In the Heart of the Sea

Betyg: 3 monument

Ett tydligt exempel på skillnaden mellan enkel berättelse och gestaltning. En ung författare söker upp den ende överlevande efter en tragisk och märklig olyckshändelse - och i filmen får vi följa den överlevandes berättelse. En berättelse i berättelsen, ett klassiskt grepp. Men nu heter författaren Herman Melville, året är 1850 och det som berättas är berättelsen som sägs ha inspirerat honom att skriva Moby-Dick, en av världslitteraturens främsta romaner. Filmen kan inte jämföras med romanen eller filminspelningar av romanen, i alla fall inte femtitoalsversionen. Det är för platt, för ointresant, för lite existens och allmänmänsklighet.

Men här finns antydningar till klasskonflikt, kamp mellan ära och girighet, samtalsterapi, kritik av kapitalismen och en skepsis inför framtiden. Men inget tas riktigt på allvar, utan bara antyds då det är handlingen och inte idéerna som är det viktiga. Mycket vatten, mycket vågor, mycket segel, mycket valar, men ganska andefattigt ändå.

Diskussionen om människans överhöghet med hänvisning till Första Mosebok (1 Mos 1:28) känns alltför enkel. Jämför med Father Mapples predikan i romanens nionde kapitel!

Beyond Skyline

Betyg: 2 monument

Ett främmande rymdskepp hemsöker Los Angeles och skördar människor som om de vore veteax - särskilt våra hjärnor tycks behaga dessa utomjordingar i sina skalbaggeliknande robotdräkter. I det kaos som uppstår får vi följa en sjukskriven polis (som försöker skydda sin vuxna son), en tågvärd på tunnelbanan och en märklig flicka som föds i hemlighet i rymdskeppets inre. På något vis hamnar de i Laos och slutstriden står bland de gamla templen i djungeln - på samma platser som folket bekämpade de amerikanska inkräktarna. Det finns en viss symbolisk laddning i det!

Annars ett ganska svårbegripligt resonemang om biokemi och DNA, som leder till att de onda blå ljuset förvandlas till det goda röda ljuset.  Rätt fånigt! Teologin kan sägas ligga i tanken att barnet är hoppet - precis som i profetian vi läser i kyrkorna på julafton (Jesaja 9:6), men sonen har blivit en dotter.

Strid på havets botten

Betyg: 4 monument

Som West Side Story, men istället för italienare i New York, grekiska tvättsvampsdykare utanför Floridas västkust. Nog så bra. Mycket hav, mycket technicolor, mycket musik, mycket femtiotal och en hel del stereotyper. Men det är på något vis hederligt hantverk, snällt och godhjärtat trots en del slagsmål och ond bråd död. I botten handlar det om etniska konflikter, men än mer om rädsla. Rädsla för att den älskade inte ska komma hem igen, rädsla för att bli kvar på havets botten, rädsla för de andra.

Speciellt med kombinationen korstecken och cigarr. Det snyggaste är ändå pappans stickade yllemössa som han bär under dykardräkten.

Midway

Betyg: 3 monument

Klassiska stereotyper, den fege som blir modig, den stentuffe som har ett hjärta av guld, akademikern som vågar stå emot, de veliga beslutsfattarna... det som saknas är det sadistiska befälet, men så är det inte en film om rekryter utan om stridspiloter som plötsigt kastas in i kriget då Japan anfaller Pearl Harbor och USA håller på att förlora kontrollen över Stilla Havet. Historiskt korrekt på många sätt, men väldigt vinklat då amerikanerna skildras som vänliga, kamratliga, skojfriska och besutsamma o c h  kärleksfulla medan japanerna enbart lyder order och styrs av pliktkänslan. Annars är nog den återhållna manliga gädjen bäst, när de högsta befälen inom USAs flotta inser att de vunnit striden. Tafatt och nog ganska sanningsenligt.

Förvånansvärt lite teologi för att vara en amerikansk krigsfilm. Det mest intressanta är när skeppspojken frågar varför han ska ställa i ordning som till en kyrka när han inte tror på Gud. Direkt därefter kommer de japanska planen och bombar sönder skeppet de möblerar på. Han överlever, men är bara en bifigur. Kanske ska det inte tolkas?

Under Capricorn

Betyg: 4 monument

Först är det frisyrerna, fantastiskt vågiga och rödlätta. Troligen det mest signifikativa för en irländare under tidigt 1800-tal. Sedan kommer också ett pistolskott med placeboeffekt, en elegant sammansatt spegel och ett gediget trappräcke. Men egentligen handlar det om att offa sig för någon annan, att ta på sig skulden för något du inte gjort. Kärlek och klass lyser igenom denna film som mer nystar upp ett mysterium än avslöjar ett brott. En film där just klassmedvetande både förvånar och är kanske filmens starkaste känsla. Starkare än kärleken. Så citeras också ur Lukasevangeliets liknelse om den rike mannen och Lasaros: det "gapar en klyfta mellan oss och er" (Luk 16:26). Klassklyftan!

En melodram på sitt sätt, men subtil och välspelad och naturligtvis välgjord med Alfred Hitchcock som regissör.

Paradox

Betyg: 2 monument

Motljus och distade gitarrer. Murmeldjursgryta och allmän western-estetik. Skäggiga män och kvinnor i lösa klänningar. Inget sammanhang, inga förklaringar, mest en sorts förlängd musikvideo. Snyggt ibland i motljuset och hjortarna som dyker upp bland träden, men mest fånigt med pojktrams och överdriven manlighet. Kanske är paradoxen i titeln just det, att idén är en sorts progressiv tanke bortom manligt och kvinnligt, medan utförandet är super manschauvinistiskt. Vilket får mig att tänka på Jesu ord i Mateusevangeliet: "Vad ni säger ska var ja eller nej" (Matt 5:37), inte som här både ock på samma gång.

Finast är när Neil Young sjunger "Pocahontas" ensam till gammal, gisten tramporgel.

En kvinnas martyrium

Betyg: 5 monument

Det är något helt annat än Jeanne d´Arc (1948) och troligtvis något helt annat än alla andra filmer som gjorts i ämnet. Skuggor, dagrar, ansikten, rynkor, svettpärlor, tårar - ständigt söker kameran det mänskliga, det fula och vulgära, men i grunden det mänskliga. Teologerna och domarna är grymma, men också rädda, rädda att ha fel, rädda att förlora en själ. Förhöret är på liv och död för alla inblandade och Jeannes kristuslikhet blir mer och mer svårhanterbar för de lärde. Samtidigt understryks ett queerdrag, i det att hon vägrar bära annat än manskläder och det ses som ett stort hot mot både Gud, kyrkan och teologin. Hennes försvar för det får vi aldrig höra, för det är en stumfilm och bara utvalda repliker får vi del av. Sedan lär i princip all dialog vara hämtade från verklighetens förhörsprotokoll.

Vackrast är musiken och ljussättningen och kanske allra vackrast det fantastiska fotot av tortyrmaskinerna. Mest udda är de engelska soldaternas uniformer - som hämtade från det nyss avslutade Första världskriget - och så mannen med glasögon på slutet. Märkligast är teckningen av harpyrian på väggen på vägen in i tortyrkammaren. En bra film är det hur som helst, mycket bra!