Serpico

Betyg: 4 monument

Al Pacino är fantastisk i mustasch, sedan i skägg och långt hår. Han arbetar som civilpolis i New York och varje spaningsupdrag kräver särskilda kläder, från ortodox jude med långt skägg till slakteriarbetare med blodigt förkläde. Men poängen är att han, till skillnad från alla sina kollegor, vägrar ta mutor. Han avslöjar mutstytemet för sina överordnade men de gör inget åt det. Så blir han i stort sett ensam mot hela poliskåren och till slut skjuten, men överlever.

En tät historia om polisarbete, korruption och mutor. Du riktigt känner frustrationen över att ingen reagerar, inte de som borde och inte de som säger att de ska göra det. På så vis både en politisk film och en film om mänsklig feghet och bekvämlighet. Bäst är nog ändå tidskänslan av tidigt sjuttiotal i frisyrer, kläder och gatubilder. Här läses Don Quixote och Isadora Duncan samt sjungs en del italiensk opera. 

Filmen byger på Frank Serpico's liv; en verklig polis som vittnade mot sina kollegor och avslöjade korruptionen inom New Yorks poliskår under tidigt sjuttiotal.

Enys Men

Betyg: 3 monument

Klassas som "folkhorror", men är väl varken så mycket folk eller horror. Däremot är det mycket fina naturbilder från öarna utanför Cornwall. Det är sjuttiotal och en kvinna vistas ensam på en klippö där hon följer utvecklingen hos en mycket sällsynt blomma som bara växer där. Varje dag upprepas samma ritual; hon går samma stig, kontrollerar blomman, går hem, skriver i loggboken, kokar te, oroas över om när båten med förnödenheter - te och bensin till elaggregatet - ska komma, läser en stund innan hon somnar och blåser ut ljusen. Efterhand så blandas hennes egna minnen upp med tidigare öbors; fiskare, gruvarbetare och fiskarhustrur i mystiska syner. Typ, så. 

Väldigt långsamt berättat, men med vackert foto. Blomman hon bevakar och för in uppgifter om i loggboken tycks helt apart på den karga ön. Men det är ju därför hon är där och någonstans handlar det nog om ensamhet, utsatthet och platsers historia, dock ganska svårbegripligt. Sången, eller i vissa kyrkor psalmen, "Let the Lower Lights be Burning" sjungs med stark inlevelse i det som kanske är den mest skrämmande scenen i hela filmen. 

M*A*S*H

Betyg: 2 monument

Jag har noterat det förut, vissa filmer åldras inte med värdighet. Särskilt inte denna. Det som var roligt 1970 och kanske piggt och utmanande är idag fånigt, direkt pinsamt och stötande - kvinnosynen och synen på homosexualitet framför allt. Men även synen på mänsklig samvaro. Till en sjukhuspluton bakom linjerna under Koreakriget kommer två självsäkra, skrytsamma och självcentrerade läkare för att operera krigsskadade soldater. Och det gör de så blodet sprutar medan de spyr ut sarkastiska kommentarer om både patienter och arbetskamrater. 

Helt ointressant, från början till slut. Den krigskritik som någonstans finns försvinner så fort den dyker upp och resten är som sagt ointressant. Det är svårt att förstå att detta är en Oscarsvinnare (bästa manus efter förlaga 1971). Det som i viss mån är intressant är att det förekommer inga strider och vi möter inga fiendesoldater. De sårade soldaterna kommer dit via helikopter eller jeep från fronten långt borta. De blir bara en sorts köttpaket att skämta över. Märkligt! Kristendomen hånas på ett sätt som nog var möjligt 1970 och med viss rätt, men samtidigt så är sjukhuspastorn den person som är mest sympatisk och mänsklig, dvs lite tafflig och osäker. Bäst är när de hånfullt sjunger "Onward Christian Soldiers" och alla stämmer in. På något vis förtas hånet då.

Efter revolutionen

Betyg: 3 monument

Det  är nog tänkt att vara en "Jonas som blir 25 år 2000" för en modernare och yngre publik, 2012. Dvs en film som handlar om den kranka eftertanken och verkligheten efter Parisrevoltens år 1968. Nåra ungdomar på en gymnasieskola försöker hålla liv i den revolutionära lågan med polisslagsmål, flygbladsutdelning, illegal affishering och graffiti. När deras protest landar i en mänsklig katastrof går de skilda vägar. Någon väljer måleriet, någon politiken, någon aktivismen, någon filmkonsten. De skiljs och trots att deras vägar korsas blir det aldrig som förr. 

Problemet är att avståndet mellan skådespelare och regissör är för långt till 1968, liksom tiden. Det griper inte tag som det borde, de politiska diskussionerna är bara platta, dilemmat tycks konstruerat och  historien i sig är ganska ointressant. Se Tanners film istället! Bäst är ändå lektionen i politisk filosofi, diskussionen om filmer med revolutionär syntax och att Syd Barrets soloplatta spelas.

American Gangster

Betyg: 4 monument

En av många amerikanska gangsterfilmer, men annorlunda då gangsterbossen är svart. Frank Lucas (Denzel Washington) tar över Harlems undre värld när hans boss dör i en hjärtattack. Genom kontakter inom de stridande trupperna i Vietnam kan han köpa och smuggla in mängder av rent heroin direkt från producenterna i den gyllene triangeln. Från ingenstans blir han den mäktigaste narkotikakungen i New York, men de korrupta poliserna inom narkotikaroteln vill också ha sin del av kakan. Han vägrar, som svart man litar han inte på polisen. Men här finns också en rättfärdig polis (Russel Crowe) och han vill både sätta dit Frank Lucas och de korrupta kollegorna.

Bra gjort, snyggt skådespeleri av Denzel Washington och Russel Crowe som bägge är filmens huvudpersoner och det intressanta är att de inte möts förrän i filmens sista tjugo minuter när de kommer överens om att tillsammans fälla de korrupta poliserna. En moralisk berättelse om faktiska händelser. Narkotikans förödande konsekveser visas tydligt och i bakgrunden får vi följa Vietnamkriget från sent sextiotal till att USA drar tillbaka sina trupper 1973. Bordsbön förekommer och SvPs 231 sjungs. Bäst är dock när mikrovågsungnen presenteras.

Solaris

Betyg: 3 monument

Poetiskt, i långa långsamma filmbilder, skildras människans kamp med sig själv, med rymden och den obegripliga planeten Solaris som fond. Över planeten svävar en rymdstation, en gång med plats för nästan hundra forskare. Nu är det endast tre kvar. Projektet ska läggas ned och en man sänds från jorden för att avsluta det hela. Men han blir fången i planetens medvetandeströmmar som kommunicerar genom att skapa levande minnen och levandegöra både drömmar och skamkänslor. 

Det är ett fascinerande lågbudgetprojekt, men lite för långsamt för min del. Bäst är den skitiga och nedgågna rymdstationen. I science-fiction filmer är det alltid så rent och iordningställt. Här är det tvärtom solkigt, smutsigt, slitet och trasigt. I vanlig ordning finns här en lång hänvisning till Brueghels vinterbilder och Treenighetsikonen målad av Andrej Rublov (som han gjort film om) dyker upp i ett hörn. Don Quijote har också betydelse. Människans storhet och litenhet på samma gång. 

 

Jack

Betyg: 3 monument

Mycket tidskänsla, men tyvärr alltför polerad. Visst minns vi sjuttiotalet, men så rena i håret var vi inte och inte så välstrukna och framförallt var knarkarkvartarna inte så mysigt möblerade. Bäst är de första tio minuterna där Jack presenteras i en rad snabba scener och vi får veta allt vi behöver veta om relationer till flickor, föräldrar, kamrater, droganvändning, inställningen till arbete, livsambition och allmän syn på livet. Snyggt gjort. Sedan försöker han skriva, träffar flickor, hänger med polarna, dricker öl, vin, sprit, röker hasch och kopiösa mängder cigaretter, talar stort om livet, gör slut, blir dumpad, arbetar, blir vräkt och försöker förgäves rädda en flicka från att gå under. Gänget splittras, ambitionerna och livet tar ut sitt; en ska till Paris och måla, en är död, en ska med sin kamera till Kina med Transsibiriska järnvägen och Jack cyklar ensam på Strandvägen genom ett höstligt Stockholm. Han vinglar och kör mot rött men han är på väg någonstans!

Filmen, liksom nog också romanen, är en del av det som vanligtvis kallas den svenska sekulariseringen. Kyrkan, präster, bibelcitat förekommer inte alls. Bara fem år tidigare hade det funnits referenser till religion, men nu 1977 är det slut med det. Bäst är hur som helst den 24:årige Kjell Bergquist som Harald med yvig kalufs, ett skratt mot världens elände och olycklig innerst inne.

Teori om en stulen tavla

Betyg: 4 monument

Mycket intellektuellt om en konstkännare som går igenom en samling verk av den franske konstnären Fredéric Tonnerre. Han gjorde skandal med dessa målningar och konstkännaren presenterar sin teori om varför. En tavla saknas dock då den blivit stulen, men även den ingår i konstkännarens system trots att han aldrig sett den utan bara kan gissa sig till vad den föreställer. Likt en detektiv söker han spår och ledtrådar, bland annat genom att iscensätta tavlorna med hjälp av skådespelare som ställer sig i samma positioner som i den målade bilden medan han går runt bland dem och prövar sin teori. Ibland tröttnar någon i posen; en arm faller, ett öga blinkar, en axel sjunker ned.

Spännande, intressant, elegant och smart och mycket välspelat av Jean Rougeul som konstkännaren, men svårt obegriplig för mig som inte är så inläst på fransk konstvetenskap. På något vis är det en parodi, men mycket allvarlig sådan. Bäst är när konstkännaren förklarar kopplingen mellan Mitraskulten så som den skiner igenom i målningarna (?) och våra tiders militarism. Då inser jag att det är en klassisk sjuttiotalsfilm; denne franske konstnär finns inte, tavlorna har målats till filmen, någon skandal har aldrig ägt rum allt är hittepå, på fullt franskt allvar. Väldigt roligt!

Cactus Jack

Betyg: 4 monument

Obeskrivligt fånigt, men stundtals väldigt roligt. Cactus Jack (Kirk Douglas) är en misslyckad westernskurk som ständigt faller på eget grepp. Han illustrerar Ordspråksboken 26:27 till punkt och pricka. När han får i uppdrag att se till att en viss ung kvinna med en pengaleverans inte kommer fram ser han det som en barnlek. Vilket det blir för publiken. Kvinnan beskyddas av den mer än enfaldige Handsome Stranger (Arnold Schwazenegger), men Cactus lyckas inte förrän i slutminuterna och då är det tack vare den unga kvinnan Charming Jones (Ann-Margret) som är den klokaste i filmen vid sidan om Cactus otrogna häst Whisky.

Flams och trams och mycket stunthopp och fall från höga höjder. Bäst är när Handsome Stranger förklarar sitt namn: ”I’ve got it after my father” ”Who was he?” ”I don’t know, I’ve never met him” och de sånger som följer de tre huvudpersonerna. Små countryballader som driver handlingen framåt, vilket i sig är onödigt då det knappast finns någon handling och än mindre något slut. Ändå, ytterst charmig.

The Big Boss

Betyg: 3 monument

En ung kines (Bruce Lee) kommer till sina släktingar i Thailand där de alla arbetar på en primitiv fabrik som tillverkar is. Vad det inte vet är att isblocken fungerar som narkotikabehållare vilket gör både platschefen och "The Big Boss" välbärgade. När några av kusinerna kommer smugglingen på spåren försvinner de och när fler och fler försvinner ur den stora kusinskaran anas oråd och Bruce Lee måste bryta löftet han givit sin morbror om att inte mer slåss. Vilket han sedan gör med bravur. Till en början är det mest slagsmål som en sorts uppvisning, men mot slutet kommer knivarna fram och då blir det blodigt allvar, mycket blodigt allvar.

Ruskigt dåligt skådespeleri med en stolpig dialog, illa dubbad från mandarin (eller möjligen katonesiska). Men slagsmålen är fantastiska, rena dödsbaletten med snurrande kroppar, flygande hopp, himmelssparkar och stenhårda karateslag. Grunden är det brutna löftet som blir värre av att han luras att svika sina vänner. Med konfucianismens betoning av etiken är det ett svårt brott enligt kinesisk tradition och därför tar han frivilligt sitt straff i slutscenen.

Roligast är att det stora slagsmålet på fabriken beskrivs som "industrial unrest". 

Streetfighter

Betyg: 3 monument

Snygg inledning; ett godståg rullar in, en sliten man hoppar ur en av vagnarna medan en sorgsen countrymelodi spelas. Det är inte bara hans stora keps som berättar om trettiotal och depression. Mannen från godståget, Charles Bronson, kallar sig Chaney och behöver pengar. Det visar sig att han är en enastående fighter i de illegala slagsmålen som ordnas i de mer ljusskygga delarna av staden. Desperata män slåss med livet som insats för en handfull dollar, medan de välklädda arangörerna går oskadda ur striderna. Då blir Chaney's managers krav på att han ska ha mer av vinsten än Chaney för han "tar alla risker", en slag i ansiktet på Charles Bronson som bara ser på honom utan att röra en min, reser sig och går. Så avslöjar sig kapitalismen! Och det är inte enda gången i filmen Charles Bronson reser sig och går utan ett ord, överhuvudtaget säger han knappt något, men slåss desto mer. Kanske är filmens motto: människan kan inte köpas för pengar, eller snarare Charles Bronson kan inte köpas för pengar.

Roligast är den försupne, opieberoende "läkaren" Poe, som intresserar sig för "jämförande religionsstudier" och därför går på gudstjänst i en svart pingstförsamling. 

 

Konvoj

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Western-film och Den stora kapplöpningen jorden runt. En strid på liv och död kring ideal som frihet, kollektiv, kamratskap och rätten att leva sitt liv - och samtidigt en rätt rolig jakt genom södra USA med en konvoj lastbilar som villebråd och en galen polis som jägare. Allt kommenterat genom lastbilarnas kommunikationsradio. 

Några lastbilschaufförer blir trakasserade av en bitter polis och efter ett bråk måste de fly delstaten. På vägen plockar andra chaufförer upp deras radiosamtal och ansluter till konvojen samtidigt som människor i städerna de passerar hurrar och hyllar dem som hjältar. I grunden en ganska rå historia om rasism och personlig hämnd, men på ytan en spännande western-komedi i lastbilstappning. Fantastiska kameraåkningar, dammolm som inte är av denna världen och en sorts balett när lastbilarna rullar genom öknen mot New Mexico till Rossinis overtyr till Wilhelm Tell. Bäst är nog ändå Kris Kristofferson i bar överkropp och så hippieprästen och hans lärjungar som bara sjunger väl valda gospels och säger Amen.

Begärets dunkla mål

Betyg: 3 monument

Det gick bra att göra en film om en äldre man som begär en ung kvinna och med sina pengar försöker köpa henne åt sig själv på sjuttiotalet, men att se den idag känns inte helt ok även om Fernando Rey är bra som den besatte mannen. Kvinnan ömsom lockar, ömsom stöter bort och till slut brister det för honom. Vilket tycks vara en del av strategin - begäret finner inga gränser varken i sin naivitet eller i sin auktoritet. Det enda som kan tygla begäret är en rejäl explosion; ett bombattentat. Och så slutar filmen.

Intressant berättad då den återberättas från en tågresa mellan Sevilla och Madrid där den besatte mannen fängslar en hel kupé (inklusive barnen) med sin berättelse om begär och blind förälskelse. Då och då leds vi tillbaka till tågkupén för några kommentarer - sedan fortsätter  förnedringen. För det är nog vad det egentligen handlar om, förnedring. Det handlar inte särskilt mycket om det 10:e budet (5 Mos 5:21) utan just om hur en snedvriden relation förnedrar alla inblandade. Så blir filmen tragisk fast den är lättsam och lite humoristisk. Roligast är ändå vänsterterroristerna som samlas under namnet JVR (Jesusbarnets Väpnade Revolutionärer). Bäst är flamencon.

The Shark Hunter

Betyg: 3 monument

Många hajar. Till en början hajar som fångas av människor, men i slutet det omvända. En man utan historia jagar hajar på en karibisk ö, men han har andra ambitioner med sitt intresse för havet. När han möter en professionell dykare kan han realisera sin dröm; att bärga de 100 miljoner dollar som finns i ett flygplansvrak på djupt vatten. Han är dock inte ensam om att söka skatten och pengarna tillhör hans förra arbetsgivare The Organisation. Mycket slagsmål och pungsparkar, mycket undervattensfilmning och ett, faktiskt, lyckat slut. 

En poäng med dykarfilmer är att du slipper dålig dialog, det är tyst i havsdjupet. Det finaste är att den dykare som hjälper till att bärga skatten kommer från slummen och på frågan om vad han ska använda sina miljoner till svarar han: ”Jag vill sanera slummen. Bygga sjukhus, skolor och lekplatser, för alla människor har rätten att leva anständigt”. Att han sedan inte överlever är en annan sak, men delvis blir hans dröm sann när pengarna regnar över de fattiga i slutminuterna. En tavla, eller egentligen är det nog en liten matta uppsatt på väggen, föreställande den första nattvarden pryder gangsterchefens vägg - han kan inte ana att delandet skulle bli så radikalt. 

Rosa Panterns hämnd

Betyg: 2 monument

En fortsättning på "Rosa Pantern slår igen", men fånigare och betydligt sämre. Kato får en roll i handlingen, vilket bara blir dumt, liksom Clouseaus oerhört rasistiska kommentarer gentemot kineser. Polischef Dreyfus sätts åter in i sin tjänst efter åren på mentalsjukhus, då Clouseau tros ha omkommit. Vi får till och med vara med om hans begravning (samtidigt som han själv utklädd till korgosse vinkar glatt). Den till synes döde Clouseau arbetar under cover och avslöjar av misstag en stor knarkhärva med förgreningar till Hong Kong och den amerikanska maffian.

Det är mer av det queera, men mest fördomsfullt. Clouseaus kristuslikhet betonas faktiskt av Dreyfus psykiater, medan Dreyfus själv talar om en nådegåva. Roligast är när Clouseau talar "svenska" och att Jacques Préverts dikt "Lättnader i militär disciplin" illustreras med all tydlighet i en av slutscenerna.

Rosa Pantern slår igen

Betyg: 3 monument

Det har blivit sjuttiotal och Clouseau bryter ännu mer på franska, slagsmålen med Kato är vildare, kvinnorna mer vågade och den galne polischefen Dreyfus ännu galnare. En hel del skämt upprepas från "Skott i mörker", men historien är en helt annan. Den galne poliskommisarien rymmer från det psykiatriska sjukhuset helt förblindad av hat gentemot Clouseau. För att sätta kraft bakom sina hämndplaner samlar han världens onda skurkar och kidnappar en professor som uppfunnit en laserstråle som utplånar allt den riktas mot. Han kräver Clouseaus liv mot att han inte utplånar hela världen. Världens alla stater försöker då mörda Clouseau utan att lyckas och utan att han överhuvudtaget märker det.

Oktoberfest, tandvärk, en queerklubb i London, lustgas och en nästintill oövervinnerlig vallgrav är delar av innehållet. Fånigt, men ganska roligt och underhållande - men inte mer än så. Ett snabbt korstecken som i stunden inte hjälper det bittersta hinns också med.

 

Cannonball

Betyg: 3 monument

En illegal biltävling tvärs över den amerikanska kontinenten, från Los Angels till New York. Det gäller att komma först oavsett sådana triviala hinder som trafikpoliser och hastighetsbegränsningar. Vi får följa ett antal ekipage, vart och ett med sin idé om vad de ska göra med prispengarna och hur de har tänkt vinna - någon kör i smyg ombord bilen på ett flygplan, någon annan placerar en bomb under den troliga vinnarens bil, en tredje lejer prickskyttar, en fjärde bara kör, en femte förför poliserna som jagar dem, en sjätte har direktkontakt med en raidostation och leverar nya countrylåtar som skrivs under tiden...

Det är fånigt och fartfyllt. Mycket explosioner, en del slagsmål, men mest bilåkande. Efter att de flesta bilarna mer eller mindre massakrerats under tävlingens gång vinner de godhjärtade medan "den som gräver en grop faller själv däri, den som vältrar upp en sten får den över sig" (Orspråksboken 26:27). Roligast är att Coy har bilskor, det jag skulle kalla mockasiner, så sjuttiotal, men kanske praktiska att köra bil i.

Little Big Man

Betyg: 4 monument 

Är detta en film om USA:s relation till urinnevånarna eller är det en film om Vietnamkriget? Att den utspelar sig i Västern och på prärien är en sak, men den är gjord 1970 i en tid som färgades av det orättfärdiga kriget i Vietnam. Tydligast blir det när kavalleriet begår en massaker i en by och en kvinna rusar ut ur en tipi medan hennes rygg brinner. Det kunde lika väl ha varit napalm. 

Jack Crab (Dustin Hoffman) minns sitt liv och berättar för en nördig antropolog om hur han blev uppfostrad av Cheyenner, hamnade hos en grym präst, sålde fuskmedicin, var revolverman, mulskötare, tapper krigare, handelsman, trapper, eremit och slutligen spejare åt general Custer som han ledde till nederlaget vid Little Big Horn. En fantastisk skröna, berättad av en 121-åring där ursprungsamerikanernas liv och tänkesätt framstår som så mycket klokare och mer genomtänkt än de vita människornas strävan efter att förstöra allt, vilket ställer frågan: Är det en film om Cheyennernas kultur eller en dröm om ett alternativt samhälle i det sena sextiotalets USA? Stundtals elegant i sin humor, stundtals föråldrad - särskilt i kvinnosynen. Vi får ta del av tidstypisk förfärlig teologi, höra några kända psalmer och en vacker bön i tacksamhet. Roligast är general Custer när han talar om ”poison from the gonads” (könskörtlarna). 

Drakens väg/The Way of the Dragon

Betyg: 3 monument

Kanske är detta sjuttiotalets sämsta dialog, dessutom delvis dubbad. Men dialogen har mycket liten betydelse när Bruce Lee är med. Han säger inte mycket, men slåss desto mer. Här kommer han direkt från Hongkong till Rom för att hjälpa sin kvinnliga släkting i hennes konflikt med lokala gangsters om den restaurang som hon driver. De lokala gangstrarna är mycket uppenbart amerikaner, medan de goda är kineser. Var italienarna håller hus det kan man fråga sig. Men slutstriden sker på Colosseum i alla fall. Den striden är att likna vid konflikten mellan Jakob och Esau i Första Mosebok, här besegrar den släta Jakob (Bruce Lee) den ludne Esau (Chuck Norris). 

Mycket är fånigt, men slagsmålen är snygga. Snabba och relativt oblodiga. Mest intressant är ljudbilden där varje slag är förstärkt till en sorts slagverksmusik. Till det Bruce Lees märkliga fågelljud när han blir riktigt arg.

I huvudet på Bo

Betyg: 3 monument 

Bo Widerberg är en komplicerad person - vilket vi kanske alla är - dels en skicklig filmregissör, dels en ganska otrevlig person som kunde driva medabetare till vansinne. Jag vill inte tro att det ena var beroende av det andra, snarare att det råkade sammanfalla. I filmen om Bo ges inget svar på den frågan och den berörs egentligen väldigt lite. Det är en film gjord med alltför stor respekt och vördnad. Något som nog inte Bo Widerberg själv skulle ha brytt sig om. Fantastiskt fina filmklipp från fantastiska filmer; Barnvagnen, Kvarteret Korpen, Elvira Madigan, Ådalen 31, Mannen på taket, Mannen från Mallorca ... Intressanta klipp från intervjuer och tv-program, men bortanför klippen så tillförs ganska lite. 

Roligast är när en ganska ung Bo Widerberg krasst konstaterar " att ingen arbetar i Bergmans filmer". Bäst är när sonen Martin, kanske tre år, leker med såpbubblor i slutet av Ådalen 31. Den vackraste filmscen som spelats in i Sverige!