The Huntsman: Winter's War

Betyg: 2 monument

Freya blir sviken av sitt livs kärlek och med sin onda syster Ravenna's hjälp tar hon makten i ett rike av snö och is där alla känslor är förbjudna. Men bland hennes trognaste undersåtar, hennes jägare, spirar den förbjudna kärleken. 

En sorts prequel och likafullt en fortsättning på Snow White and the Huntsman. Den ger en förhistoria, men koncentreras till efterspelet. Märkligt nog stämmer inte filmerna överens med varandra även om några av skådespelarna är samma. På flera väsentliga punkter avviker de, bl a i just Freya som är Ravenna's syster. I den första filmen handlar det istället om en bror. Här saknas också sagans bärande berättelse och allt blir mycket plattare och ointressantare. Möjligen kan slutet och det som avslöjas där rädda delar av filmen. Den cyniska ondska som bara vill ha makt känner vi igen i vår tid. Jag tänker att det är det som Jesus vägrar ta emot när han frestas av Djävulen i Lukasevangeliet (Luk 4:5-8).

Snow White and the Huntsman

Betyg: 3 monument

Lite som att se en Sagan-om-ringen-film med mindre budget och fler kvinnor som huvudkarakärer. Vissa scener tycks kopierade, i andra bara anas förlagan. Ändå till en början en relativt stabil berättelse om ondska, avundsjuka, misogynitet och uppror. När den onda drottning Ravenna (lysande spelad av Charlize Theron) tar över landet dör all livsglädje och människorna förtvinar liksom marken de lever av. Bara en handfull nobla riddare håller ut i en borg långt bort. De kämpar för minnet av den goda kungen och hans dotter Snövit som dödades vid maktövertagandet. Men hon dödades inte utan hålls fången i ett av borgens många torn. När hon lyckas rymma skickar Ravenna ut The Huntsman för att fånga henne.

Magnifik ondska och ganska platt godhet. Dessutom en godhet som i stridens hetta går över. Snövit kan också hantera ett svärd - hur hon nu lärt sig det? Sagans betoning av moral och rätt, av kontrasten mellan det goda och det onda förloras i och med det. För övrigt en alldeles för artificiell magisk värld och fåniga "dvärgar". Ett antal biskopar förekommer i bakgrunden och Herrens bön läses på katolskt vis utan den avslutande doxologin. Bäst är när Ravenna blir dagsaktuell då hon säger: "Jag ska ge den här världen den drottning den förtjänar."

Empire of the Dark

Betyg: 2 monument

Richard Flynn, en lite småfet, lite långsam och trögtänkt före detta polis (spelad av regissören själv) slåss med svärd och skjuter djävulens anhang med maskingevär. För Djävulen har en plan att erövra jorden genom ett blodigt människooffer, en plan som bara Richard Flynn kan stå emot (med hjälp av sin son och den lokale sheriffen dock). Offret är hans älskade Angela, som varit död i tjugo år. 

Osammanhängande, illa spelat och med väldigt låg budget, men charmigt på sitt sätt. I The Church of the Blessed Saint välsignas deras svärd med både vigvatten, korstecken och krucifix. Men märkligt nog så fyller de välsignade svärden mycket lite funktion; maskingeväret är effektivare. Bästa citatet är: ”Du blandar ihop gudomen med församlingen.” Kanske sker det inte bara i den här filmen.

Legend of the Demon Cat

Betyg: 4 monument

En fantastisk berättelse från sagans Kina. En tid då magi var verklighet och kejsardömen kunde falla på grund av poesi eller passionerad kärlek. Den nuvarande kejsarens död föranleddes av mötet med en mystisk svart katt. En japansk andeutdrivare som var på plats ser den också och tillsammans med en alltför talträngd poet vill han förstå vad den mystiska katten är, eller vem det är för det rör sig om en demon med förmåga att mörda människor eller tvinga dem att följa kattens vilja. Med hjälp av poesin, en särskild kärleksdikt, närmar de sig gåtans lösning. En lösning som ligger trettio år tillbaka i tiden och handlar om brinnande kärlek, svek och ett tredje alternativ mellan liv och död. 

Vackert, stillsamt och stundtals lite roligt. Udda karaktärer och märkliga miljöer. Märkligast är hur andeutdrivaren med hjläp av tecknade solkors = hakkors räddar en förgiftad kvinna från döden. Just dessa hade varit svåra att använda i en europeisk film.

Barbarian Queen

Betyg: 3 monument

Samma story som ofta återkommer i dessa filmer (se exempelvis Hundra eller Ator stridsörnen): Den idylliska byn utplånas av onda män som tar med sig de bybor som inte slaktas som slavar, några överlevare ser förödelsen och ger sig av för att hämnas. På vägen möter de både vänner och fiender, men i slutänden besegras de onda av en samling demokratiskt sinnade bönder och småfolk. Här är det kvinnor i huvudrollen, kvinnor som hjältar, kvinnor som offer och kvinnor som besegrar den onde till slut. Men i princip alla kvinnor är extremt lätklädda, vilket nog också hör till genren, vilket i sin tur inte hindrar dem från att slåss med stora svärd. Förvånansvärt välgjort, till och med striderna är ok.

En fantasy-film utan fantasy, liksom en sword and sorcery film utan sorcery, men väldigt mycket svärd. 

Zack Snyder's Justice League

Betyg: 3 monument

En film för alla oss som gillar superhjältar, fyra timmar i sträck får vi vara med när Batman (Bruce Wayne), Wonder woman, Aquaman, Cyborg och The Flash tar sig an hotet mot jorden från universums eviga ondska. Men det är åtminstone en timme för länge. Slutet är segdraget och den sista halvtimmen har inget med berättelsen att göra. Stålmannen är död, det fnns en förhistoria i filmen "Batman vs Superman" (2016), och i hans ställe samlar Bruce Wayne en grupp mer eller mindre motvilliga superhjältar som ska försvara jorden. Just deras motvilja är filmens motor - och första halvan som skildrar hur de var och en blir en del av teamet är bäst. Sedan är de ganska tråkiga som grupp. Även om de illustrerar fackföreningsrörelsens motto: "Enade vi stå, söndrade vi falla".

En klassisk "samla-ihop-gänget-film" som är bäst just så. Sorgen tar stor plats och en av de repliker som hjälper Lois Lane att komma över Clark Kents död tycks hämtad från Svenska kyrkans begravningsbön "Lär oss att leva för de levande". Annars söker de onda efter något de kallar Anti-liv, vilket är motsatsen till vad Gud åstadkommer. Roligast, förutom att näst högsta skurken heter Steppenwolf, är Bruce Wayne's svar på frågan om vilka superkrafter han har: "- I'm rich". 

Drakdödaren

Betyg: 2 monument

En ung trollkarlslärling ser sin mästare dö och måste sedan ta på sig den tunga uppgiften att döda en drake som håller landet i ett järngrepp med årliga offer av jungfrur. Det är en bräcklig fred och ett högt pris människorna får betala för att inte deras åkrar ska brinna och byarna slås sönder. Kungen ordnar varje år ett lotteri där den flicka som ska offras väljs ut, men han egen dotter är aldrig med i lotteriet...

En saga om att gå från att vara lägst i hierarkin (lärling) till att bli den främste (Drakdödaren). Men här finns ett modernt tillägg; fake news, och det redan 1981! Som berättelse är det ok, men som film är det för träigt med en huvudroll (Peter MacNicol) som inte kan agera och bara har ett uttryck; ett överlägset leende under det gulligt ostyrigt lockiga håret. Någonstans antyds ekonomisk orättvisa, men det blir inte mer än en antydning, istället får vi klassisk kristendom med krucifix och dop som frälsande när draken kommer, och den brinnande sjön i Uppenbarelsebokens 20 kapitel finns med (Upp 20:10). Draken är snyggt gjord, men musiken är snyggare och det är filmens behållning. Påkostad musik som faktiskt fick en oscarnominering. 

Ator - Stridsörnen

Betyg: 1 monument

Allt börjar med den så kallade julepisteln: "Ty ett barn är fött, en son är oss given" (Jesaja 9:6). Barnet måste sedan räddas undan barnamördarna precis som i Matteus 2:16-18. Sedan slutar bibelreferenserna och det börjar bli riktigt tråkigt med ungdomlig kärlek, onda magiker som dyrkar spindlar och klumpigt hopsatta äventyr. Ator är en riktig son av åttiotalet med hockeyfrilla och allt, och liksom åttiotalet så griper han inte tag, utan slinker undan och blir mest en parodi på sig själv. Som tur är slutar allt i  ett vulkanutbrott. Vi får hoppas att det är slutet för sagan, men tyvärr finns det två filmer till.

Urusla stridsscener till pompös musik. Du kan se hur svärdet går vid sidan av medan fienden vrider sig i plågor. Bäst är ändå den lilla björnen som följer med i vått och torrt samt de blinda stridssmederna som strider med luktsinnet. Vilken soppa!

Bergakungen

Betyg: 2 monument

Vad är det med norrmän och troll? Hur kommer det sig att så många filmer handlar om troll? Och varför ser trollen ungefär likadana ut i dessa filmer? Se där, svåra frågor. Den här gången är det en folksaga som ligger till grund för berättelsen. Den yngste brodern i en fattig familj är inte som de andra, allt han gör blir fel, allt han tror på skrattar de andra åt och när han försöker gottgöra blir resultatet ännu värre. Men han är en vänlig själ och med det kommer han långt. Med fantasi, vänlighet och en viss mån tur lyckas han besegra inte bara stortrollet Dovregubben utan också den enfaldige danske prins Fredrik. Om han sedan få prinsessan också vet vi inte, hon är inte en sådan som ges bort - hon tar vad hon vill ha. Men i slutscenen rider de bort tillsammans. Han bakpå.

En stark prinsessa, en fånig prins, tre motsträviga bröder, en sorgsen kung och en hel del oknytt som huldror, häxor och "den som bor i tjärnen". Ganska dåligt gjort. Fånigt och tramsigt. Bäst är vidderna och fjällnaturen. 

När de tre bröderna återvänder till fadern ekar det av Bibelns berättelse om den förlorade sonen (Lukas 15:11-32), men tvärtom; sonen återvänder rik, här finns ingen avundsjuka och att det är fadern som ändrar sig. Ändå är det något bibliskt i mötet.

Sagan om Ringen: Striden vid Rohan

Betyg: 3 monument

För det första borde den svenska titeln vara Striden om Rohan, för hela kungariket ställs inför sin undergång när förräderi och maktlystnad får styra istället för ädelmod och folkets bästa. För det andra är det förvånansvärt dåligt tecknat, där figurerna inte alls smälter in i bakgrunderna och för det tredje har vi sett det mesta förut i trilogi-filmerna. Ändå lovansvärt om en ung kvinnas kamp för sin rätt att både ha makt och ta ansvar och för betoning av nåd, hopp och fred i en tid av våld och förtvivlan. På så vis blir det en politisk film i vår misogyna, nådelösa och maktfullkomliga tid. Héra blir, märkligt nog, en modern hjältinna i denna krönika om det som hände för så länge sedan att det nu glömts bort.

Dungeons & Dragons: The Wrath of the Dragon God

Betyg: 3 monument

Aningen bättre än förra filmen. Kanske mest för att berättelsen är mer komplex. Kampen mot ondskan sker på två plan, dels med magiska och gudomliga krafter, dels med vapen i hand och i jakt på ytterligare en artefakt, denna gång ett magiskt klot. Berättelsen utspelar sig tusen år efter den förra, men tiden och världen är likadan. En ond odöd magiker vill hämnas på ättlingarna till de som en gång besegrade honom, han samlar ondskans kreatur kring sig; isdrakar, leecher, harpyor, skelettdrakar - men de goda människorna finner sin styrka hos Naturens Gud och kan besegra de onda, än en gång.

Aningens bättre skådespeleri och hjältarna är inte riktigt lika stereotypa. Religion har en större plats än tidigare, det börjar med en allusion till vandringen genom Sävhavet i Andra Mosebok (2 Mos 14:21), men sedan är det mest påhittade gudar som tillbes och verkar. 

Dungeons & Dragons (2000)

Betyg: 2 monument

I en värld styrd av magiker står kampen mellan demokrati och autokrati, där drottnigen står på demokratins sida mot magikerna som vill behålla sina privilegier. Folket tycks mest hålla på med sitt och inte riktigt bry sig, vilket innebär att revolutionen kommer uppifrån. Ett ytterligare problem är att drottningen kontrollerar gulddrakarna genom sin magiska spira och för att behålla makten - och ge folket demokrati (?) - behöver hon även den magiska staven som ger kontroll över de röda drakarna. Dock är båda dessa magiska artefakter mänskliga påfund och därmed inte en del av den naturliga magin. Människans försök att kontrollera magin rubbar balansen i världen - ändå vill "den goda" drottningen ha sina artefakter och hjältar sänds ut för att finna dem.

Mycket dåligt skådespeleri med fåniga rollfigurer i en rörig och motsägelsefull berättelse om ont och gott. Moraliskt bör Jesu ord om att den som söker ska finna (Matt 7:7) motsägas i det här fallet. För det de söker bör de inte finna, ändå gör de det och det går bra. Men hur var det nu med balansen?

Hundra

Betyg: 3 monument

Tänk dig Conan Barbaren, men med en kvinna i Conans roll. Hundra (hon heter så!) är den sista överlevande från sitt folk, amazonerna. De har levt helt utan män. Fertila kvinnor ger sig av för att komma hem gravida. Är det en pojke lämnas han bort, är det en flicka jublar klanen. Av denna sorts samröre med män är Hundra helt ointresserad, hon vill jaga, skjuta och slåss - helst slå ihjäl så många män som möjligt. Och det gör hon också när hon ser att byn är utplånad. Men som ensam kvar måste hon se till att amazonerna lever vidare och därför ger hon sig av på jakt efter en lämplig man.

Fånigt? Javisst, men också en väldigt kraftig känga i patriarkatets skrev. Skådespeleriet är uselt, berättelsen en aning bättre, men stridsscenerna är helt ok. Även uppklädd med håret kammat, sminkad och läppstiftad är Hundra livsfarlig för alla enfaldiga män. Dvs alla män i filmen utom tre; en 10-årig pojke, en gammal man och en stilig "läkare". Läkaren har rollen av kristen i denna barbariska film, det är också honom som Hundra väljer som far till sitt barn. Det tycks vara en mitraskult Hundra blir inblandad i, med tjurar och någon sorts jungfruoffer. Hon reder dock upp det med en medsysters hjälp och kulten förpassas till historiens skräphög.

The Scorpion King 4: Quest for Power

Betyg: 3 monument

Så har jag då till slut sett del fyra också. Nog så bra som femman. Mer hjärtevärmande och lite smålustig emellanåt. Egentligen en historia om svek och om konflikten vetenskap - magi/relegion. Mathayus kamrat förråder honom under jakten på den yttersta magiska kraften. När han sedan söker upp förrädaren blir han fängslad och anklagad för kungamord. Men med hjälp av en vacker tronarvinge och hennes far blir han fri och kan söka vidare efter magins kraft. Dock följer den vackra tronarvingen och hennes far som inte tror på magi utan enbart på vetenskap med. Förrädaren som söker samma kraft är dem hack i häl.

Bra slagsmålsscener, relativt bra tempo som håller spänningen uppe och lite roligt med konflikten mellan magi och vetenskap. Satt i en tid av legender bortom historien blir det ganska modernt. Förutom den ateistiske fadern möter vi en monoteistisk kult - av en gudinna dit bara kvinnor har tillträde (se bilden). Roligast är att de kallar Mathayus kamel för giraff, men det bästa är slagsmålet på krogen då Mathayus besegrar alla genom att låta bli att slåss  

Wicked: For Good

Betyg: 2 monument

Lite bättre än den förra filmen, men fortfarande knappast en bra film. Även om den börjar bra med slavarbetare, uppror och lite action. Men sedan blir det strax sentimentalt och alltför individualistiskt. Det finns ingen möjlighet att göra uppror mot förtrycket oavsett hur mycket apartheid och folkfördriving som visas, för det handlar till syvende och sist om enskilda människor och inte om strukturer och kollektiv. Filmen blir moralisk, men inte politisk även om Trumps nyspråk används där Ond betyder god och God betyder att gå de ondas ärenden. Här ges inte heller någon upprättelse utan den som ger upp för att andra ska leva fritt får gå i exil, medan den som spelat med makten, låtit sig duperas och inte förstått allvaret blir hyllad som hjältinna. Det ger en dålig smak i munnen.

Musiken och sångnumren är ungefär lika ointressanta som i den tidigare filmen. Roligast är att Dorothy dyker upp i trettiotalsklänning och allt, men blir bara en perifer del av historien. Vi får aldrig se henne riktigt utan bara på avstånd och bakifrån. 

 

Wicked

Betyg: 1 monument

Det hade kanske kunnat bli bra; en prequel till Trollkarlen från Oz om hur den onda och den goda häxan möts som unga på häxskolan och mot alla odds blir vänner. Det hade kunnat bli en viktig film om mobbing, om utanförskap och minoritetsförtryck. Men det blir en sång och dans film med alldeles för lite själ och alldeles för mycket smink. Visst antyds utanförskapet och visst förtrycks de talande djuren, m e n vi ska ju sjunga och dansa och bli vänner istället för att ta ställning. Det gör att filmen också tappar som berättelse. Alltför lite händer. Det räcker inte med snygga kostymer och scenografier, det måste finnas en bärande berättelse och de två flickornas vänskap bär inte. För den är inte ett dugg trovärdig. 

Tyvärr bär inte musiken heller, eller dansen. Ganska trist det hela och långdraget. Roligast är glasögonen och de är inte särskilt roliga egentligen. Ändå ett plus för Björnmorskan, ett kreativt ord och en vänlig själ.

Death Stalker II: Duel of the Titans

Betyg: 2 monument

Betydligt sämre än föregångaren, vilket knappt är möjligt. Men helt utan dess charm. En ny skådespelare tar sig ann rollen som Deathstalker - det hade han kunnat låta bli. De andra, särskilt prinsessan Reena är tyvärr lika usla. Berättelsen är mer eller mindre densamma, en elak trolkarl - som visar sig bo i samma slott som den förra elakingen bodde i - har fördrivit en prinsessa från hennes rätta plats och Deathstalker hjälper henne att få tronen tillbaka. Här handlar det inte om artefakter, men delar av scenerna och scenografin återkommer från förra filmen - så det är lite svårt att veta vilken film det är vi ser.

Zombies, onda män på hästar med stora armborst (!), kvinnokrigare, pilbågsbomber och en skylt som bland annat visar vägen till Golgata (Matt 27:3). Roligast är det Amazonerans drottning säger i introt just innan titeln dyker upp: "I´ll have my revenge and Deathstalker too", villet lika väl kan uppfattas som "Detastalker two" - som ju filmen heter. Titanerna kan vi glömma, den duellen är lika dålig som all annan svärdsfäktning i dessa filmer.

Deathstalker

Beyg: 3 monument

En helt fantastiskt dålig film, men också helt underbar. Alla dina fördomar om fantasygenren bekräftas; muskelstinna svärdsfäktare, illa gjorda monster, mycket kurviga krigarkvinnor i läder och slöjor, illasinnade magiker och en ganska simpel, men pretentiös historia. Vår hjälte Deathstalker ger sig av för att söka stjäla tre artefakter från den onde trollkarlen: rättvisans svärd, livets amulett och magins bägare. Han lyckas efter att ha deltagit i en hel del strider och slagsmål men i slutscenen förvånar han oss alla då han visar sig vara ett redskap för avmystifieringen, det som teologer och sociologer kallar sekularisering. Det är mycket oväntat och intressant.

Usla slagsmål och ännu sämre stridsscener där det uppenbart är så att svärden sticks vid sidan av men vinkeln vill säga att de går genom kroppen och knytnävsslagen når aldrig fram till hakan innan den slagne faller ihop. Roligast är det könsbyte som sker på magisk väg, ett könsbyte som får oväntade konsekvenser. 

Golem

Betyg: 3 monument

En tysk stumfilm från 1920 som handlar om en judisk folklig myt. Rabbi Loev i Prags getto skapar en golem, en jätte av lera, för att försvara gettot mot de progromer som kejsaren anbefaller. Nu är det inte just så det skildras och de som gjort filmen vet väldigt lite om judiskt liv. Men i vilket fall får vi följa rabbi Loev när han skapar en man av lera som blir levande så länge livets ord finns i en liten behållare i hans bröst. Och han blir till försvar för judarna i gettot, men det är ett tveeggat svärd för hans kraft är svår att kontrollera.

Det är en mycket stereotyp film, men intressant då den både kan ses som antisemitisk och som en protest mot förföljelsen. Fantastiska män i trikåer och damunderbyxor vid kejsarens hov, märkliga hattar i gettot och så golem själv, blank av lera med tunga platåskor. Men märkligast är musiken i den version jag sett, mycket utflippad. 

The Promise/Wu ji

Betyg: 2 monument 

Snyggt gjort, med körsbärsblom som sakta faller och stridande som snurrar i luften. Men en ganska tunn berättelse. En ung flicka gör en överenskommelse med gudarna om att hon ska få all världens rikedomar, men de män hon kommer att älska ska tas ifrån henne. Som barn är det ett enkelt val. Senare möter vi henne som missnöjd drottning då hennes make av misstag blir mördad av en slav som klätt ut sig till general. Just förklädnad är en del av berättelsen, generalens karmosinröda rustning har stor betydelse, liksom en svart kappa av korpfjädrar. Slaven, generalen och usurpatorn blir en triangel runt kvinnan. 

Det är flera löften som ges, varav några om bryts i samma stund. Men vad det egentligen är som avgör om löften bryts eller inte får vi inte veta. Här förekommer folkmord, och människor som kan springa snabbare än tiden. Den onde får till slut sitt straff, men frågan är vem som segrar.