Det handlar om att skildra ett nationellt trauma, mer än att berätta en berättelse. Drama och nerv saknas inte, men dramaturgi och driv saknas. En välkommen skildring av krigets helvete, av förvirring och kaos och det ständiga behovet av och bristen på information. Men det bär inte hela vägen, det blir för långt och utdraget, för lite drama i gruppen, för lite politik, för lite av klasskillnader, för lite av individualitet - det som bar filmatiseringarna av Väinö Linnas roman Okänd soldat.
Här finns en mycket stark scen när de firar nattvard strax före avfärden mot fronten och soldaterna låter gevären och renslarna falla för att knäfallande ta emot bröd och vin. Riten går före vapnen! Liksom att läsa julevangeliet (Lukas 2:1-20) i skyttegravarna och psalmsången som sedan ljuder över ingenmansland under den iskalla vintersolen. Psalm 125 i Den svenska psalmboken. Dessa är ändå, mitt i kaoset, hoppfulla stunder av mänsklig värdighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar