Barabbas

Betyg: 3 monument

Barabbas är inte en av de jesustroende, men likafullt jesusberoende. Jesus ger honom livet, eller som han själv i sin desperation uttrycker det - han tog min död! Barabbas den frikände är bara ett namn i evangelierna, men har av Pär Lagerkvist fått en historia och ett liv. Ett liv i skuggan av mannen från Nasaret.

Här finns fina övergångar från Pilatus som tvättar sina händer till Barabbas som sköljer av sig vid den allmänna brunnen, från den stillsamma nattvardsscenen med den uppståndne Lasarus till den vilda festen på krogen efteråt. Men det blir ändå för lite kött och blod. Vi kommer aldrig Barabbas nära, jag förstår honom aldrig fullt ut. Jag ser hans längtan efter tro, efter att få vara en del av gemenskapen, men han saboterar hela tiden för sig själv (och den gemenskap han längtar till) och det är svårt att på allvar förstå varför. Jag tycker nog att Anthony Quinn gjort bättre rolltolkningar.

Om evangeliets spridning bland alla folk, om missförstånd och tillit, om jesusberoende och längtan.

Barabbas (2012)

Betyg: 1 monument

Pär Lagerkvist kidnappad av evangelikaler. Ingen existentiell smärta, inget driv, ingen berättelse - istället en dålig efterapning av Mel Gibsons The Passion of the Christ, utan särskit hantverk utan särkilda skådespelare. Inga skuggor, inga bottnar, bara en slätstruken vattvälling av kristen apologetik. Hela poängen med Lagerkvists roman är borta då historien presenteras med en förhistoria, dvs tiden för Jesu förkunnelse där Barabbas flera gånger möter Jesus och till och med diskuterar med honom. Lagerkvists idé är ju att Barabbas lever i skuggan av Jesu död utan att förstå något om vem han egentligen var. Romanen skildrar honom i dunkel silhuett, här blir det med full strålkastare i klart dagsljus. Så ointressant! Och dessutom tre timmar lång!

Se då istället Alf Sjöbergs inspelning från 1953, eller Hollywood-inspelningen med Anthony Quinn från 1961. De gör romanen mycket mer rättvisa.

Barabbas (1953)

Betyg: 4 monument

Skuggor, dagrar. Den ensamma människan i relation till civilisationen, naturen, människorna - för ingen kan vara ensammare än Barabbas, han som frikändes istället för Jesus och sedan lever sitt liv i Jesu skugga. Pär Lagerkvists roman är både existentiell och dramatisk, Hollywood-filmatiseringen koncentrerar sig på det dramatiska medan denna svenska film, regisserad av Alf Sjöberg, lägger tyngdpunkten på det existentiella. Fotot, musiken, skådespeleriet allt understryker de existentiella frågorna kring skuld och förlåtelse, kärlek och omvändelse. Det är teatralt; stundtals effektfullt, stundtals överdrivet. Några scener är rent expressionistiska i sitt spel mellan ljus och skuggor, medan andra blir en sorts kammarspel med en eller två röster. Bäst är nog Erik Strandmark som en stillsamt omtänksam Petrus - långt från bombasmer och hierarkier.

Förutom att hela berättelsen är en sorts bibelkommentar så framstår Jesu ord om att himmel och jord ska förgås i Matteuevangeliets 24 kapitel som centrala (Matt 24:35) - på så sätt att Barabbas missförstår dem grundligt och tragedin inte kan undvikas.

Bästa filmer 2019

I år var tydligen femtiotalsfilmens år för mig. Det trodde jag inte, men det gläder mig. Här är de filmer jag tyckt bäst om:

1. Coriolanus (2011)
2. Fruktans lön (1953)
3. Slaget vid Neretva (1969)
4. Barabbas (1953)
5. Amazing Grace (1972/2019)
6. Okänd soldat (1955)
7. Det stora äventyret (1953)
8. Mary Poppins kommer tillbaka (2018)
9. The Boys in Company C (1978)
10. Blodets tron (1957)

Quo Vadis (1951)

Betyg: 4 monument

Hur kommer det sig att kristendomen fick fäste i en sådan utpräglad krigskultur som romarriket? Eller var det just därför? Om tro, martyrskap, makt och kärlek. Stora ämnen och en stor film. Fantastiska masscener, gott skådespeleri och  äkta femtiotalskulisser.

Nero regerar i Rom, galenskapen blir värre och värre medan de kristna ökar i styrka. Både Paulus och Petrus är med. Den senare med en nattlig predikan där saligprisningarna (Matt 5:1-11) upprepas. Även om jag finner mer sympati i porträttet av Petrus i Barabbas.  Martyriet står i centrum då branden i Rom skylls på de kristna.

Nero har en aning av Monthy Python över sig, men det fungerar i alla fall. Bäst är nog det seriösa anslaget, vilket kan bero på att originalromanen  belönades med  nobelpriset 1905.

The Passion of The Christ

Betyg: 4 monument

I första hand är det blickarna, de långa blickarna som utväxlas mellan Jesus och Maria under förhöret och under korsvandringen, mellan Pilatus och hans hustru, mellan Johannes och Maria från Magdala. Långa, allvarliga ögonväxlingar som på något vis bär filmen framåt. Och den oerhört korta, men effektiva uppståndelsescenen. Allt våld till trots är det i det subtila som filmen vinner. I övrigt är det snyggt, oerhört snyggt gjort. Bra biroller, särskilt Barabbas, Herodes och frestaren.

Men jag har svårt för Jesus-gestalten. Allt detta blod, alla dessa piskslag. Det är klart att de i viss mån är realistiska och bara den blåögde tänker att piskrapp inte syns. Men i den omfattningen gör det Jesusbilden doketisk, dvs mer Gud än mäniska. En heresi som vederlades redan på 450-talet vid kyrkomötet i Calcedon.

Life of Brian

Betyg: 3 monument

Om vi borster från sexskämten och om vi bortser - om vi kan det - från lyteskomiken, så återstår de teologiska och de språkliga skämten. Det språkliga förvånar oss inte då Monty Python sedan starten varit besatta av språk som social markör och som en del av förfrämligandet människor emellan. Teologin däremot känns ny och därför också fräsch. Bibelparallellerna är förvånansvärt genomtänkta, från födelsescenen ur Lukasevangeliet till ekot av Predikaren i slutscenens sång "Allways look on the bright side of life". Bäst är Brians försök att komma undan de romerka soldaterna genom att låtsas vara en profet och hur han lyckas trassla in sig med ord ur just bergspredikan (Matt 6:26-32) o c h hur hans anhängare sedan snabbt delar in sig i olika fraktioner. "Herein lie the perennial hermeneutical problems of hearing and remembering, understanding and interpreting that have divided the believers and churches over the centuries", som en akademisk teolog skriver om filmen. Värt att notera är att satiren är lika mycket riktad mot den politiska vänstern som mot kristenhenten.

Räknas till de jesusfilmer där Jesus knappast finns med ex "Ben Hur" och  "Barabbas", samt till de jesusfilmer som inte innehåller någon uppståndelsescen. Visades först i Sverige under titeln: "Ett herrans liv". Kanske inte en så bra titel...