Blodspår

Betyg: 3 monument

Det börjar riktigt bra med en tät historia om åldrande, hjärttransplantationer och blodgrupper. Men filmen tappar mot slutet då allt ska knytas samman. Det är för långsökt att någon mördar för att hålla sin fiende till polis vid liv. Inte hållbart. Men Clint Eastwood spelar åldrad och hjärtsjuk (senare hjättransplanterad) FBI agent mycket bra med hes röst och avmätta rörelser. Vi får se en snygg övergång från helikopterstrålkastare till operationsbordslampa. Annars är det standard filmat, förutom en helt onödig drömsekvens som inte alls är drömlik, men ganska otäck. Lite förvånande med en så pass avantgardistisk scen i en av Clint Eastwoods filmer. Roligast är när de tre poliserna äter chokladmunkar.

Ett krucifix som örhänge är viktigt, liksom en referens till Kain och Abel - men vem är vem av de två bröderna? Bäst är Rick Hoffman i en biroll som argsint vittne.

En vacker dag

Betyg: 3 monument

En mycket vardaglig historia om en ung änka som slits mellan arbetet, den tioåriga dottern och den åldrade fadern (en gång lärare i filosofi). In i denna triangel av ansvar dyker makens kamrat upp. En man som tidigare varit en stöttande vän, men nu blir en väg bort från vardagen. Problemet är att han som skådespelare och rollfigur saknar karisma, så vi kan inte riktigt förstå hennes passion för honom. Pappan flyttar in och ut på olika äldreboenden och hans hem med alla böckerna skingras: Goethe, Kafka, Mann, Platon ... 

Välspelat, välfilmat, men ett alltför tunnt manus. Roligast är när dottern och hennes kusiner ska bjuda tomten och hans renar på mjölk, kakor och cornichoner! Bäst är musiken; Schuberts pianosonat nr 20 som ständigt återkommer.  

Den sista gentlemannen

Betyg: 4 monument

En serie bankrån går under radarn. De sker alla i småstäder med små bankkontor och tillvågagångssättet är detsamma. En äldre, prydlig herre visar en pistol och rånet sker utan våld med leenden och vänlighet i utbyte mot pengarna. Till sist ser en polisman (Casey Afleck) ett mönster och börjar nysta i det hela. Samtidigt får vi följa rånarnas vardag, deras krämpor och minnen, deras småtjafs och drömmar. Hela tiden med känlan av att det är detta de kan, de har inte gjort något annat i livet än rånat banker, det är deras jobb, deras stolthet.

Mycket bra skådespeleri i en film där medelåldern för huvudkaraktärernas skådespelare är 73 år. Då bortser vi från Casey Afleck som bara är strax över fyrtio. Vackert filmat med många närbilder på åldrade ansikten. Bäst är vardagligheten; när Casey Afleck småpratar med sina barn, när rånarna tittar på gamla westernfilmer på TV. Här bes en bön före rånet och en katolsk skolgåg nämns i förbifarten.

Natten i Varennes

Betyg: 5 monument

Mycket välgjord, från öppningsscenens tittskåp med presentatör till slutscenens hovnigning för kungens kläder. Det ryktas att kungen och Marie Antoinette har flytt Paris för att samla en här av kungatrogna och slå ner revolutionen. På samma väg, bara några timmar efter, reser ett helt annat ekipage; den amerikanske revolutionären Thomas Paine, kungavännen Casanova, pornografen Restif De La Bretonne, en rik köpman, en italiensk operasågerska, en grevinna från hovet med tjänstefolk och en änka från Champagne. De går i och ur vagnen, byter platser, men håller hela tiden samtalet igång. Ett samtal som handlar om revolutionen, folkstyre, erotik, minnen, åldrande, litteratur ... Det är genom samtalet vi får en bild av samhället, tiden och känslorna kring revolutionen. Allt mycket välspelat där Marcello Mastroianni är helt suverän som den åldrade Casanova. Till slut hinner de upp upp kungen, just i Varennes.

Vi får ett mycket udda gudsbevis oss till livs och en kommentar till Matteus 20:16; folket accepterar inte längre att de sista ska bli de första i himmelriket, de vill bli det redan i detta liv. Roligast är säkerhetsbältet i Casanovas vagn.

Citizen Kane

Betyg: 5 monument

Det är snyggt, fantastiskt snyggt, från fotovinklarna till skådespeleriet. Men snyggast är kanske hur filmen är uppbyggd. Vi får följa två män. Den ene är död och den andre vet vi inget om och vi får aldrig se hans ansikte. Den döde är Charles Foster Kane, mediemogul och den sjätte rikaste mannen i världen. Den osynlige är en tidningsreporter, Mr Thompson, som försöker ta reda på vem Kane var. Kanes liv berättas i tillbakablickar av några personer som stod honom nära under delar av hans liv, men den fråga som Thompson har med sig och som är hans utgångspunkt får han aldrig svar på. För "ingen människa kan reduceras till enbart ett ord". Genom att Thompson försöker ta reda på vad Kanes sista ord kan ha för mening får vi ett helt liv och en tid i USAs historia berättad för oss. På så vis blir det meningslösa meningsfullt.

Det handlar om politik, journalistik, korruption, egenkärlek, saknad, ensamhet och längtan. Samuel Taylor Coleridge citeras, 1 Mos 7:9 refereras och ett operaprogram omvandlas till en smällkaramell.

The Highwaymen

Betyg: 4 monument

Bonnie & Clyde härjar bland USAs poliser och för varje brott de begår blir de mer och mer populära hos allmänheten. Det är depression och bland de utblottade framstår bankrånarna som hjältar, "Bankerna är djävulens verk, det står i Bibeln", som en man i ett migrantläger säger. Men det är inte bankrånen som visas utan de brutala polismorden. Två gamla poliser hyrs in för att helt enkelt skjuta polismördarna, poliser som var kända för sin brutalitet och därför en gång avskedades. 

Det är en långsam berättelse med mycket regn och ganska lite action, som mest handlar om de gamla poliserna; hur ont de har i ryggen, att de hela tiden måste gå och kissa att de inte kan träffa en logdörr med gevär nuförtiden. Men de kan tänka och följer de flyende Bonnie & Clyde genom att försöka räkna ut deras nästa drag. Det lyckas till slut och den sönderskjutna bilen med de massakrerade kropparna förs i triumf in till staden, där det visar sig att människorna fortfarande hyllar de nu döda hjältarna. Bäst är vänskapen mellan de gamla poliserna; Hamer och Gault spelade av Kevin Costner och Woody Harrelson. Där framförallt den sistnämnda gör en mycket fin rollprestation.

The Irishman

Betyg: 4 monument

Det börjar med en fin kameraåkning genom vårdhemmet, där de katolska detaljerna sticker ut. Kameran söker upp Frank "the Irishman" Sheeran (Robert De Niro) där han sitter i sin rullstol och han får berätta om sitt liv som maffians lejda mördare (a "wall painter") och de män han sett upp till; Russel Buffalino (Joe Pesci) och Jimmy Hoffa (Al Pacino). Det blir till en ganska vardaglig skildring av ett Amerika präglat av våld, utpressning, svågerpolitik, mutor, mord, lojalitet, vänskap, korruption och makt. Frank sörjer att kontakten med äldsta dottern brutits helt, men ångrar i stort sett inget - inte ens i bikten där prästen försöker få honom att uttrycka någon form av medkänsla med sina offer, eller deras familjer.

En bred berättelse om en tid som tog slut vid skiftet mellan 70- och 80-tal. En berättelse vi sett förut; Gudfadern-filmerna exempelvis, men intressant då den uppehåller sig kring amerikansk fackföreningsrörelse, så olik den svenska. Väl berättat, med snygga filmiska avvikningar och ytterst välspelat där Joe Pesci lyser starkast. Annars är det lite för långt och lite för vardagligt. Dramat håller inte hela vägen. Roligast är att Jimmy Hoffa och Frank umgås så mycket i pyjamas. Intressant är att Joey Gallo "Crazy Joe" finns med och är ganska otrevlig, medan han skildras som en romantisk hjälte av Bob Dylan i sången "Joey" (från "Desire").

Sommarboken

 

Betyg: 4 monument 

Tove Janssons Sommarboken utkom 1972 och är läst och älskad av många sedan dess. Även av mig. I filmen Sommarboken är det mesta sig likt, men ändå annorlunda på något vis. Det är en lyckad filmatisering som tillför något nytt, mycket tack vare ett vackert filmfoto och finstämd musik. Men mest kanske ändå tack vare den unga skådespelaren (Emily Matthews) som gestaltar Sophia. 

Samspelet mellan henne och farmor (Glenn Close) är filmens nav och drivkraft. Deras relation är, precis som i boken, både ömsint och grym. Men också full av berättelser och skaparkraft. Sommardagarna går, utan någon egentlig början eller slut. Men vid havets rand tornar molnen upp sig och det blåser upp till storm. 

Och en dag tar barndomen - och livet - slut. Därför är det fint att få stanna upp en stund i ett stillsamt och vackert filmberättande om det lilla - och stora - livet.

Tokyo Story - Föräldrarna

Betyg: 4 monument

Med fast kamera på avstånd och med långa tagningar skapar Yasujiro Ozu en vardaglighet och ett lugn som är unikt. Det blir magiskt, trots att det är en enkel berättelse om en familj i efterkrigsjapan och deras relationer till varandra, historien och moderniteten. De åldrade föräldrarna reser till Tokyo för att hälsa på barn och barnbarn, men märker ganska snart att de mest är i vägen. På hemvägen blir modern sjuk och dör sedan de kommir hem. Barnen reser nu till föräldrarna. I stilla samtal och enkla scener skildras motsättningen mellan en äldre traditon där föräldrar hedras och ett modernt tänkesätt där det nya och framtiden är viktigare. Sällan har väl budet om att visa aktning för föräldrarna så tydligt stått i centrum för en film. 

Det roligaste är scenen när de sitter i turistbussen genom Tokyo och alla skumpar med i lite olika takt, annars deras märkliga sätt att städa med dammvippor som de slår mot väggarna samt de ytterligt små resväskorna.

Dag för dag

Betyg: 3 monument

Om liv och död och den svåra frågan om rätten till sin egen död, eller assisterat självmord - som det ju faktiskt handlar om. Malte, Tage och Rut bor på ett äldreboende när Malte får brev från en klinik i Scweitz att han har fått en plats där för att ta sitt liv då han har en svår hjärntumör. När han sedan ska resa dit så följer vännerna med, Rut för att om möjligt övertala honom att ändra sig - annars för att han ska ha det så bra som möjligt sista dagarna i livet och Tage för att han i sin demens tror att det är en vanlig nöjestripp. Dessutom följer en sjuksköterska med otrogen man med och slutligen en städare som "bara råkar" hänga på. Det blir en både dråplig och existentiell roadtripp genom Europa i husbil. Många trista ställplatser blir det!

Det är ett mycket bra manus, med ett oerhört elegant slut. Skådespeleriet är roligt oftast, men inte så djupt. Ändå ömsint och vänligt. Det som är behållningen är hur alla perspektiv kring assisterat självmord tas upp; etiska, religiösa, praktiska ... utan att det blir krystat. Snyggt!

Döden i Venedig

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om jag stör mig på blänket i  Gustav von Aschenbach's glasögon. I i stort sett varje scen blänker det till. Det ger en särskild effekt åt honom, som om han ständigt hade solen i ögonen, fast det syns knappt någon sol bakom siroccons värmedis. Och lyste solen klart hade han knappast uppfattat den så innesluten som han är i sig själv, i sitt åldrande och sitt misslyckande. Just åldrande står mot ungdom (Björn Andrésen), misslyckande mot skönhet, ord mot känslor, liv mot död. Inget händer egentligen, men det gör ingenting för det är mycket vackert, långsamt och ödesmättat och mycket välspelat. Särskilt Dirk Bogarde som Gustav von Aschenbach. Det ödesmättade beror mest på Mahlers musik.

En välsignelse ges och innerlig bön kombineras med åtrå - en udda kombination. Bäst är gatumusikanterna; galna, åldrade, fula, vulgära, men en snygg kontrast till de välklädda och väluppfostrade.

Umberto D.

Betyg: 3 monument

En klassisk skildring av fattigdom och värdighet, liksom i flera av De Sicas andra filmer: Cykeltjuven, Miraklet i Milano. Tydligast blir det i den smärtsamma scenen då den pensionerade tjänstemannen Umberto D försöker förmå sig själv att tigga för att få ihop pengar till ockerhyran. Varken kroppen, armen eller handen vet hur man gör och är högst ovilliga att prova. Han är en mycket ensam man, men vid sin sida har han en liten hund, som får hans mat på fattigbespisningen, och Maria, pigan i huset där han bor, hon får sedan det han lämnar efter sig när han ger sig av. 

I botten en samhällsskildring där klasskillnaderna växer efter kriget och de nyrika vänder sig bort från de fattiga - och därmed misslyckade - de under kriget delade vedermödorna med. Ett hårt och fientligt samhälle växer fram i Italien (och världen) på femtiotalet. Fint spelat av amatörskådespelare, men lite för långsamt och sentimentalt. Ett radband kan ge lite hopp (mycket handfast sådant), men bönen som följer är endast ett mekaniskt rabblande. 

Jackie Brown

4 monument

Mycket 90-tal, med LP-skivor, cigaretter och personsökare. Till detta en fantastisk dialog och fräcka frisyrer - som alltid när Quentin Tarantino regisserar. En äldre flygvärdinna hankar sig fram på det sämsta flygbolaget och drygar ut lönen genom att agera pengakurir åt en relativt fånig och självupptagen gangster (Samuel L Jackson). Hon blir avslöjad och spelar sedan ett högt spel med tullen, FBI och gangstern om pengarna. Det tycks inledningsvis ganska oskyldigt och lite töntigt, men det vore inte Tarantino om det inte plötsligt går över styr och blir våldsamt. 

Det är en intressant historia och en intressant film som i grunden är väldigt vardaglig och mest handlar om rädslan att bli av med jobbet. Arbetslöshet och fattigdom finns där i bakgrunden, liksom den ständigt närvarande rasismen. Bäst är nog musiken trots allt - mycket soulmusik bla med The Delfonics (se bilden).

Indiana Jones and the Dial of Destiny

Betyg: 3 monument

Det fins en lite udda subgenre bland filmer om Andra världskriget, filmer som handlar om hur det nazistiska Tyskland i krigets slutskede försöker stjäla konstskatter och arkeologiska föremål; Tåget, The Monuments Men. Denna film börjar där, med ett tåg fullt av arkeologiskt stöldgods (som om inte nästan alla arkeologiska föremål är stöldgods) och en kamp på liv och död på taket av tåget - vi har sett det förr, även det förtvivalde hoppet från den rasande bron ner i den virvlande floden. Sedan börjar själva filmen om kampen över Arkimedes tidsmaskin (The Dial of Destiny) mellan gamla nazister, CIA, sluga vetenskapsmän, en marockansk ficktjuv och så Indiana Jones, förstås. 

Underhållande, men inte särskilt originellt förutom att filmen faktiskt, mellan actionscenerna, handlar om åldrande. Det är kul att de talar skolboksgrekiska och intressant att den lans som stack hål i Jesus kropp på korset har betydelse (Joh 19:34), liksom kontinentaldriften och Arkimedes princip.

KIngsman - The Golden Circle

Betyg: 4 monument

Det kan inte hjälpas, jag är svag för den här blandningen av Harry Potter och James Bond, dvs det mest brittiska du kan hitta på film. Den fristående brittiska agentorganisationen The Kingsman måste samarbeta med sin amerikanska motpart The Statesman - även om de inte vetat om varandra. Mänskligheten står inför valet mellan att alla som någonsin prövat andra droger än alkohol och tobak kommer att dö eller att släppa alla droger fria. USAs president vet vad han vill, Poppy Adams som leder världens narkotikahandel vet det också. Frågan är om The Kingsman, vet det eller The Statesman? I filmen görs en till synes enkel politisk fråga mycket mer komplex än vad en populistisk president tycker, det är snyggt gjort!

Det är mycket action, mycket våld, men ändå mitt i alltihop mycket värme. Vi får till livs en nästintill levande version av armageddon (Uppenbarelseboken 16:16), ett par snabbt svepta dry martinis och en hel del fåniga amerikaner. Bäst är Björn Granath som kungen av Sverige och Elton John som sig själv. Som bonus får vi en grym version av John Denvers "Take me Home Country Road".

The Happy Prince

Betyg: 2 monument

Vi får följa Oscar Wilde under hans sista dagar i livet. Han lever under antaget namn i Paris, gammal (46 År!), sjuk och bortglömd. Några få vänner finns kvar runt honom. Medan döden närmar sig får vi brottstycken från hans liv, minnen, drömmar, längtan uppspelade för oss samtidigt som han berättar sagan om den lycklige prinsen. 

Det är fint och ömsint, men det saknas dramatik i ett så dramatiskt liv. Vi får se en gestaltad dokumentärfilm utan berättelse. Synd, då det finns mycket att berätta 

Finast är hur Oscar beskriver fängelsevistelsen: ”I cellen finns bara Gud och du” och smärtsammast är kanske svaret på var han mött Krisus: "vid Clapham Junction" - då alla människorna spottade på och hånade honom, eller när han med sorg säger: ”Jag är min egen Judas”, samtidigt som han inte gör något åt det. Kanske är det just det han menar med de berömda raderna ur The Ballad of Reading Gaol: "Each man kills the thing he loves, yet each man does not die".

Maudie

Betyg: 3 monument

Det är en vacker, sympatiskt och rejält romantisk berättelse om utanförskap och kärlek. I förstone en film om den naivistiska konstnären Maud Lewis som levde hela sitt liv i Nova Scotia i ett hus utan rinnande vatten eller elektricitet. Men det som griper tag är inte berättelsen om hennes konst eller hur hon hanterar sin galopperande artros som får händerna att förvridas och knappt kunna greppa penslen, utan det övergrepp hon utsattes för som ung. När bekännelsen kommer i en biktliknande situation från hennes tidigare förmyndare, Faster Ida, bränner smärtan sig fast i Maud och de scenerna är plågsamt vackert gestaltade av Sally Hawkins som fimen igenom ger Maud både liv och smärta. Tyvärr fungerar inte hennes motspelare Ethan Hawk i sin roll - han spelar ok, men det är fel roll för honom.

Snyggast är pluralbildningen av det engelska ordet för oxe. Näst snyggast är miljön i den lilla byn Digby där de bor.

Long Twilight/Hosszú alkony

Betyg: 2 monument

En märklig berättelse om en äldre kvinnas resa bakåt i tiden, eller i drömmarna, eller mot döden. Det är inte riktigt klart vilket. Hon får skjuts med en kollega, men ber att få bli avsläppt så hon kan gena över fälten. Väl ute i landskapet stöter hon på en gammal buss halvfull av mer eller mindre sovande människor - denna buss lämnar hon åtskilliga gånger men vaknar alltid upp i den igen. Den elake chauffören slänger av henne de gånger hon inte går självmant. Sedan blir hon upplockad av samma lastbil med samma förare men i olika åldrar. Ytterst märkligt och svårbegripligt. men det är väl så livet är: ytterst märkligt och svårbegripligt.

En sorts roadmovie utan slut där behållningen är den makalöst vackra musiken och det böljande ungerska landskapet.

Allt om Eva

Betyg: 5 monument

Teater, allt är teater! Och teatern är allt för samtliga inblandade: stjärnskådespelerskan, påkläderskan, regissören, manusförfattaren, hans hustru, lycksökerskan, kritikern. Alla möts de i en berättelse om lögn, ambition, kärlek och teater. Mycket snyggt gjort med en inledningsscen som fryses och följs av tillbakablickande berättarröster interfolierade av spelade scener. När vi är tillbaka vid den frysta scenen är filmen inte slut utan fortsätter elegant med att historien upprepas och vi förstår att det är teaterkonsten och dess magi som är huvudpersonen, inte Eva eller Margo.

Mycket bra skådespeleri, särskilt Bette Davis som Margo och George Sands som DeWitt, men framförallt är det kompositionen som imponerar. Avvägningen mellan berättarrösterna och scenerna bidrar till den otäcka känslan av allt inte står rätt till - det finns en orm i paradiset. Till detta ett välplacerat Amen och en hel del Dry Martinis!

The Ballad of Lefty Brown

Betyg: 2 monument

En hederlig westernfilm, kan en tycka, om vänskap, åldrande och lojalitet. Men filmen är från 2017 och osar Trumpism lång väg. Den ensamma människan som slåss mot förändring, modernitet och federalism. Ganska obehagligt när det blir tydligt och samtidigt välspelat, spännande och med fantastiska vyer över Montanas vidder.

Gamla vänner och stridskamrater har gått skilda vägar, men möts igen. Någon är nyvald till kongressen, någon annan är enkel cowboy, en tredje är försupen fd sheriff och ytterligare en är guvernör. Alla har ett förflutet som revolvermän, men det är endast den enkla cowboyen som är att lita på. De andra är besudlade av moderniteten. Unket! Motsatsen mot Jesu ord i Markusevangeliet 2:22.

Kathy Baker är suverän som den nyblivna änkan Laura Johnson och för all del, Bill Pullman gör en bra roll som Lefty Brown; åldrad, inbilsk, ganska enfaldig - och lojal med gamla tider.