In i dimman

Betyg: 1 monument

Så fel det kan bli när utanförskap ska skildras! Det är så lätt att det blir betraktarens blick och inget annat som skildras - en skräckblandad förtjusning över alkoholism, depression och fattigdom. De människor det handlar blir ett kollektiv, fast de i allra högsta grad är individer. Samtidigt får vi veta så lite, en sorglig berättarröst ger ett perspektiv, kameran ger ett, men varje skildrad människa har rätt till sitt perspektiv och det kommer inte fram. Det är välvilligt tänkt, men blir utpekande och ovärdigt istället för solidariskt.

Till detta ett kamera-arbete som inte kan bestämma sig: experimentellt med ultrarapid, och fast speed eller rått, dokumentärt med skakig handkamera eller allmänt trist med fast kamera mot orörligt mål i evigheter.

Visst är det synd om människorna, men de dansar också och berättar dåliga historier och sjunger små visor för fiskarna och befinner sig alla i Malmö. Det finns hopp och värme men det blir tyvärr inte en del av berättelsen.

Liborio

 Betyg: 3 monument

Om väckelse och helbrägdagörelse, om helgon och social rättvisa, om frihet och mat åt de hungrande. Dominikanska Republiken under tidigt nittonhundratal. Bland fattigbönderna i bergen uppstår en social, religiös väckelse kring profeten Papá Liborio - mannen som försvann och betraktades som död, men som återkom med helande krafter och ett uppdrag att samla folket. En livsbejakande religositet, med drag av folktro och stark mariadyrkan. Den räknas idag som folklig Katolisism med inslag av messianism och är ännu levande - i synnerhet genom sånger och böner. 

Och kanske är det just sångerna och bönerna som stannar kvar - rytmerna, glädjen, stoltheten över det enkla arbetet och gemenskapen. Samtidigt en dramatisk historia med våld, förtryck och fördrivning som konsekvens under den amerikanska ockupationen. Vackert skildrat i ett landskap av mjuka kullar och djungel-överväxta berg där människorna knappt syns.

The Salt In Our Waters

Betyg: 3 monument

Havet, vattnet är ständigt närvarande. Inte särskilt inbjudande utan mest grått och hotfullt, men det är från havet människorna i denna del av Bangladesh får sin utkomst. En konstnär flyttar dit för ett konstprojekt med skulpturer i människostorlek. De uppfattas som idoler/avgudabilder av den lokale imamen och konflikt uppstår. 

Tradition mot modernitet. Religiös konservatism mot religiöst fritänkande. Manligt mot kvinnligt. Stad mot land. Medelklass mot fattiga fiskare. Konflikterna är många och komplexa. Det är en av filmens poänger, att det inte är så enkelt. En annan poäng är färgsättningen - det mesta av bakgrunden går i havsgrått eller sandbrunt, ibland med inslag av ruttnande mangrove träd. Mot denna gråmurriga fond visar sig varje människa som en skimrade juvel i starkt färgade kläder eller i oklanderligt vit skjorta. Så kanske den främsta konflikten egentligen är mellan människan och en natur som kräver så mycket arbete av henne. Ett eko av Guds ord till Adam i Första Mosebok: "du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett" (1 Mos 3:19).

À l'abordage

Betyg: 3 monument

Om klass, hudfärg, klimatångest, vänskap, kärlek och karaoke. Inte särskilt mycket om något, men lite av varje. 

Felix möter Alma som hastigast i Paris, han blir förälskad och söker några veckor senare upp henne där hon tillbringar sin sommar - med familjen i södra Frankrike, vid en flod. Med sig har han sin vapendragare, Chérif. Ingen av dem har rest någonstans, de är streetsmarta, men det fungerar inte lika bra på landet. Alma är inte så intresserad av Felix som han hade hoppats och hela resan tycks bättre ogjord ...

Ung kärlek i en historia som vi sett förut. Inget överraskar, men det är fint gjort. Vänligt, snällt och lite menlöst. Som det vi varnas för i Uppenbarelseboken 3:16. Det skulle kunna vara så mycket mer! Bäst är ändå Chérif som rappande barnvakt.

Night of the Kings

Betyg: 4 monument

Om berättelsernas nödvändighet. En ung man anländer till det ökända fängeset Maca  i Elfenbenskusten. Samma natt visar sig en blodmåne och traditionen säger att en berättare måste hålla igång en berättelse hela natten eller dö. Den nykomne blir utvald till berättare.

Det är spännande, grymt och oerhört snyggt gjort. Den berättelse som berättas illustreras av de andra fångarnas sånger, danser, rytmer, rörelser, mim, ljud. Vi vet att berättaren måste hålla ut hela natten, men vi vet inte om han klarar det. Samtidigt handlar det om vem som ska styra fängelset, om makten innanför och utanför grindarna - om livet och döden, där döden är en chimär då allt är i en ständig existens: ibland människa, ibland vind, ibland fågel, ibland träd. Trösterikt i en miljö där det dödliga våldet ständigt är närvarande. Och mitt i alltihopa en oerhört stark gudstro. "Om Gud säger Ja, kan ingen säga Nej!".

The Macaluso Sisters

Betyg: 3 monument

Sicilien, kanske nittiotal, kanske tidigare - tiden är odefinierad. Ett bostadhus i Palermo där fem systrar bor med en massa duvor som de lever av - bland annat genom att hyra ut dem till bröllop. Vi får följa systrarna genom livet och döden, genom katastrofer och brustna drömmar, genom galenskap och äktenskap. På något vis har de varandra trots deras motsatser och konflikter - vackrast är när de döda systrarna dyker upp och bara är där hos de levande, eller när duvorna (den sjätte systern) stillsamt vandrar runt i lägenheten.

Livet självt står i centrum i all sin trasighet och i all sin brustenhet - där den cancersjuka systern i en starkt symbolisk scen lagar en sönderslagen tallrik och så låter duvorna äta från det spruckna finporslinet. Det är ändå liv och det levs i den där mörka lägenheten så högt upp och med så trånga trappor att begravningsbyån får bygga en hiss utanför fönstret för att få ut kistan när döden bryter in.

Mama

Betyg: 3 monument

Ett landskap. Någon kommer in i det från sidan på en avlägsen stig eller en väg. Kameran är fast och vi får följa personen genom hela landskapet till andra sidan av bilden. Kameran stannar kvar någon extra minut i landskapet. Det går mycket långsamt. Meditativt på ett sätt, men alltför långsamt. Och ingen musik, enbart verkliga ljud; fågelsång, motorljud, tystnad.

I grunden en film om arbetets lugna rytm på en liten gård i södra Kina. Det är långt till skolan, det är långt till sjukhuset och all transport sker gåendes trots att det är 1990-tal. Särskilt sjuktransporten till fots genom natten är hjärtskärande, så överlever hon inte heller och vi får följa begravningen med smällare och ålderdomliga ritualer som överlevt maoismen. 

Filmen är uppbyggd kring sju dagar och jag kan inte annat än tänka in skapelseberättelsen - kanske handlar det om hur skapelsen ständigt förnyas. Någon föds, någon dör. Livet går vidare. Sorgligt, men också hoppfullt. 

Bäst är stolarna och när hela skolklassen tillsammans läser högt om Mulan. Svårast är att förstå vem som är vem och vilken relation de har till varandra. 

Aalto

Betyg: 2 monument

Om detta var en film om byggnader (och möjligtvis stolar) hade den fått ett fantastiskt betyg. Vackra byggnader i vackert ljus, snygga detaljer, vinklar, skuggningar - just så som arkitekten och formgivaren tänkt sig det. Men det handlar inte bara om byggnader utan också om människorna bakom och där brister det. Vi får se Alvar Aalto i möte med berömda arkitekter och formgivare, vi får se journalfilmer från hans ateljéer - och vi får förvisso se Aino Aalto i badddräkt men hennes betydelse för namnet Aalto lyfts bara fram halvhjärtat. Vilken betydelse hade egentligen kvinnorna bakom mannen - eller bredvid (som det antyds men aldrig beskrivs)? Dessutom saknas förklaringen av hans popularitet, vad var det egentligen med "människan som alltings mått" som tilltalade och hur gick brytningen med funktionalismen till och vad bestod den egentligen i? Det hade också varit intressant med en utveckling av betydelsen av barnens lek för arkitekturen. Antydningar, liksom ovan, men inget som förklaras och görs begripligt - men snyggt o så snyggt!

Bäst är fotografierna på barnen när de använder de arkitektritade stolarna som helt vanliga stolar och när Kristian Gullichsen på ålderns höst går runt i huset han flyttade in i som sjuåring och berättar om hur han mobbades för att han bodde i ett så konstigt hus (Villa Mairea ritad av Alvar Aalto, se bilden ovan). Intressant är dock skildringen av Treenigheten och tvivlets teologi skildrat i kyrkorummet i De tre korsens kyrka.

Undine

Betyg: 3 monument

En saga om sanning och lögn och där lögnens konsekvens är död och där liv bara kan ges om någon annans liv tas. Sorgligt, ganska vackert i ett modern Berlin där historiska föreläsningar om stadens stadsplanering varvas med industridykarens vardag. Det är inte så märkligt som det låter, hon föreläser i stadshuset han lagar saker under vattnet - de möts och stark kärlek uppstår. Det han dock inte vet är att hon egentligen är en undin, en sjöjungfru. Så heter hon också Undine. 

Mycket vatten; från akvarium till uppdämda, dunkla insjöar och villa-pooler. Men också en hel del telefonsamtal, resor med lokaltåg och klädbyten. Jag hade nog gärna sett mer av det sagolika och mindre av det realistiska - det gifter sig inte samman tyvärr, utan blir mest lite konstigt. Skönt ändå att livet segrar. Det är som en illustration av 1 Joh 3:14 "Den som inte älskar är kvar i döden".

Finast är livräddningen med "Staying Alive" som grundrytm.