Other girls

Betyg: 2 monument

Vi följer Aino, Taru, Jenny och Jessica under deras sista tid som gymnasister fram till studentexamen. De berättar var och en sin historia, och samtidigt får vi följa dem när de tillsammans tittar på en tecknad film som en av dem gjort. Filmen i filmen handlar om att det enda rätta när livet slår emot en är att slå tillbaka så hårt det bara går. Jag kan inte säga att jag håller med om det....

Other girls

Learning to Drive

Betyg: 3 monument

Det börjar i en dramatisk skilsmässa och slutar i ett möjligen fungerande arrangerat äktenskap. Sambandet mellan dessa relationella händelser är en bilskolelärare och hans elev. Den ene gifter sig, den andra separerar. Körlektionerna blir en sorts lektioner i relationskunskap (om nu det ämnet finns). Uppmaningar om backspegelsvinklar blandas med samtal om kärlek och livserfarenhet. Det är ganska fint, men oförargligt. 

Men i och med att körskoleläraren är sikh så förs det in en undertext om politiskt förtryck, polisbrutalitet, religiös tradition och immigrationsfrågor - men denna underström är ganska svag, tyvärr. Mest blir det fina samtal, någon sentimental glasspinne och lite mysig vänskap (som i en sämre film hade blivit till kärlek).

Svenskjävel

Betyg: 4 monument

Efter filmen, som vi såg på Draken 30/1, berättar huvudrollsinnehavaren Bianca Kronlöf och regissören och manusförfattaren Ronnie Sandahl om arbetet med Svenskjävel. Då blir det uppenbart för mig att en av anledningarna till att jag tycker om den här filmen är att den har ett före och ett efter. Det har hänt något innan filmen börjar, och livet för personerna i filmen fortsätter när den slutar. Ämnesvalet är också intressant. När fler och fler unga svenskar söker sig till Norge och framförallt Oslo för att arbeta, skapas en ny arbetarklass, ett tjänstefolk som både hyllas för sin goda service och hånas för att de är loosers. Dessa människor har inte berättats om förut, enligt regissören/manusförfattaren. Är det då en angelägen och bra film? Ja, tre av fyra tycker det.

Personerna i filmen är sammansatta och att deras relationer utvecklas och förändras. Det är inte självklart att den som har till synes minst makt har minst möjlighet att påverka och förändra. Och det finns fler saker jag gillar, t ex lillasyster Siri och storasyster Ida i familjen där huvudpersonen Dino (Bianca Kronlöf) extraknäcker som hushållerska. Ida, som spelas otroligt bra av den unga norskan Mona Kristiansen är förresten min idol. Se själva när Svenskjävel går upp på biograferna i slutet av mars.

The Circle (Der Kreis)

Betyg: 4 monument

En liten festivalpärla är den onekligen, filmen om Ernst och Röbi som fann varandra i efterkrigstidens Zürich och som fortfarande lever tillsammans. De möts i en källarlokal där den trespråkiga (tyska, franska, engelska) tidskriften Der Kreis/Le Cercle/The Cricle distribueras, ofta olagligt, till homosexuella i hela Europa och t o m till USA.

Röbi och Ernst, som båda nu är drygt 80, sitter nära varandra och berättar om livet. Även om homosexualitet inte var förbjudet i Schweiz när de var unga fanns ändå mycket fördomar. De levde ett både hårt och utsatt liv, men vi vet att de överlevde och fick ett bra liv tillsammans. Det kan vi se när de stillsamt dukar sitt frukostbord och kärleksfullt tittar på varandra medan de berättar om hur det var. Mellan deras berättelser får vi se scener ur deras liv, hur de möts och blir ett par och hur tidskriften The circle både blomstrar och vissnar. Skådespelarna som agerar Röbi och Ernst som unga blir minst lika levande som det äldre paret. Därför tycker jag så mycket om bilden ovan. Här ser vi Ernst och Ernst och Röbi och Röbi. Filmen har fyra huvudpersoner, fast den handlar bara om två av dem.

Här är en trailer:
http://vimeo.com/114200533

Amour fou

2 monument

Egentligen intressant, men ack så långsam. Någon sorts snygga tablåer från tidigt 1800-tal. Klaustrofobiska miljöer utan fönster, snygga kläder och mycket filosofiska samtal. Poeten Heinrich von Kleist menar att den enda sanna kärleken är att dö tillsammans, inte att leva tillsammans. Fylld av spleen och leda har han pistolerna i väskan...

En sorts stilleben med frukt, hundar, tapeter och märkliga huvudbonader. Allt på vacker tyska.

Mardan

Betyg: 2 monument

Kak Mardan arbetar i gränstrakterna mellan irakiska Kurdistan och Turkiet (kak betyder ungefär herr eller broder). Han är chef över en mindre styrka gränspoliser som har till uppgift att övervaka gränsen och stävja den smuggling som är rikt förekommande. I de andras ögon är han en god man. Inte minst när han tar sig ann försvinnandet av en turkisk gästarbetare. Men han vet, och vi vet, att han inte alls är så god som omgivningen tror. Han är korrumperad och ljuger om det väsentligaste. Plågad av sitt eget samvete och en upplevelse av övergrepp och svek i barndomen finner han bara en utväg; att gå i den fälla han själv gillrat.

Det är tröstlöst i vardagslivet, vackert i bergen, men alltför långsamt och tveksamt som filmisk berättelse. Vackrast är den rituella tvagningen av den döde gästarbetaren, genomförd som en sorts försoningsgest.

In Order of Disappearence

Betyg: 3 monument

Jag funderar på hur många ton snö som slungas i denna film och hur många liter blod som stänker ut över den vita snön. Ett förfärligt och dråpligt hämnddrama om snöplogföraren Nils i Nordnorge som bekämpar den norska maffian. Mycket referenser till bröderna Cohen. Utan dem skulle den nog knappast kunna bära sig själv. Absurt - tidvis fyndigt, men ganska gräsligt.

Det är den gammaltestamentliga hämndtanken som driver Nils; "öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot" (2 Mos 21:24). När det närmar sig son för son, blir det otäckt... men just det slutar ganska bra.

Still the water

Betyg: 4 monument

Bilden på omslaget till programkatalogen för GIFF15 kommer från den japanska filmen Still the water, som bl a handlar om ung kärlek. Sekvensen när Kyoko och Kaito simmar nakna som delfiner i det blå havet är också inklippt som en del av den officiella GIFF15-filmen. Jag gissar att detta är en film som kommer att gå upp på de svenska biograferna, men tills dess finns möjlighet att se just denna film på Cinemateket på Spegeln i Malmö ikväll och flera andra av Naomi Kawases filmer längre fram i vår.
  
Vattnet symboliserar inte bara ung kärlek och sexualitet, utan minst lika mycket liv och död. En person hittas drunknad precis i början av filmen, och det blir upprinnelsen till den berättelse vi får se. Överhuvudtaget är naturens krafter påtagligt närvarande på den sydjapanska ön där det hela utspelas, och där de gamla traditionerna lever sida vid sida med det mer moderna livet. 

Även om de unga Kyoko och Kaito är huvudpersoner så är det Kyokos kärleksfulla föräldrar och hennes mammas svåra sjukdom som stannar kvar i mitt minne. Sällan har jag sett döden och döendet skildrat med sådan värme och värdighet på bio. Detta är något så märkligt som en film om döden som man blir glad av. Som bonus finns flera fina scener där mat tillagas och äts. Mycket aptitretande!