Indiana Jones och kristalldödskallens rike

Betyg: 4 monument

 

Förutom att titeln är helt omöjlig är detta den bästa av alla filmerna. Tätare, bättre sidekick, den knyter ihop de disparata andra filmerna och avslutas både interplanetärt och familjärt. Det är femtiotal och det börjar i Utah med atombombssprängningar och rysskräck. En lam kritik mot atombomben, men en skarpare mot McCarthyismen och angiveriet. Denna gång har nazisterna bytts ut mot ryssar, märkligt nog ryssar som står Stalin nära när filmen utspelar sig 1957 och Chrustjev har haft makten i fyra år. Kampen står om en utomjordisk artefakt som kan kontrollera människors tankar. Där sovjetstaten står för kollektiv hjärntvätt och kapitalismen för rå girighet får Indiana Jones bära humanismens fana, trots att han slår ihjäl fiender åt höger och vänster.

Vi hade kanske väntat oss en film om islam efter judendom, hinduism och kristendom, men vi är tillbaka i Sydamerika och religionen är en sorts blanding av azteker, inka och von Däniken. Däremot dyker förbundsarken från första filmen upp i en scen, vilket är väldigt roligt. Bäst är Karen Allen som Marion, mycket piggare än Harrison Ford.

Solaris

Betyg: 3 monument

Poetiskt, i långa långsamma filmbilder, skildras människans kamp med sig själv, med rymden och den obegripliga planeten Solaris som fond. Över planeten svävar en rymdstation, en gång med plats för nästan hundra forskare. Nu är det endast tre kvar. Projektet ska läggas ned och en man sänds från jorden för att avsluta det hela. Men han blir fången i planetens medvetandeströmmar som kommunicerar genom att skapa levande minnen och levandegöra både drömmar och skamkänslor. 

Det är ett fascinerande lågbudgetprojekt, men lite för långsamt för min del. Bäst är den skitiga och nedgågna rymdstationen. I science-fiction filmer är det alltid så rent och iordningställt. Här är det tvärtom solkigt, smutsigt, slitet och trasigt. I vanlig ordning finns här en lång hänvisning till Brueghels vinterbilder och Treenighetsikonen målad av Andrej Rublov (som han gjort film om) dyker upp i ett hörn. Don Quijote har också betydelse. Människans storhet och litenhet på samma gång. 

 

Den fantastiska resan

Betyg: 4 monument 

Det är en myckey snygg film, ytterst välgjord och det beror varken på Raquel Welch eller någon annan av skådespelarna utan på filmtekniken och effekterna. Redan förtexterna är snyggt inpassade i sjukhusmaskineriets design. Det intressanta är moderniteten och det som vi tycker är gammeldags. Filmen är gjord 1966 och handlar om en framtid där tekniken finns att förminska både ting och människor. Samtidigt är det en framtid med räknestickor, trafikidrigerande poliser, overhead-appartare och annat som känns förlegat redan då. I den här framtiden blir en sovjetisk forskare, specialist på just förminskning, befriad från ryssarna men skjuten vid ankomsten till USA. För att rädda honom måste ett läkarteam förminskas och ta sig in hans blodomlopp och med hjälp av en bärbar laserkanon lösa upp den böld som bildats i forskarens hjärna på grund av skottet. De har exakt en timme på sig, sedan förlorar förminskningen sin verkan.

I kamp mot vita blodkroppar och kroppens eget autoimmuna system  tar de sig dit ingen människa varit. Genom trånga hörselgånger, böljande kaviteter och snabba pulsådrar fascineras de över skapelsen och tillskriver den Gud eller evolutionen, beroende på vem det gäller. En lite oväntad hänvisning till hinduism hinns också med. 

The Midnight Sky

Betyg: 3 monument

Redan i en av de första scenerna får vi möta dödsguden Anubis, dock som miniatyrfigur och bara i förbifarten. Men dödens närvaro är tydlig när jorden måste evakueras, atmosfären är förstörd och de människor som inte kan fly till andra planeter lever under jord i dödens skugga, eller som Dr Augustine Lofthouse (George Clooney) i Antarktis med ständiga blodtransfusioner. På väg tillbaka till denna förstörda jord styr rymdskeppet Aether för att möta familj och saknade vänner då de inte vet vad som hänt. Dr Augustine måste varna Aethers besättning, men hans rymdstation har för dålig antenn.

Mycket snö, is och blek vintersol. Blodtransfusioner och blod som faller fritt i tyngdlösheten och ett barn som kanske aldrig varit där. Filosofiskt, långsamt och pretentiöst. Men välgjort. Kontrasten mellan den inledande tryggheten på rymdskeppet och den förstörda jorden är bra. Där risktagandet inte var att resa bort, utan att stanna kvar. Tryggheten ligger i utveckling, inte i stagnation. Så kanske är temat liv och inte död, trots allt. 

Starman

Betyg: 4 monument

                                                             Voyager 1

En charmig, åttiotalsversion av Mannen från Mars (1951) där Voyager 1's inbjudan till främmande släkten i universum hörsammas och en varelse från en avlägsen planet landar i Wisconsin och kan  härma Kurt Waldheim hälsning på Voyagers "Golden record" perfekt, samt sjunga "I can't get no Satisfaction". 

Vi kan tydligt se vad det är åttiotalet vill berätta. Det handlar om liberalismens och individualismens lov. Där femtiotalsversionen handlade om kärnvapenhotet, handlar det nu om individens rätt att fatta egna beslut gentemot kollektivets makt - läs den federala regeringen, FBI och försvarsdepartementet. Våldsbenägna delstatspoliser, regeringstjänstemän nära makten, män med jaktgevär och andra som hindrar den fria människan är inte vatten värda. Intressant analys med tanke på dagens amerikanska administration.

Jeff Bridges är mycket bra med udda huvudrörelser och stelnat leende när han som rymdvarelse försöker hantera en mänsklig kropp med dess brister och begränsningar. Inte minst när han röker för första gången. Vi får dessutom höra en snabbrabblad version av "Herrens bön".

Terassen

Betyg: 5 monument

Filmen är inte mer än 28 minuter lång, men betydligt mer innehållsrik än de flesta långfilmer. En "photo roman" som det heter i inledningstexten och nog är det det. Eller kanske mer poesi än prosa i denna science-fiction klassiker som består av endast grovkorniga stillbilder (förutom ett undantag; en kvinna vaknar och öppnar ögonen) och en berättarröst. En man minns sin barndom före det Tredje världskriget. Efter det lever han med övriga överlevanden i katakomberna men tack vare detta minne blir han utsatt för ett experiment kring tid och tidsresor. Han kommer stundtals tillbaka till den tid han minns med "barn, katter, fåglar och gravar" och möter där den kvinna han såg som barn. Men han kan inte stanna i den tiden. Senare, när han även besökt framtiden, får han dock en möjlighet att bli kvar ... 

Bland det vackraste jag sett på film, om det nu kan räknas som film och en föregångare till många av senare klassiska science-fiction filmer. Bara inledningens körsång är vidunderlig. I katakomberna där de överlevande samlas finns en artifakt med inskriptionen "Apostelns huvud". Som allting annat, en poetisk bild. Kanske handlar det om martyrskap, men då en sorts minnets martyrskap utanför det vi kallar religion. 

The Terrornauts

Betyg: 3 monument

Några forskare söker efter kommunikationssignaler i yttre rymden utan något som helst resultat till en början. Projektet kritiseras och ska stängas ned när de första signalerna kommer. Och inte bara signaler. Hela jordklotet hotas plötsligt av utplåning.

Stundtals fånigt, stundtals charmigt med alla dessa klumpigt gjorda rymdfarkoster och illa utförda trickfilmningar. Värst är de gröna badmössförsedda retarderade varelser som en gång var ett intelligent släkte men av en ond civilisation förvandlades. Nåväl, våra hjältar räddar jorden, besegrar de onda och landar i en fransk nationalpark där de blir tagna av polisen för de saknar pass. Så kan det gå. Intressant är idén om mänsklighetens förfall, att civilisationen degenererar. Vi ser det i dagens politik, men 1967 måste det har varit en ytterst udda tanke. Roligast är maten som ser ut som julgransprydnader.

The Core

Betyg: 3 monument

En klassisk actionfilm där det först handlar om att "samla gänget", dvs sätta samman de udda figurer som tillsammans ska lösa uppgiften. Denna gång handlar det om vetenskapsmän och tekniker och problemet är att jordens kärna har slutat rotera och därmed är alla elektromagnetiska fält försvunna; flyttfåglar faller till marken, valar hittar inte och människorna kommer att gå under. O m  i n t e någon tar sig ner i jordens inre för att där spränga kärnladdningar som får jordkärnan att rotera som förut. Naturligtvis finns det en vetenskapsman som skapat en sådan farkost, naturligtvis finns där en söt rymdkapten som kan köra farkosten, naturligtvis finns där också en opålitlig typ som bara skryter och naturligtvis finns där en enkel man som heller undervisar på ett bortglömt universitet än blir berömd. 

Fast egentligen handlar det inte alls om kärnenergi, bergarter, flytande järn och diamanter stora "som Cape Cod" utan om vänskap och sorg där sorgen blir vänskapens pris. Och på något vis besannas orden i Bergspredikan "Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade" (Matt 5:4), och det på ett lite oväntat sätt. 

Gonks Go Beat

Betyg: 3 monument

Det börjar helt oemotståndligt fånigt och rart, men förlorar sig i de romantiska balladerna mot slutet. De jordiska staterna Beatland och BalladIsle är bittra fiender, så bittra att Universums härskare måste rycka in. Den misslyckade rymddiplomaten Wilco Roger sänds dit med uppdraget att skapa fred eller förpassas för evigt till planeten Gonk (universums Sibirien där löjliga dockor spelar obegriplig jazzmusik). I Beatland spelar de rock´n roll på hög volym med det ”långa” håret flygande, medan de prydliga på BalladIsle sjunger lågmälda ballader till stillsamt komp av akustiska gitarrer. Det är klart att det måste leda till krig! Men kriget avblåses efter de inledande striderna, de skadade instrumenten bärs bort på bår och i slutscenen sjunger kärleksparet en beat-ballad.

Fantastiskt töntigt, mycket brittiskt och stundtals så bisarrt att det är roligt. Men när det ska bli mer allvar och kärlek och försoning då blir det bara tunt och tråkigt. Roligast är beat-läraren som skäller ut sina elever för att de har för lågt ljud på förstärkarna. Bäst är trumlåten i trumfängelset!

Low-Flying Aircraft

Betyg: 4 monument

I en nära framtid är Norge nerlagt och Sverige ska stängas. Världen krymper då det inte föds några barn. Eller barn föds, men de är alla mutanter på olika sätt och om de inte aborterats, eller dödats vid födseln lever de i sin egen värld långt från de andra människorna. Kan mutationerna bero på de ständiga kontrollerna och provtagningarna som alla gravida utsätts för? I denna dystopiska värld föds ändå ett barn, väntat och älskat. 

Otäckt, vackert och obehagligt. Snyggt foto, bra skådespeleri, fantastisk miljö - en sorts nedgången sjuttiotalsfuturism. En historia skriven av J.G. Ballard som handlar om vad som är normalitet och vem som bestämmer det. Trots det dystopiska finns här hopp när det nyfödda barnet lämnas till den som kan ta hand om det, så att han kan vara bland de sina. Liksom Moses en gång togs om hand av sin egen syster och sin mor (2 Mos 2:7-10).

År 2001 - ett rymdäventyr

Betyg: 5 monument 

Magnifikt och pretentiöst, men det håller. Mänsklighetens, eller civilisationens historia från det första syndafallet (= då våldet och makten träder in) till den moderna människans kamp mot den teknologi vi själva gjort oss beroende av och vidare till den nya människans födelse bortom Jupiter. Från Första Mosebok till Uppenbarelseboken, eller på engelska så låter det bättre: From Genesis to Revelation. 

Färgsättning, ljus, kameravinklar - allt är oerhört snyggt - men bäst är musiken. Att tomma rymden och klassisk musik är lika med sant är helt uppenbart här. Enbart musik utan tal eller andra ljud upptar en större del av ljudspåret än dialogen - musiken bär oss genom rymdens oerhörda tomhet i en långsam takt som skulle kunna bli tråkig, men enbart blir fascinerande - som den psykedeliska kaskaden av ljus när de passerar Jupiter. Maklaös, pretentiös, men fantastisk! Roligast är instruktionen på antigravitationstoaletten, en tätskriven A4 och att mäniskorna på rymdskeppet rör sig i alla riktningar samtidigt, upp och ner, hit och dit då gravitationen är ur spel och de har specialskor för att kunna röra sig fritt.

Rosa Pantern slår igen

Betyg: 3 monument

Det har blivit sjuttiotal och Clouseau bryter ännu mer på franska, slagsmålen med Kato är vildare, kvinnorna mer vågade och den galne polischefen Dreyfus ännu galnare. En hel del skämt upprepas från "Skott i mörker", men historien är en helt annan. Den galne poliskommisarien rymmer från det psykiatriska sjukhuset helt förblindad av hat gentemot Clouseau. För att sätta kraft bakom sina hämndplaner samlar han världens onda skurkar och kidnappar en professor som uppfunnit en laserstråle som utplånar allt den riktas mot. Han kräver Clouseaus liv mot att han inte utplånar hela världen. Världens alla stater försöker då mörda Clouseau utan att lyckas och utan att han överhuvudtaget märker det.

Oktoberfest, tandvärk, en queerklubb i London, lustgas och en nästintill oövervinnerlig vallgrav är delar av innehållet. Fånigt, men ganska roligt och underhållande - men inte mer än så. Ett snabbt korstecken som i stunden inte hjälper det bittersta hinns också med.

 

Stowaway

Betyg: 4 monument

Jag minns när fröken i sjunde klass med vibrato på rösten läste Karl Asplunds dikt om Titanics förlisning, ”Hjältarna". Ännu hör jag orden som upprepas  ”... någon måste lämna båten”. Så även här. Ett rymdskepp på väg till Mars med en besättning på tre personer upptäcker en ofrivillig fripassagerare. Rymdskeppet är egentligen bara byggt för två, men Hyperion, företaget bakom, chansar. Så, syret räcker inte hela vägen. De har en möjlighet att producera syre själva och de kan försöka tömma delar av solpanelen på syre, men det är mycket riskfyllt.

Klaustrofobiskt med trånga korridorer, minimala utrymmen och ensamma människor i rymdens enorma instängdhet. I centrum står frågan om vem som är en god människa. Rymdskeppet kan inte bära dem alla. Vem offrar sig? Vem ger sitt liv för andra? Vem ”lämnar båten”? Storartat, vackert, sorgligt. 

Interstellar

Betyg: 4 monument

Filmen bygger på Einsteins relativitetsteori och teorier om gravitationsavvikelser. Det går över huvudet på mig, men det är en fin berättelse om en ganska hård pappa, Cooper, och hans relation till sin dotter. Dottern som han lämnar som tioåring för att genom en rymdfärd genom ett maskhål vid Jupiter försöka hitta en ny planet för mänskligheten. I slutet av filmen möter han henne igen på hennes dödsbädd, då är hon mycklet gammal medan han fortfarande är i fyrtioårsåldern.

Det bästa är växlingen mellan scener i yttre rymden och scener på jorden där allt hänger samman genom en sorts krökt rum i tiden. Cooper befinner sig i två världar samtidigt, men kan ändå inte förhindra det som sker. Dylan Thomas citeras en gång för mycket, rymdprojektet bär namn efter Johannes 11:1-44 och vi förstår att vara människa betyder att vara tillsammans med andra.

Atlantis inferno

Betyg. 1 monument

En forskargrupp har lokaliserat en kärnvapenbestyckad rysk ubåt utanför Miamis kust. När de bärgar ubåten bryter helvetet lös. Tsunamivågor vräker deras forskningsplattform över ända, all elektricitet och kommunikation slås ut och ett märkligt uppbåd av grymma typer dyker upp på gatorna. Men vi har också hjältar med oss, Mike och Washington - som är newborn muslim och kalla sig Mohamed - två vietnamveteraner (?) som kan slå ner vilken fiende som helst. Dessutom har vi en kärnenergiingenjör som kan laga trasiga elledningar och en ung, kvinnlig expert på förcolumbianskt språk. Att de grymma, punkiga typerna är kopplade till Atlantis förstår vi efterhand, men aldig hur. Just frågan Hur dyker hela tiden upp.

Det var ganska länge sedan jag såg en film som så saknar logik. Det är varken välspelat eller välgjort, men stundtals lite spännande. Det märkliga är att filmen är gjord 1983, men sägs utspelas 10 år i framiden. Varför det? Ett stillsamt korstecken hjälper föga, så vi får vara trygga med vår nyfrälsta muslimska vän. 

Timeline

Betyg: 2 monument

Ännu en film om arkeologer. Det tycks vara ett av filmhistoriens vanligaste yrken (vid sidan av polis och reporter). Denna gång handlar det om maskhål i tiden och tidsresor. En grupp unga arkeologer dras mot sin vilja in i ett samarbete med ett mystisk storföretag. Samarbetet går ut på att de ska ta sig genom tiden till 1300-talets Frankrike för att hitta och ta hem en medarbetare som fastnat i tiden där. Inte så genomtänkt story och ganska dåligt skådespeleri. Men stundtals spännande med snygga strider med kastmaskiner och "nattpilar". Samtidigt som de unga arkeologerna försöker rädda sina egna och sin försvunna professors liv så får de - i vanlig ordning - inte mixtra med historien och ändra det som sker. Vilket de ändå gör och på något vis kan de trots allt komma undan med det. 

En förstörd altartavla spelar viss roll, liksom ett avhugget öra. 

Total Recall

Betyg: 4 monument

Calderon's pjäs från 1635 "La vida es sueño" (Livet en dröm) skulle kunna vara mottot för denna science-fiction från 1990 där vi i en framtid möter en till synes vanlig byggnadsarbetare som har problem med mardrömmar. För att hantera dem söker han upp ett företag som erbjuder semesterresor i sömnen, dvs mentala upplevelser som fungerar lika verkligt som reellt upplevda. Han önskar resa till Mars, där hans mardrömmar utspelas, för att kunna förstå vad som ligger bakom. Men han klarar inte av att bli sövd på det viset, rusar därifrån och inser att han är jagad. Senare framstår han som en hemlig agent och han lyckas ta sig till Mars förklädd och där få kontakt med motståndsrörelsen till den fascistiske diktatorn över planeten. Inget är som det ser ut, vänner är förrädare, motståndare vänner och hur ska vi veta vad som är dröm och vad som är verklighet?

Mycket bra story som bygger på en novell av Phlip K. Dick och bra skådespeleri, till och med av Arnold Schwarzenegger. Till detta en enkel, men effektfull scenografi som en blandning av futurism och vardagsrealism. I grunden handlar det om identitet, vem är jag, hur blir jag den jag ska vara, hur vet jag att jag är jag. Ett av svaret ges genom kristendomen: Du blir den du är genom att vara till för andra. Vackrast är bilderna över Mars röda landskap (bilden). Roligast är "Johnnycab", en robotiserad taxirörelse.

Dune Part Two

Betyg: 3 monument

Det är lika svindlande vackert som i Del 1, men ändå saknas något. Vad vet jag inte. Kanske är det trovärdigheten i den religiösa övertygelsen. För filmen handlar om tro, trons styrka och hur tro kan manipuleras. Det intressanta är att tron mest påminner om islam och att de goda ser ut som IS-krigare, medan de onda är en sorts fascistiska finländare som är så fyrkantiga och livsfientliga att till och med deras fyrverkerier är svart-vita och trista. Medan de goda följer profetens ord "som det är skrivet" och förbereder sig för Jihad - det heliga kriget (även om filmen undviker det arabiska ordet) och den frälsare de söker ges namnet Usul, vilket betyder pelare - ett centralt begrepp inom islam.

Rebecca Ferguson är mycket bra som Lady Jessica, en kvinna med stora maktanspråk och fullkomligt lojal med sig själv och ingen annan. Annars är ju marx-citatet också intressant: "fremenernas (läs aretarklassens) befrielse måste var deras (dess) eget verk." (ur Kommunistiska manifestet).

Mannen utan ansikte

Betyg: 4 monument

En dystopisk berättelse om västerlandets kulturella förfall, illustrerad av hur tågstandarden sjunker (!). En rymdmänniska kraschar sin farkost på jorden i jakt på vatten åt sin uttorkade planet. För att kunna återvända måste han bygga en ny raket och behöver därför en förmögenhet. Den bygger han upp genom att introducera avancerad kommunikationsteknik från sin planet, på jorden. Alltså en teknikmiljardär som vill resa ut i rymden. Känns det igen? Intressant hur Science-Fiction blir verklighet femtio år senare.

Det är snyggt, på gränsen till vackert med långsamma bilder och svep över öde landskap eller uttrycksfulla ansikten samtidigt som bild och berättelse hoppar mellan nu, då och sedan. Vi vet inte riktigt var vi befinner oss, men känslan av ödesbestämd katastrof är med hela tiden. David Bowie är perfekt i rollen som rymdmannen Thomas Newton och det finns en ironisk kristuslikhet i originaltiteln, "The Man who Fell to Earth" som blir tydlig i slutscenerna när "Stilla natt”spelas ("Kristus till jorden är kommen..."). Bowie förvaltar kristuslikheten väl i sitt korrekta, återhållna spel. Annars är den bästa scenen när de i kyrkan sjunger Blakes hymn "Jerusalem", tonsatt av Hubert Perry och Mr Newton som uppger sig vara engelsman inte kan texten och dessutom sjunger väldigt illa!

Knights of the Zodiac

Betyg: 2 monument

Truliga ungdomar och kampsport är en relativt vanlig kombination i filmvärlden. Det gör den inte bättre, särskilt inte när ungdomarna inte kan agera. Vilket i sin tur gör filmen genuint tråkig. Då och då ett slagsmål, men o så tråkigt däremellan. Och svårbegripligt om inkarnerade antika gudar, självupptagna föräldrar och en sorts kosmisk urkraft, eller materia, som kallas just "cosmo" - som en mycket dålig kopia på Guldkompassen, helt utan den berättelsen.

Kvasifilosofi, kvasipsykologi och dålig teologi där gudarna är människornas fiender. Det enda som hjälper upp den lite är dekoren som är ok. Tyvärr slutar den med en uppenbar fortsättning och inte bara en utan flera uppföljare skulle kunna följa. Vi måste inte se dem.