Spioner i hälarna

Betyg: 3 monument

Det är under Första Världskriget och USA har ännu inte gått in i kriget (det gjorde de först 1917). En engelsk officer förklaras död men skickas egentligen till Schweiz för att avslöja en tysk agent. Problemet är att ingen vet vem det är, men det finns en del ledtrådar. Dessa leder till en obekväm bönestund, en död organist i en alpby, en chokladfabrik och en bergsbestigning med dödlig utgång. Som i Hitchcocks övriga filmer är det fel man som blir anklagad, men här är det inte hjälten som är den falskt anklagade utan tvärtom - hjälten anklagar och tar livet av fel man.

Det är spännande och välgjort men håller inte hela vägen. Slutscenerna känns konstruerade och Peter Lorre är mest pinsam som mexikansk Don Juan. Bäst är scenen där de sätter igång brandlarmet på chokladfabriken och poliserna fångas i floden av utrusande arbetare. Det finns också en poäng i kvinnoskildringen - så fräsch som den kunde vara på trettiotalet har den knappast varit sedan dess.

En världsomsegling under havet

Betyg: 3 monument

Det är en intressant idéfilm där kapten Nemos arroganta anarkism möter en amerikansk demokratisk liberalism. I slutänden blir det den amerikanska liberalismen i form av Ned Land som överlever (snyggt spelad av Kirk Douglas) men det känns instinktivt som att det är kapten Nemo som har rätt. Och det är bara han som nämner Guds vilja. Han blir en spännande revolutionär som bärs av hat till mänskligheten och en kärlek till kulturen. 

Vid sidan av det idémässiga får vi vara med om åtskilliga slagsmål, en enorm bläckfisk, udda mat, dåligt bordskick, ett tamt sjölejon, en undervattensbegravning med ett kors av koraller samt män som röker sjögräs. Inte så illa!

Alice

Betyg: 5 monument

"Nu skall du få se en film för barn, kanske. Men du måste blunda". Så inleds filmen och vore jag barn hade jag blundat. Varelser skapade av skelettdelar, uppstoppade, malätna djur med sågspånet rinnande ur dåligt hopsydda magar, saxar som ständigt dyker upp, trappor, dörrar, nyckelhål och nycklar som är för stora eller för små ... allt detta måste Alice hantera i en värld där inget barn hör hemma  - bara vuxenvärldens absurda logik och våld. Ändå tar hon sig igenom med hjälp av sin egen fantasi och tilltro. 

Det är snyggt, otäckt och spännande. Även om vi kan historien är den vriden ytterligar ett par varv och mycket otäckare - samtidigt trygg i sin galenskap. Kristýna Kohoutová är fantastisk som Alice och den enda människan i filmen, resten är animerade dockor och "levande" vardagssaker - som strumpor, brödbullar, porslinstallrikar och spelkort.

Flykten från Alcatraz

Betyg: 4 monument

Inledningen med regnet som öser ner och de trånga transportutrymmena i piketbil och båt är otäckt klaustrofobiska - och då är vi ännu inte framme vid själva fängelset. Det växer till en tät film om över- och underordning, klass, ras och människoförakt. Som i alla Clint Eastwoods filmer drivs filmen av ett socialt patos och en humanism vilket saknas i dagens debatt om hårdare straff.

Vi kan hitta en blinking åt Jesu ord om huset som bör byggas på berggrunden (Matt 7:24), men annars mest mörker och dystra framtidsutsikter. Ändå rymmer tre av fångarna och återfinns aldrig. Överlevde de? Drunknade de? Vi får inte veta. Det är en av poängerna. Bäst är Clint Eastwoods svar på frågan om hur hans barndom var: "Kort". Annars är det kläderna och skådespeleriet som fängslar. Snyggt, verkligen snyggt!

Warlords of Atlantis

Betyg: 2 monument

Bermudatriangeln. Två vetenskapsmän ha lurat ut en skeppare och hans besättning för att studera udda fiskar med en avancerad dykarklocka medan de i själva verket söker efter resterna av Atlantis. Märkliga och smått löjliga urtida havsmonster dyker upp och naturligtvis finner våra hjältar vad de söker. Men Atlantis är i allra högsta grad en levande kultur med krigsherrar som håller människor som slavar och planerar att genom fascistiskt styre ta över jorden och skapa så mycket fusionsenergi att de kan återvända till den planet de en gång kom från.

Våra hjältar är naturligtvis demokrater (utom de skurkar i besättningen som planerar myteri) och lyckas ta sig mer eller mindre levande därifrån och i slutscenen får myteristerna slava för dem. 

Temat är makt och manipulation och vetenskapens blindhet inför konsekvenserna av utvecklingen (typiskt sjuttiotals tema). Här förekommer en bön i desperation och åkallan av udda helgon som Sankt Helena, Sankt Paschalis och Sankt Josef.

Sällskapsspelet

Betyg: 3 monument

En grupp gamla vänner möts för ett midsommarfirande i den finska skärgården. Deras relationer går tillbaka till en mytisk sommarnatt för 20 år sedan. Men mycket har hänt sedan dess och de relationer som då var viktiga har antingen falnat eller visar sig pyra under ytan. När spriten är slut och morgonen gryr har nästan alla avgett kärleksförklaringar till alla - men hem reser de som om inget egentligen har hänt.

Ganska ointressant om det inte vore för den rappa dialogen om utopier, idealism och jordens undergång samt soundtracket som elegant fångar upp sommarens olika stämningar. Vi får ockå vara med om en omgång boboll vilket ju knappast tilhör vanligheten i film.

Apornas planet: Striden

Betyg: 5 monument

Aporna fortsätter att leva fredligt i sin del av landet, men människor med vapen och lögner söker upp dem för att fördriva, alternativt, förinta dem. Det som återstår är att förtvivlat slå tillbaka eller att lämna skogen och låta hela folket finna en ny plats att leva på. De tvingas mer eller mindre till bägge alternativen.

Teckenspråket blir en del av räddningen, teckenspråket och vänskapen. Striden tar sig i denna den sista filmen än mer tydliga drag av striden mellan Amerikas urinnevånare och de vita erövrarna. Folkförflyttning, slavarbete och extremt förakt och förtryck. Ändå skildras Cesar medvetet som en Kristus, trots att han inte är människa. Men Kristus står alltid på de svagastes sida. I detta fallet aporna, då människorna först plågar de överlevande aporna för att sedan strida mot varandra. 

Orden ur Uppenbarelseboken om att vara början och slutet (Upp 21:6) missbrukas av stora mått medan 5:e Mosebok 34 illustreras på ett fint sätt. Bäst är som vanligt orangutangerna; här Maurice, spelad av Karin Konoval.

Apornas planet: Uppgörelsen

Betyg: 4 monument

Det har gått några år sedan förra filmen och aporna har skapat ett fungerande samhälle medan människorna har utplånat sig själva - genom en pandemi (som inte drabbade aporna) och i dess spår kaos och samhällskollaps. När en grupp människor dyker upp ställs allt på ända. Det visar sig att de tilhör en större samhällsbildning i det forna San Fransisco som nu behöver tillgång till en dammanläggning för sitt energibehov - en dammanläggning som ligger inom apornas territorium.

Och plötsligt skiftar fokus från aporna som apor och illa behandlade av människorna till historien om Amerikas ursprungsbefolkning och hur de hela tiden drevs iväg från områden som nybyggarna behövde. Samma historia med löften, svek och våld. Apornas ledare vill undvika krig och hjälper människorna men han blir lurad och till slut detroniserad.

Välgjort, särskilt apornas liv med det samhälle de bygger och deras kommunikation med teckenspråk. Temat; våld, förakt och krig i kontrast till rätten att få leva i fred känns relevant och skildras mer komplext än romantiserat.

Medieval

Betyg: 2 monument

Sheamus Heany har i en dikt skrivit om de fattiga irländska upprorsmännen som för att stilla hungern bar rågkorn i fickorna att tugga på. När de stupade och blev liggande växte sig rågen extra kraftig på de platserna genom deras kroppar. På samma vis är det med Jan Zizka som när hans män dör placerar några frön under kroppen, slätar över jorden och säger: "Död ger liv". I Bibelns texter motsvaras det av Jesu ord i Johannesevangeliet 12:24, det som kallas vetekornets lag.

I övrigt är det första ordet i filmen våld och så förblir det. Böhmen i början av fjortonhundratalet. Europa är splittrat, katolska kyrkan är splittrad och i Prag predikar Jan Hus om uppror mot både kyrkan och överheten. Jan Zizka ansluter sig till Husiterna så småningom och blir deras framgångsrike militära ledare. Dock handlar denna film om åren innan han ansluter sig till upproret. Här är han legosoldat och slåss med och mot allt och alla. Förutom det alltför myckna våldet är filmningarna med drönare ur ett fågelperspektiv ganska påfrestande, särskilt när de ständigt upprepas.

Troll

Betyg: 4 monument

Det börjar med en vacker inzoomning i den Norska fjällvärlden som slutar på en fjälltopp med en far och hans tonårsdotter. Fadern inpräntar i dottern att hon måste "tro med hjärtat". Tjugo år senare när en vägtunnel genom Dovrefjell väcker ett sovande jättestort troll måste far och dotter mötas igen för att rädda Oslo från trollets vrede. 

Det låter ganska fånigt, men är bättre än det låter. Här finns ett tydligt miljöperspektiv och en spänning mellan kristen tro och en äldre naturtro där den kristna tron inte förslår - den soldat som ber Herrens bön blir den första att slukas av trollet. Helikoptrar med kyrkklockor fungerar inte heller. Det som till sist räddar den norska mänskligheten (som faktiskt är mycket mindre homogen än väntat) är solens uppgång. Naturen är starkare än människornas konstruerade trosåskådning. Naturtron som en tro med hjärtat i kontrast till religionens tro med hjärnan. Bäst är ändå Siggy, filmhistoriens coolaste hacker!

Little Shop of Horrors

Betyg: 3 monument

En liten blomsteraffär i en judisk del av det nedgångna Manhattan försöker överleva trots kundernas magra ekonomiska resurser. Odugligen Seymour som hela tiden snubblar på allt och alla har en idé. Hans egenhändigt uppdragna specialväxt ska locka kunder till butiken. Och det gör den, men inte bara kunder utan även Föreningen tysta blomsterobservatörer i södra Kalifornien, polisen och ett antal döda kroppar. Absurt och fånigt, men samtidigt vänligt och charmigt.

På många sätt en studentikos lågbudgetproduktion - men stundtals hejdlöst rolig, som när Jack Nicholson som masochistisk begravningsentreprenör sitter i tandläkarens väntrum och högljutt njuter av att läsa tidskriften PAIN. Eller Audrey, det fantastiska butiksbiträdet som filmen igenom helt obekymrat ler klämkäckt åt allt från hostmedicinen hon får som förrätt hos pojkvännens udda mamma till den blomsterätande mannen som saltar på nejlikorna. Eller polisernas stenhårda dialog på kontoret. Eller de musikstycken som annonseras på radion ...

India Song

Betyg: 3 monument

Mer poesi än handling, mer koreografi än regi. I en villa i Calcutta (inspelat i Sydfrankrike) rör sig fyra män och en kvinna långsamt in och ut ur synfältet. Det är vansinnigt snyggt koreograferat, hur de rör sig ut och in i bilden medan kameran står still - eller hur de står still och kameran l å n g s a m t panorera genom rummen. Till detta en uppläst text med ett par olika röster, som ett bildsatt röstspel. Långsamheten i både rörelse och röster, det grönaktiga ljuset och det fullkomligt händelslösa ger en känsla av tomhet och övergivenhet. Världen är lika övergiven som tennisbanorna och det som möjligen pågår pågår någon annanstans. Kanske en effektiv och kritisk skildring av kolonialismen på ett existentiellt plan - men det blir lite för långsamt till slut.