Det var bara en olycka

Betyg: 4 monument

En enbent man behöver hjälp när bilmotorn krånglar. På bilverkstaden som hjälper honom reagerar en av mekanikerna på ljudet från hans benprotes. Han känner igen ljudet från fängelsetiden och tortyren. Förtvivlad av minnena som väcks och fylld av både skräck och hämnd följer han efter mannen, slår ner honom med en spade för att begrava honom levande i ödemarken. Men, när de talar med varandra blir han osäker. Är det rätt man? Är det torteraren som förstört hans liv? För att bli säker söker han upp andra som satt fängslade samtidigt och torterades av samme man. Men kan de avgöra? Ingen har sett honom, alla torterades med huva över huvudet...

En grym historia skildrad rakt upp och ner, men samtidigt också absurd och humoristsik mitt i svärtan och grymheten. Ljudbilden består av enbart vardagsljud; trafik, människor som pratar på avstånd, hundar som skäller, fågelkvitter. Avsaknaden av musik gör bilderna och talet mer koncentrerat, men också svårare att följa. I grunden handlar det om mänsklig värdighet contra hämnd; om att bevara sin humanitet och inte bli som de. Vilket resulterar i slutet som är det kanske enda möjliga, men också det grymt - kanske.  

Kvinnor utan män

Betyg: 3 monument

Kanske det vackraste öppningsfotografiet jag någonsin sett.En kvinna i svart sjal sitter på en vit mur mot en azurblåhimmel. Tre enkla färger, inget annat. Mycket i filmen är oerhört vackert filmat, ibland drömskt, ibland svårbegripligt - samtidigt som berättelsen också vill vara realistisk om de dagar i Iran 1953 då Shahen genomför en militärkupp stödd av brittiska och amerikanska intressen. Den frihet som kunde anas, blir inget annat än en dröm. Verkligheten innebär diktatur, våld och tortyr.

I detta politiska spel möts fyra kvinnor med olika bakgrund och av olika skäl i en trädgård strax utanför Teheran. Trädgården är mer dröm än verklighet och kanska är det bara i trädgården de kan vara fria.

Oerhört vackert, men kvinnornas öden griper mig inte riktigt. Jag lär inte känna dem, känner därför inte heller så mycket med dem. Förtrycket och ofriheten får sina ansikten, men kvinnorna förlorar sina - kanske är det meningen...

Drottningen och jag

Betyg: 4 monument

Från var sitt håll påverkades deras liv radikalt av den Iranska revolutionen 1979. Drottningen, världskänd modeikon, tvingades i landsflykt tillsammans med sin man Shahen av Iran och Nahid, som gjort filmen, deltog entusiastiskt som kommunistisk revolutionär. Ganska snart tvingades också hon i landsflykt av islamisterna. Trettio år senare söker Nahid upp den forna drottningen i Paris för att göra en film om henne, det är inte så enkelt och det tar tid innan förtroende etableras. Ett förtroende som sedan raseras vid ett flertal tillfällen under filmandets gång.

Det handlar om Iran, om revolutionen vad som kunde gjorts annorlunda, om demokrati, om diktatur, om tortyr och avrättningar, om exiliraniers drömmar... men mest handlar filmen om två kvinnor som, trots allt som skiljer dem åt, visar sig mer och mer dela samma livserfarenheter.

Nahid brottas med sitt samvete, hur ska hon kunna ställa de kritiska frågorna om förtryck och tortyr under Shahens regim utan att äventyra filmen. Vi får följa hennes tankar samtidigt som hon ler mot alla rojalisiska exiliranier som vill något helt annat än hon själv med framtiden. När hon till slut vågar tala om förtrycket och diktaturen så är det inte så farligt, förtroendet bär och det som skulle ha kunnat bli en sammandrabbning blir en sorts försoning mellan två kvinnor som från vitt skilda håll förenas i längtan till sitt hemland. Vackert, enkelt, vardagligt på något sätt, men sant. Innerst inne är vi människor först och främst och vi delar mänskliga erfarenheter. Jag tror inte att det var detta Nahid från början hade tänkt att filmen skulle mynna ut i, men den gör det och det känns rätt.