Mitt namn är Nobody

Betyg: 3 monument

Först är det hundar, hönor och hästar, sedan börjar filmen: En revolverman vill dra sig tillbaka, ända till Europa för att komma bort från allt skjutande och dödande. Tyvärr så har hans mest entusistiske beundrare hittat honom och släpper inte taget. Beundraren kan varje revolverfight, har memorerat varje skjuten bandit och drömmer om sin hjältes ensamma kamp mot "The Wild Bunch"; etthundrafemtio revolvermän på galopperande hästar. Tja, det är väl handlingen. Ganska svårbegripligt, inte särskilt sammanhängande, men mycket charmigt och med kanske filmhistoriens bästa soundtrack. Musiken av Enrico Morricone är helt avväpnande, fyld av märkligheter, småljud och fantastiska melodier. Bäst är The Wild Bunch' ledmotiv, det dyker upp så fort de etthundrafemtio revolvermännen rider genom olika landskap, absurt, men vackert!

Fotot är märkligt, mycket närbilder och stundtals helt suddigt, en hel serie foton i lustiga huset med speglar överallt och överhuvudtaget en förkärlek för speglingar och reflexer. Här förekommer en parafras på Matteus 26:41 och en en särskild välsignelse över dem som delar sina bröders bördor, samt en hel del "baked beans".

Utrikeskorrespondenten

Betyg: 3 monument

Journalistik, äventyr, politik, fredssträvanden, krig, förräderi och kärlek. Se där, då har vi nog allt! En amerikansk kriminalreporter skickas till Europa för att skriva om vad som egentligen sker dagarna före krigsutbrottet 1939. Kidnapping, förräderi och dolda tysksympatier möter honom - men också kärleken. 

Det är spännande, snyggt fotograferat - särskilt scenen med alla paraplyer i regnet - men inte så välspelat. Ingen av skådespelarna övertygar. Ändå är storyn ok: om den svekfulla fadern som trots allt offrar livet för sin dotter, om en Amerikan i Europa som finner kärleken och om ett krig som inte gick att förhindra.

Här förkommer jazzmusik som tortyr, fågelmatning som symbol för fred, en vägran att vara Judas, Westminster Cathedral (inte att förväxlas med Westminster Abbey) och en storartad slutdramatik. Dessutom en scen stulen från Bröderna Marx' "Fyra fräcka fripassagerare".

Beneath Hill 60

Betyg: 4 monument

Lera, regn, blod, smuts, rädsla, svett, uppgivenhet, regn och ännu mer lera. Vi följer ett kompani australiska gruvarbetare under Första Världskriget. Rå jargong och stark sammanhållning, seger i rugby mot de föraktfulla engelsmännen och kamp mot klockan i den klaustrofobiska tunnlarna fyllda med vatten och blålera. Mycket lyssnande efter fiendens grävare, ett korstecken som väcker starka känslor, väldigt många stearinljus och den starkaste explosionen i världshistorien. Kriget skildras i sin smutsighet, sin svett och sitt blod och i sin klassskillnad. Högre officerare för sig, manskapet som kan offras och endast bör lyda order för sig. 

I centrum för berättelsen om den australiske gruvingenjören som vinner medaljer genom att spränga de tyska skyttegravarna i luften med tunnlar fyllda av sprängämnen, finns en ask gjord av ekträ från katedralen i Ypres. Nog så teologiskt!

Love and Monsters

Betyg: 3 monument

Världen har kollapsat. Enorma insekter har tagit över jorden. De överlevande människorna lever barrikaderade under jord. Joel är en av dem. Han lever för den flicka han en gång mötte före katastrofen. Via kortvågsradio får de kontakt och han beger sig ut på en livsfarlig vandring över jord för att träffa henne igen. Det blir dock inte riktigt som han trott eller hoppats.

Många slemmiga jättemonster med märkliga tänder och tentakler och en lite för präktig hjälte, men i grunden är det en film om förluster; föräldrar, vänner, partners. Alla har förlorat någon eller några nu när mänskligheten nästan är utplånad. Men det apokalyptiska är egentligen bara en konstruktion att spela upp en enkel kärlekshistoria mot. Liksom monstren, som mest är lite fåniga med allt sitt slem. Inte mycket till teologi om vi inte ser förlust som en teologisk storhet, vilket vi mycket väl kan göra utifrån Filipperhymnen (Fil 2:5-11).

Robinson Crusoe (1954)

Betyg: 2 monument

En sorts komprimerad berättelse om imperialism: om den europeiske mannens överhöghet, om engelskan som självklart språk, om slaveri som straff och misstänksamheten som människans grundhållning. Men också om människans ensamhet, om beroendet av andra och i grunden frågan om vad som är hemma. 

Frågan reser sig dock: Varför valde Luis Buñuel att göra denna film, som faktiskt inget annat gör än befäster kolonialismen? Ändå är det bästa den teologisk dispyten om Djävulen, Guds allmakt och syndens realitet som faktiskt Fredag vinner. Kanske visar Buñuel sig tydligast i just den scenen? I övrigt citat ur Psaltaren 23 och 50. Den förstnämnda med ekoeffekter!

Klockorna i S:t Mary

Betyg: 3 monument

En katolsk skola driven av nunnor hotas av vräkning, in kommer den nye prästen och allt ställs till rätta efter en del turer. Det handlar om pedagogik och omvändelse, om bön och bönhörelse, om manligt och kvinnligt, eller världsligt och andligt - men det är inte alldeles enkelt. Även den som lärt sig vända andra kinden till (Matt 5:39) behöver lära sig att boxas (se bilden). Och den som blivit omvänd och givmild, vet att gåvor till välgörande ändamål är avdragsgilla. 

Ändå spännande med det kyrkliga temat och jag slås av hur väl klostermiljön gör sig på film - och därför hur välanvänd den är. 

Bäst är förstaklassernas fullkomligt avväpnande julspel samt kyrkoherdens snygga utläggning om en betygsfri skola! Sämst är nog kulisserna och barnskådespelarnas ängslighet. Synd. 

En söndag på landet

Betyg: 3 monument

Det börjar med barnens sångramsor redan under förtexterna, sedan mörker som långsamt blir till ljus och en ny dag tar sin början med en gammal mans sång. Här har vi en sorts tema, barndom och åldrande, eller snarare barn och åldrande. Kanske också mörker och ljus där förtvivlan väntar bak knuten och framtiden bär död - samtidigt som barnen leker, lunch intas och solens värme sprider en viss dåsighet. 

Mycket mat och samtal och då och då en sorts drömska återblickar som inte alltid är begripliga. Det är tvärtom med den återkommande berättarrösten. En röst som berättar om det vi redan begripit. Vissa scener är vackra, barnens lekar och relationer känns äkta, och skådespleriet är överlag bra. Men det förblir oklart vad filmen egentligen vill säga oss. Kanske vill den bara skildra en gammal människa, en dag under tidigt nittonhundratal, en söndag på landet. En gammal människa som likt Mose fått se det förlovade landet och därmed kan dö i frid. Men vi blir inte riktigt på det klara med varför och hur.

Förutom 5 Mos 34:1-5 (Mose död) förekommer även SvPs 271.