Sound of Noice

Betyg: 3 monument

Tänk dig hela staden som ett enda stort instrument, eller en människokropp i en operationssal, eller ett bankkontor med allt från plinget av växelmynt mot den skottsäkra glasskivan till det stilla frasandet av nypressade hundrakronorssedlar som körs genom dokumentförstöraren... Det är helt genialiskt, men faller mot slutet platt till marken för att berättelsen är så tunn. Några trummande terrorister jagas av en omusikalisk poliskommisarie - en sorts kärlek uppstår. Varför detta sker är svårt att begripa. Men kanske handlar det inte alls om musik, inte om kärlek, inte om poliser och märkliga trumterrorister utan helt enkelt om hur det är att växa upp utan begåvning i en överbegåvad familj. Tragiskt och ensamt. Och så är det så fina vyer över Malmö och fantastiska rytmer och ljud. Det bästa är när de gör musik av kölappsplinget på bankkontoret - så skirt och elegant!

(Sedan är det också fint att metronomen får en så framträdande plats i en spelfilm. Det är en vacker tingest som jag aldrig har förstått mig på, men beundrat i smyg.)

Harold och Maude

Betyg: 3 monument

Ung depressiv man besatt av döden, både sin egen och andras, möter äldre, livsbejakande kvinna. Tycke uppstår, han blir glad och i slutscenen kan han spela banjo.

Egentligen en ganska tunn historia, lite svårbegriplig, men med en del poänger - särskilt genom den lätt absurda ton som präglar filmen. Här förekommer en hel del vilda bilfärder med Maude bakom ratten till musik av Cat Stevens - det är riktigt bra och mycket 70-tal. Men annars händer det inte så mycket. Harolds mamma försöker gifta bort honom med olika unga kvinnor, men Harold har mött Maude och vill inte leva med någon annnan. En ganska märklig relation mellan Harold knappt 20 och Maude 79 år - inte helt trovärdig....

La Danse

Betyg: 3 monument

Dans som hårt arbete är temat för denna film om operabaletten i Paris. Vi får följa dansare och koreografer, i mindre utsträckning även andra av teaterns medarbetare, i repetitionssalarna och bakom kulisserna. Men även under föreställningarna på stora scenen. Och nog förstår man ganska raskt att dans är ett hårt arbete. Det är omtagningar av samma rörelser, höga hopp, tåspetssnurr och drillande av en position in i dess minsta beståndsdelar. I sanning förstår man begreppet kinestetisk intelligens när man ser denna film.

Men för att göra en bra film behövs mer än vackert fotografi och dansande kroppar. Någon sorts handling eller spänning krävs även i en dokumentärfilm. La Danse är dock en okommenterad, lång (2,5 timmar) beskrivning av operabalettens arbete. Det räcker inte riktigt för ett högre betyg, trots allt slit.

Four Lions

Betyg: 3 monument

Filmen är smart, personerna är det inte. Det är en av idéerna, som en "Dum, dummare", fast politisk. Fyra självmordsbombare i en förort till London, de planerar något stort och målet blir London Marathon. Det går inte så bra. Komiskt till en början, tragiskt efterhand. Orden förvrängs, "ordning" betyder kaos, "låt bli" betyder genomför, liv betyder död... det blir obehagligt. Obehagligast är scenerna från Omars - självmordscellens självskrivna ledare - idylliska hem med en vacker fru och en beundrande son, som bägge i pastellfärger uppmuntrar hans martyrskap. Absurdt, obehagligt - men effektivt som kontrast till verkligheten.

Det är i mina ögon inte någon komedi, snarare en katastroffilm där vad det innebär att vara människa ställs på sin spets. Är man mer människa om man med sin död även dödar andra? Martyrskapets absurditet.

Mitt Afrika

Betyg: 3 monument

Vackra landskap, snygga inredningar, en kämpande kvinna, buffliga karlar, engelska imperietjänstemän, svindlande berg... och ständigt dessa tjänare och plantagearbetare utan egentliga namn, utan egentlig historia. De finns bara i relation till Karen som äger kaffefarmen, utan henne har de inget existensberättigande och inte heller någon plats att bo på. En märklig människosyn, så snäv och europeisk. Men samtidigt en fin skildring av en kvinna som kämpar för sin rätt i en mycket mansdominerad värld, och en kvinna som faktiskt betydligt mer än de andra ser sina arbetare och tjänare. Ändå förblir de namnlösa, stafflagefigurer i sitt eget land, i det som kunde vara deras egna historia.

The Trip

Betyg: 4 monument 

En bilresa. Två medelålders brittiska komiker. Små portioner lyxmat. Vårvinter. Engelskt landskap. Men det är egentligen ointressant, det som är intressant är samtalet, bitterheten, konkurrensen de två herrarna emellan, rädslan att bli bortglömd, ömsintheten som gömmer sig bakom ironierna, sångfragmenten, elakheterna och desperationen uppblandat med Cooleridge och Wordsworth-citat. Elegant och mycket underhållande.

Det blir en särskild närvaro där deras samtal hela tiden är det centrala, maten som serveras känns ointressant, landskapet hade lika gärna kunnat vara något annat, de vackert belägna byarna lockar inte - det som lockar är driften att samtala. Även om mycket av samtalen är upprepningar känns de äkta, det blir på liv och död att någon finns att tala med, även om desperationen döljs bakom gliringar och ironier.

Vackrast är när de sjunger Abba i baren: "The winner takes it all"

Stroszek - Balladen om Bruno S

Betyg: 4 monument

Det är kallt, det är 70-tal och solen bryter aldrig igenom. Inte i Berlins slitna invandrarkvarter, inte på prärien i Wisconsin. Från fängelsecellens gemenskap föds Bruno S in i världen - en värld han inte förstår och som inte förstår honom. Naiv och ytterst vänlig står han utanför den civilisation som frågar människan efter hennes ekonomiska framgång och inte efter vem hon egentligen är. I Berlin var det dragspelet som följde honom på bakgårdarna, i mellanvästerns småstäder är det geväret som blir följeslagaren. Bruno S förblir densamme, naiv och ytterst vänlig - men ytterligt ensam. Bilden av den instängda, ryckigt dansande kycklingen blir ändå inte en bild av honom, utan en bild av alla oss andra. Vi som räknar oss till civilisationen.

Kanske är det en film om en värld utan Gud, eller så är det en film om Guds närvaro i världen. Jag väljer det senare.