Den längsta dagen

Betyg: 4 monument

Som en sorts mosaik om förberedelserna för och genomförandet av de allierades landstigning i Normandie under Andra världskriget. Ett anfall som skjuts fram och skjuts fram på grund av dåligt väder. Vädret är så dåligt att Lt. Col. Vandervoort (John Wayne) ifrågasätter om Gud verkligen är på de allierades sida. Det börjar med overksam väntan i regn, sedan går signalen och helvetet börjar. Samtidigt förbereder den franska motsåndsrörelsen sin del medan tyskarna är ovetande och förväntar sig ett anfall mot Calais. Vi ställs inför ett kalejdoskop av roller; generaler, sergeanter, majorer, meniga, fallskärmsjägare, ingenjörstrupper, civila, fältpastorer, sjukvårdare ... tyskar, fransmän, engelsmän, skottar, irländare, amerikaner och var och en talar sitt eget språk. Det känns som ett bra sätt att skildra kriget; från så många vinklar som möjligt samtidigt. Så många röster, så många människor varav en handfull överlever.

Bra skådespeleri med flera stjärnor; John Wayne, Robert Mitchum, Henry Fonda och Sean Connery bland andra och till det mycket snyggt foto. Särskilt fallskärmarna mot natthimlen - som maneter i djuphavet. Filmen fick också en Oscar för bästa foto 1963. Den kan ses både som en hyllning till de som genomförde anfallet och en kritik mot  kriget som sådant. Märkligast är alla tyskar i pyjamas.

Grand Tour

Betyg: 3 monument

Poetisk essäfilm, dokumentär och spelfilm på samma gång. Berättelsen utspelar sig 1918 och tar sin början i Rangoon. Edward, en ung brittisk kolonialtjänsteman ska möta sin fästmö som han inte sett på sju år. Men modet sviker honom och han tar en båt till Singapore istället. Sedan reser han vidare mot Bangkok, Saigon, Manila, Osaka och Nanking för att så småningom försvinna i det inre av Kina. Reser han eller flyr han? Vad flyr han ifrån i så fall? I den senare delen av filmen får vi istället följa hans fästmö Molly som följer honom i spåren ...

Det märkliga är att när Edward kommer till en ny plats hör vi berättarrösten beskriva hans möte med platsen, men vad vi får se är moderna dokumentära bilder av samma plats. Han kommer till Saigon 1918 och myllret av människor beskrivs medan vi får se motorcyklar och mopeder som fyller gatorna i Ho Chi Minh-staden i nutid. Till förvirringen bidrar berättarrösten som växlar mellan burmesiska och vietnamesiska medan de brittiska huvudpersonerna alla talar portugisiska. Och som om det inte räckte så är berättelsen interfolierad med folkloristiska inslag både i färg och svartvitt. Sammantaget blir det en svanesång över Imperiet och imperialismen. Asiens länder framträder som både mytiska, moderna och annorlunda än det västerland Edward och Molly representerar. Vi skulle kunna säga att de blir en sorts eviga resenärer genom kulturer som inte är deras. De kan inte ta dem till sig och går således under. Vackert och sorgligt men ganska långsamt.

Cold War

Betyg: 4 monument

Det börjar direkt med en polsk säckpipa och fortsätter med flera folksånger, bla annat på karpatorusinska (!). Några musiker och dansare reser runt på den polska landsbygden strax efter Andra välrdskriget och samlar sånger och danser från lantbefolkningen för att senare sätta samman en kör och en danstrupp som kan turnera i Östeuropa. När det kommer krav om att sångerna ska handla om femårsplaner, Stalin och fredsrörelsen får en av musikerna nog och flyr till Paris. Planen är att gruppens främsta sångerska ska följa honom, men det gör hon inte. Flera år senare möts de igen och ytterligare år senare och åter igen.

Det är vackert, välfilmat, välspelat och en bra berättelse om längtan, frihet och trygghet. Om kärlekens kraft och kärlekens krav. Sorgligt, men också kraftfullt. Politiskt, men också romantiskt. Musiken, både folksångerna och femtiotalsjazzen är det som stannar kvar tillsammans med enstaka bilder, scener; en busshållplats under ett stort träd, ett barn i päls som lyssnar på sångerna, en helt oengagerad publik, en tom bänk ... Slutscenens vigsel med både korstecken och ett alltför stort antal sömntabletter är både vacker och förfärlig. 

Mr Kipps

Betyg: 3 monument

Den ofövitlige Mr Kipps arbetar som afförsbiträde i en klädaffär under en förfärlig tyrann till affärsägare. När han till sin egen förvåning ärver sin förmögne farbror försöker han förändra sitt liv och leva som en gentleman. Men det går inte så bra. En komedi om klassmarkörer, solidaritet och att hålla fast vid vad man en gång lovat.

En del lite rolig trickfilmning, ett uppror bland löneslavarna som faller platt och tjänsteklockor som förvandlas till bröllopsklockor. Bäst är när han ska lära sig att bli gentleman och får frågan "What goes with fish?" och svarar "chips?" när svaret ska vara vitt vin. Filmen bygger på en roman av HG Wells med titeln Kipps: The Story of a Simple Soul. Och nog är han en av de som i Biblens kallas "de ödmjuka" och nog får han till slut ändå "äga landet och njuta en ostörd fred" (Ps 37:11).

Franz K

Betyg: 4 monument

Det är mycket snyggt gjort. Att skildra en författares liv är svårt då skrivande inte gör sig på film, men här har Agnieszka Holland lyckats genom att blanda in gestaltningar av hans berättelser blandat med högläsningar både offentliga och för vänner. Dessa tillsammans med en skildring av Franz Kafkas liv som inte är linjär utan böljar fram och tillbaka och som då och då kommenteras ogenerat av skådespelarnas roller; systern, vännerna (sannolikt ord hämtade ur de många brev han skrev och fick) gör att vi får en sorts inblick i ett litterärt skapande. Detta i sin tur kontrasteras mot dagens kommersialiserade Kafka-turism. Det blir både roligt och allvarligt på samma gång. Särskilt då historien sträcker sig förbi Franz Kafkas tidiga död och till Auschwitz mörker där resten av familjen utplånas.

En fest för ögat, men kanske en aning för mycket ögongodis. Bästa scenen är när Franz helt besatt av att ord måste stå för det de betyder kräver pengar tilbaka från en tiggare. Han åberopar Jesu ord ur Bergspredikan "Vad ni säger ska vara ja eller nej" (Matt 5:37), dvs ni måste hålla fast vid vad ni säger. Idag en helt borglömd tanke bland världens presidenter och statsministrar.

 

The World is not Enough

Betyg: 3 monument

Spanien, England, Skottland, Azerbadjan, Kazakstan, Turkiet - världen räcker knappast till när James Bond ska skydda en olemiljardärs dotter. Nu behöver hon kanske inte skyddas, men med gamla sovjetiska kärnvapen inblandade blir det nödvändigt på ett eller annat sätt. 

Mycket plattityder, en och annan dräpande replik från M (Judi Dench) annars inte så bra. Tramsigt på sina ställen, som att John Cleese spelar den nya Q och blir då R. Men ungefär lika många explosioner som vanligt. Gymnastikskor spelar in, liksom stockholmssyndromet och Yanar Dag/Ateshgah en sammanblandning av två platser som har betydelse för hinduer, sikher och zoroastriker. Roligast är att James Bond har precis sådana röntgenglasögon som jag en gång köpte från Hobbexkatalogen när jag var tolv, men mina fungerade inte.

Tomorrow Never Dies

Betyg: 3 monument

Det är något otidsenligt, men smått charmigt med James Bond-filmernas generaliseringar. Ryssar är grova och våldsamma, tyskar är antingen blonda muskelknippen utan känsel eller utstuderade sadister med tortyr som hobby, amerikaner är tjocka och iklädda blommiga, kortärmade skjortor - dock är de lojala - kineser är opålitliga. Undantag finns, men de är ganska få. Här en kinesisk agent, som i sin tur inte riktigt litar på Bond. 

En mediemogul bygger sitt imperium på att "producera" nyheter, dvs provocera fram konflikter och skriva om dem innan de egentligen skett för att vara först med nyheten. Men han har inte räknat med James Bond när han vill starta krig mellan Storbrittaninen och Kina. Fortfarande består mediekoncernen av papperstidningar (filmen är gjord 1997) och delar av filmen utspelar sig i ett tryckeri, vilket känns nostalgiskt. Bäst är ända motorcykeljakten genom Saigon. Bergspredikan nämns, men citeras inte.

Goldeneye

Betyg: 3 monument

Lenin har fallit, monumenten raseras, men fienden består; ryska maktgalna generaler och misantropiska västeuropéer. Dena gång har människomissnöjet sitt ursprung i behandlingen av de kosacker som slagits på tyskarnas sida under Andra världskriget. I vilket fall måste James Bond (Pierce Brosnan) kasta sig från en motorcykel i fritt fall ner i ett förarlöst flygplan i samma fria fall och sedan rädda London från att slås ut av ett elektroniskt rymdvapen. I vanlig ordning vet politiker och byråkrater (här "analytiker") inget om verkligheten, det är James Bond som får stå för det.

Ganska medryckande, men alltför många upprepningar; samma repliker återkommer, samma explosioner (eller nästan samma) upprepas. Intressant är de tydliga kvinnorna som, ialla fall ibland, kan säga emot istället för att bara förföras. Det och att M spelas av Judi Dench är nog viktigt för att filmerna kunde överleva, den pojkaktiga gamängen hade inge egen framtid på det begynnande 2000-talet när alla ville vara feminister. Det roligaste är att James Bond beskylls för att vara "trons försvarare" och så förstås den återkommande kommentaren när han använder ännu ett avancerat vapen: "boys with toys", sagt med en suck.

Reds

Betyg: 4 monument

En hollywoodfilm om bildandet av det Amerikanska kommunistpartiet, om diskussionerna i Komintern under sent tiotal och om den ryska revolutionen - kort sagt en omöjlig film, egentligen. Ändå kunde den göras i slutet av sjuttiotalet och den amerikanska freds- och vänsterrörelse det handlar om skildras med omtanke och historisk korrekthet. Vi får följa journalisten John Reed som lyckades befinna sig i Ryssland vid oktoberrevolutonen och sedan var med och bröt med det Amerikanska socialistpartiet för att bilda ett kommunistiskt parti i USA. Men filmen skildrar lika mycket, och kanske mer, hans relation till Louise Bryant, hans journalistkollega och livskamrat.

Det är enda gången i filmhistorien Zinovjev, ledare för Komintern, har en framträdande roll i en amerikansk spelfilm. Och det är den del av filmen som utspelar sig i Ryssland/Sovjeunionen strax före, under och efter revolutionen som är bäst. De politiska diskussionerna, längtan efter fred, hoppet om en ny och annorlunda värld blir en kraftfull markering mot dagens politik. Jag är förtjust i agitproptåget (bilden), men bäst är de "vittnen" som sextio år senare kommenterar berättelsen, människor som själva var med och som med ålderns rätt minns både rätt och fel. Det tveksamma är att filmen blandar ihop religiös tro med politisk övertygelse - det är två olika saker.

Livets tåg/Train de vie

Betyg: 5 monument

Det är absurt, tragikomiskt och fullkomligt underbart! I en chassidisk by någonstans i Mellaneuropa rymmer en hel by med tåg från nazisternas förföljelse till friheten i Palestina. De tyska uniformerna har de sytt själva, korna och gässen har de med sig liksom torahrullarna. Deras vapen är gjorda av halm och deras mod är okuvligt. I de tågvagnar de snickrat ihop är mezzuzan gömd bakom hakkorset och när det är dags stannar hela tåget för att fira shabbesh, fast de som ska spela tyskar får lov att ha hjälmarna på. Allt är galet från början till slut, men det är så lätt att acceptera sagan. Vi vill att detta ska ha hänt! Trots de ljusa färgerna, musiken och dansen är filmen lika allvarlig som den dystra God afton, Herr Wallenberg.

Här möter vi marxist-leninistiska materialister som aldrig läst Marx men som bildar sovjeter i varenda tågvagn, en schackmästare som läser kartor, en tjänsteman från den statliga järnvägen som aldrig kört ett tåg och en rabbi som ömsom förbannar ömsom prisar Gud. Roligast är nog när de jämför tyska och jiddish; "Tyska är som jiddish men utan humor". Men den envisa partisangrupp som ständigt försöker spränga tåget är också obetalbar. 

God afton, Herr Wallenberg

Betyg: 3 monument

Det är grått, dystert och klaustrofobiskt från början till slut, som vore alla redan döda - först i de allra sista bilderna från det befriade Budapest lyser solen. Tydligt följer färgsättningen berättelsens stämning. Döden och förtvivlan håller Budapest i sitt grepp de sista månaderna av Andra världskriget när tyskarna och de inhemska pilkorsarna vill hinna utplåna stadens stora judiska befolkning innan ryssarna kommer. Det är klart att i en film om Raoul Wallenberg måste han själv stå i centrum, och Stellan Skarsgård gör det bra, men problemet är att alla andra blir skuggfigurer, ett opersonligt kollektiv. Vilket motverkar filmens idé; att just ge personlighet, namn och värdighet åt varje mördad. Marja säger det så tydligt; "jag vill att mördarna förstår att vi har hår, fötter, händer, kroppar - vi är verkliga människor."

Dialogen är det viktiga, det är mycket spring på gator om natten och upprörda möten med tyska och ungerska beslutsfattare, men det som bär filmen är de långsamma samtalen i den övergivna lägenheten, samtal om liv, existens, Gud och död. Människans helighet framträder och Predikarens ord om att "allt har sin tid" motsägs (Pred 3:1-8). 

Gå och se

Betyg: 5 monument

Kanske den bästa film om krig som någonsin gjorts. Kanske den värsta film om krig som någonsin gjorts - och just därför den bästa. Här finns inga hjältar, inga ärofulla strider, inga eggande tal, ingen patriotism - bara dödandet, grymheten, lidandet och rädslan. Och samtidgt är det vackert, poetiskt och stundtals dråpligt - som bara ryska filmer kan vara. Grymma och dråpliga, poetiska och politiska, djupt teologiska och helt religionsbefriade. Med fantastiskt skådespeleri av den då sextonårige Aleksei Kravchenko som Flyora.

Bäst är kanske ändå ljudspåret, en ljudcollage som ibland är begriplgt och oerhört vackert, ibland bokstavligen ett ramaskri (Matteus 2:18), ibland bara skärande och kaotiskt. Särskilt när vi hör det som sker och sägs genom Flyoras söndersprängda trumhinnor. Allt slutar med "Lacrimosa" ur Mozarts Requiem.

Amundsen

Betyg: 2 monument

Mycket is. Is och snö och en hel del isblått ishavsvatten. Men så handlar filmen också om Roald Amundsen, Norsk nationalhjälte och den person som var först till både Sydpolen och Nordpolen (den sistnämnda flög han över med luftskepp). Men att vara först hade sin kostnad i lämnade kamrater, svikna ideal och fiendskap. Han följer inte Bibelns ord om att "ödmjukhet är vägen till ära" (Ords 15:33), tvärtom! Det är ingen hjältehistoria, men ändå alltför romantisk i sin syn på den store äventyrarern, särskilt med slutscenen som faktiskt är helt onödig och borde ha utgått Det är som att filmen både äter kakan och har den kvar, den både hyllar och kritiserar. Kanske i ett försök att vara realistisk, men det blir inte bra film av det. 

Annars kransekage, förfrysta fötter, hemmasnickrad psykologi ännu mer is och en lögn inför kungen.

Pansarkryssaren Potemkin

Betyg: 5 monument

Kraftiga linjer, skarpa skuggor, roterande maskindelar, ansikten i närbild, grova händer, smutsiga fötter och så dessa detaljer; ett krucifix som fastnat i golvet, ett värjfäset nervöst fingrat på, ett bröd, ett par glasögon, en barnvagn ... Och så masscenerna med människor överallt, i trappor, på gator, på kajer, i båtar, gående, springande, flyende ... Det är svårt att värja sig mot det suggestiva filmspråket, så det kan vara begripligt att filmen förbjöds att visas i länder som Storbritannien och Frankrike för risken att den skulle starta en revolution också där.

Det finaste är de sovande matroserna, både före och efter revolten. Nästan ömsint ligger de huller om buller i sovmattor, på golv, i soffor, i fåtöljer,  tätt tillsammans, åtskilda - alla lika trötta, alla lika skyddslösa. En stunds vila mitt i historiens virvelstorm.

På västfronten intet nytt

Betyg: 3 monument

Det är kontrasterna som bär filmen. Kontrasten mellan tystnaden i naturen och krigets dundrande vansinnesljud. Kontrasten mellan överflödet, elegansen och lugnet när generalerna möts och skyttegravsoldaternas kaotiskt leriga helvete. Medan den första kontrasten känns mest ansträngd och ditklistrad fyller den andra sitt syfte då den förstärker filmens genomgående budskap: Aldrig mera krig!

Men det är som om filmen aldrig lyfter, visst vi lär känna de unga idealisterna som frivilligt tar värvning, hör rektorns förfärliga tal om fosterlandskärlek och en snar seger och följer dem sedan i krigets verkliga helvete med brist på allt utom regn, lera, kyla och död. Döden är ständigt närvarande, vänskaper byggs upp och bryts av en granat, en gevärskula eller ännu ett vansinnigt anfall mot fiendens kulsprutor. Den enda scenen med glädje är middagen på den stulna gåsen - nog så betydelsefull. Det är mycket som händer, men det saknas berättelse, det räcker inte med indignation och överdrivet smink. Roligast är befälets order: "Håll ditt gevär lika rent som den heliga jungfruns lår". 

Kanonbåten San Pablo

Betyg: 3 monument

Vad händer med dem som inte villl ta ställning i pågående konflikter? Det skulle kunna vara grundfrågan i denna mastodontfilm från 1966 (3 timmar och 16 minuter) med Steve McQueen som maskinisten Holman på den skruttiga kanonbåten San Pablo som ska skydda amerikanska intressen i Kina under förrevolutionär tid; sent 1920-tal. Inbördeskrig pågår, Chiang Kai-Shek är fortfrande progressiv och antikolonial medan kommunisterna börjar växa som politisk och militär kraft. I detta minfält av främlingshat och rasism följer Holman sitt hjärta och sin humanism förr än tar parti för förtryckarna eller de förtryckta. Mellan missionärernas tro på kinesernas förmåga att själva styra sitt öde och militärens förakt för kineserna som ett folk av kuvade kulis, försöker han vara neutral i sitt maskinrum. Det går inte så bra.

Steve McQueen är med i i stort sett varje scen, ibland som centrum, men oftare som en sorts betraktare, en som inte riktigt deltar. Det gör han bra, lite trulig så där. Det är en bra historia där ensemblen i sig speglar kolonialismens idé - med nästan enbart västerländska skådespelare, kineserna är statister - vilket är tidstypiskt, men idag märkligt. En snygg manlig form av sorgberabetning (kolskyffling) och en udda vigsel helt utan präst hör till det som sticker ut.

Pimpernel Smith

Betyg: 4 monument

Som Röda Nejlikan, men i tiden placerad just dagarna före Andra världskrigets utbrott. En timid och ganska virrig arkeologiprofessor, Horatio Smith (Leslie Howard) räddar under uppseendeväckande former vetenskapsmän, musiker, politiker ur nazisternas fängelser och fångläger. General von Graum (en Göring-kopia) chef för propagandaministeriet är honom på spåret, eller tror sig vara det i alla fall.

Det är spännande och ofta roligt i en sorts allvarlig drift med nazismen. Francis L. Sullivan är lysande som von Braun: kolerisk och sensuell, brilliant och uppblåst, musikalisk och tondöv och Leslie Howard gör en mycket trovärdig Professor Smith. Bäst är när de diskuterar huruvida engelsmän har humor utifrån Lewis Carolls nonsensverser, eller om Shakespeare inte egentligen var tysk. Men allvaret samlas i slutscenens berömda replik, utsagd även till dagens politiker och maktmän: "All you who have demoralized and corrupted a nation are doomed." Ett eko från Jesu ord i Matteusevangeliet 25; "Människosonens dom.

Mothering Sunday

Betyg: 3 monument

Det är precis den stämning av nostalgi, vemod och förgången tid som jag väntat mig efter att ha läst Graham Swifts roman med samma namn. Engelsmännen är världsbäst på dessa miljöer där de döda sönerna (krigets offer) står för evigt på parad i sina fotografiramar och ingen har fått sörja ordentligt. Sorgen går som en stilla bris genom hela filmen, döden kommer vi inte ifrån, den tar även de älskande från varandra. Och kanske skapar den då litteratur? Jag vet inte om det är filmens svar på dödens utmaning, men det tycks så då filmens ärende är att skildra hur ett författarskap blir till.

Det är snyggt med minnena från olika tider, men lite för många scener med nakna kvinnor i bibliotek. Ett lite udda och ganska fånigt sätt att understryka litteraturens vikt. Men tyvärr är det just skrivandet och litteraturen som fångas sämst i filmen. Men de äldre skådespelarna gör ändå ett gott jobb: Colin Firth, Olivia Colman och Glenda Jackson. Utan dem hade det varit en betydligt sämre film.

Michael Collins

Betyg: 3 monument

Det börjar lite osammanhängande och om du inte kan din Irländska nittonhundratalshistoria blir det lite svårt att förstå vad det är som sker. Men efterhand kommer vi in i den våldsamma och blodiga kamen mot den brittiska överhögheten för ett självstädigt Irland och det blir lättare att skilja vän från fiende. Tills det förhandlas fram ett avtal med fienden (England) och vännerna blir fiender i det Irländska inbördeskriget.Vi får följa Michael Collins från Påskupproret 1916 tills hans död sex år senare - då har han hunnit utbilda och träna ett antal IRA-soldater (terrorister och mördare enligt britterna) samt förhandla fram ett fredsavtal med viss frihet - dock inte självständighet och det är det som inbördeskriget handlar om. Där Collins stöder avtalet som det enda möjliga.

En film om politik och politikens möjligheter, om vänskap som går sönder, om ond bråd död för sakens skull, om förtryck och frihetslängtan ... Tyvärr så skildras de politiska uppgörelserna mer som privata än ideologiska uppgörelser. Det gör att det politiska skeendet hamnar i bakgrunden. Synd. Några snabba korstecken, en bön, en nattvard i fängelset är den skildring av det katolska Iralnd vi får se. Bäst är ändå kraftuttrycket: "Sweet suffering Jesus"!

Queen of the Desert

Betyg: 3 monument

Mycket vackert med långa kamerabilder över ökensanden, beduinstäder, dromedarer och ytterst få engelsmän. Men det handlar om brittisk kolonialhistoria, om gränsdragningar genom beduinernas öknar, om statsbildingar som inte funnits förut, om europeisk arrogans och arabisk stolthet. Gertrude Bell var en av de viktigaste personerna i den brittiska arabpolitiken med mycket nära kontakter med den blivande kungen av Irak. Hon var också en säregen och egensinnig person som reste i arabvärlden både som spion och arkeolog. Bland annat var hon kamrat med Lawrence av Arabien. 

Det är en i stora stycken konventionell film, vilket förvånar då det är en film av Werner Herzog. Men det är bra skådespeleri, intressanta samtal om religion; kristendom, zoroastrism och islam samt en hyllning till beduinernas sätt att leva. Roligast är när Gertrude inte längre står ut därhemma i England och ber: "Herre, min Gud, sänd mig en jordbävning!".