En av de första filmer vi skrev om på junofilm för precis tusen filmer sedan var Hellboy (2004). Sedan dess har det gjorts fler Hellboy-filmer, dock ingen i klass med den första. Den här gången är det en ganska unken soppa kokad på rockmusik, sagor, bibelberättelser (Första Mosebok och Uppenbarelseboken), action, splatter och enfaldig dialog. Det går att se den som en förespråkare för Trumps nationella fascism, eller som en förespråkare för demokrati och människokärlek. Det beror på hur du väljer att tolka våldet, utanförskapet och trovärdigheten i kärleken. Men Hellboy är god, det är själva poängen trots allt. Och själva uppgörelsen säger att människan är starkare än profetian, människan äger sitt eget öde. Kanske skulle president Trump säga samma sak!
Här förekommer trappistmunkar, korstecken, syndare som begravs i vigd jord, svärd som "smids om till sångtävlingar" och en elak kommentar om filistéerna (det folk som Goliat tilhörde) - så det saknas inte teologiska referenser. Synd att det då saknas skådespelartalang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar