Miraï, min lillasyster

Kun lär sig cykla utan stödhjul i Negishis skogspark i Yokohama. (Bild från Wikipedia.)

Betyg: 4 monument

Här finns dramatiken i det vardagliga. Kun är fyra år och blir storebror. Ja, det är ju inget som han själv har bestämt eller ens har kunnat föreställa sig. Men plötsligt finns hon där, hans lillasyster Miraï, och alla beundrar henne och verkar tycka att hon är den mest fantastiska som finns i hela världen. Inte minst Kuns mamma och pappa. Kun blir åsidosatt och mycket arg och svartsjuk på sin lillasyster.

I fantastiska scener får vi följa Kun in i hans fantasi, eller är det en parallell fantastisk värld, där han möter både sin hund som människa, sin lillasyster i framtiden, sin mamma som barn och sin gammelmorfar som ung. Var och en av dem har något viktigt att berätta. Kanske lite väl moraliskt och förnumstigt, men det gör ingenting eftersom det är sådana färgsprakande och fantastiskt tecknade äventyr. Och det vore så klart ingen japansk film om inte också förfäderna har sin givna plats, och ritualerna. Mitt bland utspridda leksaker, odiskad disk och halvuppätna bananer finns de traditionella dockorna som uppställda på sin hylla sägs ha inverkan på när det nya lilla flickebarnet kommer att gifta sig. En för mig obegriplig japansk sedvänja, som spelar en betydande roll i en av filmens mest rafflande scener.

Trots sina lite stereotypa könsroller så har filmen många förtjänster, inte minst det att den tar barnets perspektiv och låter oss förstå vilken dramatik det är att få syskon. En annan av filmens förtjänster är att den visar vad som händer i en familj när ytterligare en person tar plats i den, dvs när det nya barnet föds, och allas roller förändras. För det är inte bara Kuns liv som förändras, utan också föräldrarnas. Och även Miraï får utvecklas genom filmen, från ett litet nyfött spädbarn till ett småbarn som njuter av att härma sin storebrors tjut.