The French Dispatch

Betyg: 3 monument

Tablåer staplade på tablåer. Elegant gjort, men ganska ointressant. Det är en sorts hyllning till allt franskt du kan tänka dig; matlagning, noirdeckare, polisfilmer, konst, protester, film, arkitektur, serietecknande ... Men det förblir ändå endast tablåer - eleganta uppvisningar i ironi, men utan vare sig bett eller ömhet. 

En tidningsredaktion presenteras och vi får i ett antal novellfilmer följa respektive reporter under varsitt reportage. Alla reportage utspelar sig i samma miljö, i den påhittade franska staden Ennui. Det är skruvat och stundtals fånigt, men hela tiden mycket filmiskt, vilket är behållningen och som ger den betyget 3, trots allt.

Bäst är de vilda korgossarna och att det är "strejk på bårhuset".

The Life Aquatic with Steve Zissou

Betyg: 3 monument

Det börjar fullkomligt lysande, men tappar efterhand. En film om mänskliga tillkortakommanden - som alla Wes Andersons filmer och som sådan en mycket fin film. Men det är samtidigt en hyllning till barndomens hjältar (eller hjälte) och det blir ganska fånigt när det mitt i alltihopa ska lekas äventyrsfilm. För något annat än lek blir det aldrig, trots död och livets allvar. Jaguarhajen blir en tydlig bild för just det, så vacker, men samtidigt både livsfarlig och icke-existerande. Också det vackra är en fantasi, en lek. 

Bäst är Pelé när han sjunger Bowie på portugisiska, fullkomligt lysande! Och så mössorna förstås.

The Darjeeling limited

Betyg: 3 monument

Jag minns att jag såg den här filmen på bio när den kom, 2007, och blev helt betagen. Nu känns den så där. Troligen hade jag inte sett något liknande förut, men nu har storyns absurditeter bleknat och mest blivit tvivelaktiga. Är det enbart en drift med västerlänningars syn på Indien, eller är det inte också en ganska fördomsfull bild av indisk andlighet? Påfågelsfjädrar, udda och fånig ritualer och en begravning där transportmedlem tycks viktigare än sorgen.

Tre amerikanska medelklassbröder sammanstrålar i Indien för att tillsammans göra en andlig resa i sorgen efter den döde fadern och samtidigt försöka locka hem mamman som blivit nunna i ett indiskt, katolskt kloster. Här förekommer både puja och korstecken i en sorts religionsblandning, men kanske är det ett religionsmöte. 

Bäst är färgsättningen. Den har inte på något vis bleknat!

Rushmore

Betyg: 2 monument

Ganska tråkig film om den missanpassade eleven Max som ändå är ordförande i alla skolklubbar, från frimärkssamlarna til fäktklubben och leder all fritidsverksamhet. Så blir han förälskad i en lärare och försöker på alla sätt få hennes uppmärksamhet, det går så där bra. Han blir relegerad och börjar på nytt i en kommunal skola där de inte är intresserade av fäktning. Men han skriver en pjäs till skolteatergruppen och uppsättningen blir en succé. 

Vid ett tillfälle sitter Max vid sin mammas grav (även här förekommer gravar) och då kan den uppmärksamme läsa ett citat på mammans gravsten från den engelske 1700-talspoeten Thomas Gray: "The paths of glory lead but to the grave." Detta är ett grundläggande citat för att förstå Wes Andersons besatthet av de misslyckade och de som aldrig skulle komma på tanke att anträda ärans vägar. Han är ju de deprimerade antihjältarnas skildrare. Men här prövar han sig fram och det blir inte lika bra som i senare filmer.

The Royal Tenenbaums

Betyg: 4 monument

Först blir det för tråkigt och styltat med alla stela rolltolkningar. Alla är exakt likadan hela tiden, lika knäppa och lika upptagna av sig själva. Alla utom Royal Tenenbaum, fadern som lämnat familjen och långsamt går under i sin längtan tillbaka till det han självmant lämnat. Han skyr inga medel; lögn, effektsökeri, mutor, ja vad som helst för att få komma tillbaka till den familjegemenskap som aldrig funnits. Och häri ligger filmens storhet. Det är i strävan efter det som aldrig var som det blir verkligt. På ett, för att vara Wes Anderson, subtilt sätt lyckas Royal få familjen att fungera igen, även om han själv inte får uppleva det. Han blir allas förlossare, en udda kristusgestalt, den som gör ett liv utanför de stela rollerna möjligt. Han som större delen av filmen är en riktig skitstövel. Det är snyggt gjort!

I övrigt mycket starka färger (så klart) en hel del gravar, mänsklig tafflighet, dalmatinermöss och ett mycket bra soundtrack.

Grand Budapest Hotel

 

Bilden lånad härifrån, där du också kan läsa om det riktiga Grand Budapest Hotel.

 

Betyg: 3 momument

 

Jag är besviken. Den här Wes Anderson-filmen är långt ifrån bra på det sätt som t ex Moonrise kingdom och Darjeeling limited är. Där ger det skruvade berättandet och de färgglada tablåliknande scenerna mersmak till historien, människorna och deras relationer. Den här filmen är inte heller så hopplöst och härligt skruvad som Life Aquatic with Steve Zissou. Eller också ställer jag för höga krav, för att jag har tyckt så mycket om Wes Andersons andra filmer.

Historien är platt och griper aldrig tag. Människorna är bara typer. Det hjälper inte hur många härliga jugendparafraser det finns i hotellets inredning. Bäst är deklamerandet av romantisk poesi som huvudpersonerna ägnar sig åt vid de mest omöjliga tillfällen.

Moonrise Kingdom

Betyg: 5 monument

Byggde du kojor som barn? Minns du i så fall den där känslan av att skapa en egen värld, eller ett eget land, runt kojan. En plats där du fick vara fri och ingen annan kunde störa. Moonrise Kingdom är det landet.

Med Noaks ark som ursprungsberättelse rymmer två barn från hemmet respektive scoutlägret för att mötas i fred och bygga sitt eget liv, långt bortom alla andras blickar och regler. Tänk noaberätteslen som en berättelse om adolescensen, först uppbrottet från barndomen då ingen förstår, sedan stormarna och den osäkra tiden då identiteten ställs på prov, därefter grundstötningen, fast mark under fötterna och möjligheten till ett annat liv.

Det är teatralt och konstruerat, till och med träden och stenarna i forsen känns ditlagda eller designade. Men det är så oerhört mänskligt. Jag tror aldrig att jag sett en film som tagit barn på ett så stort allvar. Och det var länge sedan jag såg en film som var så snygg. Det är mycket roligt, det är mycket allvarligt. Det är fantastiskt bra.

Fantastic Mr. Fox

Betyg: 3 Monument

Jag är svag för animerade filmer, och när jag sett trailern för denna film blev jag väldigt sugen. Den, trailern alltså, innehöll en massa roliga scener och filmen verkade grymt rolig. Men när jag såg själva filmen så insåg jag att de roliga scenerna och kommentarerna från trailern var nästan det enda som var bra. Jag kan helt klar säga att trailern var bättre än filmen.

Ändå gillar jag filmen, mest för det sätt som den är animerad på (det heter väl animerad när det är med dockor...). Den är också rätt fyndig och har en intressant baktanke. Jag visste inte att Roald Dahl hade skrivit den och när jag insåg det så blev jag intresserad av att läsa boken.

Det är nog egentligen en rätt bra film, men jag hade lite för höga förväntningar. Och så var den lite för lång, vilket jag tycker är ett vanligt problem när det gäller animerade filmer.