg) - Jag slutade skriva när jag var tio år, det vara alldeles för farligt! 

I hallucinationernas och narkotikans värld, i den skamfyllda sexualitetens värld, i beroendets värld är skrivandet extra farligt. Bill erfar det när hans skrivmaskin blir en levande skalbagge och han dras in i en hårdkokt spionhistoria helt utan gränser. Förutom levande skrivmaskiner handlar det bl a om monstersex, meterlånga skalbaggar och storbolags-kapitalism. Stundtals fascinerande, stundtals frånstötande och stundtals mindre lyckat. Bäst är skådespeleriet och de fantastiska färgerna, särskilt de gröna väggar, fönster och dörrar som dyker upp överallt.

Insektsätandet skulle kunna vara bibliskt med tanke på Johannes döparens diet (Mark 1:6), men här handlar det om kackerlackor och tusenfotingar.

Hiss till galgen

 Betyg: 4 monument

En man sitter fast i en hiss en hel natt. En kvinna letar efter honom på Paris gator och nattöppna barer. Regnvåt, nattsvart och gryningsgrå är färgskalan. Det är en tillvaro utan Gud där allt tycks ske som av en tillfällighet, trots att det var så noga planerat. Kärleken, makten, livet, döden - inget tycks ha mening, allt bara händer. Det är vackert filmat, bra berättat och fantastiskt tonsatt av Miles Davis, men sorgligt och ytterst ensamt. Vi får aldrig se kvinnan och mannen tillsammans - det är bara på fotografi lyckan tycks möjlig.