Elgitarr och vackra stenmurar. Sjuttiotalsdans, antika ruiner och fantastiskt märkliga kostymer. Det börjar lysande med en buss skådespelare och dansare som far genom öknen i södra Israel, uppackningem av rekvisitan är en filmisk godbit, en verklig overtyr i takt med musiken. Så småningom förloras tempot och det blir framförallt musiken och sångerna som bär, vilket är naturligt då det ju är en musikal.
Många fantastiska sångnummer: Judas, Maria från Magdala, Simon Seloten, Kajafas, Herodes... men Ted Neeley som Jesus är ganska svag. Han övertygar inte som de andra och han har ju rollen av att just vara den som kan övertyga.
Finast är kanske ändå uppståndelsen, att Ted Neeley inte är med i bussen tillbaka, att de andra - nu tydligt förändrade - vänder sig om mot det tomma korset och herden som leder fåren i solnedgångens motljus. Ingen musik, stilla, tyst och vackert. Kan det vara någon annan? Detta om en film som av kritiker räknas till genren "jesusfilmer utan uppståndelsescen"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar