Skräddaren i Panama

Betyg: 3 monument

Harry Pendel är skräddare i Panama. Han syr de rikas kostymer, knarkbaronernas, maffiabossarnas, de korrumperade politikernas men också den demokratiske presidentens. Men han har svårt att ta betalt, är alltför godtrogen och snäll. Så när en cynisk MI5 agent (Pierce Brosnan) anländer ser han en möjlighet att få in pengar genom att hitta på underrättelsematerial om en påstådd försäljning av Panamakanalen och ett folkligt motstånd (som inte existerar). Tyvärr går hans påhitt överstyr, agenten ser fördelar med det och skickar dem vidare till Amerikanerna som i sin tur agerar och skickar trupper... till ett land som inte alls är i kris på det vis som de tror. 

En gedigen politisk historia signerad John le Carré om lögn, korruption, cynism och girighet. I grunden en mörk parodi på agentfilmer, men det är stundtals svårt att se det parodiska. Kanske i en kommentar som "I Panama förblir inga goda gärningar ostraffade". Och det är väl vad det handlar om; godhet vs cynism. Vem som i slutändan vinner kan vi inte avgöra. Godheten straffas, men reser sig igen, medan cynismen bara fortsätter som vanligt. Intressantast är att Harold Pinter är med som spökfiguren Uncle Benny.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike

Betyg: 4 monument

 

Förutom att titeln är helt omöjlig är detta den bästa av alla filmerna. Tätare, bättre sidekick, den knyter ihop de disparata andra filmerna och avslutas både interplanetärt och familjärt. Det är femtiotal och det börjar i Utah med atombombssprängningar och rysskräck. En lam kritik mot atombomben, men en skarpare mot McCarthyismen och angiveriet. Denna gång har nazisterna bytts ut mot ryssar, märkligt nog ryssar som står Stalin nära när filmen utspelar sig 1957 och Chrustjev har haft makten i fyra år. Kampen står om en utomjordisk artefakt som kan kontrollera människors tankar. Där sovjetstaten står för kollektiv hjärntvätt och kapitalismen för rå girighet får Indiana Jones bära humanismens fana, trots att han slår ihjäl fiender åt höger och vänster.

Vi hade kanske väntat oss en film om islam efter judendom, hinduism och kristendom, men vi är tillbaka i Sydamerika och religionen är en sorts blanding av azteker, inka och von Däniken. Däremot dyker förbundsarken från första filmen upp i en scen, vilket är väldigt roligt. Bäst är Karen Allen som Marion, mycket piggare än Harrison Ford.

Inkas hemlighet

Betyg: 3 monument

Det böjar med panflöjt och lamadjur, som sig bör när det handlar om inkaskatter och faktiskt är inspelat på plats i Peru. Harry Steele (Charlton Heston) är en amerikansk äventyrare och Indiana Jones förebild. Samma läderjacka, samma hatt, samma äventyrslusta och samma coola attityd. Men Harry är mest intresserad av sina egna intressen, så när han får möjlighet att för egen del lägga vantarna på en av inkatidens viktigaste skatter så bryr han sig varken om muséer, inkas ättlingar och deras gudar eller den peruanska militären. Men han är inte ensam på spåret.

En klassisk äventyrsfilm med stolt hjälte, vacker kvinna (från Rumänien!) och ett slut där hjälten visar sig vara en god människa trots allt. Bäst är Yma Sumacs helt fantastiska sång, så stort register i en enda röst. Mäktigt! 

 

En försvunnen värld

Betyg: 3 monument

Fantastiska dinosaurier i en stumfilm från 1925 byggd på Connan Doyles roman från 1912 med samma namn. En forskningsresande utsätts för hån av sina kollegor när han antyder att det fortfarande finns levande dinosaurier kvar på jorden. En expedition sätts samman av både tvivlare och övertygade för att undersöka saken och söka efter en försvunnen kollega i det inre av Amazonas djungler. Bakom en mur av skyhöga klippor, i en vilande vulkankrater finns en försvunnen värld - men där finns också varelser som vill försvara sig och sin värld.

Snygga dinosaurier; brontosaurus, triceratops, stegosaurus, allosaurus, pteranodon. Men resten är inte lika bra. Ganska stolpigt skådespeleri, en inte helt övertygande kärlekshistoria och en usel blackface figur. Dock är det lite spännnande och, som sagt, dessa dinosaurier filmade redan 1925 är fantastiska.

Mitt hem är Copacabana

Betyg: 4 monument

 

Paulinho, Jorghino, Rico och Lici bor tillsammans i ett skjul de byggt själva. Ingen av dem har föräldrar, de är varandras familj och de försöker så gott det går att klara sig i Rio de Janeiro genom att vara streetsmarta, putsa skor, tigga och då och då stjäla något. De är väldigt olika, men håller ihop mot andra gäng, gangstrar, poliser, rika barn och illvilliga vuxna. 

Det börjar så oerhört fint med en drake som seglar över Copacabana och Jorghino som aldrig släpper snöret trots att han råkar i slagsmål, dansar, springer i det höga gräset och klättrar på stenmurar. Så levande, så levnadsglad. Men den romantiska bilden av de glada, fria barnen är bara en chimär. Strax blir det allvar, hunger och utsatthet. Fantastiska barnskådespelare och mycket vackert fotograferat, där kamerna hela tiden är på barnens sida i kampen om tillvaron. Intressant är deras spiritualitet som är präglad av macumba, en blandning av afrikansk religiositet och katolicism; de ber en bön vid havet till den Marialiknande vattengudinnan Iemanjá med votivgåvor samtidigt som de gör korstecknet. Skratt, allvar, gråt, våld och hunger - men mest en film om vänskap mellan utsatta barn.

Quilombo

Betyg: 4 monument

En närapå surrealistisk film om Quilombo dos Palmares, ett samhälle grundat av förrymda slavar i Amazonas djungler på sextonhundratalet. Mycket dans, mycket sång, mycket musik. En del djungelbilder i solnedgång, arapapegojor och ogenomtränglig grönska, men också strider mellan européer (portugiser och holländare) med kyrasser och kanoner och de fria slavarna med målad hud och kastspjut. Palmares är en blandning av urkommunism och teokrati, men hela tiden en fristad för den som motsätter sig kungen och plantageägarna. Samtidigt en nagel i ögat på de koloniala makthavarna. Striden är ojämn, men Palmares håller ut i nittio år (1605 - 1695).

Vackrast är själva språket, den brasilianska portugisiskan. Både mjukt och kraftfullt på samma gång. Dans och sång blir motståndshandlingar, ett kors blir ett svärd, eller en talisman. Handklappningar i ökande rytm blir en utmärkt hjälp vid en förlossning och en pojke uppfinner fotbollen medan allt vardagsliv bara pågår. Det är fint, märkligt och stundtals underbart - som när några av soldaterna byter sida och förklarar vad de kan göra för de fredlösa; en är konditor, en är skådespelare, en är trollkarl. Naturligtvis berättas om befrielsen ur det egyptiska slaveriet och vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14).

Jungle

Betyg: 2 monument

En ung man söker sig tillsammans med några andra unga män in i Bolivias djungler i sökandet efter ... Ja, vadå? Kanske det ultimata äventyret? Kanske en bortglömd spillra av någon form av djungelcivilisation? Kanske sig själva? Kanske inget alls, men sökandet är bättre än det liv de lever? I vilket fall så finner de inget av detta. Deras fötter slits sönder, de splittras som grupp och tappar bort varandra, de saknar mat och riktning och går helt enkelt vilse i djungeln.

Filmen har gjorts förut har jag en känsla av, Aguirre - Guds vrede är kanske det mest extrema exemplet, men då den här filmen bygger på en autentisk historia från 1980-talet har den kanske ett visst berättigande. Dock är skådespeleriet inte särskilt utvecklat. Daniel Radcliffe ser likadan ut hela tiden, förutom att han blir smutsigare för varje tagning och det blir aldrig riktigt spännande eller intressant. Kanske möter han Gud i djungeln när hoppet är ute, kanske verkar farbroderns välsignelse - vi vet inte riktigt. 

Blodröd djungel

Betyg: 2 monument

Det råkar vara så att den svenska titeln är mer adekvat än den amerikanska originaltiteln: "The Pink Jungle", då titeln syftar på en läppstiftskulör och när den används är den mer röd än rosa. Just läppstiften är nog det som gör filmen till en komedi samt diverse fåniga latinamerikaner. En fotomodell och en fotograf möts i en liten håla i ett icke uttalat sydamerikanskt land för en serie modefoton. Men några sådana tas aldrig, istället bir de först strandsatta och sedan motvilligt involverade i sökandet efter en diamantfyndighet. Det är stundtals lite spännande, men mest fånigt och förutsägbart - förutom slutet som helt kastar omkull allting och visar att filmen trots allt är gjord 1968.

Roligast är fotografens återkommande kommentar så fort något ska göras: "I'm an artist, I'm not supposed to be practical" och även fotomodellens svar när hon får höra att hon är argsint: "Models aren't edgy, they're just hungry". Bäst är dansen på den väldigt stillsamma nattklubben.

Påtaglig fara

Betyg: 3 monument

Den amerikanske presidenten startar - uppbackad av sin rådgivare - ett hemligt krig mot drogkartellerna i Colombia. Senaten hålls utanför och allt sker under strängaste sekretess. Men en oförvitlig och lite tråkig CIA-tjänsteman (Harrison Ford) är dem på spåren. Det artar sig till att bli en film (från 1994) som talar om att lojaliteten till det amerikanska folket är viktigare än lojaliteten till presidenten eller dennes rådgivare. Känns det igen?

Slutstriden står i en kaffefabrik, en spännande miljö med märkliga gamla maskiner och mängder av udda förrådsrum - men just den hjälteinsatsen från Harrison Fords sida drar ner det som skulle kunna bli bättre som politisk thriller än actionrulle. Vi får var med om en begravning med salut och en modern stola buren av bataljonspastorn till uniform. Bäst är ändå godisburken på presidentens skrivbord.

Filmberätterskan

Betyg: 3 monument

En hyllning till filmen, filmberättandet och till det chilenska folket. Atacamaöknen, saltpeterutvinning med hårt arbete och långa arbetsdagar. Sextiotal och söndagsnöjet i gruvstaden är bioföreställningarna varje söndag. För Maria Margarita är det särskilt viktigt då hennes familj efter en arbetsolycka inte längre har råd att gå på bio, och ger henne uppdraget att se filmerna för att återberätta för syskonen och pappan. Detta sprider sig och till slut är hennes föreställningar populärare än själva filmvisningen.

Det är en fin film om sammanhållning, drömmar och längtan. Längtan efter ett annat samhälle, längtan efter ett annat liv. Men samtidigt lite för romantiskt och dramatiskt. En del av personerna är svårbegripliga; den tyskättade förmannen som har en affär med både mamman och dottern, mamman som bara försvinner för att bli cabaretdanserska efter att ha uppmanat dottern att inte slösa bort sitt liv. Andra personer är lite för enahanda. Roligast är när Maria Margaritas bröder försöker återberätta filmerna, var och en efter sin personlighet. En sprucken spegel - som i Ungkarlslyan - och saltstoden i 1Mos 19:26 är betydelsefulla symboler.

Svart Gud, vit djävul

Betyg: 4 monument

Ett grekiskt ödesdrama iscensatt på den Brasilianska landsbygden där lokala upprorsmän tar på sig helgonens roll och leder de fattiga i revolt mot landägare och kyrka. Sankt Sebastian och Sankt Göran är två motsatser där den ene predikar om det kommande gudsriket där land blir hav och hav blir land och "de sista ska bli först" (Matt 20:16) och den andre mördar jordägare i en desperat terroraktion. Båda strategierna misslyckas då herrarnas bödel är efter dem bägge, en bödel med stort hjärta för de förtryckta, men som trots det är en del av repressionen. Ändå är helgonen nödvändiga, utan deras drömmar om en bättre jord återstår bara hårt arbete och smärta för de fattiga. Allt ackompanjerat av sång som för handlingen framåt, sjungen av den blinde vägvisaren.

Sällan har religionen, läs katolsk kristendom, varit så invävd i en politisk film om folkligt uppror och den orättvisa värld vi lever i. Mest otrolig är prästens vansiniga feltolkning av Joh 2:13-16 (när Jesus driver ut månglarna ur templet, här använt som motiv för att driva bort de fattiga från kyrkans mark).

Paddington i Peru

Betyg: 3 monument

Det är inte ditt ursprung som avgör var du hör hemma, det är där du är och där det finns någon/några du kan kalla familj. Detta är livsviktigt att förstå i en tid då det talas om att skicka "hem" människor som skapat sig liv på nya platser. På så vis är denna den tredje filmen om björnen Paddington dagspolitisk. 

Paddingtons tant Lucy har försvunnit från ett katolskt hem för äldre björnar i Peru och Paddington reser dit för att leta efter henne. Familjen Brown följer med honom, var och en av lite olika skäl nu när familjen är på väg att lösas upp då barnen flyttar hemifrån. Hos nunnorna på äldrehemmet får de upp ett spår - ett spår som leder till Eldorado. Men de är inte de enda som följer det spåret ...

Det är snällt och vänligt mitt i kampen om guldet - men historien håller inte helt ut och skådespeleriet är sämre än i de tidigare filmerna: Paddington och Paddington 2. Ändå fullt sevärd, och liksom de andra en viktig film i dagens hårda samhällsdebatt. Roligast är Bibel-bingon på äldrehemmet och att det skruttiga flygplanet inte är försäkrat, men välsignat av påven. Nog  så bra!

Mannen från Rio

Betyg: 4 monument

En föregångare till Indiana Jones, men med fransk esprit och klass. Adrien (Jean Paul Belmondo), är på permission från militärtjänsten när hans flickvän kidnappas och flygs i drogat tillstånd till Brasilien. Hon vet nämligen var den tredje ledtråden finns som leder till en stor skatt i Amazonas djungler. Efter att ha jagat efter kidnapparna med bil, springandes, på cykel, simmandes och i flygplan kan ha till slut nå sin älskade, men då börjar det bli tid för honom att ställa in sig efter permissionen på luckan igen hemma i Frankrike. Samtidigt som de närmar sig skatten.

Det är frejdigt berättat; roligt, snabbt och elegant. Mycket äventyr, många slagsmål, flera lömska skurkar, men också oväntade vänner. Slutet är helt underbart med moderniteten som bryter igenom och kanske är gudarnas förbannelse inget annat än just det moderna. Snyggast är när Jean Paul Belmondo cyklar genom det halvfärdigbyggda Brasilia (se bilden).

Notorious!

Betyg: 3 monument

Med en snygg inflygning över "Limhamns-Jesus" hamnar vi i Brasilien hos tyska, nazistiska affärs- och vetenskapsmän. Amerikanska underrrättelsetjänsten är dem på spåren, men behöver en infiltratör. Alicia Huberman (Ingrid Bergman) blir deras val då hon är dotter till en amerikansk nazist och därför kan röra sig fritt i exiltyska kretsar. Men hon är inte så intrresserad, vill inte lägga sig i sin fars politik och vill helst bara festa hela nätterna. Men den amerikanska agenten Devlin (Cary Grant) får henne på andra tankar och tillsammans avslöjar de nazisterna.

Snyggt spelat, särsilt av Ingrid Bergman - det är mycket hennes film - men historien är inte särskilt övertygande och jag saknar det Hitchcockska greppet att fel person är misstänkt. Annars är manuset bra, med flera eleganta replikväxlingar. Patriotismen står i centrum - att vara atinazist är att vara patriot dessa år under och efter Andra Världskriget. Roligast är när Hitchcock själv dyker upp i vimlet på festen i den tyska villan och är med och dricker upp champagnen - vilket i sig är filmens clou.

Treasure of the Amazon

Betyg: 2 monument

Den eviga jakten på guldet leder en grupp människor - äventyrare, arkeologer, gamla nazister, våldsmän och en kvinna som mest är ett bihang - till Amazonas djungler. Dock är det få av dem som vet var skatten finns och än färre av dem som kommer levande därifrån. Djungeln är full av vilda djur, som mest är till för exotiken, och bemålade urinnevånare med giftpilar och långa blåsrör. Dessa faller enkelt för västerlänningarnas kulor, men segrar på något vis ändå till sist med hjälp av lagen och en bister munk.

Fördomsfullt mot ursprungsbefolkningen, överdrivet blodigt - särskilt mördarkrabborna - och en rätt blek historia. Alla förråder och lurar varandra och i slutänden blir moralen: Lätt fånget, lätt förgånget. Eller som i den näst sista scenen "guldet blev till sand".

Jagad över haven

Betyg: 3 monument

Det är svårt att skildra moderna sjöslag, fartygen ligger långt ifrån varandra, ingen ger sig på någon dramatisk äntring, istället är det långskjutande kanoner som är de effektiva vapnen. Vi ser knappast fienden, hör krevaderna slå ner och ser vattenpelare runt om skeppen och då och då en träff så pansarplåten ryker. Det är svårt att göra film av det och resultatet blir ganska spänningslöst.

Ett tyskt så kallt "Pocketship" jagar brittiska handelsfartyg i södra Atlanten i Andra Världskrigets absoluta inledning. Några brittiska jagare lyckas komma i strid med henne strax utanför Uruguays kust. Det tyska skeppet söker nödhamn och diplomatin ger henne endast 72 timmar i hamn innan hon måste ge sig av igen. Under den tiden hinner britterna sätta en djärv plan i verket vilken slutar med tysk katastrof. 

Det mest intressanta är att även skeppen förekommer på listan över skådespelare, det tyska skeppet Graf Spee spelas av ett amerikanskt fartyg. Annars en skeppspräst i aktion, en rar trumpetare och en rosenkrans som plockas fram i nödens stund.

Murphys krig

Betyg: 4 monument

Det är de sista månaderna av Andra världskriget, men vi befinner oss på en plats som inte brukar räknas dit - Orinocco flodens mynning i Venezuela. Det börjar dramatiskt med ett fartyg som blir attackerat och sänkt med ett kaos av män som kastar sig handlöst i vattnet och beskjuts av fienden när de söker skydd bland vrakspillrorna. Senare får vi veta att endast två män överlevde, Murphy och en till. Murphy, som nog var någon sorts mekaniker på faryget, förs medvetslös till en läkarstation som drivs av kväkarna. Där blir han besatt av att hämnas på den tyska ubåt som sänkte hans skepp och som dessutom har siktats uppåt floden. Att sedan kriget är på väg att ta slut berör inte Murphy - inte ens den tyska kapitulationen påverkar honom, hans krig fortsätter till sista blodsdroppen.

Det är en fin film om krigets destruktivitet contra kriget som romantisk företeelse. Men mest är det Peter O'Tooles film. Han är enastående som den dryge Murphy som utnyttjar de som hjälper honom och retas med kväkarna genom att sjunga "Onward Christian Soldiers".

Jungle Cruise

Betyg: 2 monument

Bakgrunden finns i Uppenbarelsebokens 22:a kapitel, 2:a versen om livets träd vars "blad är läkemedel för folken", eller så kan vi hitta bakgrunden i en av Disneyworlds åkattraktioner. Det är väl egentligen det senare som gäller med tanke på den ytliga personteckningen och det ganska torftiga äventyret, men det handlar om ett legendariskt träd i Amazonas vars blad kan läka all sjukdom och ytterst om liv och död. Vi befinner oss vid tiden för Första världskriget och en mycket bestämd engelska stjäl den nödvändiga nyckeln av ett tveksamt Royal Society i London medan tyska intressen i form av kejsarens enfaldige och grymme son Joachim (som märkligt nog mest bryter på ryska) är ute efter samma sak. Därtill finns de spanska conquistadorerna kvar som en sorts småmysiga zombies med samma intresse som övriga: att finna livets träd och bladen som är läkemedel.

Här blinkas det friskt åt andra filmer i ämnena: Amazonas, tyskar, små båtar - t ex Aguierre - Guds vrede, Indiana Jones-filmerna och Afrikas drottning. Det är ganska fånigt och knappt spännande, men det mest allvarliga är att en äventyrsfilm av detta enkla slag kräver en hjälte att sympatisera med. Så är det inte här; Lily är för arrogant, MacGregor för dum och Frank är för självupptagen. Dock är det intressant att denna familjefilm innehåller en liten queerpredikan - lite i det dolda men ändå tydlig.

A Useful Life

Betyg: 3 monument

Cinemateket i Montevideo passar inte in i den nya tidens lönsamhetstänkande. Tillgången på smala isländska filmer på VHS är inget kulturpolitikerna i Uruguay känner ansvar för. Detta till Jorge och hans medarbetares stora förtvivlan. Desperat försöker de öka antalet medlemmar och besökare på cinematekets visningar, men ingen av dem vet hur man gör för att dra till sig folk. Det blir tommare och tommare, färre och färre besökare och långsammare och långsammare rör sig filmen framåt. Det är långsamt från början, men mycket lite händer. Ett besök på juridiska institutionens kvällskurs där Jorge utger sig för att vara den nya läraren och föreläser till försvar för lögnen (hämtat från Mark Twain), en liten dans i väntan på en kvinna i universitetets stora trapphall och ett avbrutet telefonsamtal med pappa. Se där det dramatiska! Allt detta till tonerna av klassisk filmusik, vackert filmat i svart-vitt, men alldeles för långsamt och utdraget.

Här finns en existentiell ton i filmandet, i känslan av att Jorge egentligen inte finns, att han är så förbigången, ensam och obetydlig att ingen lägger märke till honom. Och därför blir det desto kraftfullare i slutscenen när han med spänst i stegen går mot en biograf för en kvällsföreställning och -  han går inte ensam.

The Last Movie

5 monument

Om kulisser och verklighet, om drömmar och realism - men kanske handlar det framförallt om filmkonsten som sådan. Kaotiskt, rörigt, snyggt och skitigt. Det är både dokumentärt och teatralt, både märkligt och mäktigt.

En stuntman blir kvar i Peru efter en filminspelning - vad som sedan händer är antingen en dröm eller en absurd skildring av filmkonstens konsekvenser. Folket i trakten spelar upp filmen på nytt, bortom all rim och reson - som en magisk besvärjelse. Kanske så som filmkonsten innerst inne är eller vill vara. Vi kan inte följa med och vi kan inget annat än följa med. Liksom Kansas (huvudpersonen) som inte kan annat än be om syndernas förlåtelse. Teologi på allvar!

Bäst är kaoset, kamerans kast mellan film och verklighet, filmhistoriens snyggaste filmkamera och soundtracket - fint, tidigt sjuttiotal.