Motljus och distade gitarrer. Murmeldjursgryta och allmän western-estetik. Skäggiga män och kvinnor i lösa klänningar. Inget sammanhang, inga förklaringar, mest en sorts förlängd musikvideo. Snyggt ibland i motljuset och hjortarna som dyker upp bland träden, men mest fånigt med pojktrams och överdriven manlighet. Kanske är paradoxen i titeln just det, att idén är en sorts progressiv tanke bortom manligt och kvinnligt, medan utförandet är super manschauvinistiskt. Vilket får mig att tänka på Jesu ord i Mateusevangeliet: "Vad ni säger ska var ja eller nej" (Matt 5:37), inte som här både ock på samma gång.
Finast är när Neil Young sjunger "Pocahontas" ensam till gammal, gisten tramporgel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar